5.3.1 Möten
Med hjälp av Collins (2004) interaktionsritualer har vi studerat hur relationerna ser ut mellan förskolepersonal och inblandade i situationer av misstänkt omsorgssvikt. Genom att analysera möten mellan människor kan vi få en bild av hur interaktionsritualerna blir lyckade samt misslyckade och ger olika emotioner i möten. Hur emotioner i möten gör att relationer blir bra eller dåliga, kan påverka om en anmälan till socialtjänsten görs eller inte.
Om en interaktionsritual lyckas skänker den en känsla av solidaritet och förhöjd EE. Vid känsla av solidaritet vill individen upprepa interaktionsritualen med samma deltagare, så att det blir en kedja av positiva ritualer. Om interaktionsritualen istället blir misslyckad, uteblir känslan av solidaritet vilket gör att individerna inte vill upprepa den (Collins 2004).
Misslyckad interaktionsritual i mötet med föräldrar
Upplevelsen av att inte nå fram till föräldern i mötet när de tar upp misstanke om omsorgssvikt, kan vara svår.
“när vi tog upp det, så blev den mamman jättearg på oss...och då blir ju det jättejobbigt också så klart”
“men jag vet att jag tyckte det var jättejobbigt och jag vet att jag tyckte det var svårt att jag inte nådde fram till den här familjen”
29
När misstanke om omsorgssvikt tas upp med en förälder, där relationerna var dåliga redan innan, blir inte heller utgången bra.
“föräldern blev... jättearg och tog med sig allt som tillhörde barnet och... tog med sig barnet och sa att de kommer aldrig mer sätta min fot här/.../det kändes ju inte jättebra…”
I en relation har människor tidigare gått igenom kedjor av ritualer och är därmed laddade med emotionell energi - hög energi från bra möten samt låg energi från mindre bra möten (Collins 2004). Den misslyckade interaktionsritualen där förskolepersonal inte når fram till föräldern resulterade i låg EE. Eftersom intervjupersonen inte hade någon bra relation med föräldern före mötet, tolkar vi detta som en tidigare kedja av misslyckade interaktionsritualer eftersom relationen redan innan mötet var dålig. Ju fler misslyckade interaktionsritualer som följer, desto sämre blir relationen och därmed blir det sociala bandet än mer hotat (Scheff 1990).
Vi ser att eftersom parterna inte var överens i dessa möten, blev utgången inte känslor av solidaritet eller överensstämmande. En önskan att vilja hjälpa uttrycks, men personalen lyckas inte att förmedla sitt budskap till föräldern. Detta tolkar vi som misslyckade interaktionsritualer (Collins 2004). De resulterade i låg EE utan känsla av solidaritet och överensstämmande.
Lyckad interaktionsritual i mötet med föräldrar
Själva mötet där misstankar tas upp, kan också leda till något positivt. I de fallen når de fram till föräldrarna och stärker dessutom relationen mellan varandra:
“och då sa jag det till föräldern, att vi hade vid upprepade tillfällen känt att mamman
luktat alkohol och att vi..det här behöver jag gå vidare med och/.../ja det var ju andra grejer också då… och så gick vi vidare då. Hon förstod/.../hon sa att det var så och hon sa att det var en pressad situation... hon var nog på väg neråt, och detta var vändningen för henne/.../sen efter det blev det bara bättre”
Mamman ville själv ha hjälp med sin situation och var tacksam över att förskolepersonalen satte ord på det som försiggick. Personalen hjälpte henne att ta de nödvändiga kontakterna för att få adekvat stöd och hjälp från socialtjänsten.
I en lyckad interaktionsritual resulterar mötet i att personerna ser varandra, förstår varandra och delar en gemensam emotionell upplevelse, vilket genererar hög EE. I citatet ovan förblev relationen mellan förälder och förskolepersonal bra, även efter att anmälan hade gjorts. Den ledde dessutom till ytterligare tillit och förtroende, vilket visar att den blev en lyckad interaktionsritual som stärkte relationen, då många lyckade interaktionsritualer leder till ett starkt socialt band (Scheff 1990).
