Studiens utgångspunkt är kommunikation mellan förskolepersonal och socialsekreterare. För att tydliggöra hur samarbetet påverkas och vilken förutsättning ett eventuellt samarbete har, behöver lagar och riktlinjers som påverkar professionerna lyftas. Syftet med studien är att undersöka förskolepersonals upplevelse av socialtjänst, utifrån förskolepersonalens professionsperspektiv, kopplat till upplevd oro för barn i förskolan. Syftet besvaras genom följande frågeställningar:
• Hur upplever förskolepersonalen kommunikationen med socialtjänsten? • Vad påverkar förskolepersonalen att göra alternativt avstå från att göra en
orosanmälan när de misstänker att ett barn inom verksamheten far illa?
7.1.1 Förskolans upplevelse av kommunikationen med socialtjänsten Resultatet av föreliggande studie visar att kommunikationen med socialtjänst upplevs tillfredsställande när en personlig kontakt har upprättats. Övergripande efterlyser
33
förskolepersonal ökad kommunikation och stöd från socialtjänst när de kommunicerat en orosanmälan och när barn i verksamheten kräver stöd kopplat till en utredningsprocess. En av anledningarna till att socialtjänsten inte värnar om kontakten med förskolepersonal och endast ser dem som en informationskälla i deras roll att utreda om ett barn är i behov av skydd och stöd, kan vara såsom Gubbels m.fl. (2021) skriver att socialtjänst inte ser förskolepersonal som en professionell partner. Författarna i föreliggande studie anser att socialtjänst bör beakta förskolepersonalens del i att orosanmälningar kommer in och därför ha kontakt med dem genom anmälningsprocessen för att undvika negativa erfarenheter av anmälningar. En kontakt med socialtjänst genom hela processen är i linje med vad McTavish (2017) säger är ett adekvat arbetssätt. Vidare bör socialtjänsten stötta och förebygga för att förskolepersonalen ska kunna verka som skydd för barnet i form av en omsorgsperson och trygg anknytning (Killén, 2009), men även i syfte att orosanmälningar inte ska utebli för att förskolepersonalen upplever dem som jobbiga. Förskolepersonalens roll för en adekvat kommunikation får inte försummas, utan socialtjänsten bör ta ansvaret att samverka då förskolepersonalen behöver stöd i situationer som upplevs utmanande.
Kommunikation mellan förskolepersonal och socialtjänst ligger till grund för ett fungerande samarbete (Altshuler, 2003; Andersson m.fl., 2011). Resultatet av föreliggande studie visar att kommunikationen upplevs vara bristande. Förskolepersonalen upplever att de inte har rätt till information som är betydande för arbetet med bakgrund av sekretessbestämmelser. Detta kan undvikas då socialtjänsten har möjlighet att bryta sekretess i de fall samtycke inhämtas från vårdnadshavare med stöd av 2 § i 12 kap. av Offentlighet- och sekretesslagen (2009: 400). Det finns dock inga indikationer på att det kontrolleras om samtycke föreligger. Föreliggande studies författare anser att socialtjänst inte bör se begränsningar i att
undersöka om samtycke föreligger för att underlätta för förskolepersonal samt minska upplevelsen av bristande återkoppling. Detta kan i sin tur kan verka för ett arbete i samförstånd mellan professionerna kring barnets bästa utan att bryta mot sekretess. Informationen som efterfrågas gäller inte att utredningen i sin helhet kommuniceras med förskolan, utan endast den information vilken kan stödja personalen i interaktion med barnet samt för att fullgöra arbetsuppgifterna enligt förskolans läroplan (SKOLFS 2018: 50), men även för en tryggare miljö i förskolan. Tidigare studie (Sharley, 2020) samt föreliggande studies resultat pekar på att förskolepersonal har begränsad tillgång till information om barnets situation, i relation till detta anser föreliggande studies författare att socialtjänst bör se över möjligheterna för sekretessbrytande bestämmelser så som inhämtning av samtycke. Även när socialtjänsten väljer att ge barnet mer tid i förskolan och använda förskolan likt en insats för att bidra med stöd och skydd, kan socialtjänsten se över möjligheterna att skriva ett uppdrag med mål som ska uppnås genom insatsen. För att arbeta utifrån barnets bästa behöver förskolepersonalen inhämta information kring situationen, vilket är det tredje steget i arbetet med barnets bästa enligt Barnombudsmannen (2018). Socialtjänstens val att
hänvisa till sekretess som föreligger bör ifrågasättas med utgångspunkt i barnets bästa och socialtjänsten bör enligt föreliggande studies författare i stället åläggas att utreda om önskad information kan ges till förskolan, då de ska arbeta för samverkan. Med hänsyn till barnets bästa, bör förskolepersonalen ges möjlighet att ta del av barnets situation och vad som påverkar barnets mående för att kunna fullgöra arbetets förpliktelser.
