Rapport HT 2019
Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier Examensarbete i Pedagogik med inriktning mot vuxna och arbetsliv C, 15 hp
Jag är polis!
En kvalitativ studie om hur poliser formar sin yrkesidentitet
Elin Karlsson & Micaela Mattsson
Handledare: Leo Berglund Examinator: Andreas Rydberg
Sammanfattning
Syftet med denna studie är att utifrån ett arbetslivspedagogiskt perspektiv, öka och bredda förståelsen kring hur poliser formar sin yrkesidentitet. Detta operationaliseras genom tre frågeställningar kopplat till syftet där lärande och innehåll av yrkesidentiteten innefattas. I denna studie har vi valt att betrakta yrkesidentitet som individens tolkning av sina
erfarenheter och att yrkesidentiteten formas genom en lärprocess där man lär sig yrkets kunskaper, egenskaper och värderingar. Vi har valt att utgå från teorin situerat lärande som är en del av det sociokulturella perspektivet. Lärandet sker då i praktikgemenskaper genom att aktivt delta i meningsfulla aktiviteter. Den empiriska datainsamlingen har grundats på semistrukturerade intervjuer där vi intervjuat sju poliser som arbetar i yttre tjänst. Materialet transkriberades och analyserades med koder och kategorier. Resultatet visade att
yrkesidentiteten formas i arbetslivet tillsammans med kollegor och sin omgivning. Poliserna hade först en idealistisk syn på yrket från utbildningen som sedan omprövades i yrkeslivet där de fick rekonstruera sin kunskap. Resultatet visade även på att polisens yrkesidentitet tränger ut andra identiteter och det finns en tvetydighet mellan den humanistiska moralen och den anonyma auktoriteten.
Nyckelord: Poliser, yrkesidentitet, situerat lärande, praktikgemenskaper
Abstract
The purpose of this study is to, from a working pedagogical perspective, increase and broaden the understanding of how police officers shape their professional identity. This is operationalized through three questions linked to the purpose of including learning and content of the professional identity. In this study, we have chosen to consider professional identity as the individual's interpretation of their experiences and that professional identity is formed through a learning process in which one learns the profession's knowledge,
characteristics and values. We have chosen to base the theory on situated learning which is part of the sociocultural perspective. Learning then takes place in Communities of practice by actively participating in meaningful activities. The empirical data collection has been based on semi-structured interviews where we interviewed seven police officers. The material was transcribed and analyzed with codes and categories. The result showed that professional identity is formed together with colleagues and their surroundings at their workplace. The police first had an idealistic view of the profession from the education, which then was re- examined when they started to work since they had to reconstruct their knowledge. The result also showed that the police professional identity take over other identities and there is an ambiguity between the humanist morality and the anonymous authority.
Key words: Police officers, professional identity, situated learning, communities of practice
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 2
Abstract ... 3
1. Inledning ... 6
1.1 Syfte ... 7
1.2 Frågeställningar ... 7
2. Tidigare forskning ... 8
2.1 Inledning ... 8
2.2 Identitetsformering inom välfärdsyrken ... 8
2.3 Tidigare forskning om polisers yrkesidentitet ... 11
2.4 Sammanfattning och reflektion ... 13
3. Teoretiskt ramverk ... 15
3.1 Inledning ... 15
3.2 Situerat lärande ... 15
3.2.1 Socialiseringsprocessen ... 17
3.2.2 Lärande i praktikgemenskaper ... 17
3.3 Yrkesidentitet ... 18
3.4 Att studera yrkesidentiteter utifrån sociokulturell teori ... 19
4. Metod ... 20
4.1 Inledning ... 20
4.2 Val av metod ... 20
4.3 Urvalsprocess ... 21
4.4 Genomförande ... 22
4.6 Bearbetning och analys ... 23
4.7 Studiens kvalité ... 24
4.8 Vår forskarroll ... 26
4.9 Etiska aspekter ... 27
5. Analys ... 29
5.1 Inledning ... 29
5.2 Kategori 1: Nykomlingens perspektiv ... 29
5.2.1 Moral ...29
5.2.2 Ett fysiskt arbete ...31
5.2.3 Aktivt deltagande i praktikgemenskapen ...32
5.2.4 En socialiseringsprocess genom interaktion...34
5.2.5 Sammanfattning av nykomlingens perspektiv ...36
5.3 Kategori 2: Den erfarne polisen ... 37
5.3.1 Den humanistiska polisen ...37
5.3.2 Auktoritet i uniformen ...39
5.3.3 Den pragmatiska polisen...41
5.3.4 Polisblicken...43
5.3.5 Sammanfattning av den erfarne polisens perspektiv ...46
5.4 Studiens slutsatser ... 47
6. Diskussion ... 49
6.1 Inledning ... 49
6.2 Resultat kopplat till tidigare forskning ... 49
6.4 Förslag till framtida forskning ... 52
7. Referenslista ... 53
8. Bilagor ... 56
Bilaga 1 - Intervjuguide... 56
Bilaga 2 - Informationsbrev ... 57
1. Inledning
Denna studie syftar till att undersöka vad som kännetecknar polisens yrkesidentitet samt hur yrkesidentiteten formas genom ett lärandeperspektiv. Identitet är ett omfattande begrepp men man kan säga att identitet är nära förknippat med ens självbild. Självbilden speglar ens självförtroende och värderingar och hjälper en att förstå vem en person är samt vilken status man tillhör. Yrkesidentitet är en individs självbild och identitet som härstammar från
individens tolkning av yrkeserfarenheter (Kao & Chen, 2017). Ellström (1996) menar att skapandet av yrkesidentitet är en form av lärande vilket ses som en social process där man deltar aktivt i arbetsgemenskapen. Genom denna process skaffar man sig eller
vidareutvecklar sina förmågor inom yrket som en integrerad del av utvecklingen av en yrkesroll eller yrkesidentitet. I denna studie kommer vi utgå från att yrkesidentitet är individens tolkning av sina yrkeserfarenheter och att formandet av yrkesidentitet är en lärprocess som innefattar lärandet av yrkets egenskaper, redskap och värderingar.
Yrkesidentitet är en central drivkraft för lärande och utveckling i arbetslivet. Tidigare forskning visar att detta är särskilt tydligt i yrken inom välfärdsstaten, där människor upplever ett sorts kall. Poliser är en viktig samhällsfunktion i det svenska samhället för att upprätthålla ordningen då deras arbete går ut på att minska brottslighet och öka tryggheten (Polisen, 2019) och är därför intressant att studera. De har ett svårt arbete och de utsätts för mycket mental påfrestning. Att i denna studie undersöka hur just poliser formar sin
yrkesidentitet är intressant då de har höga krav på sig samt att de arbetar i ett utsatt yrke med mycket påfrestningar såsom svåra situationer, obehagliga och våldsamma dilemman eller tragiska händelser där det är viktigt med mental förberedelse. Att deras yrke är så utsatt gör det kanske ännu viktigare för dem att socialiseras in i yrket och skapa en stark identifikation med yrkesrollen för att kunna hantera de utmaningar som kommer deras väg och ha viljan kvar att arbeta som polis.
Frågan om identitetsformering hos poliser är således intressant för pedagogisk forskning och vill vi därmed undersöka vad som kännetecknar en polis yrkesidentitet och formandet av den.
Vi vill kunna synliggöra hur lärprocessen ser ut och vilka aspekter som är betydelsefulla vid formandet av en yrkesidentitet. Detta har vi tänkt undersöka med hjälp av teorin om situerat lärande. Situerat lärande handlar om att människan får kunskaper genom att delta och vara aktiv i situationen och i sitt sammanhang (Lave & Wenger, 1991). Uppsatsen bygger på en
intervjustudie med poliser i yttre tjänst. Tidigare forskning om andra välfärdsyrken har till stor del fokuserat på att en yrkesidentitet formas stegvis och omprövas i yrkeslivet, därför behövs kunskap om detta även hos polisers identitetsformering. Genom att kunna öka förståelsen för hur lärprocessen ser ut hos poliser i formandet av deras yrkesidentitet kan vi möjligtvis underlätta eller skapa ett nytt tankesätt vid hur man utbildar poliser eller hur början av deras yrkesliv bör se ut.
