Det framkom i studien både ur positiva och negativa aspekter kring hur resurser tilldelas barn och pedagoger i verksamheter samt bristen på resurser utifrån en ekonomisk aspekt.
Extra resurs bestående av personal kan verksamheten få om det finns många barn i behov av särskilt stöd berättar pedagogen Stina. Vidare berättar Stina att en del av barnen är i gråzonen, då de inte har fått diagnos. Vissa diagnoser kan inte säkerhetsställas förrän i fem, sexårs åldern, och en del utredningar tar tid. Hon berättar att förskolechefen vill se på
handlingsplanerna som är gjorda för barnen, och sedan se vilka resurser som behöver sättas in. Förskolor kan få in extra personal i form av stödinsats som är till hela barngruppen. Detta menar Lillvist kan ske om det förekommer många tvister och om där är många barn i gråzonen. (Lillvist 2009:197). Forskare menar dock i ett annat sammanhang, att förskolorna inte erbjuds mycket vägledning då de behöver sätta in stödinsatser för barnen (Almqvist, Lillvist & Granlund 2011:16). Personalen som jobbar i verksamheten ska få stödinsatser, och dessa kan vara handledning, fler personal i barngruppen och att barngruppen minskar
(Pettersson 1990:23). Vi kan se liknande mönster med det Stina berättar om att de har fått resurser bestående av utökad personal med det Lillvist skriver kring extra resurser, att dessa kan vara handledning och personal om det finns barn som är i behov av stöd för att utvecklas. Dock skiljer sig mönstret när det kommer till Lillvist, Almqvist och Granlund som skriver att det inte finns resurser för vägledning, då Stina på sin förskola erbjuds hjälp och handledning vid behov och där förskolechefen tar resurser på allvar.
Intervjuaren: Vilka resurser ges det till barn och pedagoger? Lisa: För få. Kan jag nog sammanfatta det. Idag är allt så att det inte får kosta. Det är inte rektorer som bestämmer det, utan det är bestämt högre upp (Pedagogen Lisa 130515).
28
Även då förskolecheferna gör allt de kan för att försöka få pengar till fler resurstimmar, är det svårt. Det är kommunpolitikerna som bestämmer vart pengarna ska gå. Barnen ska komma ut från skolan och fungera och med de ekonomiska besparingar som sker i kommunen, kommer det att bli tufft för dem. Rehabiliteringen jobbar och gör allt vad de kan för att barnen ska få en så bra utveckling som möjligt, men att det även där inte alltid hjälper, säger pedagogen Lisa
Det är kommunen där barnet bor som ska se till att förskolan har möjlighet att tillfredsställa barnets behov (Hellström 1998:13). I och med att resurserna dras ner är det barn i behov av särskilt stöd som drabbas mest. Det är inte bara barn som har en diagnos som får det svårare, utan även de barn som befinner sig i gråzonen (Hellström 1998:14). Idag finns det inte resurser som tid och utbildning för att personal i förskolor ska kunna få möjlighet att
reflektera, att kunna prata och dokumentera arbetet som används för de barn som är i behov av särskilt stöd menar Sandberg och Norling. Detta gäller även de barn som inte är i behov av särskilt stöd. I olika studier framkommer det att det inte finns tid för handledning för
pedagoger och hjälp till att utveckla kompetensen i arbetet i förskolan. Personalen i dagens förskola tycker också att det är brist på hjälp med att utveckla kunskapen kring barn i behov av särskilt stöd, menar Sandberg och Norling (2009:42). Som tidigare forskning visar är det kommunen som ska ge de resurser som barn och pedagoger behöver i verksamheten. Vidare visar forskning att det råder tidsbrist och utbildning i verksamheter runt om i Sverige, vilket även kan ses i intervjun med Lisa, som säger att kommunpolitikerna ska tilldela de resurser som behövs. Den rådande ekonomiska besparingen resulterar i att barn i behov av särskilt stöd inte får de stödinsatser som behövs för att kunna utvecklas. Detta trots att förskolecheferna och rehabiliteringen gör vad de kan.