34
För att undvika utebliven kommunikation har förskolepersonalen anmälningsskyldighet enligt 1 § i 14 kap. av Socialtjänstlagen samt att socialtjänsten ansvarar för samverkan med de professioner som rör barn av 1 a § i 5 kap. av Socialtjänstlagen. Problemet har
uppmärksammats på en samhällelig nivå och politiker har försökt att förändra detta genom lagen, trots det upptäcks inte de barn som far illa (Socialstyrelsen, 2018) och utbildningar efterlyses för att stärka skolpersonal gällande tillvägagångssätt när oro för ett barn som far illa finns (Backlund m.fl., 2012; de Haan m.fl., 2019; Gubbels m.fl., 2021; McTavish m.fl., 2017). En orsak till förskolepersonalens upplevelse av ambivalens i tillvägagångssättet vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa kan vara att socialtjänst och förskola grundar sig i olika utbildningar, men även förskolans bristande tillgänglighet till information om socialtjänstens arbete genom kontakt med socialtjänsten.
Samhället behöver förstå och se förskolepersonalen i den komplexa roll de faktiskt har. Meningen är att de ska finnas där för barnen i deras utveckling och lärande och har även givits en betydande roll i samhället för de här barnen, en roll som begränsar och möjliggör exempelvis kontakt med socialtjänst. Förskolepersonalen kan fungera för barnet som länken till socialtjänsten och därigenom är det av vikt att kommunikationen fungerar då
förskolepersonalen bär med sig upplevelser från interaktion med socialtjänst. Samtidigt som förskolan ska värna om kontakten med socialtjänst, ska de verka för en god föräldrakontakt som kan riskeras när en orosanmälan görs (Backlund m.fl., 2012; de Haan m.fl., 2019; Feng m.fl., 2012; Gubbels m.fl., 2021). Förskolepersonalen verkar även för barnet i förskolan och arbetar utifrån barnets bästa, men barnet, socialtjänsten och föräldrarna kan stå i
konkurrens med varandra, vilket illustrerar förskolepersonalens komplexa situation. Det är inte för barnets bästa att behöva ifrågasätta förskolepersonalens upplevelser, utan en orosanmälan bör göras för att minska risken för att barnet känner sig sviken i framtiden, oberoende om anmälan leder till någon intervention (Hindberg, 2006).
7.1.2 Att göra alternativt avstå från att göra en orosanmälan
Studiens resultat visar att förskolepersonalens val att kommunicera en orosanmälan sker med påverkan av flertalet faktorer, såsom professionens riktlinjer som bidrar till ett komplext tillvägagångssätt med flera hinder och påverkansfaktorer på förskolepersonalens upplevelse. Av föreliggande studie framkommer att vid misstanke om att ett barn far illa konsulterar förskolepersonalen först med kollegor, sedan med rektorn. Slutligen är det rektorn som bestämmer om en orosanmälan ska göras. Förskolepersonalen kontaktar därmed inte socialtjänsten själv, utan kommunikationen sker via rektorn. En orsaksförklaring kan ses med koppling till systemteorin (Teater, 2020) och vilka förändringsmöjligheter kopplat till subsystemen som kan påverka om en orosanmälan görs. Varje subsystem utgörs av kollegors och rektorers syn på, upplevelse av och förhållningssätt till orosanmälningar, vilket i sin tur leder till att det finns olika förutsättningar för en orosanmälan att kommuniceras till
socialtjänst. Professionens möjlighet att nå en positiv förändring påverkas av individer delaktiga i anmälningsprocessen. Förskolepersonal bör anmäla vid första misstanke i enlighet med anmälningsskyldigheten enligt 1 § i 14 kap. av Socialtjänstlagen samt vad som påpekas av Justitieombudsmannen (Wiklund, Dnr 6755-2012), Lärarnas Riksförbund (2020) samt Socialstyrelsen (2019). Med bakgrund av Socialstyrelsens (2009) upptäckt av avsaknad
35
av metoder i förskolan att se barn som far illa samt ingen påvisad förbättring, bör fortsatt arbete läggas vid att utveckla metoder för förskolepersonal att se barn som far illa. Systemteorins (Teater, 2020) användning i relation till föreliggande studie utgår ifrån
förskolepersonalen och systemen de verkar i, vilket har en påverkan på barnen. Föreliggande studies författare anser därmed att förskolepersonalen bör vara professionella och samtidigt ges en betydande roll i arbetet för barn som far illa. Kollegor, rektor och förskolans lokala riktlinjer är påverkansfaktorer i vägen till orosanmälan vilka kan ses som överordnade anmälningsskyldigheten enligt 1 § i 14 kap. av Socialtjänstlagen (2001: 453). Detta medför en risk för barnet då flertalet anmälningar uteblir alternativt dröjer på grund av arbetssättet. Förskolepersonal bör omgående lämna över till socialtjänst rekommenderar föreliggande studies författare, både för att förhålla sig på ett korrekt vis till anmälningsskyldigheten, men även för att bidra med lärande och utveckling vilket hämmas då ett barn far illa, med
koppling till anknytningsteorin (Killén 2009, 2014). Dock står inte socialtjänsten ansvarslös i denna kontext. De behöver göra sig synliga och informera om arbetet för att minska
samhällets fördomar.
