Ramverk

År 1936 publiceras ett betänkande med utredning och förslag angående åtgärder för särskild undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren.⁴⁰ Inledande i dokumentet står det följande:

Den allmänna skolundervisningen måste givetvis såväl i organisatoriskt avseende som beträffande kurser och metoder ordnas på sådant sätt, att den motsvarar förutsättningarna hos det stora flertalet av lärjungarna. Till de barn, som i högre grad avvika från det normala, kan därför icke tillbörlig hänsyn tagas i den vanliga undervisningen.⁴¹

Fortsättningsvis står det att det bör anordnas speciell undervisning för sinnesslöa, likt blinda och dövstumma, och därför inrätta en speciell anstalt för denna undervisning. Men även om de sinnesslöa barnen omplaceras finns det alltid en grupp barn som på grund av bristande fattningsförmåga inte klarar av att delta i normalundervisningen. Det är för de sistnämna barnen som hjälpklasser är avsedda.⁴²

Den ledande synpunkten vid uttagning av lärjungar till hjälpklass är, att de barn, som kunna komma i fråga, skola kännetecknas av tydlig intelligensdefekt.⁴³

Begreppet intelligensdefekt behöver definieras och det är enligt 1932 års sakkunniga något mer än vanliga barns svårigheter med avseende på skolarbetet. De sakkunniga skriver att efterblivenheten är konstitutiv, permanent och knappast i nämnvärd grad påverkbar av terapeutiska åtgärder. Barnets uppmärksamhet, associationsförmåga och minne fungerar alltför ofullständigt för att tillgodogöra sig de nödvändiga verktygen för ett normalt liv. Fantasin är mera passiv hos det efterblivna barnet än hos det normalbegåvade.⁴⁴ Ett efterblivet barn lider av starka stämningsväxlingar och har svårigheter i den sociala anpassningen. Barnen beskrivs även ha svårigheter att fullgöra ett arbete. Enligt 1932 års sakkunniga är allt kunnande beroende av övning vilket dessa barn inte har tillräcklig med lugn att genomföra.⁴⁵ Det anges tre olika kategorier av barn, idioter (de obildbart sinnesslöa), imbecilla (bildbart sinnesslöa) och debila (barn i hjälpklass). För de bildbara sinnesslöa barnen anses undervisning anordnad i externat och samlingsklasser vara tillräckligt tillfredställande.

Närvaron av sinnesslöa barn i en hjälpklass utgör emellertid ett avsevärt hinder för att arbetet där skall kunna fylla sin egentliga uppgift.⁴⁶

Att skilja på bildbart sinnesslöa anses vara fruktbart dels för barnens egen del, på grund av att deras uppträdande i en vanlig skola ofta ger en icke önskvärd uppmärksamhet, dels för att minska belastningen på folkskolläraren.⁴⁷

40 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, Betänkande med utredning och förslag angående åtgärder för särskild undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren [Elektronisk resurs], Nord. bokh. i distr., Stockholm, 1936, s.8.

41 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, 1936, s.10.

42 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, 1936, s.10.

43 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, 1936, s.34.

44 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, 1936, s.34.

45 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, 1936, s.35.

46 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, 1936, s.36.

47 SOU 1936:21, Sverige 1932 års seminariesakkunniga, 1936, s.36.

19 I SFS 1942:629 (Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser angående hjälpundervisning i folk- och småskolor) ges krav och förtydligande i hur folkskolans hjälpklasser ska och bör vara anordnade. Under paragraf ett kan vi läsa:

Folkskolans hjälpklasser äro avsedda för sådana barn, som utan att vara sinnesslöa, på grund av psykisk efterblivenhet äro oförmögna att med framgång deltaga i den vanliga skolundervisningen.

