Orosanmälan – en risk mot alliansen

Att som vårdnadshavare få veta att en orosanmälan är gjord kan tänkas väcka starka känslor, vilka kan yttra sig på olika sätt och därför ställdes frågan i enkäten om BHV-sjuksköterskorna har avstått från att göra en anmälan på grund av en hotfull situation riktad mot dem. Nästintill alla av BHV-

sjuksköterskorna uppgav att de inte tog beslutet att välja bort att ingripa för barnets bästa i dessa situationer. Att orosanmälningar uteblir kan enligt Socialstyrelsen (2014) bero på bristande kunskap, överidentifikation eller en oro över att alliansen till barnet och vårdnadshavarna blir lidande. Ett gott relationsskapande är viktigt i människobehandlande yrken och knappt en femtedel av BHV-

48

förlora alliansen till vårdnadshavarna, övriga lät därmed detta inte påverka deras

rapporteringsskyldighet. Därefter fick respondenterna uppskatta på en femgradig skala i vilken

omfattning de var oroliga att förlora alliansen till vårdnadshavarna, det visade sig att drygt en fjärdedel av BHV-sjuksköterskorna kände en stor till mycket stor rädsla att förlora alliansen.

7.3 Samverkan

Samverkan är viktigt för att tillgodose det holistiska perspektivet kring barnen och deras familjer för att på bästa sätt ge dem de förutsättningarna som behövs för att må bra och för att de ska fungera adekvat i samhället.

7.3.1 Intern samverkan

I den här studien visade det sig att en övervägande del av BHV-sjuksköterskorna på mikronivå

(Bronfenbrenner, 1979) har gemensamma teammöten på arbetsplatsen där diskussioner kring familjer och deras behov ventileras, vilket har visat sig vara av stor betydelse (Socialstyrelsen, 2014). En övervägande del av BHV-sjuksköterskorna anser att teammöten är ett stort stöd i det komplexa arbetet, vilket studien nämner under kapitel Teori under rubriken 4.3.5 Teamarbetet.

7.3.2 Extern samverkan

Utbytande av tvärprofessionell kontakt har visat sig vara av yttersta vikt för att tillgodose individers behov (Lalayants, 2013). För BHV-sjuksköterskor är därför kontakten med socialtjänsten nödvändig så att barnen och deras föräldrar fångas upp i tid. På mesonivå (Bronfenbrenner, 1979) visar det att BHV-sjuksköterskorna i den här studien upplever att kontakten med socialtjänsten kunde vara något bättre och de flesta uppgav att de inte hade fått återkoppling när de gjort orosanmälningar. Detta resultat kan tolkas på flera sätt, som exempelvis att BHV-sjuksköterskorna inte begärt det eller så talar det för att kontakten med socialtjänsten behöver förbättras.

Nästan alla BHV-sjuksköterskorna i den här studien anser att god kontakt med socialtjänsten leder till att fler fall uppmärksammas. God samverkan med socialtjänsten har betydelse kring familjers behov och därför är återkopplingen vid orosanmälan ytterst betydelsefull, vilket Socialstyrelsen (2014) lyfter fram då brist på återkoppling kan leda till att orosanmälningar uteblir.

I den här studien uppgav de flesta BHV-sjuksköterskorna att de inte har inte fått återkoppling från socialtjänsten vid orosanmälningar och bara ett fåtal var nöjda med den återkoppling som de fått. Även om resultatet visade på att en övervägande majoritet av BHV-sjuksköterskorna inte hade avstått från att göra en orosanmälan på grund av bristande samverkan så finns det ändå de som har avstått, vilket kan leda till förödande konsekvenser för barnen. Resultatet visar på ett svagt samband mellan yrkeserfarenhet och huruvida BHV-sjuksköterskor anser att god kontakt med socialtjänsten leder till fler orosanmälningar. Även om sambandet är svagt kan en tolkning vara att erfarenheten BHV-

49

ha erfarenhet av att ett gott samarbete lönar sig samtidigt som de förmodligen då känner sig tryggare i sin yrkesroll.