1.1 Syfte
Syftet med denna studie är att, utifrån ett arbetslivspedagogiskt perspektiv, öka och bredda förståelsen kring hur poliser formar sin yrkesidentitet. Detta operationaliseras genom tre frågeställningar kopplat till syftet där lärande och innehåll av yrkesidentiteten innefattas.
1.2 Frågeställningar
o Vad kännetecknar polisens yrkesidentitet?
o På vilka sätt kan poliser identifiera sig med sin yrkesroll?
o Hur formas yrkesidentiteten i relation till lärande?
2. Tidigare forskning
2.1 Inledning
I detta avsnitt presenterar vi tidigare forskning som är relaterat till vår studie. Då syftet är att undersöka hur poliser formar sin yrkesidentitet genom situerat lärande har vi framförallt sökt tidigare forskning som berör yrkesidentitet. De sökfunktioner som använts är bland annat Education source, Education Resources information Center (ERIC), SwePub och Libris via Uppsala Universitets biblioteks sökfunktioner. De sökord som används är bland annat;
Occupational identity, occupational identity + police, yrkesidentitet, yrkeskunnande, identitet + yrke, identitet + polis, professional identity, construction of professional identity,
professional identity + police, professional identity formation, socialisation + occupational identity, professional identity + growing.
Då tidigare forskning kring yrkesidentitet hos poliser visade sig vara begränsat har vi valt att bredda våra vyer och använda forskning kopplat till andra välfärdsyrken också. Även fast det är vitt skilda yrken anser vi att det fortfarande är relevant till vår studie då samtliga har en samhällsviktig funktion och arbetar under liknande förutsättningar.
2.2 Identitetsformering inom välfärdsyrken
Formeringen av yrkesidentiteter har tidigare studerats hos professioner inom vården. Flera forskare har genom olika studier kunnat visa att det finns vissa skillnader och likheter mellan olika professioner. Teskereci och Boz (2019) undersöker de första erfarenheterna hos
sjuksköterskestudenter under klinisk praxis då klinisk praxis är känd för att generera känslor av oro hos studenterna på grund av otillräcklig erfarenhet, okänd miljö och rädslan att misslyckas. De samlade in dagböcker skrivna av 12 stycken förstaårsstuderande om deras första kliniska erfarenheter. Intresset för att genomföra studien låg i att praktik hjälper sjuksköterskestudenter att bekanta sig med omvårdnadsroller samt att skaffa sig en god förståelse för dess beteende, funktioner och värderingar. De menar på att inledande erfarenheter av klinisk praxis är mycket viktiga vad gäller yrkesidentitet och professionell socialisering. Genom tematisk analys identifierade Teskereci och Boz fyra teman utifrån sitt resultat: konflikt mellan känslor och professionalism, att försöka agera som sjuksköterska, tillväxt genom utmaningar och vårdresultat. Det visade sig att eleverna upplevde en del känslomässiga konflikter under de första praktikdagarna men att de vid slutet av terminen uppnått många prestationer och en tillfredsställelse och en känsla av tillhörighet. De fann att
studenterna behövde stöd från fakulteten och sjuksköterskor för att utveckla en vårdande vision och yrkesidentitet.
Vidare undersöker Noble med flera (2014) apoteksstudenter, genom intervjuer, och deras undersökning visade att apoteksstudenterna hade svårt med formandet av sin yrkesidentitet och de närmade sig sin examen med lite förståelse för hur man är i sin profession och vad det innebär då de bar på en idealistisk uppfattning från utbildningen som de inte kunde härleda till verkligheten. Noble med flera menar på i sin studie att formering av yrkesidentitet bör vara en förgrund från början i utbildningen och sedan genom hela läroplanen för att det ska bli enklare för apoteksstudenten att anamma sin yrkesidentitet.
En annan studie som studerar lärande av en yrkesidentitet är Thunborg (1999). I hennes avhandling studerar hon lärandet av yrkesidentitet hos läkare, sjuksköterskor och undersköterskor genom multipla fallstudier. Hon jämför till exempel hur läkares och sjuksköterskors yrkesidentiteter skiljer sig åt där läkare har en stark medicinsk orientering medan sjuksköterskorna är mer samordnande och har en multifunktionell orientering. Det Thunborg kommer fram till i sin avhandling är att det finns fyra faser som just läkare går genom vid skapandet av en yrkesidentitet. Dessa faser är utbildningsfasen,
handledningsfasen, konsultationsfasen och individualiseringsfasen. Utbildningsfasen handlar om att genom utbildning introducera den nyanställda till yrket. Utbildningen ses som en förutsättning för att delta i den stegvisa lärprocessen i praktiken. Utbildningen ses också som grundläggande för att “hänga upp” praktiska erfarenheter samt teoretiska kunskaper på.
Handledningsfasen är den fas där den nyanställda, efter avklarad utbildning, får börja arbeta med arbetsuppgifterna men förväntas inte utföra dem självständigt. Genom att observera erfarna läkare samt handledning från dem får den nyanställda en bild av hur man gör och hur det ska vara och har en stödfunktion att vända sig till. I konsultationsfasen utvecklas den nyanställdas självständighet. Denna fas upplevs som viktigt för den nyanställda för att kunna utvecklas i den dagliga praktiken som läkare. Man upplever mycket som utvecklande i denna fas då varje situation ses som en lärdom där man diskuterar och konsulterar med erfarna läkare och på så sätt uppnår den nyanställda en ny sorts status då den nyanställda ses som mer legitimerad från de erfarna läkarna. I den sista fasen som är individualiseringsfasen får den nyanställda, som nu i detta skede uppnått ett “seniorskap”, egna ansvarsområden och har blivit en erfaren läkare.
Thunborg (1999) identifierar skillnader mellan de olika yrkesgrupperna inom vården.
Resultatet visar att sjuksköterskorna har en kortare lärprocess än läkarna men att
undersköterskorna har den kortaste processen. Hon belyser att samspelet inom och mellan yrkesgrupperna är mycket betydelsefullt oavsett yrkesgrupp i skapandet av yrkesidentitet då man lär sig mycket av varandra i vardagliga situationer i verksamheten. Genom olika aktiviteter som aktörer har tillgång till lärs och utvecklas föreställningar, handlings och interaktionsmönster. Hon menar till exempel på att sjukvården kan ses som ett ”lär-(ling) system” där samtliga som deltar oavsett vilken arbetsuppgift man har bidrar till varandras utveckling och man lär sig förhålla sig till varandra vilket leder till ett skapande av yrkesidentiteter.
För att lära sig en ny yrkesidentitet behöver individen socialiseras in i verksamheten. I en undersökning av Kao och Chen (2017) betonas socialiseringsprocessen som viktig då den nyanställda annars har svårt att förstå sin yrkesroll. De undersöker utbildningsgivare som fått en ny position inom offentliga förskolor. Studien fokuserade på interaktionen mellan
individer och deras miljö och tjugo stycken utbildningsgivare deltog i intervjuer.
Undersökningens resultat visade att många av informanterna hade stött på många nya utmaningar i och med sin nya position. Dataanalys från undersökningen avslöjade att identitetskonstruktionen för utbildningsgivare skiljer sig under deras socialisering till förskolor och deras nya position. Resultaten från studien belyser att yrkesidentiteterna hos utbildningsgivarna är dynamiska och rekonstrueras genom olika stadier av deras erfarenheter.
I förberedelsestadiet påverkas deras identitetskonstruktion främst av deras
informationskanaler, utbildningsbakgrund och rekryteringsprocess. På mötesstadiet, där de möter själva yrket, förändras deras identitet ständigt på grund av faktorer som deras titlar, andra intressenters attityder och arbetsuppgifter. Tillslut formar de sin identitet utifrån de faktorer och villkor som finns i socialiseringsprocessen. Identiteten blir ömsesidigt
konstruerad utifrån den miljö de befinner sig i. Sammanfattningsvis är utbildningsgivarnas identitet en produkt av ständiga förhandlingar och återuppbyggnad av makt i flera
sammanhang. Utifrån resultaten belyser Kao och Chen att organisationell socialisering
behövs för att nyanställda ska förstå och lära sig om sin nya arbetsplats samt för att justeras in i sin roll. Deras resultat visade att utbildningsgivarna som framgångsrikt socialiserades in i förskolans verksamhet visade en förbättrad prestation, var mer nöjda med sina arbeten och var villiga att stanna kvar i organisationen.