Sammantaget kan EE - vad människor känner i möten och i relationen - göra att det är lättare eller svårare att ta upp omsorgssvikt. Därmed påverkar relationen till föräldrar hur förskolepersonalen agerar i dessa situationer. Collins (2004) beskriver att vi helst inte vill upprepa misslyckade interaktionsritualer, utan söker oss till människor som ger oss hög EE. Vi kopplar detta till att det blir lättare att anmäla misstänkt omsorgssvikt, när vetskapen finns att det faktiskt även kan förbättra relationen. På liknande sätt tolkar vi att när ritualen blir misslyckad
30
och det sociala bandet hotas, kan detta istället leda till att förskolepersonalen väntar längre med att agera, eller i värsta fall inte tar upp sina misstankar alls.
Misslyckade interaktionsritualer kan alltså göra att processen drar ut på tiden tills barnet får hjälp, medan lyckade interaktionsritualer tenderar att leda till tidigare anmälan och därmed tidigare stöttning och hjälp.
Interaktionsritual i mötet med kollegor
Förskolepersonalen diskuterar alltid med varandra i arbetslaget när någon av dem misstänker omsorgssvikt hos ett barn, för att se om alla har samma uppfattning. Personalen är överlag överens kollegor emellan när det handlar om att upprätta en anmälan.
“jag tror vi har varit ganska överens så som jag kan erinra mig”
Personalen vänder sig i första hand till de arbetskamrater de har en god relation med och upplever att de har ett gott förtroende till.
“ja, man vänder sig till den som man... även där handlar det om att ha bra relationer sen förut och man kan ventilera mer. Man har byggt upp en bra relation liksom över tid… så kan man ju blotta sig mera..om vad man tycker och tänker”
Detta visar hur en bra relation mellan kollegor har byggts upp över tid och vi ser hur den är av vikt när det gäller att prata om misstänkt omsorgssvikt. Genom flera lyckade interaktionsritualer, har de skapat ett tryggt socialt band, som i sin tur gör att de lättare vill och kan upprepa samtal med varandra (Collins 2004).
Förskolepersonalen ser varandra som en stor tillgång när det handlar om att både upptäcka omsorgssvikt men också hur de sedan ska välja att agera. Att ha en god relation till kollegorna gör att de inte är rädda för vad kollegorna ska tycka, utan kan ta upp tankar och känslor som uppkommer utan att hålla tillbaka.
“men många kanske inte riktigt ser det utan/.../ då är det ju ändå skönt som vi sa att man är flera och... att vi alltid, ältar det länge och med varandra och att vi är överens innan, man drar inte igång nåt själv ”
Vår tolkning av detta är att ett starkt socialt band mellan kollegorna kan påverka att omsorgssvikt synliggörs och anmäls på ett tidigare stadium eftersom de då vågar prata mer ärligt med varandra. Detta gäller även i känsliga och obekväma situationer, då ett starkt socialt band karakteriseras bland annat av trygghet och öppenhet (Scheff 1997).
Interaktionsritual i mötet med chef
Ett svårt möte är då förskolepersonalens chef inte håller med om att det bör ske en anmälan. Exemplet nedan visar när en anställd tog upp sina misstankar med sin chef och var angelägen att göra en anmälan, men bemöttes med stort motstånd.
“det blir ju inte bra om vi tycker att… när vi har kommit så långt... vi anmäler ju inte för anmälandets skull och så har vi pratat med varandra och så har det dröjt ett litet tag och så säger man till sin chef/.../och så säger de att ja men det där är ju inte så
31
farligt, vi kan avvakta/.../ja, man vill inte gå en gång till i andra sammanhang heller, man tappar förtroendet över lag”
Om förtroendet för chefen rubbas på det här sättet, ser vi att personalen undviker att gå tillbaka till chefen fortsättningsvis, även gällande andra situationer rörande omsorgssvikt. När individer i mötet inte är överens, leder detta till låg EE (Collins 2004). I en interaktionsritual kan den underlägsna behöva underkasta sig en person med hög EE (ibid.) Vi kan se hur det sociala bandet hotas genom att förskolläraren tvingas ta på sig chefens åsikt även då hon inte håller med, då chefen är dominant i maktrelationen (Scheff 1997). Att förtroendet för chefen försämras över lag, kan förklaras med att misslyckade interaktionsritualer gör att det sociala bandet då försvagas och förtroendet minskar (ibid.).