7.4 Bivariata analyser

De flesta av studiens bivariata analyser visade inte på någon signifikans. Detta var förvånande med tanke på att tidigare forskning visat att de personliga och organisatoriska faktorer som denna studie tar upp har påverkan på andra professioners benägenhet att upptäcka barn som misstänks fara illa och upprättandet orosanmälningar. Precis som studien tar upp i avsnitt 7.2.3 så visade resultatet att BHV- sjuksköterskornas upplevda kunskap kring att upptäcka barn som far illa har ett samband med antalet upprättade orosanmälningar, vilket innebär signifikans. Detta bekräftas av Marijke et al., (2015) som visar att bristfällig rapportering kan bero på avsaknad av kunskap.

I avsnitt 7.3.2 så visade resultatet på ett svagt samband mellan hur länge BHV-sjuksköterskorna varit verksamma och om de ansåg att god kontakt med socialtjänsten leder till fler orosanmälningar. Tidigare forskning talar för att god kontakt och samverkan mellan BVC och socialtjänsten ger ett helhetsperspektiv kring barnen och familjerna. När samlad kunskap tas till vara så leder det till att fler fall uppmärksammas och förhoppningsvis så leder det till en förbättrad situation för barnet (Freeney et al., 2013).

50

8. Diskussion

Ur ett makroperspektiv (Bronfenbrenner, 1979) belyses samhällets normer och värderingar. Dessa har förändrats över tid då BHV-sjuksköterskornas arbetsuppgifter förr i tiden handlade om överlevnad till att idag även inkludera både det fysiska och psykiska välmåendet. Utvecklingen innebär att det ställs högre krav på samverkan mellan olika professioner. För att exemplifiera detta så handlar det om att BHV-sjuksköterskorna uppmärksammar missförhållanden i familjer. I vissa dysfunktionella familjer behövs samverkan med socialtjänsten för att kunna tillgodose familjernas behov. Det viktiga i detta med samverkan är att BVC fortsätter att arbeta med familjerna samtidigt som fler instanser blir inkopplade och att alla arbetar med detta både parallellt och gemensamt. I samverkan blir det tydligt hur betydelsefullt det är med samlad expertis.

När svaren på enkäten studerades framkom att det var relativt enhetliga svar på många av frågorna, vilket vid en första anblick skulle kunna tyda på en generaliserbarhet, men då respondenterna var få och inte alla regioner representerade så innebär det att det ändå inte går att generalisera till hela populationen. Respondenterna i den här studien upprättar orosanmälningar i hög grad, vilket skiljer sig från tidigare forskning (Socialstyrelsen, 2014) där det visat sig att endast ett fåtal av BHV-

sjuksköterskorna upprättar orosanmälningar. Då studien har ett stort bortfall så skulle det kunna tyda på att respondenterna som har besvarat enkäten är de som brukar upprätta orosanmälningar. En fråga är hur resultatet skulle ha påverkats om de BHV-sjuksköterskor som inte brukar upprätta

orosanmälningar hade svarat. Hade då studien fått ett liknande resultat som tidigare forskning?

Ytterligare en tanke är att det skulle kunna vara samma faktorer som påverkar BHV-sjuksköterskornas benägenhet att inte upprätta orosanmälningar som påverkar deras beslut om att avstå från att delta i denna studie.

Forskning kring orosanmälningar kännetecknas av ett stort behov av ytterligare utbildning för att känna igen risk- och skyddsfaktorer, vilket visat sig både inom tidigare forskning (Douglas, 2012) men som även kan utläsas av resultatet i den här studien. Anmärkningsvärt är avsaknaden av empiri

gällande BHV-sjuksköterskors hantering av orosanmälningar då forskning på området ofta avser andra professioner. Tidigare forskning som finns inom BVC handlar främst om arbetsuppgifter som rör barnets utveckling. Resultatet i den här studien visar att de flesta BHV-sjuksköterskor har kunskap om rapporteringsskyldigheten gällande barn som misstänks fara illa samt upprättandet av

orosanmälningar, den kunskapen fick de genom utbildning eller erfarenhet på arbetsplatsen. Att ha kunskap om rapporteringsskyldigheten är en sak, men vad innebär det att regeringen på makronivå (Bronfenbrenner, 1979) har fastslagit att det inte finns någon definition av misstankegrad när

orosanmälningar ska upprättas. Då SoL är en ramlag så innebär det att det är upp till de professionella att tolka vad misstanke innebär, vilket kan öka risken för att många barn bli förbisedda. Nästan alla BHV-sjuksköterskor har rutiner på sin arbetsplats som de anser är både tydliga och lämpliga att använda då de ger en trygghet och ett rättssäkert förfarande, vilket är betydelsefullt då de till stor del