Vidare har Hensvold (2011) undersökt hur förskollärares yrkesidentitet har förändrats fyra samt tolv år efter examen genom intervjuer med förskollärare där de fick berätta om sitt arbete. Utgångspunkten i studien är att människan skapar sin identitet utifrån reflektioner i ett socialt sammanhang. I undersökningen identifierade författaren viktiga faktorer som rör förskollärarens professionella utveckling och identitet, som då visar en förändrad
yrkesidentitet. Den första är en förändrad yrkesidentitet som rör en process från anpassning till utmaning i förhållande till förskolornas självberättelser. Den andra handlar om en förändrad yrkesidentitet i relation till vård och utbildning. Det tredje temat beskriver en förändring från att fokusera lärarens lyssnande på barnet till att stödja och utmana barnets inlärningsprocess.
2.3 Tidigare forskning om polisers yrkesidentitet
Det fanns en begränsad mängd forskning om poliser och deras yrkesidentitet. Greiff (2006) är en av dem som har gjort en undersökning med poliser. Han studerade polisers,
sjuksköterskors, förskollärares, läkares och tandläkares arbetsmotivation, genom en enkätundersökning, för att få fram vad som är drivkraften bakom yrkesvalet. Ett fokus i studien är att det finns ett sorts kall till yrket. Med kall menar han att i många yrken har inte lönen varit den drivande faktorn till deras yrkesval utan istället har det varit den
människovårdande delen av arbetet som fått dem att välja yrke. Om man har yrket som ett kall betraktar man inte sig själv som en klassisk lönearbetare utan mer som en person som är omhändertagande och hjälper människor. Studien visar att tanken om yrket som kall är starkare bland yngre personer jämfört med äldre samt mer hos kvinnor än män. Studien visar även att poliser inte har lika hög grad av kall-tillhörighet som sjuksköterskor, och han baserar och tolkar detta empiriska fynd på att historiskt sett är det främst kvinnor som har varit mer vårdande åt andra människor än män. Han menar även att polisyrket är influerat av militären och en manlig yrkeskultur. Något som Greiff (2006) också poängterar är att poliser gärna arbetar även fast de inte har schemalagd arbetstid samt att de inte går hem från arbetet om situationen anses vara hotfull. På så sätt belyser han att arbetet anses vara meningsfullt hos poliser. Varför poliser inte har lika hög kall-tillhörighet kan han dock inte svara på och menar på att det möjligtvis krävs andra frågor för att få dessa svar.
Vidare finns det annan tidigare forskning som studerar identitetsformering hos poliser och det är Bergman (2008) och han undersöker tesen om det är ett skifte i professionella perspektivet när en polis blir polislärare. Studien har genomförts med hjälp av fokusgrupper där olika
grupper av lärare på polisutbildningen har intervjuats. Resultatet visar att polisernas professionella identitet påverkas när de blir lärare och även deras förståelse av dem själva som professionella yrkesutövare. Polislärarnas professionella identitet påverkas och de förnekar relationen med studenterna och det blir en form av lärprocess när yrkesidentiteten omskakas. Polislärarna tappar mycket av sin polisiära kompetens när de inte aktivt arbetar som polis. Bergmans resultat visar att den främsta orsaken till att den professionella identiteten omskakas är möten av olika slag. När dessa möten äger rum omskakar lärarna intersubjektivt bilden av sig själva som yrkesverksam och på så sätt omskapas deras professionella identitet. Det är då ett lärande sker genom reflektion och ifrågasättande av identiteten. Beroende på vilket ämne poliserna börjar undervisa i påverkar det hur de känner, men oavsett ämne tar ungefär ett halvår för poliserna att landa i sin nya roll som lärare och få den distans de behöver. Men gemensamt för poliserna är att de ser det som ett helt nytt yrke när de börjar arbeta som polislärare. Förutom att lära sig nya kunskaper om sitt yrke lär och utvecklar de även kunskaper kring sitt ursprungliga yrke som polis. Poliserna har genomgått en förändring i sin professionella identitet genom att bli polislärare.
En omfattande undersökning om polisers yrkesidentitet har gjorts av Lauritz (2009). Han undersöker hur polisstudenter och nyutbildade poliser ser på sin egen identitet.
Undersökningen pågick i fem år och han har använt sig av djupintervjuer på individer som från början var polisstudenter men som med tiden har blivit färdiga poliser. Lauritz
presenterar en modell för att visa sitt resultat. Modellen visar en uppdelning på tre
identitetsfaktorer, dessa är imagen, kulturen och professionen. Den beskriver hur individen går in och formar sin professionella identitet genom att redan från början ha tankar om hur professionen, kulturen och imagen fungerar och ser ut. I och med att poliserna utvecklas och får erfarenheter kring professionen, imagen och kulturen så utvecklas även identiteten. I studien skapades det, utifrån informanterna, gemensamma etiketter som förklarar varför man valt polisyrket, hur man bör vara som polis men också hur man tror andra ser på polisen.
Etiketterna kan ses som ett sätt att bygga en gemensam plattform för identiteten och de etiketter som motsvarar polis är: omsorg, utvald, misstrodd, social, manlig, ungdomlig, trygg, fördomsfri, livsstil och spänning.
Något som Lauritz (2009) belyser i sin studie är hur informanterna pratar om sin profession.
Informanterna pratar om ”vi poliser” och har en sorts glöd i sina berättelser vilket tyder på att man identifierar sig som polis och sin grupptillhörighet och detta gjorde informanterna redan
i utbildningsstadiet menar han. Lauritz har följt sina informanter redan från utbildningen och sedan lite in i arbetslivet och har funnit att deras förväntningar på polisyrket stämmer i stor grad överens med deras erfarenheter av yrket, i såväl kultur, image och som på själva professionen. Det fanns dock en stor spännvidd mellan både skäl till yrkesval och hur man som individer relaterar till de sociala diskurserna. Lauritz menar på att individen kan både verka inom ramen för den gemensamma, sociala identiteten men också verka med den egna personliga identiteten. Vidare beskriver han att inom polisdiskurserna kan man utåt sett verka mycket överens både om gemensamma skäl till valet av profession och av värderingar som följer med det valet. Samtidigt finns alla möjligheter att behålla sin autonomi i förhållande till gruppen. I hans studie visar resultatet att man kan växla mellan personlig och social identitet.
Med detta menar han att de gemensamma etiketterna ger möjlighet att presentera sig som innehavare av en gemensam professionell identitet men samtidigt betonar och definierar individerna etiketterna på olika sätt vilket gör att de också kan presentera sig som unika individer. Han menar att en viss etikett kan vara viktigare eller mindre viktig för någon och vice versa.
Det Lauritz (2009) kan konstatera efter sin undersökning är att man som individ inte har ett enda nätverk att förhålla sig till i sitt identitetsskapande utan det är ett nätverk av nätverk som bildar den verklighet i vilken individen hittar sin position och identitet. Han menar att
nätverken består av sociala relationer som i sin tur bygger och förhåller sig till nätverk av diskurser. Nätverken finns även i och mellan individer i egenskap av meningar som skapas inom och utom diskurserna. Vidare beskriver Lauritz att meningarna byggs genom
förväntningar och erfarenheter och att de förhåller sig till image, kultur och profession som ett evigt reflekterande ekorrhjul.
2.4 Sammanfattning och reflektion
Forskningen om yrkesidentitet visar att yrkesidentiteten växer fram stegvis i relation till utbildningens och arbetslivets olika moment. Där Thunborg (1999) beskriver lärandet av yrkesidentiteten genom fyra faser och där Kao och Chen (2017) beskriver detta genom tre olika stadier. Vidare har tidigare forskning visat att socialiseringsprocessen in i yrket har en stor del vid formandet av yrkesidentiteten. Om denna process inte blir lyckad genererar det i sämre arbetsprestation och en minskad känsla av tillhörighet till sitt yrke. Tidigare forskning har även visat att yrkesidentiteten utvecklas kontinuerligt i samband med erfarenheter, sammanhang och sin kontext. Det råder däremot delade meningar kring om det är via
uppskattning, via konsultation med erfarna kollegor eller via reflektion och ifrågasättande av yrkesidentiteten. Vidare ses handledning och mentorskap som betydelsefullt vid formandet av yrkesidentiteten då det bidrar med trygghet och stöttning.
