Vi kommer nu att presentera de emotioner som utkristalliserat sig i vår studie.
5.2.1 Rädsla
En emotion som var återkommande i samband med misstankar om omsorgssvikt var rädsla i olika former. En är rädsla för konkreta hot som sitter kvar under lång tid efter händelsen:
“jag har faktiskt gjort en anmälan innan… och då blev jag hotad, och det var obehagligt. Då var jag jätterädd/.../ när de säger jag vet var du bor och jag möter dig på stan och så... då blir man jätterädd/.../detta var över 20 år sedan och det kan jag känna av fortfarande.”
Rädsla är enligt Collins (2004) ofta rädsla för någon annans ilska. Vi ser att denna rädsla dessutom ligger kvar mycket länge och är något personen inte vill uppleva igen, eftersom det fick så stora konsekvenser som dröjde kvar under lång tid. På så vis tolkar vi att rädslan kan utgöra en drivkraft för att undvika liknande situationer där omsorgssvikt ska tas upp med föräldern.
25
“man är rädd för att ha fel/.../det är därför tror jag, som man drar sig för det ibland in i det längsta..man drar igång en så stor process och så..är det ingenting, samtidigt så är det ju/.../för barnets bästa”
“ja man vill ju inte sätta igång en karusell om det inte är någonting, lätt uttryckt”
Sundell (1997) menar att förskolepersonalen inte vågar anmäla om de inte är säkra, just för att de är rädda att ha fel. Rädslan över att ha fel är svårt att sätta ord på för våra respondenter. Vi tolkar det som att det är svårt att utsätta sig och familjen för en omvälvande process, om nu misstankarna skulle vara ogrundade. Eftersom skuld utlöses av att individen har handlat fel (Scheff 1997) och skam utlöses om personen möts av andras ogillande (Egidius 2008), tolkar vi rädsla för att ha fel som oro för skam och skuldkänslor.
Vi har sett hur rädsla kan vara att bli ensam i anmälningssituationen, och att det är skönt att ha sina kollegor.
“sen tror jag att man kan vara rädd att stå ensam med anmälan”
“då är det ju ändå skönt som vi sa att man är flera och att vi alltid, ältar det länge och med varandra och att vi är överens innan, man vill inte dra igång något själv liksom.”
Förskolepersonalen tycker att det är skönt att ha sina kollegor och finner stöd hos varandra. Detta tolkar vi som att människan är en social varelse som är beroende av andra människor. Gruppen har således funktionen av trygghet när en människa upplever rädsla, och att ha någon att dela sina känslor med underlättar (Bunkholdt 1997).
5.2.2 Skam och stolthet
Om misstankarna för att ett barn varit utsatt för omsorgssvikt visat sig vara felaktiga, väcks känslor av skam.
“det har hänt att vi har misstänkt att det var något, så visade det sig sen att... att det var ingenting. Det var obehagligt... när vi fick förklaringen så kände vi att… ja det där det var ju ja just det, så kan det ju ha varit. Det är ju/.../skamset att ta upp, man klampar in på deras”
Skam utlöses när människor gör eller säger något olämpligt och det sedan bemöts med ogillande ifrån den man möter (Egidius 2008). Om det visar sig att oron var felaktig, tolkar vi att förskolepersonalen känner att de har gjort något olämpligt då de anmält, vilket då resulterar i skam.
“den här orten jag bor i, det är ju en liten ort. Grannar, vänner till familjen vet ju att man hade gjort en anmälan eftersom föräldrarna gick ut med det. Sen att det var socialen som kom och omhändertog barnen, det var en annan som blev syndabock, eller vad man ska säga”
Skam uppkommer även när vi håller på att gå över gränsen till att överträda normen, känner oro för att inte duga eller oroar oss för att se konstig ut inför andra (Dahlgren & Starrin 2004).
26
Eftersom vi ser att det har varit skamset att möta föräldrarna när misstanken varit felaktig, tolkar vi detta som att de känner skam då föräldrarna och kanske omgivningen i övrigt som vet att förskolan anmält, ansåg att personalens beteende var olämpligt.
Att prata med föräldrarna efter en anmälan som visat sig vara felaktig, beskrivs som jättejobbigt. Samtidigt så är det viktigt att prata ut med föräldrarna för att kunna komma vidare i relationen, då den ska fortsätta under en lång tid.
“det skulle ju vara jättejobbigt, men samtidigt så måste man ju/.../ta tag i det/.../det känns som att det är det enda som skulle kunna rädda upp det, jag får erkänna, ja jag gjorde fel och be om ursäkt för det för att/.../det skulle kunna kännas bättre för en själv att/.../kunna gå vidare i den relationen”
Känslan av skam består av flera delar. Det handlar dels om vår egen moral men uppkommer också när våra relationer med andra är osäker eller är hotad (Dahlgren & Starrin 2004), vilket också kan förklara varför skamkänslor uppkommer hos förskolepersonal. Om skammen tillkännages kan det sociala bandet rekonstrueras, men om den förnekas eller förtrycks, kan den skada det sociala bandet genom förtryckt ilska och/eller utbrott som bara eskalerar (Turner & Stets 2005). Detta överensstämmer med att vi ser att det enda som kan rädda relationen är att erkänna så att hotet mot det sociala bandet utrotas. Genom den här handlingen mildras skammen och känslan av stolthet återställs (Dahlgren & Starrin 2004). Att prata ut om det verkar vara enda vägen ut för att kunna rädda relationen och rädda det sociala bandet personerna emellan.