51

upprättar orosanmälningarna själva. Att de flesta BHV-sjuksköterskor upprättar orosanmälningar själva kan bero på flera orsaker, vilket även diskuterats i analysen. En förutsättning för att de ska upprätta orosanmälningar själva är att ledningen har tagit ställning till detta. Antingen kan det bero på att ledningen har förtroende för BHV-sjuksköterskornas expertis och omdöme eller så beror det på att ledningen anser att verksamhetens rutiner och riktlinjer är så pass tydliga att de leder till en struktur som är lätt att följa. I den här studien är det svårt att uttala sig om detta när ledningen inte är

inkluderad i den här undersökningen. En fråga att ställa sig är om riktlinjer innebär en inskränkning på BHV-sjuksköterskornas handlingsutrymme vid upprättandet av orosanmälningar eller om det ger större frihet att arbeta mer självständigt. Enligt Lipsky (2010) skulle det kunna vara som så att när en BHV-sjuksköterska följer lagar och riktlinjer så kan de både känna att de har något att luta sig mot och som ger stöd samtidigt som det minskar handlingsutrymmet.

Utifrån Lipskys resonemang om riktlinjer så kan det tolkas som att de med mindre kunskaper känner ett stöd av riktlinjerna medan de som har mer omfattande kunskaper eventuellt kan känna att

riktlinjerna inskränker på deras arbete.

På mesonivå (Bronfenbrenner, 1979) visar den här studien att BHV-sjuksköterskor har teammöten på arbetsplatsen som utgör ett bra forum att kunna diskutera med kollegor olika frågeställningar som kan dyka upp i arbetet med barnfamiljer (Rikshandboken, 2020). Att besöken på BVC är frivilliga anser BHV-sjuksköterskorna har betydelse för att tidigt upptäcka barn som far illa. Att det har betydelse kan tolkas som att en del familjer som lever under dysfunktionella förhållanden avstår från att uppsöka BVC för att problemen inte ska uppmärksammas. Ett annat dilemma BHV-sjuksköterskor kan ställas inför är hur de ska agera när familjerna uteblir från inplanerade besök. Om de kontaktar familjer som uteblivit från sitt besök, erbjuder de då en service eller blir det en kontrollfunktion? Ur ett etiskt perspektiv kan detta ses som motsägelsefullt när en frivillig verksamhet agerar uppsökande. BHV-sjuksköterskorna uppfattar i relativt stor utsträckning att de orosanmälningar som gjorts har haft en positiv effekt på de barn som är berörda. Den positiva effekten kan ha att göra med att BHV- sjuksköterskorna i studien uppger att de inte avstår från att orosanmäla vid en hotfull situation. Hotfulla situationer menar Lipsky (2010) kan vara ett resultat av att klienten uppfattar en orättvis bedömning och därför är det viktigt att BHV-sjuksköterskorna visar förståelse för situationen.

Även om anmälningsskyldigheten är absolut, kan det verkligen anses rätt att kräva av en BHV- sjuksköterska att upprätta en orosanmälan vid en hotfull situation som är riktat mot denne eller dennes familj? Det är en väldigt komplex fråga och som det inte finns något enkelt svar på, men som studien tagit upp tidigare så innebär uteblivna orosanmälningar en risk för de utsatta barnen samtidigt som en orosanmälan kan innebära en risk för BHV-sjuksköterskornas egna familjer. Hur skiljer sig BHV- sjuksköterskornas utsatthet gentemot en socialsekreterare? Är det verkligen svårare för BHV-

sjuksköterskor att upprätta orosanmälningar med rädsla för att förlora alliansen till en vårdnadshavare som de har god kontakt med än vad det är för en socialsekreterare? En skillnad skulle kunna vara att socialsekreterarna inte kommer in i bilden förrän problemet är ett faktum. Ofta finns en förförståelse