Forskningen om polisernas yrkesidentitet visar att poliser inte känner lika starkt kall som närliggande yrken när man mäter detta genom enkäter (Greiff, 2006). Men den kvalitativa forskningen om nyblivna poliser visar att de trots allt kommer in i yrket med en stark
gemensam yrkesidentitet (Lauritz, 2009). Det verkar alltså hända något i yrkeslivet för poliser som komplicerar den personliga relationen till yrkesrollen. Lauritz studie visar även att
polisernas förväntningar på yrket stämde i stor grad överens med deras erfarenheter av yrket vilket går emot annan tidigare forskning där studenter efter utbildning haft svårt att forma sin yrkesidentitet då de har burit på en idealistisk bild av yrket och således haft en liten förståelse kring professionen i verkligheten (Noble, et.al, 2014). Den tidigare forskning som har gjorts av Lauritz om polisers yrkesidentitet är en studie som liknar den vi ämnar att utföra.
Resultatet från hans studie visade att yrkesidentitet skapas genom nätverk av nätverk som i sin tur bildar den verklighet där individen hittar sin position och identitet. En begränsning med denna studie är att respondenterna antingen var i utbildningsfasen eller i början av sitt yrkesliv. Den tidigare forskningen från Greiff (2006) ger vissa indikationer på att poliser inte bygger sin identitet på ett kall i samma mån som exempelvis sjuksköterskor. Vi vill gärna se närmare på detta då vi inte kan utläsa i forskningen om varför utfallet blev som det blev. Vår undersökning kan således bidra med kunskap om denna skillnad.
Då forskning om sjuksköterskor visar att yrkesidentiteten omprövas i yrkeslivet behövs kunskap även om denna fas i polisers identitetsformering. Då det finns en väldigt begränsad mängd med tidigare forskning om polisers yrkesidentitet vill vi därför bredda forskningen gällande hur de formar sin yrkesidentitet. Vi vill försöka öka och bredda förståelsen kring hur poliser formar sin yrkesidentitet.
3. Teoretiskt ramverk
3.1 Inledning
Då syftet med vår studie är att undersöka hur poliser formar sin yrkesidentitet har vi valt att utgå från teorin situerat lärande som härstammar från det sociokulturella perspektivet, där mänskligt handlande och tänkande ses som situerat i sociala kontexter. Att bygga och forma sin yrkesidentitet i både utbildning och arbete kan förstås med hjälp av Roger Säljös (2000) perspektiv på lärande. Enligt vår tolkning menar han att lärande sker i sociala praktiker genom meningsskapande aktiviteter. Detta kommer att kompletteras med vår tolkning av Lave och Wengers (1991) teori om situerat lärande där identitet kan ses som ett medlemskap i praktikgemenskaper (Communities of Practice) och ett ökat deltagande i aktiviteter
genererar ett lärande.
I denna uppsats är begreppet Communities of Practice översatt till praktikgemenskaper samt att begreppen sociala praktiker och praktikgemenskap kommer att användas synonymt med varandra.
3.2 Situerat lärande
Situerat lärande har fått sin inspiration från det sociokulturella perspektivet. Inom teorin för situerat lärande sker lärandet alltid i ett sammanhang. Fokus är på människan i sitt
sammanhang, i en praktikgemenskap och inte på de kognitiva informationsprocesserna. En praktikgemenskap innebär att individen lär sig genom att gå från att vara en yttre deltagare till att bli en accepterad medlem i gemenskapen. Ett lärande uppstår genom pågående aktiviteter och det sker kontinuerligt i interaktion med sin omgivning. Kunskap betraktas därmed som unik och relateras till aktiviteten som människan är delaktig i (Nilsson, et.al, 2011).
Säljö (2000) menar att mänskligt handlande är situerat i sociala praktiker. Individen handlar med utgångspunkt i de egna erfarenheterna och kunskaperna samt av vad man antingen medvetet eller omedvetet uppfattar att ens omgivning kräver, tillåter eller gör möjligt i en viss verksamhet. Detta menar Säljö är grundläggande för teorin, att handlingar och praktiker konstruerar varandra. En individ tillskriver sin omgivning mening och agerar utifrån antaganden om vad sociala situationer innebär. Detta innebär att lärande och
kunskapsreproduktion inte enbart är en fråga om att behärska kunskaper och färdigheter som
isolerade enheter. Man måste kunna avgöra när en viss uppsättning av kunskaper är relevanta och hur de fungerar i olika situationer. Människor agerar alltid inom ramen för praktiker, det vill säga vad man ska göra och hur man ska göra definieras utifrån vilken situation och kontext man befinner sig i. Säljö (2010) menar att det kan till exempel handla om
kommunikativa mönster, såsom hur man hälsar på andra människor, institutioner av offentlig karaktär, såsom utbildningsväsendet och organisationer. Inom institutionella verksamheter menar han att det finns relativt stabila och konsekventa samtalsrutiner, arrangemang och artefakter som vi individer lär oss att förhålla sig till och agera inom.
Kommunikation, tänkande och fysiska handlingar är situerade i kontexter och att förstå sambandet mellan sammanhang och individuella handlingar är kärnpunkten i ett
sociokulturellt perspektiv. Kunskaper, färdigheter och förståelser är således giltiga inom ramen för den aktuella sociala praktiken. I arbetslivet utgör verksamheter sociala praktiker och kunskaperna och färdigheterna har utvecklats inom ramen för verksamheterna.
Individerna som ingår i en viss verksamhet har ett visst perspektiv som den sedan applicerar på sin verklighet och kan på så sätt framhäva samt bortse vissa aspekter (Säljö, 2000). Detta illustrerar även Lave och Wenger (1991) då de menar att situerat lärande belyser att lärande är sammanvävt och oskiljaktigt från praktikgemenskaper. Säljö (2010) menar även på att för att kunna lära måste individen ha förståelse för den verksamhet den verkar i då det underlättar att strukturera förmågan att utföra de aktiviteter som krävs i sammanhanget. Genom att öka sin förståelse och därmed blir kunnig kan denne urskilja detaljer i sitt expertområde och på så sätt vara medveten om de olika distinktionerna inom detaljerna. Han menar på att genom att socialiseras in i sin verksamhet utvecklar individen ett professionellt sätt att se på detaljer utifrån vad som är relevant och vad som krävs inom verksamheten. Detta kan också förstås utifrån vad Säljö (2000) kallar för tyst kunskap som är en dimension av kunskap som är bundet till en individs förståelse för sitt sammanhang.
Konceptet ”learning by doing” kan liknas med situerat lärande men istället för att fokusera på hur lärandet sker har situerat lärande ett mer övergripande teoretiskt fokus som belyser aktivitetens kontextuella beroende. Learning by doing handlar om att man lär sig genom utförandet medan situerat lärande handlar om att lärande är en aktivitet som sker i sociala praktiker vilket innebär att lärandet i sig är beroende av kontexten. Lärande är en del av all aktivitet vilket innebär att man lär sig i allt man gör (Lave & Wenger, 1991).
3.2.1 Socialiseringsprocessen
Enligt Säljö (2013) ingår individer inte bara i en social praktik utan de ingår i flera. I dessa sociala praktiker lär de sig hur de skall hantera och agera i olika situationer och hur de ska uttrycka sig i sin kontext. Vidare menar han att lärandet inte sker genom undervisning utan lärprocessen startar när man deltar i sociala aktiviteter. Alla dessa sociala praktiker
tillsammans bildar miljön där individen socialiseras och socialiserar sig själv. Vidare menar Säljö (2010) att de praktiker som en individ då ingår i formar och socialiserar individen både språkligt, emotionellt, fysiskt och kognitivt. För att socialiseras in i en social praktik behöver individen handla inom den för att ta reda på hur den fungerar. Han menar att
socialisationsprocessen innefattar mer än en serie av explicita regler och att man följer de etablerade reglerna, utan den innebär även att individen skapar sig en djupgående och komplex förståelse för i vilka sammanhang reglerna är tillämpliga. Individen socialiseras genom att resonera och agera med hjälp av praktikens kommunikativa och kulturella mönster.
Detta bidrar till att medlemmarna inom samma praktik lär sig att kommunicera på samma sätt och att förstå världen inom ramen för vad som uppfattas som legitimt inom praktiken.
