sedan bokas det uppföljningar, där det informeras om hur arbetet med barnet går och vad för ytterligare insatser som ska kopplas in. Stödinsatserna behöver ha bra kompetens vad gäller barnet och de ska ordna ytterligare hjälp om så behövs (Ottosson 2009:272). I intervjun med specialpedagogen Tova tar hon upp att pedagogerna tillsammans med föräldrarna kommer fram till vilka stödinsatser som behövs och vidare samarbete med insatserna. Detta följer tidigare forskning om föräldrasamverkan och personal. Genom samverkan mellan föräldrar och personal är det lättare att hjälpa barnet som är i behov av extra stöd. För att barnet
eventuellt ska få ytterligare stödinsatser, behöver dessa ha kunskap för att se om barnet får det stöd det behöver eller om stödinsatserna behöver ordna mer hjälp för att tillgodose barnets behov.
6.5 Pedagogernas arbete med barn i behov av särskilt
stöd
Här tas det bland annat upp hur pedagoger observerar barnen, att det de observerar tas upp med arbetslaget, hur de kartlägger barnens behov och vilka faktorer som påverkar barnen. Det tas upp att handledning kan ges och att tidsbrist i arbetet med barn i verksamheten
förekommer.
I arbetet med barn i behov av särskilt stöd behöver pedagogerna hitta mönster, kartlägga och observera så att pedagogerna har en grund att stå på i arbetet, menar förskolechefen Vera. Vidare tar hon upp att pedagogerna först upplever att det är något som inte stämmer och att de sedan i arbetslaget diskuterar och reflekterar över hur de kan förebygga det som misstänks bland barnen. Pedagogerna behöver reflektera över i vilka situationer problemen uppstår, hur barnet fungerar och vad pedagogerna gör. De bör även reflektera över vad barnet gör i de situationer då det fungerar för dem. Pedagogerna ska titta på vad som sker och hjälpa barnen att lösa problemen så att de på så sätt lär sig, och inte fokusera på det som inte är bra. Vera tycker att pedagogerna ska vara i bakgrunden som stöd och hjälp för barnen och hjälpa dem med begrepp i vardagen samt att pedagogen bör vara tydlig i arbetet med barnen.
33
Åtgärdsplan är en plan personalen skriver tillsammans med barnets föräldrar. De analyserar vad barnet har för behov, hur de ska arbeta vidare kring detta och vad de behöver för stöd för att barnet ska få den hjälp som det behöver. Personalen ska tillsammans med föräldrarna kontinuerligt och under en lång period diskutera vad som behöver göras för barnet.
Personalen ska inte fördröja stödåtgärder, vilket sker ibland (Kadesjö 1992:190). I empirin framkom det att förskolechefen Vera pratar om att pedagoger ska kartlägga och hitta mönster så att de sedan kan använda sig av det i arbetet med barn. Detta följer tidigare forskning där de skriver om arbetet med åtgärdsprogram, där pedagoger ska reflektera över barnets behov och vidare arbete. Innebörden av arbetet med åtgärdsprogram liknas med det Vera beskriver om arbetet, även om hon inte använder ordet åtgärdsprogram.
Specialpedagogen och personalen i verksamheten bokar tillsammans in ett första möte, berättar specialpedagoger i studien. Det kan vara konsultation eller uppstart till handledning. Sedan kan det bli barnobservation eller personalobservation. Specialpedagogen Åsa inflikar att det mest blir personalobservation, där hon ser hur personalen arbetar. Dock förekommer det att hon ibland går in och observerar i barngruppen.
Vissa handledare går inte in i verksamheten och tittar på barnet. De skapar sig istället en egen bild av barnet utifrån pedagogernas berättelser. Handledare känner sig mer fria av att ta del av lärarnas information menar Andersson (1999:222). Vi kan se ett mönster med det tidigare forskning visar kring att det kan förekomma att handledare inte väljer att gå in i barngruppen med det Åsa berättar om att det mest sker personalobservationer men att det förekommer att hon går in i barngruppen. Då hon mest observerar personalen kan det vara så att hon skapar egna bilder utifrån det pedagogerna berättar om barnets situation och utifrån detta sedan hjälper pedagogerna i arbetet med barnen.
Förskolan ska arbeta för att tidigt upptäcka, speciellt de barnen med autism. Genom att förskolan strävar efter att tidigt upptäcka denna diagnos, kan barnen få det stöd och den hjälp som riktar in sig på barn under sex år, berättar specialpedagogen Tova. Vidare berättar hon att det är lättare för barnen att bli hjälpta då de är yngre och att det pedagogerna och barn i behov av särskilt stöd arbetar med, även är bra för hela gruppen också.