Hjälpklassens uppgift är att giva ifrågavarande barn en efter deras utveckling och behov avpassad undervisning och utbildning.⁴⁸

Under paragraf tre förtydligas förutsättningar för att inrätta en hjälpklassavdelning. Om det i början av läsåret finns minst 10 psykiskt efterblivna lärjungar skall särskild hjälpklassavdelning inrättas. Om antalet barn uppnår minst 18 skall en uppdelning till två klasser göras.

Där endast en hjälpklassavdelning är inrättad och lärjungeantalet i denna avdelning vid början av ett läsår ej uppgår till 10 men till minst 8, må folkskolinspektören, där särskilda skäl föreligga, efter framställning av skolstyrelsen kunna medgiva, att avdelningen må bibehållas under ett läsår.⁴⁹

I yttrandet av professorn G. A. R. Anderberg rörande 1940 års skolutredning som publicerades 1943 skrivs det om differentiering efter begåvningsgrad. Där framfördes krav på en mera individualiserad undervisning. För att möjliggöra detta har undersökningarna rörande intelligensen varit ett gott stöd. Undersökningen gällde barn med särskild begåvning och det efterfrågas en uppdelning till specialklasser för dessa elever.

Det är först i dessa klasser de begåvade möta en verklig konkurrens, som sätter deras krafter på prov⁵⁰

Intelligensundersökningarna beskrevs även som användbara hjälpmedel i intagning av underåriga i skolan, vid överförandet till hjälpklass, vid övergång från folkskola till läroverk samt eventuellt vid övergång från andra skolor till gymnasiet. Det framhävs också att intelligensundersökningarna inte enskilt kan avgöra något av ovannämnda exempel. Ett avgörande måste göras tillsammans med en folkskollärare som under flera skolår haft tillfälle att iaktta en elev i hans dagliga arbete och skaffa sig erfarenheter om eleven i fråga.⁵¹

48 SFS, 1942:629, Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser angående hjälpundervisning i folk- och småskolor. given Stockholms slott den 30 juni 1942, s.99.

49 SFS, 1942:629, s.100.

50 SOU 1943:19, Sverige 1940 års skolutredning, 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar [Elektronisk resurs] Bil. 2, Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m.: utlåtanden, Stockholm, 1943, s.8.

51 SOU 1943:19, Sverige 1940 års skolutredning, 1943, s.13.

20

Att lämpligheten för studier icke är ensamt beroende av begåvningsgraden gör också, att man har all anledning vid differentiering tillvarataga och använda sig av läraromdömet, där ett sådant kan erhållas. Intelligensundersökningen kompletterar emellertid på ett ofta mycket värdefullt sätt läraromdömet och betygen.⁵²

Den 14 april 1944 publicerades ytterligare ett uttalande rörande 1940 års skolutredning. Här finner vi en punkt avseende hjälpklassundervisning där det lyfts fram en kategori elever som inte klarat av den vanliga skolundervisningen men inte varit tillräckligt dåliga för att undervisas i särskilda anstalter. Det belyses även att de normalt utrustade barnens undervisning försvåras på grund av denna speciella kategori elever. Dessa svagare elever stör sina klasskamrater när de möter motgångar i skolarbetet. Det framkallas en vilja att övervinna mindrevärdeskänslor hos de svagare eleverna vilket går ut över de normala barnen.

I allt större utsträckning ha dessa svagt begåvade elever inom skolans ram beretts undervisning i s.k.

hjälpklasser. Sådan undervisning har emellertid icke av skoldistrikten tillhandahållits i tillräcklig utsträckning, och ej heller ha hjälpklasslärare utbildats i den omfattning, som varit önskvärd.⁵³

1932 års seminariesakkunniga hade haft i uppdrag att utreda frågan om särskild undervisning och utbildning för psykiskt efterblivna barn. I 1944 års betänkande nämns att det hittills enbart inrättats utbildningskurser för hjälpskolelärare, dock hade sedermera på grund av statsfinansiella skäl dessa kurser dragits in.⁵⁴ Vidare lyfts differentieringsfrågan angående om det bör göras en delning tidigare än i det sjunde skolåret. Det har sedan flera år tillbaka skett en dylik differentiering inom folkskolan. I vissa stora skolsamhällen har de svagaste eleverna antingen sammanförts till hjälpklassavdelning eller erhållit särskild undervisning. Det anses ha varit bra både för de svaga eleverna och de övriga barnen, mest för att de övriga barnens undervisning inte behövt ta hänsyn till hjälpklassbarnen.⁵⁵

