Sociala hållbarhetsdimensioner i Täby

Tjänstemännen och politikerna på Täby kommun belyste om flera av de hållbarhetsdimensioner som Colantonio och Dixon (2009) hävdar tillämpas vid

79

konceptualisering av social hållbarhet (se figur 21). Vid ett första intryck ansågs medarbetarna på kommunen ha goda kunskaper kring de förekommande hållbarhetsdimensionerna som finns i litteraturen, då de allra flesta hållbarhetsdimensioner inom social hållbarhet diskuterades under intervjuerna. Dock berättade flera tjänstemän på kommunen att de hade läst på om social hållbarhet på internet under förberedelserna inför intervjuerna. Detta visar vidare att tjänstemännen på kommunen upplever att de behöver mer kunskap kring begreppet och dess generella innebörd för kommunen.

Sociala hållbarhetsdimensioner i litteraturen

Sociala hållbarhetsdimensioner i Täby

Bostäder och miljömässig hälsa Hälsa

Deltagande, inflytande och tillgång Inkludering Demografiska förändringar (åldrande, migration

och rörlighet)

Jämlikhet

Hälsa och trygghet Jämställdhet

Identitet: känsla av plats och kultur Resiliens Social blandning och sammanhållning Trivsel

Sysselsättning Trygghet

Utbildning och kompetens Utbildning

Välbefinnande, lycka och livskvalitet

Figur 21. Sociala hållbarhetsdimensioner som förekom i litteraturen respektive under intervjuerna på Täby kommun.

Kulturchefen (2017) anser att kommunens invånare har blivit mer fysiskt inaktiva, vilket är ett argument till att kommunen bör arbeta mer med hälsofrågor. Dessutom betonades hälsa som ett viktigt nyckelbegrepp inom social hållbarhet av samtliga respondenter, experter samt tjänstemännen och politikerna på Täby kommun. Vidare framhåller litteraturen hälsa som ett stort och viktigt område inom social hållbarhet. Papatoni (2017) hävdar att hälsa går att sätta värde på samt att alla organisationer borde involvera det i det sociala hållbarhetsarbetet, då det utgör en fundamental beståndsdel av social hållbarhet. Vidare framhåller Boström (2012) hälsa som en materiell dimension av social hållbarhet. Boström (2012) menar att de materiella dimensionerna bör vara bättre kopplade till de formella aspekterna, vilket bland annat innebär att ha tillgång till information samt att olika aktörer deltar i processer och har medinflytande. Detta i sin tur innebär att invånarna i Täby kommun bör inkluderas när hälsofrågorna och andra sociala frågor bearbetas för att skapa ett samband mellan begreppets konceptualisering och operationalisering.

5.1.3 Sociala indikatorer

Hållbarhetsprogrammet som har utarbetats för Täby park består av ett 40-tal mål, varav drygt 20 mål är relaterade till social hållbarhet och vissa har tilldelats sociala indikatorer. Dessa indikatorer består dels traditionella sociala indikatorer, dels indikatorer för social hållbarhet, som Colantonio och Dixon (2009) nämner. Detta då indikatorerna är dels kvantitativa och målinriktade, dels utgörs av processer och är strategiska. Papatoni (2017) betonar vikten av att organisationer som arbetar med social hållbarhet inte formulerar alltför många mål och sociala indikatorer då detta

80

kan resultera i att dessa prioriteras bort under processens gång. Papatoni (2017) hävdar att organisationer snarare borde upprätta ett övergripande mål som följs upp under hela processens gång. Dock är det viktigt att Täby kommun inte enbart fokuserar på det sociala målet, utan även att andra sociala frågor tas hänsyn till.

Noll (2002) betonar vikten av att indikatorsystemet inte innefattar fler indikatorer än mängden som behövs för lämplig mätning. Hållbarhetsprogrammet för Täby park har alltför många mål och indikatorer. Den stora andelen indikatorer, resulterar i att den sociala hållbarheten och därmed indikatorerna blir otydliga (Papatoni, 2017), vilket Noll (2002) markerar som en av de grundläggande anledningarna till att många sociala indikatorer prioriteras bort i planprocessen. Detta innebär att kommunen i framtida arbeten bör framställa färre sociala mål och indikatorer som dessutom är enklare att följa upp under- och efter planprocessen.

Denna studie visar att den mest lämpliga proceduren för att mäta social hållbarhet är genom en uppsättning indikatorer. I utvecklingen av Täby kommun bör en blandning av kvalitativa och kvantitativa indikatorer förekomma när sociala indikatorer framställs i olika projekt. De två experterna som har intervjuats betonar vikten av att inkludera kvalitativa indikatorer, då dessa säger en hel del om vad olika människor anser om olika sociala frågor. Dock argumenterar Papatoni (2017) att sociala indikatorer som ska värderas i förhållande till andra indikatorer (exempelvis ekologiska och ekonomiska) måste vara kvantitativa. Hellström (2017) hävdar tvärtemot att indikatorsystemet främst bör utgöras av kvalitativa indikatorer som kan framställas genom samverkan med medborgarna vid utveckling av deras områden. Dock framhåller litteraturstudien att de kvalitativa och kvantitativa indikatorerna bör viktas lika högt och inte användas utbytbart eller ersättningsbart, vilket Täby kommun bör ta hänsyn till.

Denna studie visar att det är av stor vikt att kommuner själva arbetar med social hållbarhet och framställer sociala indikatorer, då tjänstemännen på kommunen besitter mest kunskap om kommunen och dess invånare. Detta understryker vikten av att Täby kommun har en person/grupp som arbetar mer specifikt med sociala frågor och framställer sociala indikatorer för skilda utvecklingsprojekt, istället för att enbart anlita konsultföretag som genomför arbetet. Detta betonas även av Vifell och Soneryd (refererad från Boström, 2012) som anser att aktörer som arbetar explicit med social hållbarhet bör vara inkluderade i projektmöten för att försäkra att de sociala indikatorerna och målen inte förbises. På kommunen förekommer skilda åsikter beträffande behov av att specifika personer arbetar med social hållbarhet. Vissa hävdar att detta behövs för att dels öka kunskapen kring begreppet på kommunen, dels försäkra att de sociala frågorna inte prioriteras bort i planprocessen, medan andra argumenterar att specifika personer som arbetar med social hållbarhet inte är nödvändigt, utan att det väsentliga är att alla tjänstemän på kommunen arbetar med social hållbarhet. Dessa personen menar att om specifika personer tilldelas att arbeta mer explicit med social hållbarhet kommer det att resultera i att alla andra på kommunen slappnar av och lämnar de sociala frågorna till den

81

personen/gruppen. Dock är dessa uttalanden motsägelsefulla, då dessa tjänstemän även hävdar att alla på kommunen arbetar med social hållbarhet utan att veta om det. Hur kan tjänstemännen på kommunen lämna arbetet med de sociala frågorna, om de inte vet vilken del av arbetet som är kopplad till socialt hållbarhet?