Praktiken – folkskoleinspektörens bild

Folkskoleinspektörens bild av skolans och behovet av hjälpklasser grundar sig i årsredovisningar skrivna under perioden mellan 1946 och 1951.

1946 - 1947

Redovisningsåret 1946 - 1947 har ett begränsat resultat, för undersökningen utgör detta därför en bra utgångspunkt. Genom läsning av källmaterialet går det att urskilja att det förekommit särskilda hjälpklasser i Arvika och Åmåls stads skoldistrikt. Hjälpklasserna har varit uppdelade efter B1-form i Arvika och B3-form i Åmål. (B1 & B3-form är olika former för uppdelning av klasser i små- och folkskolan.) Vidare läsning ger en förklaring av lovdagar, lärotimmar och tidslängd på raster vilket som nämnt under avgränsningskapitlet inte är intressant för undersökningens diskussionskapitel.⁶³ Att materialet är relativt litet kan tolkas som att verksamheten får ett återuppväckt intresse. Under nästkommande år sker det förändringar gällande hjälpklassundervinsingen och verksamheten i närliggande kategorier.

1947 – 1948

Redovisningsåret 1947 – 1948 innehåller en betydligt mer utarbetad redovisning angående särskild hjälpundervisning än tidigare år. Det går tidigt i dokumentet urskilja åtgärder som tagits angående hjälpundervisning. Under underrubriken 2. Lärare⁶⁴ skriver folkskoleinspektören om

59 SOU 1948:27, 1947 års skolkommission, 1948, s.459.

60 SOU 1948:27, 1947 års skolkommission, 1948, s.144.

61 SOU 1948:27, 1947 års skolkommission, 1948, s.144.

62 SOU 1948:27, 1947 års skolkommission, 1948, s.144.

63 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

64 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv

22 lärares fortutbildningar. Det första anmärkningsvärda är att lärare enligt folkskoleinspektören visar god uppslutning vid samtliga kurser som erbjudits.

För sin fortbildning visar lärarpersonalen mycket stort intresse. Instruktionsdagarna besöks av praktiskt taget samtliga lärare, och även kurserna under ferietid äro synnerligt talrikt besökta.⁶⁵

Den andra anmärkningsvärda är vilken typ av fortbildning som förekommit.

Folkskoleinspektören skriver att årets båda kurser i hjälpskolepedagogik har omkring 65% av lärarkåren varit delaktiga.⁶⁶ Åtgärden är exempel på både klassificering och inramning i och med att fler aktörer blir inblandade i arbetet med primära handlingen och själva kommunikationen sker under en viss kontroll.

Inledningsvis angående särskilda hjälpklasser noterar folkskoleinspektören att antalet barn som deltagit och fått undervisning i särskilda hjälpklasser är således ganska litet. Han skriver även att frågan om hur själva undervisningen lämpligast bör anordnas är en svårlöst uppgift. På grund av de låga antalet barn som är i behov av hjälpundervisningen har barnen undervisats tillsammans med övriga barn inom folkskolan. Folkskoleinspektören argumenterar som följande angående att samtliga barn har undervisats tillsammans.

Det är då av mycket stor vikt dels att lärarna göras förtrogna med hjälpskolepedagogiken, dels att hjälpundervisningen utvidgas.⁶⁷

Med utgångspunkt i ovanstående citat kan vi direkt urskilja en reglering av den sociala interaktionen i den pedagogiska praktiken och där igenom platsen för kommunikationen.

Folkskoleinspektören har pekat ut ett område som behöver åtgärdas för att undervisningen skall öka i kvalité för samtliga lärjungar. Han anknyter sedan till fortbildningen och belyser återigen att intresset för kurserna har varit stort och det efterfrågas att fler kurser bör erbjudas för lärarna inom västra Värmlands olika skoldistrikt.⁶⁸

Det nämns även att några av eleverna som har deltagit i hjälpundervisningen bör gå under kategorin bildbara sinnesslöa eller som 1932 års seminariesakkunniga benämnde det som, imbecilla. Dock har ansvariga avdelningar inte haft tillräckliga resurser att ta emot dessa barn på betryggande sätt. Folkskoleinspektören argumenterar för att det fortfarande saknas en plan för hur organiseringen och differentieringen bör anordnas men att det är av största vikt att folkskolorna befrias från dessa bildbara sinnesslöa barn så fort som möjligt.