I 1946 års skolkommissions utredning, sägs att barn med större svårigheter att följa normalundervisningen bör hänvisas till hjälpklasser eller annan hjälpundervisning.⁵⁶ Detta är i kontrast till den uppfattning som beskrevs tidigare av 1932 års seminariesakkunniga, där man ville flytta dessa sinnesslöa elever till externat. Nu påpekas det även att det ibland framförts invändningar mot avskiljande av elever till särskilda hjälpklasser.

Skall en klass vara ett samhälle i smått, bör även barn med mycket låg begåvning fostras tillsammans med de övriga och elever med olika anlag lära sig att samarbeta.⁵⁷

Det har även argumenterats att ett individualiserande undervisningssätt kan anpassa arbetet efter prestationsförmågan hos elever med varierande begåvning. Dock när det gäller de allra svagaste barnen har stora praktiska svårigheter mötts och ett system med hjälpklasser är därför att föredra på de platser där organisatoriska möjligheter finns. Det är till exempel svårt för lärare att ge de svagaste begåvade barnen tillräckligt med personlig individuell handledning. Det finns även en risk att barnen med skolsvårigheter ständigt känner sig underlägsna sina normalt begåvade klasskamrater och därför förlorar självförtroendet. ⁵⁸

52 SOU 1943:19, Sverige 1940 års skolutredning, 1943, s.13.

53 SOU 1944:20, Sverige 1940 års skolutredning, 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar [Elektronisk resurs] Skolan i samhällets tjänst : frågeställningar och problemläge, Stockholm, 1944, s.13.

54 SOU 1944:20, Sverige 1940 års skolutredning, 1944, s.14.

55 SOU 1944:20, Sverige 1940 års skolutredning, 1944, s.116.

56 SOU 1948:27, 1946 års skolkommission, 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling [Elektronisk resurs], Stockholm, 1948, s.65.

57 SOU 1948:27, 1947 års skolkommission, 1948, s.144.

58 SOU 1948:27, 1947 års skolkommission, 1948, s.144.

21 I 1946 års skolkommissions syn på intelligensmätning diskuteras risken att lärarens erfarenheter och uppfattningar om eleven inte får tillräcklig betydelse för besluten om placeringen i externat, hjälpklass eller normal undervisning. Testen befaras bli ett mekaniskt urvalsinstrument utan hänsyn till lärarens bedömning av känslo- och viljefaktorer i elevens beteende. Dessutom förnekas att intelligenstestens enskilt kan pröva det man ville ha prövat, det vill säga just begåvningen.⁵⁹

Fortsättningsvis har skolkommissionen dragit upp vissa riktlinjer gällande hjälpskolan.

I hjälpskolan ännu mer än i normalskolan måste undervisningen koncentreras på vad barnen kommer att ha uppenbar praktisk nytta av ute i livet. […]. Upprepad anknytning till aktuella händelser och förhållanden ökar i hög grad hjälpskolebarnens intresse för arbetet.⁶⁰

Utöver en mer praktisk undervisning ser skolkommissionen nytta i att mer grupparbete används och att det är ett lågt antal elever i varje hjälpklass.⁶¹ Dessutom påpekades behovet av utbildning för folkskollärarna.

I november 1947 har 1946 års hjälp- och särklassutredning avlämnat ett betänkande om utbildningen av lärare för utvecklingshämmade och svårfostrade barn.⁶²

Denna typ av utbildning har skett för lärare inom Värmlands västra inspektionsområde, vilket kommer att redogöras för under nedåtstående fem avsnitt.