3.2.2 Lärande i praktikgemenskaper
Konventionella lärteorier menar att lärande är som en process där individen internaliserar kunskap. Det kan vara i form av en upplevelse, en överföring från andra eller i interaktion med andra. Detta anser Lave och Wenger (1991) är problematiskt då de inte anser att lärande är en process där individen absorberar allt som kommer dennes väg. Vad Lave och Wenger menar är att lärande sker när individens deltagande i praktikgemenskaper ökar och därmed är lärande en situerad aktivitet. För att förklara hur lärprocessen ser ut illustrerar de detta genom
”legitimate peripheral participation” (LPP). De ser på hur en nykomling blir en del av en praktikgemenskap. LPP visar hur individen börjar med att vara en yttre del i
praktikgemenskapen och dess aktiviteter till att sedan ha ett mer centralt deltagande när individen har lärt sig att bemästra de kunskaper och färdigheter som krävs för att kunna vara en självständig del av praktikgemenskapen. I en praktikgemenskap går individen från att vara en nykomling (newcomer) till att sedan bli en erfaren deltagare (old-timer), detta genom att individens kunskaper, färdigheter, sätt att tala inom gemenskapen förändras genom ens deltagande. I och med att som erfaren deltagare har lärt sig att bemästra praktikgemenskapens egenskaper har man dessutom fått en förändrad identitet då individen har blivit en medlem i praktikgemenskapen. Lave och Wenger menar med detta att lärandet sker i form av det till en början yttre deltagandet blir mer integrerat i praktikgemenskapen när individen deltar och
ägnar sig åt aktiviteterna. När man kommer som nykomling in i en praktikgemenskap vill man kunna bemästra praktikgemenskapens kunskaper och färdigheter då man vill bli en fullvärdig medlem och detta ligger då till grund till varför man ökar sitt deltagande.
Kunskaper och lärande ses således som situerat i människans verksamheter. Kunskapen är inbäddad i praktiker med sina traditioner, redskap och föreställningar. Kunskaper är därmed integrerad i praktikgemenskaper och individer lär sig genom deltagande i kollektiva
aktiviteter och kunskaper används och blir synliga för nykomlingar. Enligt den situerade lärteorin ses lärande inte som något som kommer utifrån och in i människan där det lagras utan lärande ses som både intellektuella och kroppsliga processer. På samma sätt är det med tänkandet, det sker i samspel med artefakter och andra människor i situerade praktiker.
Människan agerar i situationer och socialiseras med det som finns runt om oss. Människan ses som en social varelse som samverkar med andra i olika kommunikativa projekt (Säljö, 2015).
Inom den situerade lärteorin betonas vikten av identitetsformering för lärande och
professionell utveckling. Identitetsutvecklingen sker när individen skaffar sig erfarenheter och får mer centrala arbetsuppgifter och det är av vikt för både individen och kollektivet.
Människan tar till sig värden och förhållningssätt som förknippas med en viss
praktikgemenskap, det blir en socialiseringsprocess. Från början får man nya erfarenheter som en nykomling, men ju mer erfarenhet man får inom ett yrke ju mer får man delta.
Identiteten förändras ju mer man utvecklats och tillslut blir människan en erkänd
yrkesföreträdare som har en specifik yrkesidentitet. När till exempel ett barn lämnar skolan för att bli vuxen och börja arbeta så lämnar de sin tillhörighet i den praktikgemenskapen och blir i stället deltagare i en ny praktikgemenskap (Säljö, 2015).
3.3 Yrkesidentitet
Vi har valt att tolka yrkesidentiteten som individens tolkning av sina yrkeserfarenheter.
Yrkesidentitet betyder att individen uppfattar sig själv som identisk med sin yrkesroll. En individ kan dock ha andra identiteter vid sidan om denna identitet. Ett yrke har inte en bestämd identitet som människor ska formas in i, utan ett yrke kan erbjuda flera identiteter som uppstår utifrån olika individers skilda tolkningar av gemensamt upplevda händelser.
Skapandet av en yrkesidentitet ses som ett lärande enligt Ellström (1996) då det är en social process där individen aktivt deltar i arbetsgemenskapen. Det är genom denna process som
individen skaffar sig eller vidareutvecklar sina förmågor inom yrket och detta ses som en integrerad del av utvecklingen av yrkesidentiteten. Lärandet inträffar således i denna studie när polisen anammar yrkets kunskaper, egenskaper och värderingar genom deltagande, engagemang och meningsfulla förhandlingar inom en social kontext.
3.4 Att studera yrkesidentiteter utifrån sociokulturell teori
Situerat lärande är en lärteori som belyser det faktum att lärande sker i ett sammanhang där individer deltar i sociala praktiker och meningsskapande aktiviteter. En yrkesidentitet skapas då en individ socialiseras in i gemenskapen och får ta del av de värderingar, redskap och förhållningssätt som finns i den praktiken. Man går från att vara en nykomling till en mer erfaren deltagare genom att få nya kunskaper och lära sig att anamma praktikgemenskapens egenskaper och regler samt att man skapar en mer komplex förståelse för när dessa
egenskaper och regler är tillämpliga.
Med utgångspunkt i studiens teoretiska perspektiv kommer vi att undersöka hur poliser formar sin yrkesidentitet utifrån deras kontext och berättelser om sitt yrke. Vi kommer inte att undersöka praktikerna i sig utan hur dessa framställs genom berättelser och då kunna
synliggöra hur individen ser och identifierar sig med dem. Genom att se på formandet av en yrkesidentitet med ett situerat lärande som glasögon kommer vi kunna synliggöra vissa aspekter som är av vikt vid formandet av yrkesidentitet, detta genom Säljös teori om lärande i sociala praktiker där meningsskapande aktiviteter visar på lärande och Lave och Wengers teori om lärande genom ökat deltagande i praktikgemenskaper. Vår teori är att det är ute i arbetslivet som polisen formar största delen av yrkesidentiteten och inte i utbildningen då vi tror att yrkesidentiteten är bunden till dess kontext och blir synlig genom aktiviteter med ett aktivt deltagande.
4. Metod
4.1 Inledning
I detta avsnitt diskuteras studiens metod. Vi redogör för vår insamlingsmetod, hur urvalsprocessen har gått till, förberedelser och genomförandet av intervjuer, samt hur transkriberingen och materialet har analyserats. Avsnittet kommer även innehålla en diskussion kring studiens kvalité och hur studien förhåller sig till vetenskapsrådets forskningsetiska principer.
4.2 Val av metod
Denna studie syftar till att undersöka hur poliser formar sin yrkesidentitet. Vi har valt att använda oss kvalitativa intervjuer som insamlingsmetod för att besvara vårt syfte.
Intervjumetoden som använts är den semistrukturerade intervjumetoden och där utgår man från en intervjuguide med några strukturerade öppna frågor och med följdfrågor som ställs spontant under samtalet utan ordningsföljd (Bryman, 2011). Den kvalitativa intervjun kan användas för att försöka förstå världen genom intervjupersonens ögon och där kunskap skapas i samspel mellan intervjuaren och intervjupersonen (Kvale & Brinkmann, 2014). Vi anser att semistrukturerade intervjuer är fördelaktigt då vi vill undersöka identiteter genom att lyssna på naturligt tal och detta kräver ett mer öppet sätt att fråga. Vilket innebär att det är bra med en uppsättning av frågor som vi kan utgå ifrån men att det finns möjlighet för oss att ställa följdfrågor samt att frågornas ordningsföljd kan variera beroende på situationen.
Vi anser att den kvalitativa intervjumetoden med semistrukturerade intervjuer är en lämplig metod för att besvara vårt syfte då vi vill nå hur poliser formar sin yrkesidentitet. Vi anser att yrkesidentitet är något som blir synligt utifrån individens berättelser där identiteter visar sig i reflektioner över den egna rollen som yrkesutövare och att denna reflektion behöver
framkallas av oss forskare. Valet av intervjuer som material kan jämföras med möjligheten att göra observationer. Med observationer hade vi visserligen kunnat se händelser och
lärprocesser med egna ögon, men vi vill här istället fokusera på den subjektiva processen i vilken intervjupersonerna gör dessa händelser meningsfulla för sig själva. Därför har vi valt att lyssna på berättelser om händelserna istället för att observera dem.
Vidare antar denna studie i grunden en induktiv ansats men med teorin och den tidigare forskningen som ett stöd för att kunna göra mer precisa analyser än vad en helt teorilös ansats skulle leda till. Med ett induktivt angreppssätt menar Bryman (2011) att teorin är resultatet av en forskningsinsats.
