Politiker som källor

New York Times

Karzai används vid några tillfällen i NYT som källa och citeras då antingen indirekt, genom sin talesman114 eller direkt115. I den tematiska hierarkin placeras dessa uttalanden långt ner och får ett litet utrymme därmed påverkar dessa uttalanden i liten grad de huvudsakliga argumenten i artiklarna. Karzais vikt som elitkälla framstår som långt ifrån övertygande och har ingen nämnvärd tyngd i konstruktionen av artiklarnas teman som helhet.

Vid två tillfällen presenteras den afghanske presidenten på följande vis: ”Karzai, som redan varit inblandad i en dispyt med alliansens befälhavare […] avstod från att kommentera Sedwill's uttalande […] Hans talesman sa bara att presidenten förväntade sig […] fokus på överlämnande […] speciellt fokus på att förstärka våra trupper och […] betona behovet att Afghanistans säkerhetstrupper får spela en viktigare roll […] ”. Paragrafens helhet framställer

113 _DN:8. 114

NYT:3,6. 115 _NYT:8.

31

en pågående konflikt mellan alliansen och Karzai till vilken Karzai är orsaken. Denna mening skapas genom styckets lokala koherens och dess ordval. Ordval så som redan gör att man får uppfattningen av att en sådan konflikt redan har skett vid tidigare tillfälle, dock ges ingen direkt information om att så är fallet. Då texten följer upp med informationen om att Karzai inte kommenterat uttalandet framställs det genom den lokala koherensens orsak – verkan konstruktion som att det är Karzais beteende som återigen startar en konflikt med NATO. Det påverkas även av ordföljden, dvs. att man i artikeln påstår att det är Karzai som varit i en dispyt med NATO:s befälhavare och inte tvärtom, därmed konstrueras bilden av Karzai som orsak till dispyten. Vidare föregås uttalandet av ”han sa bara”, ett värderande ord som bara framställer presidentens citat med en förminskad vikt.116

Karzais citat ges en liten vikt som information även i en annan artikel. Då ges presidentens uttalande utrymme som ett stöd för att NATO agerar på ett korrekt vis och Karzai som källa underordnas således NATO.117

En annan politiker som får uttala sig är en afghansk guvernör som i samband med

rapportering om ett självmordsattentat citeras som en informativ källa. Förekomsten av denna källa bidrar till att skapa närhet till händelsen då denne är på plats och därmed konkretiserar att attentatet faktiskt har hänt.118

Vid ett fåtal tillfällen används talibanernas talesman som källa och i dessa artiklar används exakt samma citat.119 Artiklarna hade fungerat utan denna källa men den kan ändock ses fylla en funktion som en del i den schematiska strukturen då den förstärker det huvudsakliga temat om att våldsamheterna i landet eskalerar. Talesmannen för talibanerna uttrycker att ”de inte förväntar sig att de [utländska trupperna] kommer lämna utan påtryckningar […] Oavsett vilken strategi eller tidsplan de antar, kommer det inte att ha någon påverkan på våra

påtryckningar”. Användandet av källan påverkar bilden av talibanerna som en hänsynslös part i kriget. Detta t.ex. genom ordval som oavsett vilket innefattar betydelsen av att de

skoningslöst kommer fortsätta påtryckningar. Eftersom det i meningen som föregår citatet i artikeln är formulerad: ”Talibanerna […] har sagt att de strävar efter att fortsätta

upptrappningen av deras militära aktioner” implicerar påtryckningar press mot utländska trupper i form av våldsaktioner. Även om källan framställs som en trovärdig källa då 116 _NYT:6,3. 117 _NYT:8. 118 NYT:8. 119 _NYT:3,6.

32

uttalandet framställs med självklarhet så mystifieras denne något genom att artikeln ger beskrivningen av ett talesmannen talade ”på telefonen från hemlig ort.”. Det är en

beskrivning som är överflödig men som med sin närvaro bidrar till att talibanerna uppfattas på ett visst vis. Sett från perspektivet av den globala koherensen medverkar det snarast till konstruktionen av gruppen som kapabla att vara hänsynslösa och primitiva i sin krigföring. Det på grund av att en bild av att talibanerna har upptrappat och spridit sitt våld över landet konstrueras redan innan källan kommer till tals. De två delarna, mystifieringen och

våldsamheterna, bidrar till framställningen av talibanerna som kapabla att bete sig hänsynslöst.

Dagens Nyheter

Värt att nämna i det här sammanhanget är Afghanistans president Hamid Karzai inte kommer till tals alls. I en av de få artiklar i DN där han omnämns kan man säga att hans åsikt marginaliseras då man istället väjer att citera NATO:s generalsekreterare i frågan gällande att processen är påbörjad för att åter göra afghanerna till herrar i sitt eget hus. Detta uttalar sig Fogh Rasmussen om ”efter ett möte med Afghanistans president Hamid Karzai på Natotoppmötet i Lissabon”.120

Här skulle Karzai alltså lika gärna kunnat utgöra källan, men istället nämns enbart hans namn. Svenska politiker citeras i flera av artiklarna. Statsminister Fredrik Reinfeldt får uttala sig i den artikel som konstaterar att afghanerna ska bli herrar i sitt eget hus. Här får Reinfeldt reflektera över stämningen inom ISAF.121 Det finns en skepsis som genomsyrar artikelns lokala koherens, vilken byggs på av att man skriver att ”Statsminister Fredrik Reinfeldt medgav att 2014 inte är mer än just en målsättning”.

I den artikel vars huvudtema är att de svenska riksdagspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats med regeringen om framtiden för de svenska trupperna i Afghanistan får flera svenska politiker komma till tals. Fredrik Reinfeldt tycks tala för samtliga partier som gått med på överenskommelsen när han säger att ”Vi känner ett gemensamt ansvar för en svensk tradition med enighet när det gäller internationell närvaro.” Vidare menar Reinfeldt att riksdagens överenskommelse visar på ”[…] en bred uppbackning för den svenska insatsen i Afghanistan”. Även Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson tycker att ”det är en

120

DN:1. 121 _DN:1.

33

överenskommelse som tar ansvar långsiktigt för Afghanistan”.122

Här implicerar källornas uttalanden, tillsammans med rubriken ”Enade – men flera frågor kvarstår” samt brödtextens inledande mening som säger att ”[…] redan nu har valrörelsens huvudfiender enats […]” att Sverige som nation vill ta sitt ansvar för Afghanistan eftersom att det finns en politisk enighet i det här beslutet. Dessutom ges implikationer om att det skulle ligga ett nationellt intresse i detta då Fredrik Reinfeldt talar om en ”svensk tradition”.123