Organisatoriska fallgropar

Organisatoriska fallgropar handlar om de utmaningar och möjligheter som

missbrukshandläggare upplever i arbetet med klienter som har IF i kombination med alkoholmissbruk. Under detta huvudtema kommer tre subteman att presenteras, kunskapslucka, bedömning och insats och integrerad samverkan.

6.2.1 Kunskapslucka

Respondenterna beskrev att de i sitt arbete är tvungna att hålla sig till lagar, nationella

riktlinjer och evidens. Utifrån evidensen kan man titta på den forskning som tagits fram för en viss diagnos, vad som ser ut att ha fungerat tidigare och letar då behandling och

behandlingsalternativ utifrån det. Respondenterna påpekade dock att det inte finns något, eller väldigt lite, regionalt eller nationellt stöd riktat till just denna specifika målgrupp.

31

Tittar man i Socialstyrelsens riktlinjer och så där, jag brukar ofta titta i den. Den har en evidenstabell också så där. Med de här och de här kombinationerna så är det olika poäng för evidens i behandling som har fungerat och så. Där finns ju liksom alla varianter på kombinationer av missbruk och samsjuklighet men IF nämns ju inte ens.

(Respondent 4)

I intervjuerna framkom att det behövs ses närmare på målgruppen i mer organiserade studier.

Vad som fungerar? Vad är verksamt? Vad kan man göra? Respondenterna påtalade att målgruppen behöver kartläggas mer systematiskt då de upplever att det handlar om ett mörkertal.

“Det är ytterst sällan som de här personerna blir synliggjorda vid socialtjänsten. [...]

de syns inte, de märks inte och bor de i någon gruppbostad eller något sådant så tror jag personalen hanterar det på något sätt” (Respondent 5).

Några respondenter menade att det behövs mer kunskap om hur man kan arbeta med

målgruppen och då specifikt inom samtalsmetodik. Vidare uttrycktes att det vore bra att få en mer grundläggande kunskap om beroendelära och samtalsstrategi redan under

socionomutbildningen.

[...] det finns väldigt mycket utbildningar vad det gäller dokumentation, handläggning, lagstiftning och sekretess och allting men de praktiska utbildningarna, hur pratar jag?

hur bemöter jag? hur gör jag i det här? det finns inte. Det finns exempelvis

utbildningar i barnsamtal, hur du ska samtala med barn men det finns ingen utbildning om hur du ska samtala med vuxna. Det förväntas vi kunna veta själva hur vi ska göra.

Sen ska vi använda oss av olika metoder, MI och så vidare. Det är ett jättebra stöd men den praktiska kunskapen där man övar på att bemöta folk och hantera olika situationer, den saknar jag till viss del. (Respondent 5)

Samtliga respondenter menade också att det saknas bildmaterial, konkreta och pedagogiska material som exempelvis belöningskartor och teckenekonomi för att kunna använda sig av det i motiverande samtal, för att kunna nå personerna. Ett par respondenter ger exempel på material liknande det som används i samtal med barn eller inom skolan.

Till och med MI kan vara för svårt i vissa fall. Det blir för komplicerat. Du måste jobba mycket mer med att tydliggöra och synliggöra mål. Ungefär som med barn att

32

du jobbar med belöningskartor. Nu har du gjort sju dagar så nu får du en guldstjärna och så vidare. [...] Du kan använda dig av MI, lösningsfokuserat och så vidare men jag skulle vilja ha det man typ har på barnsidan. Där har du ju kort, björnkort, vi kallar det för björnligan. Med olika känslouttryck och så vidare. (Respondent 5)

6.2.2 Bedömning och insats

Flertalet av respondenterna upplevde att bedömningsinstrument som bland annat AUDIT och ASI inte är anpassade till klienter som har IF, de efterfrågar enklare varianter. Respondenterna menade att instrumenten är för abstrakta och för komplicerade. Det hänger mycket på

missbrukshandläggare själv att kunna anpassa frågorna efter klienten som de har framför sig.

[...] det spelar ingen roll vad jag ställde för frågor så var det alltid två. Har du druckit någonting idag? Ja, två öl. Vad ska du göra imorgon då? Jag vet inte, ska nog gå och dansa. Okej, ska ni dricka något? Ja, två öl. Då kunde jag se att det inte bara var två öl som personen drack. I hans värld så var det vad han kunde räkna till. [...] att ha en standardiserad metod som ska användas på alla ger ett missvisande svar för alla kan inte använda allt [...] de ger inte en rättvis bedömning. (Respondent 5)

Samtliga respondenter konstaterade att den största utmaningen med att arbeta med klienter som har IF är att hitta en bra behandling som är anpassad efter klienternas behov. Detta berodde dels på att det är brist på behandlingshem som riktar sig till denna målgrupp, dels utifrån klienternas förmåga att ta till sig behandlingen och använda redskapen i sin vardag.

