Polisblicken

Samtliga av respondenterna diskuterade kring huruvida de var poliser på jobbet eller polis på fritiden. Med detta menas att vissa försökte distansera sig från arbetet och sin yrkesidentitet när de var lediga då man annars inte skulle orka hålla i längden som polis medan andra menar på att man alltid är polis oavsett om man är ledig eller inte då det kan ses som en livsstil. Vad som senare syntes i empirin var att samtliga, oavsett om de menade på att de var polis på fritiden eller polis på jobbet, utvecklat en polisblick. Denna polisblick indikerar att poliserna alltid är poliser omedvetet som medvetet då de ständigt är uppmärksamma på det som sker runt omkring.

Många säger “jag jobbar som polis men jag är inte polis”. Jag är nog en person som inte stänger av det när jag är ledig och jag är fortfarande polis när jag är privat… inte så att jag patrullerar gatorna när jag är ledig… men om jag skulle se något som jag tycker är fel… då skulle jag ingripa. (Stina)

Stina menar i citatet ovan att hon är en person som inte släpper sitt arbete när hon är ledig då hon alltid är polis. Skulle hon se något som privatperson som hon tycker är fel så hade hon ingripit menar hon. Detta kan tolkas som att hon har en stark känsla av att ha en viss uppgift som inte försvinner bara för att man inte arbetar just då. När Stina hänger av sig uniformen slutar hon inte identifiera sig som polis utan identifieringen är med henne hela tiden och det kan tolkas som att hon håller ögonen extra öppna även när hon inte arbetar.

Vi brukar säga att det finns två typer av personer… sånna som är poliser jämnt och sånna som… går hem och… vad ska man säga… inte är poliser. Jag är nog den sistnämnda… jag tror på ett sätt blir man en bättre polis om man inte är det 24/7 utan att man kan slappna av lite emellanåt… Men sen så har man ju alltid i bakhuvudet att visst jag jobbar ju som polis så man kanske tar ett extra steg… jobbar man inte som polis så behöver man ju inte ingripa. (Jenny)

Jenny tänker annorlunda jämfört med Stina och menar att hon inte är polis när hon inte arbetar. Jenny påtalar också denna jargong som verkar finnas inom polisen där det finns två typer av poliser och hon verkar identifiera sig med den andra gruppen. Utifrån Säljö (2000) kan man förstå detta genom att poliserna har ett visst perspektiv på verkligheten, då de ingår i en viss verksamhet, som de applicerar på sin verklighet och detta gör att de antingen kan framhäva eller bortse från vissa aspekter, som till exempel händelser och situationer som är polisrelaterade. Vidare menar Jenny att hon tror att man blir en bättre polis om man inte är det dygnet runt, att man ibland bortser från situationer man hade ingripit i som polis. Däremot visar Jenny en ambivalens kring att disidentifiera sig från yrkesidentiteten då hon ständigt har med sin yrkesidentitet som privatperson då hon måste ingripa om hon ser något brottsligt.

Hennes citat kan tolkas som att orken tar slut om man ständigt ska vara polis i alla

sammanhang men att hon har en stark identifiering till polisyrket. Hon försöker distansera sig från sin yrkesidentitet i privata sammanhang för att vara en bättre polis när hon är i tjänst vilket dock uppfattas som svårt då hon ständigt blir påmind om hennes yrkesidentitet.

Alltså någonstans är det ju såhär... att det blir ju en livsstil. Men jag kan ändå känna att jag kan stänga av jobbet men sen har man det ju alltid med sig. Alltså man kollar ju lite på folk men jag kan ändå

släppa det om det inte är jätteallvarligt så… Jag är nog inte en polis privat… jag är nog en jättedålig polis privat *skrattar*... (Karl)

Karl är lite mellan båda två av dessa två grupper. Han vill gärna släppa sina yrkesuppgifter när han inte arbetar men ändå menar han på att det blir någon form av livsstil då man alltid har polisidentiteten och dess uppgifter med sig. Detta kan även förstås utifrån Säljö (2000) då polisen har en dimension av kunskap som är bunden till polisens förståelse för sitt

sammanhang. Han menar dock på att han inte hade ingripit om det inte var någon allvarlig situation. Han ser mellan fingrarna ibland om det inte verkligen kräver av honom att han måste ingripa. Dock så lägger han märke till det som är fel vilket belyser att han har en känsla av rätt och fel men är inte lika benägen att göra något åt det där och då. I citaten som kommer nedan visar respondenterna ändå på att man utför polisens arbetsuppgifter omedvetet när man är privatperson, såsom att titta extra mycket på människor och att vara uppmärksam på det som händer runt omkring.