Folkskoleinspektören skriver att det vore högst önskvärt att en sådan plan rörande detta problem snarats upprättas.⁶⁹

1948 – 1949

Årets redovisningsberättelse angående hjälpklasser och särskild hjälpundervisning är lik 1946–

1947 års rapport av begränsat innehåll, antagligen på grund av att folkskoleinspektören inte vill återupprepa sig. Folkskoleinspektören återkopplar nämligen till föregående år där vikten av att inrätta en plan för organiseringen och differentieringen av eleverna är högst önskat. Det finns fortfarande ett intresse av att befria folkskolan från de bildbara sinnesslöa barnen.

65 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

66 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

67 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

68 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

69 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

23

Jag vill här endast understryka vikten av att undervisningen för de bildbara sinnesslöa snarast ordnas genom landstingets försorg, så att folkskolorna kunna befrias från de elever, som rätteligen böra undervisas i skolhem för bildbara sinnesslöa.⁷⁰

Den största märkbara förändring som vi kan urskilja i materialet är en kraftig ökning i antal skolor som särskild hjälpundervisning förekommit. Under bägge föregående år har det förekommit särskild hjälpundervisning i två skoldistrikt och tre skolor (Arvika och Åmåls stads skoldistrikt). Under 1948 – 1949 redovisningsår har antalet skoldistrikt där särskild hjälpundervisning förekommit fyrdubblats (från 3 - 12) och antal skolor med har nästan sexdubblats (från 3 – 17). Detta resultat visar framför allt på ökat intresse för hjälpundervisningen och dess organisering.

1949 – 1950

1949 – 1950 är tidsperioden där resultatet ger upphov till det största diskussionsunderlaget.

Flertalet åtgärder och begrepp går att urskilja i källmaterialets olika underrubriker. Under underrubriken Lärare finner vi en åtgärd i arbetet för hjälpundervisning som tagits under 1949 – 1950 redovisningsår vilket som tidigare år skett genom fortbildning för lärare. Detta år har kurser i skolmognadsprövning genomförts och precis som tidigare kurser har även dessa haft god uppslutning av lärarkåren. I jämförelse med föregående år har både antal skoldistrikt och antal skolor där särskild hjälpundervisning förekommit minskat med ca 17% (från 12 – 10) samt ca 17,7% (från 17 – 14). Dock lyfter folkskoleinspektören landsbygdens behov av hjälpundervisning. I det här materialet hittar vi uttryck för klassificering med utgångspunkt i fortbildningarna. Under 1947 – 1948 handlade kurserna om hjälpskolepedagogik och detta år om skolmognadsprövning. Bytet av kursinnehållet tyder på en framåtskridande målbild där ett utvidgande av lärarnas kompetens gällande barn med skolsvårigheter och hur de bäst ska hanteras. Det ger även uttryck för en stark inramning eftersom den grundläggande enheten är insatt i en bestämd turordning.

På landsbygden, där hjälpklasser icke kunna anordnas såvida icke inackordering av eleverna skall förekomma i stor utsträckning, borde hjälpundervisningen förekomma i större omfattning. Det har visat sig, att denna undervisning varit av stort värde.⁷¹

Folkskoleinspektören belyser att i klasser där barnantalet är relativt litet har läraren haft goda möjligheter att bedriva undervisning samt lämna hjälpklassmässiga barn viss handledning.

Lärarna upplever betydligt mer svårigheter om det i deras avdelning finns barn som tillhör kategorin bildbart sinnesslö. Återigen skriver folkskoleinspektören att bristen på lämpligt skolhem för dessa sinnesslöa barn fortfarande kvarstår och att det omgående bör ordnas genom landstingets försorg. Intressant i sambandet skriver folkskoleinspektören att arbetet under året har närmat sig en lösning på frågan genom att en förfrågan angående ett inrättande av externat för bildbara sinnesslöa i Arvika. Det står att ett sådant externat ska möjligen kunna inrättas från och med höstterminen år 1951.⁷²

Sedan flera år tillbaka vid den här tiden har det enligt inspektörerna i anslutning till länslasarettet i Karlstad funnits en central för psykisk barn- och ungdomsvård. Vid centralen finns det dessutom tillgång till bland annat pedagogiska assistenter. Under centralens verksamma period har den utfört ett mycket betydelsefullt arbete, inte bara för barnavårdsnämnderna utan även i folkskolans tjänst. När det gäller barn med

70 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

71 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

72 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

24 beteenderubbningar eller skolsvårigheter av olika slag har skolstyrelserna haft möjligheten att vända sig till centralen för anvisningar och råd.⁷³