Det framkommer av föreliggande studie att förskolepersonalen har svårigheter att definiera en oro och de diskuterar sina upplevelser med kollegor och rektor, dokumenterar och sedan har rektorn ansvaret över det slutgiltiga beslutet att orosanmäla. Oro kopplat till diffusa tecken anmäls inte i samma utsträckning som tecken på fysisk misshandel (Backlund m.fl., 2012; Bullock m.fl., 2019; de Haan m.fl. 2019; Falkiner m.fl. 2017; Feng m.fl., 2012;
McTavish m.fl., 2017; Sharley, 2020;). Därigenom behövs ett arbetssätt för att öka
orosanmälningarna kopplat till diffus oro. Genom att dra paralleller till anknytningsteorin (Killén, 2009, 2014) önskas en teoretisk kunskapsbas implementeras hos förskolepersonal för att nyansera diffusa tecken på oro. En teoretisk kunskapsbas med koppling till
anknytningsteorin ger personalen förutsättningar att stödja sin känsla och upplevelse på teori och inte enbart en känsla, där de diffusa tecknen ges en konkret innebörd för barnets förutsättningar i livet. Arbetssättet kan av förskolepersonalen användas för att öka
frekvensen på orosanmälningar till socialtjänst då en tolkningsram åt de diffusa tecknen ges. Detta leder till förutsättningar att uppleva tecknen utifrån vad de faktisk kan innebära och leda till för barnen, och inte bara fristående diffusa tecken som kan tolkas utifrån flertalet tolkningsramar, vilket i sin tur kan leda till att anmälningar uteblir.
Resultatet av föreliggande studie visar att förskolepersonalen värnar om kontakten med barnets föräldrar och att en upplevelse av diffus oro för att ett barn far illa i första hand kommuniceras med barnets föräldrar. Förhållningssättet att värna om föräldrakontakten och föra en dialog med dem kring oron de upplever för barnet, påverkar förskolepersonalens känslor och valet att anmäla eller inte. Kontakten med barnets föräldrar riskerar att utgöra en skada för barnet. Valet att i första hand kommunicera en upplevd oro med barnets föräldrar leder i sin tur till att en orosanmälan riskerar att utebli och att barnet därmed inte får det stöd och skydd som behövs när utredning aldrig blir aktuell, eftersom förälderns reaktion på oron påverkar förskolepersonalen omedvetet (Backlund m.fl., 2012; de Haan m.fl., 2019; Feng m.fl., 2012; Greco m.fl., 2017; Gubbels m.fl., 2021). Riskerna utgörs exempelvis av att förskolepersonalen känner sympati med föräldern och avstår därmed att kommunicera oro till rektor (Feng m.fl.). Detta kan kopplas till Hindberg (2006) som menar
36
att beslutet att göra en orosanmälan styrs av etik och moral tillsammans med lagar och regler. Då förskolepersonalen tycks bortse från en omedelbar anmälningsskyldighet som grundar sig på känslor av oro och istället väljer att anmäla då de har dokumentation under en längre period eller konkret bevisning i form av märken, står förskolepersonalen med
riktlinjer som gör att de begår ett tjänstefel i relation till anmälningsskyldigheten. Riktlinjer kring hur en diffus oro för att ett barn far illa ska hanteras av förskolepersonalen bör föreslås att skrivas om enligt föreliggande studies författare.