Upplevelsen av osäkerhet framkommer i förhållande till att definiera oron.
Förskolepersonalen upplever utmaningar kopplat till när en orosanmälan bör kommuniceras eller ej när de inte är säkra på att en orosanmälan är befogad. Vidare framhålls en osäkerhet vad lagarna säger, och hur de kan och ska användas.
6.2.1 Att definiera oron
Intervjupersonerna uttrycker svårigheter i att definiera upplevd oro då misstanke om att ett barn far illa realiseras, det vill säga då de bygger oron på en känsla. Förskolepersonalen begränsas i att göra en orosanmälan då de uppfattar en efterfråga av att flertalet bevis ska föreligga då det handlar om diffusa tecken. Intervjupersonerna känner säkerhet gällande anmälan om fysiskt våld med bakgrund av konkret bevisning som exempelvis blåmärken eller berättelser från barnet själv. Samtliga framhåller att misstanke om fysiskt våld anmäls direkt medan andra diffusa tecken på barnmisshandel skrivs ned i väntan på fler tecken som samlas in tills det anses vara tillräckligt för en orosanmälan. Exempel på diffusa tecken beskrivs av intervjupersonerna vara när barnets beteende förändras eller bristande hygien. Lisa berättar: “Det är ju så mycket enklare då när det är ett blåmärke som är som en hel hand, alltså då är det inget att välja i, då kan man inte blunda för det”. Citatet beskriver hur fysisk misshandel med tydliga tecken alltid anmäls då förskolepersonalen upplever dessa tecken som uppenbara i jämförelse med oro för omsorgssvikt. Synliga tecken på misshandel tolkas som tydliga bevis att ett barn far illa jämfört med en misstanke utan konkreta
indikatorer. Blåmärken ses som ett bevis på misshandel och händelsen kan inte ignoreras. Intervjupersonerna beskriver hur svårigheter att definiera oron kan undvikas och betydelsen av arbetsgruppens sammansättning för hur oron hanteras. Om personalen vågar se tecken på att ett barn far illa, ökar chanserna till att barnmisshandel upptäcks. Klara upplever att det finns en generationsskillnad bland förskolepersonalen, där den äldre förskolepersonalens syn på orosanmälningar skiljer sig från de yngres. Klara säger: “Många äldre som jobbar på förskolan kan vara stolta över att de inte har gjort en orosanmälan, medan jag känner tvärtom då du har liksom jobbat i 20 år och bara har gjort en orosanmälan”. Klara menar att hon hade ifrågasatt uttalanden om stolthet över att aldrig gjort en orosanmälan om det hade hänt idag, men att hon inte hade den insikten för tio år sedan. Hon berättar att nuvarande arbetsplats har ett annat arbetssätt kring orosanmälningar där de pratar med varandra om vad de ser och vågar lyssna på barnet. När Klara arbetar med kollegor som lyfter oron i arbetsgruppen görs oron verklig och sätter igång tankar på att vara uppmärksam kring barnet. Samtliga intervjupersoner säger att anmälningsskyldigheten tas på allvar. Klara berättar: “Det är ju det här gränslandet när man inte kan ta på någonting när man har en känsla, man kan väl inte göra en orosanmälan på en känsla? Eller kan man det?”. Citatet belyser intervjupersonernas syn på anmälningsskyldigheten. Intervjupersonerna upplever att de behöver konkreta bevis alternativt dokumentation av upplevelser av oro för att barnet far illa under en längre period. En frustration uttrycks vid de tillfällen då förskollärarna har en känsla av att ett barn far illa, men känslan behöver beskrivas och konkretiseras för att en orosanmälan ska göras.
30 6.2.2 Analys
Svårigheterna i att definiera oron är i linje med tidigare forskning där det framkommer att ärendets karaktär har betydelse för om en orosanmälan kommuniceras (Bullock m.fl., 2019; de Haan m.fl., 2019; Falkiner m.fl., 2017; Sharley, 2020). I likhet med tidigare forskning ifrågasätts inte tecken på fysisk misshandel, utan betraktas som en anledning att misstänka att ett barn far illa, definitionen på oro blir uppenbar och en orosanmälan görs (Backlund m.fl., 2012; Bullock m.fl.; de Haan m.fl.; Falkiner m.fl.; Feng m.fl., 2012; McTavish m.fl., 2017; Sharley,). Förhållningssättet vid hantering av diffusa tecken står i likhet med Sharley och de Haan m.fl. som framhåller att känslor och diffusa tecken upplevs komplexa och utmanande att förklara.