Jag tänker generellt på behandlingshem och öppenvården, det kräver ju ändå ganska mycket av klienten att kunna förstå. Dels kunna hänga med på föreläsningar och alla begrepp, förstå innehållet, samtidigt dela med sig, reflektera över vad som sägs i grupp, vad behandlaren säger och kunna möta speglingar. Där har väl vi genom åren sett att det kan vara ganska svårt att ha dem i en vad ska man säga, vanlig

behandlingsgrupp. Dels blir inte bara de själva påverkade av att de kanske inte förstå allting som sägs. Den övriga gruppen kan ju också bli påverkad av att det kommer någon som inte kan spegla och reflektera och ta till sig det de pratar om. Det kan också bli mycket irritation i gruppen med de andra deltagarna. (Respondent 6)

33

Samtliga respondenterna använder sig av öppenvård så långt det är möjligt, då de upplever att det ger minst intrång i klienternas liv samt att klienterna ska fungera i sin hemmiljö efter en behandling.

Vi försöker använda oss av öppenvård så långt det går för det ger minst ingrepp. Du kan gå kvar i skolan, daglig verksamhet, jobbet, du kan ha kvar din släkt och familj och då har vi också en annan möjlighet att jobba aktivt med föräldrar, syskon, vänner, sambo, fru, make osv. [...] även om vi använder oss av placeringar och det gör vi till stor del så måste man ändå hem. Och de är ju när jag kommer hem som jag ska bemöta vardagen. Jag ska bemöta mina vänner, släktingar och familj. (Respondent 5) Hälften av respondenterna upplevde att behandlingsmetoder som 12-stegsprogrammet inte är anpassat till klienter som har IF. Det är för komplext, abstrakt och svårt. Det krävs att

klienterna ska kunna klara av en djupare självreflektion och det kan upplevas som svårt för den här målgruppen. Samtidigt uppgav respondenterna att samhörigheten, samvaron och stödet i 12-stegsbehandling kan ses som värdefull för klienter som har IF.

[...] hur man än jobbar och hur man än stöttar och hjälper så är det ju egna insikter och egna strategier som man ska liksom, även om man får hjälp med dem, någonstans hänger det, missbruksvården är riggad mycket på att det hänger på individen själv, att de ska ha en egen vilja att sluta liksom och väldigt mycket är dominerat av

12-stegsprogrammet. Det upplever inte jag fungerar så jättebra. Gemenskapen och sådant kan man ju delta i och det stödet. Men den här lite djupare självreflektioner som förutsätter vissa steg och så där den blir svår för många. (Respondent 4)

6.2.3 Integrerad samverkan

Samtliga respondenter upplevde att det finns en bra samverkan med andra instanser under utredning- och behandlingstiden och menade att problem ofta uppstår efter behandlingen, i personens egen hemmiljö. Det är svårt att få andra instanser att haka i efter en behandling.

Respondenterna menade att det är svårt att få personerna att hålla sig nyktra på hemmaplan.

Samordnade insatser på hemmaplan skulle ses som en jättevinst för både samhälle och individ i stort. I dessa samordnade insatser är det viktigt att ha en helhetssyn på klientens situation samt se till att klienten har en sysselsättning. Utan sysselsättning ses risken för återfall som högre.

34

Jag tycker det är väldigt svårt med vad som ska hända sen efter en behandling och så där. Det är svårt att få till sysselsättning och sådana saker. Det är svårt att få andra instanser att haka på i andra sidan missbruket. [...] sen är det väldigt uttalat hos oss att AME har i uppdrag att flytta vidare de här som har försörjningsstöd till egen

försörjning och har du då IF som berättigar aktivitetsersättning så blir du inte

prioriterad där och det kan jag tycka är lite, det blir något glapp där. [...] och personer med kognitiva funktionsnedsättningar ska ju helst inte ha försörjningsstöd. [...] så det kan jag tycka att man kan hamna i kläm, den här målgruppen. (Respondent 4)

Utmaningar kan också förstås utifrån respondenternas upplevda svårigheter i frågan om vem det är som ska bära huvudansvaret för de här personerna.

“[...] vi har försökt jobba fram riktlinjer och hur vi ska handlägga kring de här personerna, men ändå hamnar vi varenda gång i diskussionen kring liksom huvudansvar, vem som har huvudansvaret för personen” (Respondent 1).