Partierna och deras medlemmar
7. Partiernas behov av medlemmar
Ett ingångsvärde i analysen är tanken att partiernas erbjudande till medlem-marna avspeglar de funktioner medlemmedlem-marna ska fylla i partiorganisationen.
Ser man framförallt expressiva värden med medlemmarna, exempelvis i form av en bred medlemskår som kan ge partiet legitimitet, kommer man sannolikt att betona kollektiva nyttigheter – som politisk och ideologisk ge-menskap. Ser man däremot i huvudsak instrumentella värden med medlem-marna kommer man att erbjuda selektiva nyttigheter, som möjligheter att utöva politisk makt och möjligheter att bli förtroendevald. Ju högre förvänt-ningar partiet har på medlemmarnas deltagande, desto specifikare måste erbjudandet vara. Detta måste också ses mot bakgrund av att de potentiella medlemmarna, enligt partifunktionärerna, ställer större krav än tidigare för att välja ett partipolitiskt engagemang. Partipolitiken är inte den enda möj-liga engagemangsformen för människor med ett politiskt intresse, och det räcker därför inte längre att locka med ideologisk och social gemenskap, menar partifunktionärerna.
I de studerade partierna finns, som framgått, uttryck för såväl de expressiva som instrumentella värdena med partimedlemmar. Det tydligaste exemplet på en betoning av de expressiva värdena står Socialdemokraterna för, när partiets funktionärer betonar hur ambitionen att vara en bred politisk rörelse hänger samman med att man har en bred medlemskår. Samtidigt är det tyd-ligt att de instrumentella värdena har en mycket viktigt roll när de tre parti-erna bedömer behovet av medlemmar.
Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet ser medlemmarna som en viktig resurs i kampanj- och opinionsbildningsarbetet. Medlemmarnas bety-delse sätts både av moderater och socialdemokrater i relation till ja-sidans misslyckande i EMU-omröstningen, där kampanjarbetet till stor del byggde på professionella insatser. Det blir också tydligt att partierna står inför en gemensam utmaning i att försäkra sig om rekryteringen av framtida förtro-endevalda – samtidigt som det blir allt svårare att värva medlemmar. Att partifunktionärer i både Miljöpartiet och Socialdemokraterna talar om baksi-dan med att medlemmar ibland alldeles för snabbt får tunga förtroendeupp-drag, understryker i vilken utsträckning partierna blivit rekryteringsorgani-sationer för valda uppdrag. Slutsatsen som partifunktionärerna drar är att partiernas erbjudande måste förstärkas för att kunna rekrytera medlemmar som kan fylla dessa funktioner.
Detta behov av att konkretisera erbjudandet leder i flera fall till en betoning av indikatorer på selektiva nyttigheter. Moderaterna väljer att betona möjlig-heterna att bli förtroendevald, genom att skapa särskilda karriärvägar in i partiet för personer som vill bli förtroendevalda, så kallade traineeprogram
för nya medlemmar. Nya medlemmar ska inte längre behöva gå den långa vägen genom föreningsarbete, innan de får möjlighet att kandidera till exem-pelvis kommunala förtroendeposter. Socialdemokraterna understryker däre-mot möjligheterna till politisk maktutövning, genom att betona att formerna för medlemsinflytande måste bli mer konkreta för att på så sätt göra parti-medlemskap attraktivare. Genom exempelvis utökad användning av råds-lagsinstrumentet hoppas man kunna locka fler att bli medlemmar och aktiva i partiorganisationen. Skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna kan sannolikt förklaras av partiernas olika historia och skilda partikulturer. I Moderaterna har medlemsorganisationen aldrig haft samma tyngd som riks-dagsgruppen, i formulerandet av politiken, vilket gör det naturligare att er-bjuda förtroendeposter som instrument för att stärka medlemmarnas enga-gemang. I Socialdemokraterna har medlemsorganisationen, i linje med folk-rörelsetraditionen, alltid haft en större tyngd i fråga om partiets politik, vilket gör det naturligt att förstärka denna aspekt av partimedlemskapet. Trots skillnaderna i vilka indikatorer på selektiva incitament som erbjuds är syftet desamma: att göra partimedlemskap och partiengagemang mer attraktivt.
Detta innebär emellertid inte att indikatorer på kollektiva nyttigheter – som politisk, ideologisk och social gemenskap – skulle sakna betydelse i partier-nas erbjudande till medlemmarna. Tvärtom har de i flera fall stor betydelse.