Genom att barn tar hjälp av de andra i barngruppen eller av pedagogerna lär de och utvecklar sina kunskaper skriver Björk och Liberg. Vygotiskj menar att ”Det som ett barn kan klara av
34
tillsammans med andra idag, kan han klara på egen hand imorgon” (Björk & Liberg 1996:13). Oavsett om barnen behöver extra hjälp under en kortare, eller längre period ska de få det. Det är viktigt och bättre att barnen redan tidigt får hjälp, än att försöka ge barnen hjälp senare i livet. För att ge barnen tidig hjälp kan förskolan ge alla barn resurser och även resurser som är till endast ett barn menar Björck- Åkesson (2009:20). Vi kan se liknande tendenser med specialpedagogen Tovas berättelse om att det pedagogerna tillsammans med barn i behov av särskilt stöd gör, även gynnar de andra barnen i gruppen med Vygotskijs begrepp den
proximala utvecklingszonen. Barnen lär sig och stöttas av varandra och pedagogerna och genom detta utvecklas barnens kunskap. Vidare ses också ett mönster med det Tova talar kring att det är väsentligt att hjälpa barn så tidigt som möjligt för att tillgodose barnens behov med det Björck-Åkesson talar om då poängterar vikten av tidig hjälp.
Hjälpen barnen får i verksamheten, är att träna på turtagning och samarbete, som är lättare att arbeta med direkt när de är yngre än när de kommer upp på högstadiet, berättar
specialpedagogen Tova. För att behålla harmonin i leken behöver barnen och pedagogerna kunna ”de sociala lekreglerna: samförstånd, ömsesidighet och turtagande” (Knutsdotter Olofsson 2003:25) Pedagogerna är delaktiga i förmedlingen av lekreglerna till barnen. Samförstånd kan definieras som att barnen ska förstå att de leker och vad det är barnen leker. Ömsesidighet är att barnen och pedagogerna i leken ska vara på samma plan oavsett hur skickliga/starka de är och oavsett hur gamla de är. Turtagande definieras som att barnen ska förstå att de ska turas om kring det de gör. Det är väsentligt att pedagogerna lär barnen att turas om i förskolan. Det är också viktigt att pedagogerna förstår lekreglerna och kan använda sig av dessa med barnen. På så sätt förstör pedagogerna inte leken (Knutsdotter Olofsson 2003:24-26). Vi kan se liknande tendenser med det Tova berättar om att barnen ska lära sig att förstå turtagande och samarbete, där hon poängterar att det är en fördel att träna på detta tidigt i barnens liv, med de sociala lekregler som Knutsdotter Olofsson tar upp. Genom att barnen får lov att leka och lära sig lekreglerna, gynnas barnens förmåga att förstå ömsesidighet, samförstånd och turtagande. Detta är att föredra framför att lärare ska ta upp detta när barnen blir äldre, då de kanske inte leker på samma sätt.
I studien framkommer att stora barngrupper förekommer i verksamheten, men att
pedagogerna ändå försöker hinna med och göra extra aktiviteter med barnen, säger pedagogen Klara. Vidare poängterar hon tidsbristen, att de barn som är i behov av särskilt stöd får vara med i de aktiviteter som görs för resten av barnen. För barnen i behov av särskilt stöd,
35
försöker de göra mer tid. Läroplanen säger att förskolechefen ska ansvara för att förskolan har bra standard. Det innebär att förskolechefen ska se till att barn i behov av särskilt stöd får den stöttning och de resurser som de är i behov av samt få möjlighet att utvecklas (Lpfö 98, rev 2010:16). Klaras berättelse om att det är svårt att finnas till för både de barn som är i behov av särskilt stöd och den övriga barngruppen beror på de stora barngrupperna och tidsbristen. Läroplanen tar upp att förskolechefen ska ordna hjälp och resurser till barn och pedagoger behöver. Detta kan vi inte se i det som framkommer i intervjun med Klara då hon poängterar stora barngrupper och tidsbrist. I Klaras fall behöver kanske barngrupperna vara mindre eller behöver de få in fler personal med tanke på tidsbristen.
36
7 Diskussion
7.1 Resultatdiskussion
Denna studie har baserats på om alla barn oavsett om de har behov av särskilt stöd eller inte, får den hjälp de behöver för att utvecklas. För att synliggöra arbetet med barn i behov av särskilt stöd, har studien baserats på dessa frågeställningar: Hur går pedagoger tillväga när
de tror att något barn är i behov av särskilt stöd? Vilken kompetens bör pedagoger ha i arbetet med barn i behov av särskilt stöd? Vilka resurser tilldelas barn och pedagoger? Hur fungerar samverkan mellan pedagoger, förskolechefer och föräldrar? Hur arbetar pedagoger med barn i behov av särskilt stöd?