Vi har eventuellt inte lika mycket resurshjälp som i andra kommuner, berättar pedagogen Stina. Ibland kan resurspengar sökas, men det är inte lätt att få säger förskolechefen Siri. Ska pedagogerna kunna få extra pengar till mer resurser, måste det vara väldigt trassligt så som misshandel, missbruk eller liknande i barnets familj. Det går att få tilläggsbelopp och summan går till att sätta in en extra personal eller göra barngruppen mindre. Dock tar Siri upp att det väldigt sällan händer att det betalas ut pengar.
29
I skollagen står det att barn i behov av särskilt stöd, utifrån just deras behov, ska få den hjälp och omvårdnad som de behöver (Skollag 2010:800. 8§). Vilket även Mats Granlund
poängterar. Kommunen har en skyldighet att ge personalen den hjälp de behöver (Granlund 2009:163). Alla kommuner följer inte det som står i skollagen. Antalet barn som är i behov av särskilt stöd ökar och detta sker speciellt i storstäder. 80 % av personalen som jobbar med barnen, tycker inte att det ges nog med resurser (Björck- Åkesson 2009:19). Utifrån Lisas, Stinas och Siris berättelser, framkommer det att kommuner inte följer skollagens direktiv, att alla barn som är i behov av särskilt stöd ska få den hjälp de behöver och att det kan bli tufft för de barn som inte får resurser. Vi kan se liknande tendenser med intervjupersonernas svar med det som Björck-Åkesson talar om kring att alla kommuner inte följer skollagen.
Alla pedagoger behöver handledning även om de inte arbetar med barn i behov av särskilt stöd, berättar specialpedagogen Åsa. Dessutom är det alltid behövligt som pedagog att reflektera och diskutera tillsammans.
I studien om ”Pedagogisk verksamhet för små barn i behov av särskilt stöd i förskolan – generellt och specifikt stöd (Lillvist et al,2009), framkom det att personalen i förskolan behöver kompetensutveckling i arbetet. Detta för att kunna tillgodose barnens behov utifrån ett professionellt perspektiv(Björck- Åkesson 2009:27). Alla som arbetar med barn kan någon gång behöva handledning. Då pedagogerna får handledning blir kvalitén i arbetet bättre
(Drugli 2003:71). I empirin framkom det att specialpedagogen Åsa anser att alla behöver handledning, oavsett om de arbetar med barn i behov av särskilt stöd eller inte. Detta ser man även i studien där pedagogers kompetensutveckling framkom som väsentlig för att kunna hjälpa barn i behov av särskilt stöd.
6.4 Föräldrasamverkan
Detta avsnitt behandlar hur pedagoger upplever samverkan med föräldrar. Det tas upp både en positiv aspekt och de svårigheter som kan förekomma vad gäller kommunikation kring barn i behov av särskilt stöd.
Diskussion om handlingsplaner beskrivs i studien. Vid utvecklingssamtal tar pedagogerna upp med föräldrarna att de behöver ha ett handlingsplanssamtal kring barnet. Samtalet kan ske en vecka efter att det tagits upp. Stina anser att anledningen är att det kan komma som en chock
30
för föräldrarna och att de behöver tid för att förbereda sig.
Föräldrar vill inte alltid diskutera sitt barns problem eller ta emot hjälp till barnet. Föräldrar måste bearbeta det de har fått höra om sitt barn, innan det eventuellt kan ske ett möte för att kunna få stödinsatser (Ottosson 2009:284). Som förälder kan det vara jobbigt att inse att deras barn avviker. Stina tycker att föräldrarna behöver tid för att samla sig och tänka igenom situationen. Vi kan se mönster med det Stina talar om med det Ottosson skriver gällande att föräldrar är i behov av att få tid att reflektera över det som sagts angående deras barns eventuella särskilda behov av stödinsatser.
Föräldrar kan gå in i en sorgeperiod, då de förstår att deras barn inte är som andra barn. De kan under en längre tid leva i förnekelse och tänka att problemet med barnet kanske
försvinner, berättar förskolechefen Siri. Vidare berättar hon att föräldrarna sedan kan inse att deras barn behöver mer hjälp. Personalen ska veta och ha förståelse för att sorgen kan gå över till ilska och att de då är medvetna om varför föräldrarna skäller. För att underlätta för
föräldrarna är det bra att ha en stabil och säker personal som finns till för barnet som är i behov av särskilt stöd.