Det gäller exempelvis Moderaternas starka betoning av den politiska gemen-skapen i sitt värvningsmaterial och i arbetet med att aktivera nya medlem-mar. Särskilt tydlig blir betydelsen av indikatorer på kollektiva nyttigheter i Miljöpartiet där den ideologiska gemenskapen framstår som den enskilt vik-tigaste delen av det erbjudande som ska locka till medlemskap och aktivism.
Den ideologiska gemenskapens betydelse i Miljöpartiet kan kopplas till par-tiets position som ett relativt nytt parti med en vision om ett samhälle som skiljer sig kraftigt från dagens. För någon som väljer att engagera sig i Mil-jöpartiet kan ideologin helt enkelt tänkas vara en betydligt viktigare del av erbjudandet än för någon som väljer att engagera sig i Moderaterna eller Socialdemokraterna. Något som givetvis också kommer att avspeglas i parti-ets arbete med att värva och engagera medlemmar. Samtidigt betonar även Miljöpartiet möjligheterna till politisk maktutövning, och möjligheterna att bli förtroendevald, i sitt erbjudande till potentiella och nya medlemmar.
Trots partiernas olikartade historia och olika organisatoriska traditioner, uppvisar de stora likheter när det gäller frågan om hur man ska locka till sig och engagera medlemmar. Indikatorer på selektiva nyttigheter, som möjlig-heten att bli förtroendevald och möjligmöjlig-heten att utöva politisk makt, har en framskjuten plats i den kombination av nyttigheter partierna erbjuder nya och befintliga medlemmar. Detta bör ses mot bakgrund av karaktären hos partiernas behov av medlemmar.
Att partierna, trots professionalisering och medialisering, behöver medlem-mar blir tydligt i undersökningen. Men det blir också tydligt att man har en instrumentell syn på medlemmarna, där de integreras i de professional-iserade kampanjorganisationerna eller förväntas fylla rollen som förtroende-valda företrädare. Både företrädare för Moderaterna och Miljöpartiet talar i undersökningen nästan uteslutande om medlemmarna ur ett instrumentellt perspektiv. Socialdemokraterna håller däremot i större utsträckning fast vid synen på en stor medlemskår som ett värde i sig, då den skänker legitimitet åt partiets politik, samtidigt som även de betonar vikten av att ha medlemmar som kan fylla förtroendeposter och bemanna kampanjer. För att kunna rekry-tera medlemmar, och få dessa att åta sig kvalificerade arbetsuppgifter i parti-organisationen, måste partierna förstärka sitt erbjudande – något som i sin tur tycks förstärka de selektiva nyttigheternas roll i partiernas erbjudanden.
Denna utveckling knyter medlemmarna närmare partiledningen. Ju viktigare de selektiva nyttigheterna blir i erbjudandet till medlemmarna, och ju mer medlemmarna blir inriktade på att fylla funktioner som förtroendevalda eller kampanjarbetare, desto mer kommer de sannolikt att likna partiledningen, sett till förutsättningarna för engagemanget. Det utmanar föreställningarna – som de formulerats av exempelvis Panebianco och i John Mays ”lag om kurvlinjära opinionsstrukturer inom politiska partier” – om spänningar inom partiorganisationer mellan dessa två grupper.359
Såväl Panebianco som May menar att spänningarna kan förklaras av att olika grupper har olika förutsättningar för sitt engagemang. Medan partieliten regelbundet tvingas möta väljarna, och för sina uppdrag är beroende av väl-jarna, är partiaktivisterna till stor del oberoende av partiernas valresultat. Det gör att det är den ideologiska och politiska gemenskapen, och inte möjlig-heterna att bli förtroendevald eller utöva politisk makt, som antas ha bety-delse för aktivisterna. Om partierna, som undersökningen visar, använder selektiva nyttigheter för att locka till medlemskap och aktivism, kan det emellertid tänkas innebära att medlemmarna i större utsträckning blir bero-ende av valresultaten för sitt engagemang.
Detta ökade beroende av valresultatet skulle kunna öppna för en ökad flexi-bilitet i fråga om politiska ställningstaganden. Partiledningarnas handlings-frihet att genomföra den typen av kursomläggningar, som vi på senare år fått se i exempelvis Moderaterna och Miljöpartiet, skulle med andra ord öka.
Därmed inte sagt att partiledningarnas tillvaro skulle bli enklare. Från att ha ställt krav på ideologisk renlärighet, kan medlemmarna i allt större utsträck-ning tänkas kräva valframgångar som villkor för sin lojalitet och sitt enga-gemang. Frågan är vad som är enklast att tillgodose för en partiledning?
359 Panebianco, 1988, sid 26-27. May, 1973.