I det här avsnittet sammanfattar vi vårt resultat gällande emotioner samt möten och förtroende mellan personer. Resultatet pekar på att emotioner kan påverka om en anmälan upprättas eller inte.
Vi har funnit flera nivåer och situationer där rädsla kan påverka förskolepersonalen gällande anmälan av omsorgssvikt. De vanligaste rädslorna som våra intervjupersoner uttrycker är rädsla för att förstöra en relation samt rädsla för att ha fel. Människans respons på rädsla är kamp eller flykt (Egidius 2008). Med utgångspunkt i detta tänker vi att kamp motsvarar att göra något åt situationen i form av att ta upp och anmäla den misstänkta omsorgssvikten. Flykt motsvarar då istället att dra ut på hela processen, eller att inte anmäla alls. Slutsatsen blir att emotionen rädsla påverkar om en anmälan görs och kan också påverka genom att processen förlängs innan en anmälan upprättas.
35
Det finns ett mönster av att skam påverkar förskolepersonalen genom att de balanserar mellan å ena sidan anmälningsplikten, å andra sidan skammen i att ha överträtt en gräns för vad som anses vara accepterat i vårt samhälle. Största skammen ligger i om de skulle ha fel i sina misstankar om att barnet är utsatt för omsorgssvikt.
Kärlek kan leda till att omsorgssvikt åtgärdas snabbare, då kärleken till barnet kan göra att andra känslor och rädslor som talar emot anmälan kan läggas åt sidan till förmån för barnets bästa. Eftersom skuld kan göra att ett beteende hämmas eller undertrycks, kan denna emotion påverka att en anmälan upprättas, fördröjs eller påverka att en anmälan överhuvudtaget inte görs.
Sorg kan påverka människor till att handla eller att retirera, vilket vi tolkar som att de gör ett val mellan kamp och flykt (Egidius 2008) i situationen. Flykt fördröjer anmälningsprocessen och kamp innebär att en anmälan upprättas. Sorg kan på så vis påverka att en anmälan upprättas eller inte, samt att den kan dra ut på tiden.
Om förtroendet är gott mellan förskolepersonal och förälder, tenderar förskolepersonal att kunna sätta ord på känsliga ämnen bättre, än om relationen är av sämre kvalitet. Förtroende underlättar alltså kommunikation, samtidigt som det kan vara svårare för förskolepersonalen att låta en myndighet göra ingripanden i en familj där ett gott förtroende finns och därmed en god relation. Ett gott förtroende kan således både hindra och motivera att en anmälan görs.
Det är av stor vikt för förskolepersonalen att få ett gott bemötande från socialtjänstens sida, samt att de återkopplar till dem om att barnet har det bra, för att befria dem från sin oro kring vad som händer. Förtroende för socialtjänsten är i vår studie en viktig faktor, då det förenklar för förskolepersonalen att ta kontakt med socialtjänsten och kontakten kan dessutom tas tidigare än annars. Tilltro till en socialsekreterare gör att förskolepersonalen lättare kan ringa och fråga, både kring hypotetiska och aktuella fall. Detta tolkar vi som att ju bättre tillit desto snabbare kontakt med socialtjänsten. I de fall där det behövs kommer en anmälan upprättas, vilket gör att barnet får hjälp snabbare. Tilliten som emotion i en relation, kan således påverka hur snabbt en anmälan görs beroende på hur bra relation förskolepersonalen har med socialtjänsten.
Kedjor av lyckade interaktionsritualer leder till att individerna vill upprepa dem, vilket i sin tur gör att sociala band skapas och underhålls så att relationen blir god (Collins 2004; Scheff 1997). Detta har vi funnit både mellan förskolepersonalen, deras chef, mellan förskolepersonal och föräldrar samt mellan förskolepersonal och socialtjänst. Genom att analysera relationerna med interaktionsritualer har vi sett att goda relationer genom lyckade möten kan påverka att omsorgssvikt synliggörs och anmäls i ett tidigare skede, än om relationen är sämre. Samma sak gäller för tillit, vilket vi ser underlättar kommunikationen mellan förskolepersonal, föräldrar, kollegor/chefer samt socialtjänst. På detta sätt ser vi hur detta kan påverka hur tidigt en anmälan görs, samt om den görs överhuvudtaget.
Lundén (2004) visar att det finns förskolepersonal som identifierar faktorer från alla fyra områden av omsorgssvikt och ändå inte anmäler. Vi har sett att det inte är så enkelt som att räkna antal tecken, utan att förskolepersonalen bildar sig en helhetsbild som berör hela barnets miljö. Om personalen har kopplat samman egna misstankar med kollegornas och lägger ihop detta med ett inadekvat uppträdande från föräldern, gör vi tolkningen att de övergår till orosnivån att veta (Broberg & Lundén 1994) att barnet är utsatt för omsorgssvikt. Sammantaget har vi sett att
36
förskolepersonalen gör en bedömning av bland annat de tecken på sviktande omsorg de ser, enigheten med kollegorna samt föräldrarnas beteende och reaktioner. Vi har inte funnit att någon av dessa faktorer tar mer eller mindre plats, utan dessa sammanvägs för att bedöma om barnet kan tänkas vara utsatt för omsorgssvikt.
Sammantaget har vi funnit att våra resultat pekar på att förskolepersonalens emotioner samt emotioner i relationer, påverkar när det gäller att upprätta en anmälan om omsorgssvikt till socialtjänsten. Det går inte att ge ett tydligt svar på hur emotioner påverkar, men resultatet visar ändå att emotioner kan ha en stor betydelse om en anmälan görs eller inte. Utifrån ovanstående sammanfattade svar, anser vi att vi har besvarat våra frågeställningar samt uppnått vårt syfte.
37
6 DISKUSSION
Det här kapitlet innehåller en diskussion om vårt resultat i anknytning till vår förförståelse, tidigare forskning på området samt vad vår studie har bidragit med i form av nya resultat. Till sist presenterar vi våra förslag till vidare forskning och avslutande ord.