4.3 Urvalsprocess
Det första steget i urvalsprocessen var att hitta poliser att undersöka då syftet med studien är att undersöka hur poliser formar sin yrkesidentitet. Alvehus (2013) menar att urvalet är strategiskt då det görs utifrån undersökningens frågeställningar. I det första skedet använde vi oss av ett bekvämlighetsurval. Det innebär att man kontaktar de som finns inom ens närhet (Trost & Hultåker, 2016). Vi sökte i våra nätverk och kontaktade en person vi känner som arbetar som polis. Utifrån detta har vi har använt oss av snöbollsmetoden. Snöbollsmetoden är en form av bekvämlighetsurval då man börjar med att kontakta en person, genomför den intervjun och sedan frågar om intervjupersonen kan rekommendera någon annan som kan vara villig att bli intervjuad (Trost & Hultåker, 2016). För vår del kontaktade vi den polis som fanns i vårt nätverk och frågade om hen ville delta i studien och om hen hade arbetskollegor som skulle kunna tänka sig delta. På så sätt fick vi fram de sex resterande intervjupersonerna.
Ett snöbollsurval var fördelaktigt för vår studie då vi snabbt kunde komma i kontakt med poliser som var villiga att ställa upp. Vi diskuterade också de risker som kunde tillkomma med ett snöbollsurval då respondenterna möjligtvis influerat varandra och därmed kanske skulle svara väldigt lika eller möjligtvis inte ge lika uttömmande svar. Men vi bedömde det som en liten fara för vår studie då samtliga poliser vi kom i kontakt med hade olika
erfarenheter, arbetat i olika städer, olika länge samt att intervjuerna inte såg helt likadana ut med tanke på att de var semistrukturerade intervjuer.
Vi har säkerställt att de intervjupersoner vi kommit i kontakt med har tillräckligt lång erfarenhet för att kunna besvara våra frågor. Vi ville ha ett spann mellan erfarenheten då vi ville kunna se på vilka olika sätt man identifierat sig med sin yrkesroll. En fördel med ett spann av erfarenhet är att det öppnar upp för ett bredare perspektiv hos intervjupersonerna medan det också kan upplevas spretigt då alla har olika lång erfarenhet. Det empiriska materialet består av intervjuer med sju poliser som arbetar och har arbetat i yttre tjänst norr om Stockholm. Det är tre kvinnor och fyra män som har deltagit i studien och de är i olika åldrar. Intervjupersonerna har arbetat som poliser mellan ett halvår och sex år. För att intervjupersonernas anonymitet ska bevaras har vi valt att benämna dem med fiktiva namn
när vi refererar till vad de sagt i analyskapitlet. Genom att göra på detta sätt så avidentifieras de och uppgifter och berättelser som de berättar om kommer inte kunna härledas tillbaka till den enskilda individen. Vissa berättelser gör att det skulle gå att härleda till enskilda
individer, dessa berättelser har vi valt att inte framhålla i resultatet. Vissa av de berättelserna som vi anser är av vikt att framhålla har vi avidentifierat, såsom personer och platser, detta genom att till exempel använda “anhöriga” och “stadsdel” istället för det verkliga namnet.
4.4 Genomförande
Studiens syfte ligger till grund för formuleringen av intervjufrågorna och för att få underlag till vår studie intervjuade vi sju poliser. Intervjuerna varade mellan 30-60 minuter.
Intervjuerna genomfördes under en tidsperiod på två veckor och direkt efter en intervju genomfördes transkriberingen. Anledningen till att vi transkriberade direkt efter intervjuerna var för att vi ville att det skulle ligga nära i minnet samt för att vara tidseffektiva. Båda forskarna närvarande på alla intervjuer där vi turades om att vara den som ställde frågorna.
Den av oss som inte hade ansvaret över att ställa frågor ansvarade istället för att föra
anteckningar samt att fylla i med följdfrågor när det behövdes. Inför intervjuerna formades en intervjuguide (se bilaga 1) utifrån studiens syfte och frågeställningar som var underlag till de semistrukturerade frågorna. Vi valde att formulera frågorna på så sätt att det skulle kännas naturligt för respondenten att svara och berätta om sina erfarenheter och inte känna att det fanns någon begränsning i sitt svar, till exempel frågor som “berätta om en incident som har påverkat dig som polis”. Genom sådana frågor fick polisen själv berätta om händelser utifrån sitt perspektiv. Vi valde även att ha lättare frågor i början för att sedan gå ner på djupet efter en liten stund då vi ville att de skulle få känna på situationen och skapa ett sorts förtroende för oss. Det är viktigt att intervjuguiden består av öppna frågor och inte ledande frågor då ledande frågor kan påverka svaret hos respondenten (Bryman, 2011).
Enligt Bryman (2011) är en provintervju av vikt då den bidrar till att förbättra intervjutekniken samt att den ger möjlighet till att förbättra de framtagna frågorna i
intervjuguiden. Den första intervjun som genomfördes i denna studie var en provintervju och den gav oss en möjlighet att testa frågorna samt analysera om studiens frågeställningar täcks in inom ramen för de frågorna, samt för att säkerställa att frågorna inte var ledande eller missvisande. Provintervjun varade i 30 minuter och därefter gjordes några justeringar av intervjufrågorna såsom omformulering av vissa frågor då vi upplevde att några var en aning
onaturligt ställda. Materialet från provintervjun inkluderades i det övriga empiriska materialet då vi ansåg att justeringarna var så pass små och är därmed en av våra sju informanter.
En av intervjuerna genomfördes på telefon, det var något som vi försökte undvika men då respondenten inte hade möjlighet att träffa oss ansåg vi att det ändå skulle vara en värdefull intervju. De andra intervjuerna genomfördes på olika platser, flera av dem genomfördes hemma hos intervjupersonen för att underlätta deras deltagande. Intervjuerna genomfördes på lugna och avskilda platser för att skapa en trygg och ostörd miljö för intervjupersonen. Val av plats för intervjuer är något som Ahrne och Svensson (2015) tar upp som en faktor som kan påverka intervjun och det intervjupersonen väljer att berätta. Därför ansåg vi att det var viktigt att informanterna själva fick välja plats så de kunde känna sig bekväma att tala fritt och ostört.
När intervjuerna genomfördes spelades alla samtal in på en mobiltelefon. Vi frågade alla intervjupersoner om deras samtycke till inspelning vilket samtliga intervjupersoner gav sitt godkännande för. Anledningen till att vi också ville ha materialet inspelat var för att kunna vara så närvarande som möjligt under själva intervjun då vi ville att det skulle kännas mer som ett samtal än en intervju samt att den som antecknade under intervjun också skulle kunna vara närvarande och lyssna och ställa följdfrågor under intervjuns gång. Det är också av fördel att spela in intervjuerna då detta ökar möjligheten att analysera vad som sägs i intervjuerna men nackdelen är att det är tidskrävande att transkribera och att meningsfulla betoningar från respondentens svar kan förloras i det transkriberade materialet (Trost, 2010).
4.6 Bearbetning och analys
Det första steget för att kunna analysera empirin var att transkribera allt material. Kvale och Brinkmann (2014) beskriver transkribering som en tolkande process som kan ge en rad olika praktiska och principiella frågor som att fundera över den tolkande processen och hur den går till. Då det inom ramen för denna studien fanns en begränsad tidsram har vi valt att dela upp transkriberingen för att öka vår effektivitet. Vi transkriberade ordagrant vad
intervjupersonerna sa. För att försöka behålla känslan som intervjupersonen förmedlade transkriberade vi tvekan och längre tystnader med “...” då de kan vara av vikt för analysen.
För att analysavsnittet ska vara mer lättläsligt kommer framhållna citat vara mer enligt skriftspråk utan att förlora innebörden i det respondenten säger.
Vi analyserade materialet genom att skriva koder för varje mening eller intervjusvar och sedan uttolkade vi övergripande kategorier i dessa koder. Vi började med att grovkoda materialet och markerade gemensamma mönster, likheter och olikheter med hjälp av
highlighter. Vi gick igenom materialet flertal gånger för att se om vi kunde utveckla koderna.
Vi valde sedan ut relevanta koder som var kopplade till vår teori som sedan fördes samman till kategorier där liknande koder hamnade under samma kategori. Vi fann två
huvudkategorier som visar två olika perspektiv; nykomlingens perspektiv och den erfarne polisens perspektiv, med ett antal underkategorier vardera som avser att förklara sin huvudkategori i stort. Underkategorierna är koder och koder som vi har slagit ihop då de liknade varandra.