Vi tolkar det som om att ha ett behov av socialtjänstens insatser innebär skam, eftersom om en person blir anmäld för att inte kunna ta hand om sitt barn innebär att personen inte duger som förälder och detta synliggörs inför andra människor (Lynd 1958 refererad till i Dahlgren & Starrin 2004). Normen i vårt samhälle är att socialtjänsten är skambelagd och därmed inget förskolepersonalen vill utsätta familjerna för, om de inte är säkra. Om förskolepersonal anmäler något som de i efterhand får reda på var felaktigt, träder skamkänslorna in eftersom de utsatte föräldrar och barn för något som vi i vårt samhälle ser på som något skamfyllt.
5.2.3 Kärlek
Det finns en önskan att barnen ska ha det bra och tryggt som visar sig genom att förskolepersonalen har känslor av kärlek och empati till barnen och föräldrarna.
“ja man har ju känslor för de här barnen... det har man. Man tycker ju om dem” “man tycker ju om barnen, man vill ju deras bästa... man knyter ju an särskilt till de utsatta barnen”
Egidius (2008) beskriver att kärlek kan uppstå i en relation genom omsorg och omtanke för de som är utsatta för svårigheter. Att ha byggt upp en relation till barnen på förskolan och därmed ha känslor av kärlek till barnen, kan kopplas till att vara mån om deras omsorg, och detta blir synligt i att de knyter särskilt an till de utsatta barnen. Att vilja se till barnets bästa i en situation kan underlätta att lägga egna känslor av exempelvis rädsla för att anmäla åt sidan.
“just då finns de inte (känslorna)/.../man får lägga bort det för det är ju för barnets bästa”
27
De kan då gå vidare och göra en anmälan för att det är det bästa för barnet, samt att de vill att föräldern får det stöd den behöver för att skapa en bra tillvaro för familjen i stort, även då de upplever rädsla för att anmäla.
Kärlek har också framträtt på ett annat sätt. Det är lättare att ta upp sina misstankar om omsorgssvikt om de har empatiska känslor för föräldern.
“en sak som underlättar ju faktiskt om man tycker om den man pratar med, om man har empati för den man pratar med “
Eftersom det gäller så små barn är kärlek och omsorgskänslorna starka, då barnen är utlämnade till att vuxna runtomkring dem ger dem omsorg. Känslor av empati för föräldern, gör det lättare att ta svåra samtal med en förälder vilket då underlättar kommunikationen.
”det som är lätt är väl om man tänker på barnet… alltså att det ska bli så bra som möjligt för ett barn/.../ är så försvarslöst, de kan ju inte säga särskilt mycket, de kan inte ta den striden själv, det går inte. Och det… man vill ju bara att det ska bli bra för dem.”
Förskolepersonalens kärlek, empati och omtanke för dessa familjer, gör att de vill att de ska få ha det bra. Då emotioner kan fungera som en drivkraft (Egidius 2008) kan kärlek utgöra en drivkraft till att en anmälan görs för att tillfredsställa en önskan om att barnet ska få hjälp.
5.2.4 Skuld
Det är vanligt att förskolepersonalen känner skuldkänslor efter att de har gjort en anmälan och att de funderar på om de har gjort det bättre för barnet.
“får de det bättre egentligen efter att jag har gjort den här anmälan?”
Eftersom människan kan känna skuld både om vi väljer att agera eller inte agera (Scheff 1990), kan detta förklara hur förskolepersonalen kan känna skuld både om de gör en anmälan. De kan även uppleva skuld om de inte anmäler, eftersom att de då inte gör något åt situationen.
Skuld upplevs över att ha separerat barnet från sina föräldrar.
“att man gjorde anmälan, för då, de här barnen fick ju inte vara kvar hos sina föräldrar/.../det kändes ju som om det var jag som tog barnen ifrån dem.”
Förskolepersonalen bär en tung börda genom att känna ansvar för att de har tagit ett barn från sina föräldrar. Att känna skuld är en känsla som gör att beteendet kan hämmas eller undertryckas (Dahlgren & Starrin 2004), vilket vi ser som en förklaring till att skuld och oron för att känna skuldkänslor, kan vara anledning till att en anmälan inte görs eller att processen fördröjs.
28
5.2.5 Sorg
När personalen ser barn som inte mår bra upplever de sorg och ledsamhet.
“man blir ledsen... ja, för barnets skull liksom... det kan bli bättre för stunden, men sen så kommer det oftast tillbaka”
När något som är icke önskvärt sker upplevs sorg över situationen (Dahlgren & Starrin 2004). Vi tolkar det som att förskolepersonalen upplever sorg utifrån att barnen inte har det bra, vilket är den önskvärda situationen. Det finns stora skillnader mellan hur olika barn har det, och vi har också iakttagit tankegångar på hur det skulle kunna vara för familjerna om de istället fick stöd och hjälp.
“det kan ju vara som vi sa förut, sorg, en sorg liksom att för man vet hur vilken skillnad det är mellan en del barn och hur… det skulle kunna vara och/.../det kan ju vara en hjälp för föräldrarna ibland liksom också som sagt att man går vidare med det, det behöver ju inte bara vara föräldrar som gör saker för att vara elak/…/Det kan ju vara föräldrar som behöver stöd”
Sorg leder till att människan vill dra sig tillbaka (Nolen-Hoeksema et al. 2009). Eftersom vi sett att förskolepersonalen upplever sorg i de här situationerna kopplar vi detta till att emotionen sorg kan påverka vid situationer kring anmälan. Dels kan detta ske genom att få förskolepersonalen att retirera, men också genom att fungera som en drivkraft till att en anmälan görs.