Pedagogernas förhållningssätt

I analysen av resultatet uppmärksammas olika förhållningssätt hos pedagogerna, vilka även har inverkan både på barnens lek och på huruvida förutsättningar för delaktighet och inflytande skapas eller inte. Dessa olika förhållningssätt sammanfattas i fyra olika kategorier vilka beskrivs nedan.

Pedagogerna som deltagande

Pedagogerna har ofta ett deltagande förhållningssätt utifrån barnens behov och vad de uttrycker, vilket leder till att barnen blir delaktiga och får inflytande i många av situationerna som uppstår. Pedagogernas tillgänglighet och erbjudande om hjälp blir uppenbart i situationer när de leker tillsammans med barnen men även när det uppstår konflikter barnen sinsemellan och de i sin tur behöver stöttning och vägledning. Pedagogerna för ofta en dialog med barnen där de förklarar, ställer frågor och guidar till lösningar som sedan kan komma att bidra till att barnen utvecklar sin sociala kompetens genom leken samt att de betraktas som aktiva aktörer i det sociala samspelet. Barn som aktiva aktörer i ett socialt sammanhang gör Corsaro (2018) synligt i sin teori och vi kan genom observationerna urskilja att pedagogerna ofta är tillåtande. De inväntar gärna att barnen själva ska uttrycka att de behöver hjälp för att vid dessa tillfällen sedan tillgodose att alla barn inkluderas och både får vara en del av samt vara med och skapa en kamratkultur.

Pedagogerna som otillgängliga

Pedagogerna uppfattas i många fall som närvarande och tillgängliga samtidigt som vi under observationerna också kan se motsatsen, deras otillgänglighet. Pedagogerna håller sig vid flera tillfällen på avstånd från barnens lek och ingriper eller deltar endast då de uppmärksammar att det behövs eller om barnen själva ber dem. Detta avstånd till barnens lek kan å ena sidan tolkas som positivt för barnens handlingsutrymme samt ge barnen möjlighet att själva lösa de

situationer som uppstår. Å andra sidan kan det förstås som att pedagogerna är otillgängliga och därmed inte upptäcker tillfällen då barnen behöver vägledning samt att de missar vad som sägs barnen emellan. Barnens maktutövande och exkludering visar sig främst i det verbala sinsemellan vilket inte blir synligt för pedagogerna som befinner sig på avstånd såvida inget barn söker sig till dem. I relation till Johannesens och Sandviks (2009) definition av begreppen delaktighet och inflytande gällande att det främst handlar om att få vara en del av gemenskapen, inkluderas och bli visad respekt, kan pedagogernas otillgänglighet leda till en begränsning av barnens delaktighet och inflytande i leken. Vi lägger märke till att när en konflikt uppstår och ett barn söker en pedagog, vägleds leken gärna och förutsättningar skapas för barnens delaktighet och inflytande på ett sätt som Johannesen och Sandvik beskriver. Men de barn som inte vänder sig till en pedagog när en liknande situation uppstår och som inte heller lyckas lösa situationen på egen hand, blir vare sig respekterade, inkluderade eller en del av gemenskapen. Därmed skapas heller inga förutsättningar för delaktighet i leken eller inflytande i det som sker. Det som uppmärksammas i våra observationer är att det ofta är samma barn som nekas tillträde i leken och samma barn som utför en makthandling, vilket innebär att det oftast är samma individer som nekas rätten till delaktighet och inflytande och samma individer som ges den.

Pedagogerna som tillåtande

Under observationerna uppmärksammar vi att pedagogerna i de flesta fall har ett tillåtande förhållningssätt vilket också barnen konstaterar under intervjuerna. Barnen nämner att de tillåts göra vad de vill utomhus förutom det som kan utgöra en fara och menar även att utomhusleken ger fler och bättre möjligheter till fri lek än inomhusmiljön. Detta kan tolkas som att barnen har goda möjligheter till fri lek och därmed även delaktighet och inflytande till följd av de få begränsningarna som finns. Emilson (2008) lyfter fram att barns inflytande styrs av pedagogernas normer och regler och att vara med och påverka sin vardag blir därför svårt för barnen, vilket våra observationer motsäger. Istället upptäcker vi att barnen får tillgång till det material och de leksaker de önskar och ges även möjlighet att utforska och använda detta fritt, trots att risken finns att föremålen går sönder. Pedagogerna utövar sällan makt vid tillfällen där olika leksaker förekommer och inte heller i de fria lekarna barnen skapar.

Pedagogerna som passiva

Under observationerna lägger vi märke till att utevistelsen ser likartad ut vid varje tillfälle. Detta innebär att ingenting är annorlunda från den ena till den andra gången utan det är samma

inom förskolegårdens gränser samt inte slåss eller liknande. Därmed kan tolkas att barnen ges förutsättningar att ta självständiga beslut gällande sin utomhuslek och att vara med och påverka sin situation, men detta utifrån vad som är och finns tillgängligt under utevistelsen. Under observationerna uppmärksammar vi flertalet gånger enstaka barn som inte riktigt finner någonting att göra eller någon att leka med. Dessa barn söker sig också oftare till pedagogerna för att leka än andra, eller syns leka ensamma. Vi ställer oss därför frågande till om varje enskilt barns behov och intressen, och därmed även delaktighet och inflytande, verkligen tillgodoses i en och samma miljö som ser likadan ut och som nyttjas på samma sätt gång efter gång. För att tillgodose barns delaktighet och inflytande påpekar Arnér (2009) att hänsyn inte endast kan tas till det barnen uttrycker verbalt, utan pedagogen måste även uppmärksamma det barnen synliggör på andra sätt. På så vis kan tolkas att den fria utomhusleken, och vad som inom ramarna för den finns tillgängligt och erbjuds, skapar förutsättningar för vissa barns delaktighet och inflytande medan det för andra barn utgör en begränsning och därmed minskar förutsättningarna för delaktighet och inflytande i utomhusleken.