4.7 Studiens kvalité
Denna studie utgår från kvalitativ forskning och vid bedömning av studiens kvalité i en vetenskaplig studie finns vissa aspekter som är särskilt viktiga att diskutera. Inom kvalitativa studier rekommenderar Bryman (2011) att använda termerna tillförlitlighet och äkthet när man diskuterar kvalitén på studien istället för validitet och reliabilitet som främst används inom kvantitativ forskning. Med detta i åtanke har vi valt att förhålla oss till de begrepp som rekommenderas inom kvalitativ forskning. Tillförlitlighet består av fyra delkriterier,
trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och möjlighet att styrka och konfirmera (Bryman, 2011).
Trovärdighet handlar om forskaren följer de regler och riktlinjer som finns inom
samhällsvetenskaplig forskning samt att studiens deltagare får ta del av materialet för att få möjlighet att bekräfta att forskaren uppfattat situationen rätt (Bryman, 2011). I denna studie har vi strävat efter att noggrant redogöra för varje steg i processens gång genom att skapa fullständiga och uttömmande redogörelser inom varje avsnitt. Vi har även delat det färdiga materialet med intervjupersonerna innan publicering för att de ska få möjlighet att bekräfta att vi uppfattat situationen rätt eller korrigera om något är fel. Genom att intervjuguiden finns som bilaga kan läsaren även ta del av frågorna som använts och granska dem. Vidare har vi förhållit oss till de Forskningsetiska principerna som kommer redogöras för närmare i nästa avsnitt. Trovärdigheten i denna studie kan emellertid diskuteras då valet av intervjupersoner är genom ett bekvämlig- och snöbollsurval. Detta kan bidra med att om personen som valde ut respondenterna åt oss, gjort detta efter egna önskvärda egenskaper så kommer studiens resultat således påverkas. Även intervjupersonerna själva kan ha en önskan om att framställa
polisen på ett visst sätt för att möjligtvis påverka hur samhället ser på dem och således vilja producera en bättre bild av dem, vilket påverkar trovärdigheten. Polisens arbetssätt är något som ständigt kritiseras i media vilket kan göra att poliserna vill försöka motbevisa den bilden och framställa sig som bättre poliser. Vi har inför varje intervju informerat poliserna om att vi inte kommer lägga någon värdering i det de säger utan vi kommer göra en djupare analys och tolkning av det de säger. På så sätt försöker vi få intervjupersonerna att tala så fritt som möjligt utan att de visar en felaktig bild av deras yrke. Intervjufrågorna är dessutom formade på så sätt att poliserna får svara genom att beskriva och berätta om situationer de själva varit med om.
Överförbarhet handlar om att den kvalitativa forskningen ska vara så tydlig och detaljerad som möjligt. Detta för att läsaren ska kunna avgöra om resultatet är överförbart till andra områden eller miljöer (Bryman, 2011). Urvalet i denna studie är inte representativt för hela polismyndigheten då urvalet är begränsat till poliser i yttre tjänst. Urvalet har skett genom ett bekvämlighets- och snöbollsurval där respondenterna har arbetat olika länge samt på olika ställen i landet. Dessutom avser studien att undersöka just polisers yrkesidentitet vilket gör att modellen som produceras är inriktat mot just poliser vilket kan göra att undersökningen blir låst till polisprofessionen i och med att den anses vara speciell om man jämför med andra yrken. Vad som dock kan diskuteras är om det går att överföra till andra närliggande yrken som ordningsvakter eller till militären, samt till andra välfärdsyrken som sjuksköterska eller brandman då samtliga arbetar under förhållanden som kan anses vara utsatta och med mycket påfrestningar vilket skulle kunna indikera på att studien är möjlig att genomföra på andra närliggande yrken.
För att en studie ska bevara en god pålitlighet ska studien kunna granskas och återupprepas av en annan forskare och det ska finnas tillgängligt om hur alla faser i forskningen har gått till (Bryman, 2011). Vi har därför i denna studie redogjort för våra val i metodavsnittet där vi har försökt att uttrycka oss så explicit som möjligt om våra tillvägagångssätt och de val vi stått inför och de val vi har gjort samt hur urvalsprocess har gått till. Något som kan påverka studiens pålitlighet är att vi har använt semistrukturerade intervjuer med följdfrågor som inte är standardiserade. Kvale och Brinkmann (2014) menar att standardisering av intervjufrågor bidrar till en högre pålitlighet. Följdfrågornas syfte i denna studie var att öka kreativiteten och möjligheten att fördjupa sig i respondentens svar vilket i sin tur gör att följdfrågorna inte är desamma i samtliga intervjuer. Detta kan således påverka studiens pålitlighet.
Möjlighet att styrka och konfirmera innebär att det ska vara uppenbart att vi forskare inte medvetet låtit personliga värderingar påverka utförandet och slutsatserna i
forskningsprojektet och att vi forskare agerat i god tro. Inom samhällsvetenskaplig forskning är det dock inte möjligt att uppnå fullständig objektivitet (Bryman, 2011). Vi har som
forskare ständigt haft i åtanke under hela processen att inte ha egna åsikter eller värderingar med i studien dock har vi en viss förförståelse för polisyrket då det är ett yrke som ofta strömmar i media. Att ha en förförståelse för polisyrket kan innebära en del risker då det till exempel kan styra våra uppfattningar och att vi möjligtvis söker efter viss information vid intervjuerna eller att vi har vissa förväntningar vid varje intervju. Genom att vara medvetna om problematiken kring vår förförståelse kan vi försöka koppla bort personliga åsikter eller värderingar så gott det går. Under intervjuerna kan det dock vara till fördel att vi har en liten insikt om själva polisyrket för att kunna ställa viktiga följdfrågor men som inte ska vara styrda av personliga åsikter eller upplevelser. Att ha en förförståelse för yrket kan också smalna ner vårt synsätt vilket skulle kunna leda till att vi missar viktiga aspekter i
forskningen. Att koda vårt empiriska material är dock ett sätt att närläsa och komma förbi den vardagliga bilden. Vi har även varit två forskare vilket har gjort att vi har kunnat diskutera varandras tolkningar och tankar kring vår insamlade empiri. På så sätt har vi försökt minimera risken för personliga åsikter och bedömningar i studien.
Det andra begreppet för att avgöra kvaliteten på en kvalitativ studie är äkthet. Äkthet handlar om att forskaren måste ge studien en rättvis bild av respondenternas uppfattningar (Bryman, 2011). För att visa på respondenternas uppfattningar och berättelser har vi använt oss av deras citat från intervjuerna under specifika kategorier. Samtliga respondenter som intervjuades är med i studien vilket öppnar upp för en bred insikt till det studerade fenomenet. Vi har inte redogjort för samtliga citat utan vi visar endast en del av citaten som vi genom vår analys har bedömt som väsentliga för studien.
4.8 Vår forskarroll
När en forskare använder intervju som insamlingsmetod kan en så kallad intervjuareffekt uppstå, att intervjuaren omedvetet påverkar intervjupersonerna som anpassar sig. Denna form av påverkan kan påverka svaren som intervjupersonen ger (Ahrne & Svensson, 2015). Under intervjuerna försökte vi ha detta i åtanke och tänka igenom hur vi som intervjuare uppfattas av respondenterna. Vi bad poliserna att vara så ärliga som möjligt i sina svar samt tala från
egen erfarenhet och därför har vi undvikit att inte ställa för känsliga frågor som skulle kunna bidra till att respondenten känner sig obekväm i intervjusituationen.
Vi valde att spela in intervjuerna för att kunna genomföra en noggrannare analys. Detta medför dock risker som till exempel att intervjupersonerna möjligtvis inte känner sig bekväma i situationen. Detta försökte vi motverka genom att be intervjupersonerna om samtycke till inspelningen vilket de alla medgav till. Vi ansåg att fördelen med ett mer noggrannare analyserat material övervägde. En annan påverkan vår forskarroll kan medföra är det faktum att vi var två forskare och att det endast var en intervjuperson vid varje tillfälle vilket kan medföra att de känner sig mindre bekväma. Men vi anser att det var viktigare för studiens kvalitet att vi båda närvarade vid varje tillfälle för att lättare kunna komplettera varandra med följdfrågor och att det var en intervjuperson som intervjuades i taget då vi inte ville att någon annan skulle influera dennes svar. Vi försökte i stället öka deras bekvämlighet genom öppna upp för ett samtal mer än en intervju med en avslappnad relation mellan oss.