Ett hotat socialt band kan återställas av att skammen tillkännages (Turner & Stets 2005). Detta kan innebära att om förskolläraren och hennes chef pratar ut om situationen så kan det sociala bandet repareras, men om de inte gör det, kan det skadas (ibid.).
5.3.2 Förtroende
Vi har sett att en annan viktig faktor i hur kontakten med andra blir är att ha förtroende för varandra, och en god relation.
Förskolepersonal och föräldrar
Bra relationer till föräldrarna spelar roll när det gäller att prata om saker som kan vara känsliga att ta upp med föräldrar:
“någon kanske har byggt upp en längre och bra relation med någon, så är det ju svårt att komma och börja /.../att prata om allvarliga saker, med vårdnadshavaren, men har man däremot pratat om väder och vind och hur det har varit under en längre tid, då kan man ju även komma in på det som är mindre bra för barnet, som att förälderns omsorg brister”
“det är så viktigt att bygga en relation/.../kan föräldern känna att den här människan litar jag på/.../då är det mycket enklare om det/…/skulle vara problem”
Om två individer identifierar sig med varandra och har en förståelse för varandra, har de ett tryggt socialt band. Motsatsen är där individerna missförstår eller avvisar varandra (Scheff 1997). Det är lättare att ta upp både bra och dåliga ämnen om en relation är bra, menar Clark och Brissette (2002).
I de fallen där en god relation kan göra att förskolepersonalen tar upp omsorgssvikt, kan detta härledas till att de över tid har skapat ett starkt socialt band där de har förståelse för varandra och lätt för att kommunicera.
Däremot är förskolepersonalen rädd för att relationen ska skadas då de dagligen ska ha kontakt med dem och är beroende av deras förtroende då de har ansvaret för deras barn.
“man ska ju ha den här relationen till barnen och föräldrarna under lång tid och... man är rädd för att förstöra relationen.”
32
Sundell (1997) beskriver att en bra relation till föräldrarna kan hindra att en anmälan görs, då förskolepersonalen känner att de bryter det goda förtroendet. Detta kan förklara varför de är bekymrade om relationen med föräldrarna.
Detta tolkar vi som en rädsla att förstöra ett tryggt, socialt band mellan personal och förälder, som dittills varit starkt. Ju mer samhörig en relation är, desto större blir upplevelsen av skuld och skam (Clark & Brissette 2002). Vi har gjort tolkningen att rädslan för att förstöra ett socialt band och förtroendet personerna emellan i en god relation, kan göra att processen drar ut på tiden. Eftersom förskolepersonalen då upplever mer skam och skuld när det sociala bandet är hotat (Dahlgren & Starrin 2004), vill de således undvika dessa situationer, för att återställa känslan av stolthet och att rädda relationen.
Förskolepersonal och socialtjänst
Förskolepersonalen i vår studie har olika erfarenheter av kontakten med socialtjänsten, där de flesta generellt har haft bra möten. Om förskolepersonal ska bli bättre på att ta kontakt med socialtjänsten, är det av stor vikt att relationen är av god kvalitet.
“om jag tror på att det ska bli en bättring, om jag litar på den människan som jag lägger detta ärende hos, så borde jag ju kontakta den fler gånger, och jag kanske kontaktar tidigare också, för det tror jag vi är lite dåliga på... jag tror det är mer som slinker mellan fingrarna (om det inte är bra).”