Det resultat som studien pekar på gällande resurstilldelning har varit att det saknas resurser för barnen och att pedagoger önskar att få fler resurstimmar. Vi kan se liknande tendenser med det bland annat Sandberg, Norling och Björck-Åkesson (2009) säger att trots att
verksamheterna enligt skollagen ska få de resurser som behövs för att arbeta med barn i behov av särskilt stöd, men att kommunerna inte tilldelar de resurser som behövs. Att verksamheter inte får de resurser de behöver kan betyda att kommunen inte har pengar att tilldela barn och pedagoger i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Då resurser inte tilldelas verksamheten får inte barn i behov av särskilt stöd den hjälp de behöver för att utvecklas.
I vår studie visade det sig att någon pedagog tycker att det nu ges bättre resurser och att det beror på förskolechefens engagemang kring att hjälpa barnen.I våra intervjuer framkom det att pedagoger fick hjälp med handledning då det skulle sättas in stödinsatser.Detta kan inte generaliseras då det ser olika ut i verksamheter runt om i Sverige. Forskare poängterar att förskolor inte erbjuds mycket hjälp vid stödinsatser till barnen. Därmed ses inget mönster i empirin och tidigare forskning. Det visade sig också att det förekom att barngrupper upplevdes vara för stora och att det på så sätt fanns en tidsbrist då de försökte göra extra aktiviteter med de barn som är i behov av särskilt stöd.
I vår studie framkommer det att pedagogerna har som rutin att observera barngruppen, när de misstänker att ett barn är i behov av särskilt stöd. Detta tas sedan upp i arbetslaget där det diskuteras vilka resurser som kan behövas innan de kontaktar föräldrar och rektorer. Detta ser vi även i det forskarna skriver om att det är viktigt att pedagogerna i arbetslaget diskuterar och
37
bearbetar, så de är säkra och har en grund att stå på då de tar kontakt med föräldrar, rektorer och specialpedagoger.
Det framkommer även i forskning att det ska göras en kartläggning på individ-, grupp-, och organisationsnivå. En specialpedagog i vår studie menar att en del pedagoger inte visar intresse av att kartlägga på grupp- och organisationsnivå utan att de istället fokuserar på individnivå. I vår studie säger pedagoger, specialpedagoger och förskolechefer också att pedagogerna gör kartläggningar, vilken inte kan ses i det Sandberg och Norling säger. Då de poängterar att få pedagoger gör kartläggningar.
I studien visade det sig att vissa pedagoger kände av barnets känslor, intonade och bekräftade dessa samt satte ord på känslorna för att barnen skulle förstå. Det kommer även fram att arbetet med barn i behov av särskilt stöd också är bra för hela gruppen, då de lär sig av
varandra. På så sätt sker en utveckling där ett barn kan lära sig med hjälp av ett annat barn och att de efter hjälpen kanske kan klara av uppgiften själv.
Denna studie kan inte generaliseras över hela Sverige, då vi endast har valt ett fåtal personer att intervjua. Om denna studie genomförs igen, är det inte säkert att samma resultat visas. Om studien gjorts i en annan kommun i Sverige, kan studien också ha utfallit annorlunda då verksamheter inte ser lika ut.
Utmaningen i denna studie har varit att strukturera upp allt som sagts i intervjuerna för att få en röd tråd i resultatet. En anledning till detta kan ha varit att vi inte endast har inriktat oss på pedagogernas intervjusvar, utan även intervjuat specialpedagoger och förskolechefer. Därmed har vi fått olika vinklar från intervjupersonerna som vi sedan skulle få ihop till en röd tråd. En annan utmaning har varit att analysera svaren utan att sätta andra forskare i fokus och på så sätt sätta vår studie och vårt resultat i skymundan.
Om vi reflekterar över de konsekvenser som framkommer i studien, exempelvis att det finns brist på resurser, att barngrupperna är för stora samt att det finns för lite personal, kommer vi fram till att vi i framtiden eventuellt kommer möta dessa konsekvenser i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Vi kommer kanske att möta för stora barngrupper, att det på grund av ekonomiska besparingar inte kan tilldelas resurser och så vidare. Då kommer vi att ställas inför hur vi ska kunna tillgodose barnens behov trots de svårigheter som kan förekomma i verksamheter.
38