Intervjupersonernas berättelser om svårigheterna i att veta om enbart en känsla av oro är ett skäl för orosanmälan stämmer överens med Sharleys (2020) studie där det framkommer att känslan för oro vid omsorgssvikt kommer övervägande av intuition, vilket gör den svår att förmedla. Backlund m.fl. (2012), de Haan m.fl. (2019), Greco m.fl. (2017), Gubbels m.fl. (2021) och McTavish m.fl. (2017) påvisar en avsaknad av utbildning och kunskap gällande barnmisshandel. Diffusa tecken och känslan av oro som intervjupersonerna upplever kring barn analyseras utifrån anknytningsteorin (Killén, 2009, 2014) samt efterfrågan av ökad kunskap. En ökad kunskap inom teorin för intervjupersonerna bidrar med en nyanserad bild av oron och vad barnens diffusa tecken som ett ändrat beteendes innebörd kan vara. Med hjälp av anknytningsteorin placeras diffusa tecken på oro i en kontext hos
intervjupersonerna. Ett tecken på desorienterad anknytning är när barnet vid separation eller återförening med omsorgspersoner uppvisar svårigheter i att hantera situationen genom osäkerhet, förvirring och rädsla (Killén, 2014). Genom anknytningsteorin ges möjligheten att kontextualisera vad diffusa tecken och en tidskrävande dokumentation i förskolan riskerar att innebära för barnet. Vidare bidrar detta med en ökad förståelse för vikten av att göra en orosanmälan för att undvika att barnet utvecklar en desorienterad anknytning.
I likhet med tidigare forskning (Bullock m.fl., 2019; de Haan m.fl., 2019; Sharley, 2020) framhålls tron hos intervjupersonerna att anmälningar gällande omsorgssvikt där oron kommer av känsla eller diffusa tecken inte inleder utredning hos socialtjänsten. Detta leder till att intervjupersonerna upplever ett behov av bevis för att övertyga socialtjänsten att inleda en utredning, och processen innan anmälning blir tidskrävande. Med kopplingar till systemteorin (Teater, 2020) påvisar intervjupersonerna samt tidigare forskning att vad som kommer in i systemet i form av bevisning alla ser jämfört med den subjektiva känslan, utgör olika förutsättningar att leda till en orosanmälan fastän intervjupersonerna i båda
avseendena känner oro för barnet. När fler subsystem delar identisk information, ökar chansen att oron kommuniceras till socialtjänst. Intervjupersonernas beskrivning om känslan av ett behov att samla flertalet uppmärksammade orostecken bekräftas av Bullock m.fl., de Haan m.fl. och Sharley vara förekommande hos förskolepersonal.
6.2.3 Kunskap om lagstiftningen
Samtliga intervjupersoner framhåller medvetenheten gällande anmälningsskyldighet vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa. Sophie berättar “ja, men den
31
[anmälningsskyldigheten] tar vi ju på stort allvar, det är ju någonting som vi går efter, vad ska man säga, vi är uppmärksamma på barnens beteenden och vad de pratar om och så där”. Intervjupersonerna framhåller att de arbetar med utgångspunkt i barnkonventionen och att anmälningsskyldigheten tas på allvar. Fyra av sex intervjupersoner säger att de känner till Socialtjänstlagen genom deras utbildning, men att kunskapen inte uppdaterats.
Arbetsplatsen tillhandahåller ingen information gällande lagstiftning som berör kontakten med socialtjänsten. Klara berättar:
Det [Socialtjänstlagen] vet jag inte så mycket om, om jag ska vara helt ärlig grundar det mesta på föreläsningen för 10 år sedan, när de där berättade om hur det är. Men det som satte sig mest var att de vill arbeta förebyggande för att barn ska vara kvar hos sin familj.