52

att BVC är den snälla och trygga instansen medan socialtjänsten ofta är felaktigt förknippat med att de separerar barn från sina föräldrar. Den här studien visar på att en femtedel av respondenterna upplever en rädsla att förlora alliansen till vårdnadshavarna vid upprättandet av orosanmälningar. Dock visar majoriteten av BHV-sjuksköterskorna att de har upprättat orosanmälningar under året och att en femtedel har gjort fyra eller flera där det i de flesta fall handlar om försummelse. När det i enkäten efterfrågades vad som var den vanligaste orsaken till en orosanmälan så borde det med facit i hand även funnits ett alternativ gällande vårdnadshavares problematik då det enligt Socialstyrelsens (2019) kartläggning visade att orosanmälningarna berodde till 39 % på vårdnadshavarna och inte på barnen, vilket kan innebära att studien missar viktig information. 26,67 % av BHV-sjuksköterskorna svarade på denna fråga alternativet annat, dock ombads det aldrig om ett förtydligande i form av ett öppet svarsalternativ. Ett öppet svarsalternativ hade kunnat förklara vilka andra orsaker som ligger bakom gjorda orosanmälningar och kanske hade det visat sig att orosanmälningarna kan härledas till vårdnadshavarna i vissa fall. I Socialstyrelsen (2014) framkommer att det finns ett stort mörkertal gällande brott mot yngre barn och år 2011 orosanmäldes inte ens en halv procent av de barn som var inskrivna på BVC. Detta finner vi vara en anmärkningsvärd siffra då de flesta familjer i Sverige uppsöker BVC och därför borde anmälningsprocenten vara högre även om det finns ett mörkertal. Flertalet kommuner i Sverige erbjuder återkoppling till professionella som i sin verksamhet har anmälningsskyldighet redan vid ifyllandet av blanketten för orosanmälningar. Den här studien visar att de finns ett stort missnöje hos BHV-sjuksköterskorna angående återkopplingen från socialtjänsten vid orosanmälningar, vilket kan bero på att de faktiskt inte har vetskap om att det ligger på dem själva att begära den återkopplingen. Antingen kan det vara så att de missar att fylla i rutan om återkoppling på blanketten eller så kan det helt enkelt vara så att socialtjänsten måste vara mer aktiv i

informationsdelningen till andra professioner. En aktiv informationsdelning kan ge kunskap om hur olika professioner kan få återkoppling samt vilken information de kan förvänta sig.

Om förväntningar finns att få reda på om en utredning leder till en insats så kan det hända att de som anmäler känner en besvikelse i och med att de förväntar sig få mer information än vad lagen tillåter (SoL, 14 kap. 1 b §). Om sekretessen som bestäms på makronivå (Bronfenbrenner, 1979) skulle tänjas, så skulle det kunna leda till att BHV-sjuksköterskorna får en helhetssyn så att de kan arbeta vidare med familjerna på ett adekvat sätt. Flertalet analyser gjordes i studien på olika frågeställningar då det fanns ett intresse att ta reda på de faktorer som kan påverka BHV-

sjuksköterskornas benägenhet att upprätta orosanmälningar. Bivariata analyser gjordes därför på variabeln antal orosanmälningar mot variablerna BVH-sjuksköterskornas ålder, hur länge de varit verksam i yrket, kunskap om barn som far illa samt om de har stöd och rutiner på arbetsplatsen. Bivariat analys gjordes även på variabeln vem som upprättar en orosanmälan på arbetsplatsen mot variabeln hur länge BHV-sjuksköterskorna har varit verksamma. Ytterligare en bivariat analys gjordes på variabeln om god kontakt med socialtjänsten leder till fler orosanmälningar mot variabeln om rutiner finns på arbetsplatsen. Ingen av dessa analyser visade på samband och signifikans förutom den