“jag har haft bra möten/.../där vi haft kontakt med socialkontoret/.../Att man har nån kontakt och kan ringa o ställa hypotetiska frågor/.../har varit väldigt bra/.../där vi kunde lämna fort och de kunde/.../få hjälp tidigt.”
Broberg och Lundén (1994) beskriver att om förskolepersonalen har bra erfarenheter av socialtjänsten samt litar på dem, underlättar detta att ta kontakt igen samt att ta kontakt i ett tidigare skede. Att förtroende för socialtjänsten spelar stor roll är tydligt även i vår studie, där tilltro underlättar kontakten samt att den tas tidigare än vad den skulle ha gjort annars.
“har man en kontakt så är det ju lättare att ringa och fråga den”
För att skapa en god relation och bygga ett förtroende uttrycks ett behov av att få prata om dessa situationer samt en önskan av stöd från socialtjänsten i anmälningssituationen.
“med jämna mellanrum behöver socialkontoret komma ut och prata/…/vi behöver bli lugna i processer”
Svensson och Jansson (2008) tar upp att en stor del av förskolepersonal inte upplever att de får det stöd de behöver i anmälningsprocessen. Vi ser också det här behovet, som tar sig uttryck genom att det är mycket känslor kring anmälningssituationen som behöver bearbetas och få ventileras.
Ett mycket vanligt fenomen är att förskolepersonalen är irriterade för att de inte får veta vad som händer med barnet efter anmälan, på grund av socialtjänstens sekretess.
33
“relationen sen ska fortsätta eftersom vi ska ha barnen i flera år framöver, ja varje dag och möta de här i hallen”
Personalen ska möta den här familjen, både föräldrarna och barnet varje dag under lång tid och det blir påfrestande att inte veta vad som pågår med barnet, eller att ens veta om barnet är tryggt och fått den hjälp det behöver.
”ovetskapen var hamnar de... vart tar barnen vägen/…/ när det blir såna här saker då är ju vi den tryggaste punkten för barnen... man känner sig inte hel för man kan inte berätta för de andra barnen... det känns konstigt att de brukar vara här och så rycks de bort... ja vi satt ju och gråt... vad skulle vi göra... de ringde och sa de ska hämta dem nu… och vi plocka fram kläder som ingen vet var vi har och så står föräldrarna i ett annat rum och ska hämta sina barn... det är fruktansvärt/…/man känner sig hjälplös, frustrerad, ledsen, ja halv/.../ och då är det ju krissamtal på krissamtal för oss, det kan ju vara psykologer och allting inblandat bara för att vi inte får den vetskapen som vi skulle vilja...”
Svensson (2013) tar upp hur förskolepersonalen inte vet hur de ska behålla en god relation med föräldrarna, samtidigt som de ska ta upp en misstanke om omsorgssvikt. I vår studie upplever förskolepersonalen hur de har svikit ett förtroende och utsatt det sociala bandet för belastning genom att anmäla. De vet därmed inte hur de ska förhålla sig till föräldern och barnet när de möter dem dagligen. Av denna anledning behöver de få återkoppling om vad som händer med barnet, samt stöd i processen från socialtjänsten då det rivs upp mycket tankar och känslor för personalen. Att inte veta vad som pågår med barnet bottnar således inte i nyfikenhet, utan i oro för att inte veta om barnet är i trygghet, samt att inte veta hur situationen ska hanteras med föräldrarna och de andra barnen på förskolan. Vi tolkar detta som att de känner att ansvaret för barnets välmående ligger på deras axlar. Att då inte få återkoppling från socialtjänsten upplevs som mycket frustrerande vilket vi ser kan leda till ilska och misstro mot socialtjänsten. Detta leder i sin tur att samarbetet försvåras.
Att förskolepersonalen upplever stor frustration av att inte få veta vad som händer efter anmälan har gjorts, går i linje med tidigare forskning (Broberg & Lundén 1994; Sundell 1997).
Det som vi dessutom har sett i vår studie, är att det är på grund av relationen till och känslorna för den inblandade familjen samt de andra barnen på förskolan, som de vill veta vad som pågår.