Trots en upplevelse av begränsad kunskap om lagstiftning, säger intervjupersonerna att de besitter kunskaper gällande anmälningsskyldigheten i den utsträckning att de ska göra en orosanmälan vid kännedom alternativt misstanke om att ett barn far illa. Maria berättar om hennes praktikperiod när misstankar om oro upplevdes, när två personer oberoende
varandra upplevde oro kring ett syskonpar. Personalen pratade sedan med varandra om upplevelserna och fick en gemensam bild av oron, efter det informerades rektorn. Det upplevdes som en komplicerad process samt att övervägande tid läggs vid formuleringen i orosanmälan. Processen påverkades av att personalen arbetade på skilda avdelningar, vilket gjorde att orosanmälan drog ut på tiden. Maria vet inte om anmälan gick vidare.
6.2.4 Analys
Hur förskolepersonal anammar anmälningsskyldigheten, bör ifrågasättas med utgångspunkt i lagens skrivelse. Förskolepersonal bör förhålla sig till anmälningsskyldigheten på ett
regelmässigt vis genom att anmäla vid en första misstanke. Enligt 1§ i 14 kap. av
Socialtjänstlagen (2001: 453) är myndigheter och yrkesverksamma inom verksamheter som rör barn och unga skyldiga att genast göra en orosanmälan till socialtjänsten vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa. Intervjupersonernas utsagor beskriver ett
förhållningssätt där en bred bas av iakttagelser sammanställas till en orosanmälan. Detta påvisar hur anmälningsskyldigheten inte efterföljs, utan förskolepersonalen upplever att de bör dokumentera flertalet tecken på oro innan en orosanmälan kan göras. Sammantaget visas hur professionen är i behov av utbildning och ökad kompetens gällande
anmälningsskyldigheten. Liksom vad Backlund m.fl. (2012), de Haan m.fl. (2019), Greco m.fl. (2017), Gubbels m.fl. (2021) och McTavish m.fl. (2017) förmedlar påvisas avsaknaden av adekvat utbildning och kunskaper inom området gällande lagstiftningen som berör förskolepersonalen för att säkerställa att anmälningsskyldigheten efterföljs. Avsaknaden av undervisning gällande anmälningsskyldighet i utbildningen missgynnar samarbetet
professionerna emellan, och leder till en upplevd besvikelse där förståelse gällande den andres arbete saknas.
Kunskaperna om anmälningsskyldighet erhålls av förskolepersonalen via praktik enligt Backlund m.fl. (2012), vilket innebär en avsaknad av teoretisk kunskap. Med koppling till begreppet adaption (Parrish, 2012) utgör tillvägagångssättet en risk då studenten formas
32
efter nuvarande system. Rektorer och den enskilda förskolans riktlinjer har betydelse för vilken kunskap studenten får. Detta innebär att intervjupersonernas utsagor om
arbetsplatsens brist på att tillhandahålla kunskap om gällande lagstiftning som rör kontakten med socialtjänst medför att kommande förskollärarstudenter har dessa förutsättningar att lära sig om anmälningsskyldigheten. Med paralleller till systemteorin (Teater, 2020) där ett stängt system inte påverkas och erhåller förändring, analyseras förhållningssättet att inte tillgå teoretisk kunskap i skolan utifrån liknande förutsättningar som hos ett stängt system. För att öka förutsättningar till förändring inom systemet bör studenten få teoretiska
kunskaper om anmälningsskyldigheten. Detta för att möjliggöra en förändring inom förskolan samt för att minska risken att förskollärarstudenter fogas in i systemet och förändringar uteblir trots att lagtext samt prejudikat förändras. I likhet med vad de Haan m.fl. (2019) skriver, ökar förhållningssättet risken för att personen fogas in i gamla mönster som utgörs av personerna redan verksamma inom professionen som leder till en rigid profession som är svårföränderlig. Detta leder till att arbetsgruppens egenskaper bestämmer om en orosanmälan ska göras, oavsett vad lagen förmedlar.
7
DISKUSSION
I kapitlet diskussion och avsnittet resultatdiskussion besvaras studiens syfte samt
frågeställning genom en diskussion med stöd av studiens resultat och tidigare presenterad kunskap. Resultatdiskussionen följs av metoddiskussion som berör reflektioner om studiens metodologiska aspekter samt etikdiskussion vilken presenterar förhållningssättet till etiken.