I den mån så varit möjligt ha de pedagogiska assistenterna utfört testningar och undersökningar i de olika skoldistrikten. Statens psykologisk pedagogiska institut har visserligen under fyra sista åren anordnat ett 30-tal kurser i intelligenstestning för lärare i folkskolan, men det är endast ett fåtal lärare inom området, som genomgått sådan kurs. På grund härav är det synnerligen värdefullt att få hjälp från centralen med sådana testningar.⁷⁴

Centralens arbete har varit uppskattat av skolstyrelserna samt verksamma lärare, därför väckt önskemålet om att inrätta filialer i olika delar av länet. Dessa typer av filialer har sedan tidigare inrättats i Kristinehamn samt i Filipstad och Säffle dock i en aning mindre uträckning. 1 oktober 1950 har en lokal i Arvika fått tillstånd att användas som filial. Filialen ska anordna mottagningar två gånger i månaden och som ansvarig lämnas folkskollärarinnan Ingrid Melanton som pedagogiskt assisten.

Genom inrättandet av denna filial ha skolstyrelserna – liksom naturligtvis även barnavårdsnämnderna – beretts större möjligheter att få råd och anvisningar ävensom hjälp med testningar.⁷⁵

Filialen i Arvika syftar till att ansvara över dels Arvika stad, dels de skoldistrikt som ligger i närområdet. Folkskoleinspektören nämner även det önskvärt att en filial i Årjäng upprättas.

Argumenten gällande ämnet är att det då skulle finnas tre filialer inom inspektionsområdet. Den 1 januari 1951 skall Säffles filial överföras till Värmlands läns västra inspektionsområde. Vid samtliga filialer skall en pedagogisk assistent anställas vilket tror sig kunna i någorlunda utsträckning utföra de arbetsuppgifter som enligt den av Kungl. Socialstyrelsen fastställts. Det ska även i viss mån ersätta kuratorn som varit utsedd av barnavårdsnämnden och skolkommissionens förslagne skolpsykolog.⁷⁶ Centralen för psykisk barn- och ungdomsvård och de inrättade filialerna ger det första uttrycket för att arbetet med hjälpklass och särskild hjälpundervisning är mindre stark klassificerad. Det sker en tydlig uppdelning av arbetet över flera kategorier med olika specialiteter. Det skapas ett lag av arbetare som samtliga handlar för en gemensam produktion.

1950 – 1951

Under året har liksom tidigare perioder anordnats fortbildning för de verksamma lärarna inom inspektionsområdet. Speciellt anmärkningsvärt är kurser i praktisk skolmognadsprövning som haft god uppslutning av lärarkåren även detta år. Det har återigen skett en minskning i antal skolor och skoldistrikt där särskild hjälpundervisning pågått. 10% minskning av skoldistrikt (från 10 – 9) och ca 7% minskning i antal skolor (från 14 – 13). Folkskoleinspektören återupprepar sig även gällande hjälpundervisning på landsbyggden. Folkskoleinspektören skriver att undervisningsformen borde förekomma men att lärare med ett lågt antal barn på sin avdelning ändå lyckats någorlunda tillfredställande undervisa samtliga barn trots varierat behov.⁷⁷

Intresseväckande är vad folkskoleinspektören skriver angående undervisning för bildbart sinnesslöa under denna period. Undervisning där det ingått barn av denna kategori har upplevts

73 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

74 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

75 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

76 Volym G II:17, 1944 – 1950, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

77 Volym G II:18, 1950 – 1958, Folkskoleinspektörernas berättelser, Värmlandsarkiv.

25 svårlöst men att genom inrättandet av ett externat för bildbart sinnesslöa barn i Arvika har där problemet ansetts vara till viss grad tillfredsställande. Det önskas därför att liknande externat inrättas i både Årjäng och Säffle. I berättelsen för redovisningsåret 1949/50 återkopplar folkskoleinspektören till den filial som inrättats i Arvika från och med den 1 oktober 1950 med hjälpklasslärarinnan Ingrid Melanton som pedagogassistent. Filialen har gett både skolstyrelsen och barnavårdsnämnderna större möjligheter till anvisningar och råd. På grund av filialens stora betydelse vill folkskolinspektionen att det även inrättas filialer i Säffle och Årjäng. I Säffle har sedan tidigare i ganska stor omfattning pågått testning och undersökning men att verksamheten borde underbyggas ytterligare med filialen i Arvika som målbild.⁷⁸