4.9 Etiska aspekter
Under hela forskningsprocessen har vi förhållit oss till Vetenskapsrådets (2002)
forskningsetiska principer. De forskningsetiska principerna tar upp informations-, samtyckes- , konfidentialitets-, och nyttjandekravet som är krav som en forskare måste ta i beaktning.
Informationskravet handlar om att forskaren skall informera deltagarna i studien om studiens syfte (Vetenskapsrådet, 2002). Vid inbjudan till studien mailade vi ut ett missivbrev (se bilaga 2) med information kring studien som alla respondenter fick ta ställning till.
Informationen i missivbrevet berörde att materialet behandlas konfidentiellt, deltagandet i studien är frivilligt, att man har rätt att avbryta sin medverkan samt att denna studie endast kommer att användas i forskningssammanhang. Längst ner fanns även våra kontaktuppgifter ifall respondenterna önskade ytterligare information eller hade några frågor. Även under intervjutillfället berättade vi ännu en gång om studiens syfte, respondenterna fick med andra ord informationen både i skrift och muntligt. Vi har försökt vara så transparenta som möjligt gentemot våra respondenter utan att påverka deras svar. Vi berättade även för
intervjupersonerna om hur processen kommer se ut och hur materialet kommer att förvaras samt att vi avidentifierar deras namn. I samband med detta informerade vi dem även om att de har möjlighet att ta tillbaka något av det de sagt samt att de kommer att få tillgång till studien innan den publiceras och vart den kommer att publiceras när den är färdigställd.
Samtyckeskravet handlar om att deltagarna i studien måste ge sitt medgivande till att delta i studien samt att de när som helst får välja att hoppa av (Vetenskapsrådet, 2002).
Samtyckeskravet har vi tagit i beaktning genom att först när vi bjöd in respondenterna till att delta, be dem bekräfta att de vill delta och därmed ge sitt samtycke. Inför intervjutillfället meddelade vi även dem om att de när som helst får avbryta sitt deltagande, och frågade ännu en gång om de ville delta i studien. I samband med detta frågade vi även om det ville ge sitt medgivande till att vi får spela in samtalen, vilket alla godkände.
Konfidentialitetskravet innebär att de uppgifter som finns kring de deltagande personerna skall ges största möjliga konfidentialitet och informationen ska förvaras otillgängligt för obehöriga (Vetenskapsrådet, 2002). Gällande konfidentialitetskravet har vi lagrat
intervjupersonernas förnamn och mailadresser i våra datorer som kräver lösenord för att få åtkomst. De inspelningar som lagrats och transkriberingen har även den lagrats på våra låsta datorer. Intervjupersonerna har även avidentifieras och försetts med kodnamn för att enskilda individer inte ska kunna identifieras.
Slutligen har vi nyttjandekravet och denna innebär att den data som samlas in endast får användas för forskningsändamålet (Vetenskapsrådet, 2002). Nyttjandekravet följs genom att det insamlade materialet endast används inom ramen för denna studie.
5. Analys
5.1 Inledning
Studiens resultat kommer att presenteras i detta kapitel genom en beskrivning av våra tolkningar av materialet i dess helhet. Vår analys har visat att det finns en sorts preliminär identitet när poliserna kliver in i utbildningen som sedan omprövas när de kommer ut i arbetslivet. Detta har vi valt att belysa i två huvudkategorier. Den första kategorin kommer belysa hur man identifierar sig som nykomling med yrkesidentiteten samt starten av lärprocessen. Den andra kategorin visar hur de formas in i yrket och då omprövas yrkesidentiteten utifrån erfarenheterna. Dessa två huvudkategorier har ett antal
underkategorier vardera som ämnar förklara nykomlingens respektive den erfarne polisens perspektiv.
5.2 Kategori 1: Nykomlingens perspektiv
Denna kategori avser att förklara nykomlingens identifiering till yrket där det finns ett sorts ideal om hur man är som polis som de försöker anpassa och identifiera sig med. I början har man mer en tanke om professionen som man förhåller sig till men genom praktisk erfarenhet börjar ett nytt tankesätt skapas. Huvudkategorin, nykomlingens perspektiv, har ett par underkategorier som avser förklara nykomlingens perspektiv om hur denne identifierar sig som polis samt hur lärprocessen kring yrkesidentiteten startar. Dessa underkategorier är:
moral, ett fysiskt arbete, aktivt deltagande i praktikgemenskap och en socialiseringsprocess genom interaktion.
5.2.1 Moral
Några av respondenterna i denna studie menade på att valet av yrke handlade om något mer än att bara välja yrke, det handlade om viljan att hjälpa till och göra skillnad i samhället.
Drivkraften är inte pengar utan sitt inre kall om att ställa saker tillrätta och göra något
betydelsefullt för samhället. Detta visar både Stina, Jonas och Malin på men på lite olika sätt.
Jag är nog en sån som har ett kall. Jag tyckte först när jag var liten att det var spännande och pappas kompis var polis. Jag förstod väl inte riktigt vad det innebar då men att polisen är snäll och man hjälpte folk. Det tilltalade mig… Och sen när jag blev äldre och gick i 6-7an fanns det ett projekt som handlade om antidrog… våga säga nej till droger och våld hette det… och då hade vi fältarbete och en
kommunpolis kom till skolan och berättade om droger och… berättade om sitt jobb. Och då fastnade jag väl mer för det. Det är ett peppigt jobb då det kändes spännande och hjälpa folk. Sen ju äldre jag
har blivit och förstått vad jobbet innebär så vill jag se hela samhället och skuggsidan och allt som finns där… Vissa lever ju i sin egna värld och vill kanske inte se det men jag har nog alltid varit en person som velat det… även om man inte kan förändra så mycket så kan man i alla fall välja att se de som lever i en mörkare värld eller vad man ska säga…. göra det lilla man kan liksom. (Stina)
Stina beskriver i citatet ovan att hon sedan hon var liten har haft ett intresse för polisyrket och känt ett inre kall gentemot professionen då hon vill hjälpa andra och även se den mörka delen av samhället och att intresset har vuxit med tiden. Detta kan tolkas som att hon alltid förstått att det finns ett rätt och fel och att många andra kanske väljer att blunda för när någon gör fel men hon menar istället på att hon vill se allt som händer så hon också kan påverka det som är fel. Att Stina själv säger att hon haft ett kall mot att bli polis kan tyda på att hon har en stark inre drivkraft att få bidra till samhället och att hon själv är väl medveten om det.
I grund och botten vill jag göra skillnad… hjälpa till på något sätt. Det har alltid funnits att jag vill finnas till för andra… och ja… känna att jag kan ställa till rätta när andra inte kan. Jag har alltid haft en känsla om vad som är rätt och fel… och inom polisen kan man ju det på olika sätt. (Jonas)
Jonas beskriver att han alltid har haft en känsla av rätt och fel och alltid velat göra skillnad och hjälpa andra människor. Han vill kunna ställa saker till rätta och därför valde han
polisyrket då poliser har den befogenheten. Jonas är lik Stina i den mån att han har en känsla för vad som faktiskt är accepterat och vad som är ett brott och genom att vara polis kan de utöva sitt moraliska omdöme där de också kan få en tillfredsställelse i att göra goda gärningar. Varken Stina eller Jonas hade nog inte upplevt en inre tillfredsställelse om det arbetat i ett vinstdrivande kontorsarbete då de inte får utöva sitt moraliska omdöme på samma sätt.
Jag har väl känt att jag ville jobba med någonting som ja… är viktigt på riktigt liksom… Jag har ju jobbat för andra vinstdrivande företag tidigare där allt handlar om att skapa mer marknadsandelar och tjäna mer pengar men jag kände att det inte gav mig så mycket… jag ville göra något som är mer betydelsefullt. (Malin)
Malin har testat på andra yrken där det handlar om att gå med vinst och öka i
marknadsandelar. Hon kände dock att hon ville göra något mer betydelsefullt vilket kan tolkas som att ett vinstdrivande företag inte gav henne mening. Vilket vidare kan tolkas som att hon identifierar sig med att vilja göra skillnad i samhället som stort men att denna känsla