53

bivariata analysen av kunskap om barn som far illa mot antal gjorda orosanmälningar. Det skulle kunna vara så att Socialstyrelsens riktlinjer väger så tungt att de skapar en enhetlighet över landet så att ovanstående variabler som exempelvis ålder, hur länge de varit verksamma, stöd och rutiner inte har någon påverkan på antalet upprättade orosanmälningar. Dock kan det innebära att det är andra strukturer än ovanstående som är avgörande för antalet orosanmälningar. Som tidigare nämnts visar forskning (Marijke et.al., 2015) att personer med lång tid i yrket inte är en garanti för att

orosanmälningar upprättas och det innebär att ålder ändå kan ha viss påverkan. Vår studie visar däremot att ålder inte har någon effekt på antalet gjorda orosanmälningar. Trots resultatet i denna studie skulle ålder och tid i yrket kunna ha påverkan då både livserfarenhet och tid i yrket borde ha betydelse för huruvida en orosanmälan ska upprättas eller inte. Olika generationer har troligtvis olika förförståelse baserat på livserfarenheten, vilket innebär att äldre generationer möjligtvis inte anmäler då de genom åren arbetat upp ett kunnande samtidigt som deras generation växte upp i en tid då det inte var tal om barnets bästa på samma sätt som det är idag.

8.1 Framtida forskning

Något som har uppmärksammats i tidigare forskning är att det finns en osäkerhet hos yrkesverksamma som är skyldiga att göra orosanmälningar kring förfarandet gällande att ta ställning till vad som ska föranleda dessa. Då det i lagen står att de ska anmäla vid endast misstanke så skulle det vara intressant att undersöka vad personalen anser att innebörden av ordet misstanke innebär. Vidare skulle det vara intressant med en djupare forskning kring samverkan mellan BVC och socialtjänsten för att se hur förståelsen mellan de olika yrkeskategorierna fungerar. Med det menas både förståelsen för

arbetsuppgifter, dess olika roller samt de känslor en orosanmälan kan framkalla. Exempelvis kan detta dilemma innebära att BHV-sjuksköterskor står mellan att eventuellt förlora alliansen till familjen samtidigt som insatser från socialtjänsten kan vara livsavgörande för barnen. Ytterligare ett område att utforska är att följa upp vad en orosanmälan har för effekt på olika familjers liv. Skulle det eventuellt resultera i att barnen och deras familjer skulle få det bättre eller kan det vara så att de försvinner och flyttar till en annan kommun eller bara bryter kontakten med BVC. I vår studie har vi uppmärksammat att ett fåtal BHV-sjuksköterskor har avstått från att göra en orosanmälan på grund av hot riktade mot sig själva. Om en professionell blir hotad, hur lever då barnen i dessa familjer? Vad behöver

yrkesverksamma för stöd i sådana situationer för att hjälpa dem som behöver det mest? Den här studien visar på att även om de flesta BHV-sjuksköterskor gör en orosanmälan så finns det ändock ett fåtal procent som inte gör det. En fråga att ställa sig är att hur dessa små, men ack så viktiga procent kan fångas upp. Det skulle kunna vara så att det är dessa respondenter som har svarat att de inte har tillräckligt med kunskap. Möjligtvis är detta en indikation på att det är för lite utbildning om barn som far illa och om anmälningsskyldigheten inom BVC.

54

Att vara uppmärksam på vårdnadshavares mående är viktigt då det visat sig finnas en koppling mellan brott där ett barn avlidit och att vårdnadshavare har haft eller har kontakt med vården

(Socialstyrelsen, 2019). I och med detta behöver samverkan med psykiatrin belysas och därför skulle även det vara ett intressant område att utforska mer.

8.2 Slutsats

Ett försök har gjorts med att fylla igen kunskapsluckan kring BHV-sjuksköterskornas ärendehantering kring orosanmälningar då tidigare forskning på området enbart handlat om andra professioner gällande detta. Den här studien visar att två tredjedelar av respondenterna har gjort två eller fler

orosanmälningar det senaste året. En tolkning kan vara att orosanmälningar ökar och att det eventuellt kan tillskrivas lagändringen om rapporteringsskyldigheten som innebär att professioner som arbetar med barn och unga i sin verksamhet genast ska orosanmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Idag pratas det mycket om samverkan och hur viktigt det är för professioner att mötas utifrån sina

expertiser och på så sätt omfamnas ett helhetsperspektiv. Därför är det viktig information studien fått fram att BHV-sjuksköterskorna anser att god kontakt med socialtjänsten leder till att fler fall

uppmärksammas och att fler orosanmälningar görs. Det den här studien har sökt svar på om det är de