Man har ju ögonen öppna lite på fritiden… Man kan inte riktigt stänga av när man är ledig och det märks hemma… Anhöriga har ju sagt när har fikat på stan eller så… att jag har ju bara stirrat fram och tillbaka på alla som fick förbi… de bad mig slappna av… Och en gång när jag tvättade bilen så märkte jag att jag vred mig mot varje bil som körde förbi. (Jonas)

Jonas menar att det är hans anhöriga som märkt att han inte riktigt kan slappna av när han är ledig. Han menar att man har ögonen öppna på fritiden också då det inte riktigt går att stänga av en sådan sak. Vad vi kunde se var att samtliga hade de vi kallar för polisblicken och att det kan tolkas som att man på något sätt alltid är polis även fast man vill eller inte vilket kan tolkas som en ofrivillig identifikation. Detta kan vidare tolkas som att polisen vill utföra arbetsuppgifter utanför det professionella sammanhanget och att det är svårt att släppa sin yrkesidentitet och dess uppgifter i privata sammanhang då man starkt identifierar sig med polisens yrkesidentitet. I citatet nedan beskriver även Malin att hon har svårt att släppa arbetet på fritiden.

Jag försöker vara ledig när jag är ledig. Det är inte så att jag går och misstänker folk konstant när jag är ledig… men jag vet att när jag är på stan med vänner och sådär så har dom sagt att vi ser att du kollar på folk fast jag inte tänker på det… så jag är ju uppmärksam på saker runt omkring mig. (Malin)

Malin menar på att hon försöker vara ledig när hon inte arbetar men hon har också fått påtalat av sina vänner att hon tittar på människor när hon är ledig fastän hon inte tänker på det.

Citaten indikerar på att polisernas yrkesidentitet tränger ut alternativa, informella identiteter, såsom att vara ”privatperson” eller ”vän”. Poliserna bär på sin yrkesidentitet även fast de hänger av sig uniformen. I och med att de verkar i sammanhang som privatperson som de annars arbetar i som polis blir det svårt att särhålla sin yrkesidentitet från sammanhanget då de identifierar sig med uppgifter som yrkesrollen är förknippad med. De har ett inlärt beteende att titta extra mycket på människor i sitt arbete och lägga märke till detaljer som avviker när de patrullerar i centrum, är i trafiken eller i vissa stadsdelar. När de då är i dessa sammanhang som privatpersoner kan det vara svårt att kliva in som endast privatperson då de har ett professionellt sätt att se på saker och ting (jfr Säljö, 2010). Vidare kan det tolkas som att det inte går att blunda för sin polisblick då man alltid är polis i och med att man har lärt sig hur en polis ska vara och bete sig samt att både en själv och andra i ens omgivning identifierar en som polis.

Man är ju mer medveten om alla baksidor av samhället, delar som narkotika och alla andra baksidor som finns. (Linus)

När en anhörig var här och vi gick tillsammans på stan så kände jag att jag inte klarade av det och att min anhörig inte ser det jag ser. Man ser det dåliga och dras till det dåliga liksom. (Karl)

Ovanstående citat från Linus och Karl visar att polisblicken ofta fokuserar på det negativa.

Polisernas arbete handlar om att för det mesta bekämpa kriminalitet vilket kan tolkas som att de har en tendens att se det negativa i samhället istället för det positiva. Även här syns det att yrkesidentiteten tränger undan den privata identiteten och att polisen har tagit till sig

förhållningssätt som förknippas med sin praktikgemenskap (jfr Säljö, 2015).