Föräldrar kan behöva stöd från bland annat förskolan och veta som förälder att där finns någon utomstående som vill lyssna på deras tankar och funderingar menar Hellström
(1998:12). Vi kan se liknande tendenser med det Siri menar om att personalen behöver kunna hjälpa föräldrarna och ha förståelse för föräldrarnas situation. På så sätt kan föräldrarna känna att någon lyssnar på dem och att de får stöd från personalen.
Föräldrarna går genom en process där de bearbetar beskedet om att deras barn misstänks ha en diagnos eller funktionsnedsättning. Faserna i processen är ”chockfas, reaktionsfas,
bearbetningsfas och nyorienteringsfas” (Jakobsson & Nilsson 2011:73). I processen kan föräldrarna hamna i chock, bli ledsna, sätta sig emot och inte kännas vid det som berättas för dem. Till slut tar föräldrarna sig igenom chocken, lär sig mer om barnets diagnos och att hantera diagnosen eller behovet och fortsätter livet med den hjälp och de resurser de kan få (Jakobsson & Nilsson 2011:73). Det är en utmaning att hjälpa en familj där ett barn är i behov av hjälp, när föräldrarna inte är med på att få hjälp till sitt barn, menar Gun- Marie Pettersson (2011:23). En del föräldrar som får information av personalen om hur deras barn är på
31
(Socialstyrelsen 2010:51). Utifrån förskolechefen Siris berättelse samt tidigare forskning om föräldrasamverkan kan det ses ett samband. Båda tar upp problematiken kring
föräldrasamverkan och att det kan bli en chock och kännas svårt för föräldrar att ta in och hantera informationen att deras barn misstänks ha ett särskilt behov. Det kan även vara svårt som pedagog att ta upp problemet med föräldrarna. En bra relation kan påverkas då
föräldrarna inte har samma syn på sitt barn som pedagogerna.
I denna studie framgår det utifrån pedagogen Lisas berättelse att föräldrasamverkan fungerar bra och att det är en förutsättning för en bra kommunikation. Det gäller att ha bra och rak kommunikation med föräldrarna, då det är de som känner sina barn bäst menar Jakobsson och Nilsson. Det är viktigt att föräldrarna får veta mycket och får en uppfattning om vad det är som gäller kring barnet och dess behov eller diagnos. Det är också väsentligt hur personalen går tillväga då de berättar för föräldrarna om barnet, för att undvika att föräldrarna ska känna sig förvirrade. Det är av vikt att föräldrarna känner att de kan öppna sig och prata om sina tankar och frågor (Jakobsson & Nilsson 2011:74). I Sandberg och Norlings studie framkom det att pedagoger tyckte det var väsentligt att få veta saker kring barnet av barnets föräldrar. Det är betydelsefullt för barnet att personalen vet vad som har förekommit i barnets liv utanför förskolan, så att personalen kan bemöta barnet i förskolan på rätt sätt. På så sätt kan konflikter och missförstånd undvikas (Sandberg & Norling 2009:50). Vi kan se ett mönster mellan Lisas berättelse om att det ska vara en bra och rak kommunikation med föräldrarna och tidigare forskning som visar att vid bra kommunikation blir föräldrarna medvetna och vet vad som händer kring deras barn. Det är viktigt att pedagogerna får information kring barnet av föräldrarna, då de har en annan relation med sina barn. På så sätt sker en rak
kommunikation och alla är delaktiga.
Specialpedagogen Tova, talar om att de får uppdrag från förskolor, pedagoger och chefer. Uppdragen handlar om enskilda barn och ofta om föräldrasamverkan. Första steget är att pedagogen i verksamheten har uppmärksammat bekymmer eller något som de oroar sig över. Då kopplas specialpedagogen in och hjälper pedagogen att göra en pedagogisk kartläggning. Föräldrarna ska sedan skriva under kartläggningen. Specialpedagogen träffar sedan
tillsammans med förskolecheferna, pedagogerna och barnets föräldrar. Pedagogen och föräldrarna beskriver vad de är bekymrade över och vad de vill ha hjälp med.
32
Personalen och föräldrarna ska diskutera vad de vill ha för resurs då de tar kontakt med