PRAXIS

Som ovan nämnts regleras efterbehandlingsansvaret utifrån MB och fokus läggs kring den bedrivna verksamheten och verksamhetsutövaren. Tilldelningen av efterbehandlingsansvar regleras utifrån miljörättsliga regler men huruvida den verksamhetsansvarige kan ställas till ansvar eller inte blir avgörande utifrån rådande omständigheter. Därför kan likartade omständigheter resultera i olika utfall. Bedömningen, gällande efterbehandlingsansvaret, får därmed betydelse i svensk rättspraxis.

MÖD 2014:14 berörde efterbehandlingsansvaret i samband med en markförorening. Frågan var om den verksamhetsansvarige, en oljedepå, kunde bli efterbehandlingsansvarig då marken på den aktuella fastigheten hade blivit förorenad. Mark- och miljööverdomstolen fick i uppgick att genomföra en utredning utifrån rådande omständigheter i målet och kom fram till att något efterbehandlingsansvar inte kunde erläggas den aktuelle verksamhetsutövaren, oljedepån. I Mark- och miljööverdomstolens domskäl fördes resonemang kring miljöbalkens ansvarsbestämmelser. Dessa regler utgår från huvudprincipen att verksamhetsutövaren blir ansvarig och står kostnaderna för efterbehandling. Huvudprincipen grundar sig på att verksamhetsutövare som bedrivit eller bedriver en verksamhet, vilken resulterat i en miljöförorening, blir efterbehandlingsansvarig. Utifrån 2 kap. 8 § MB ska saneringsåtgärder, i

54 Formulerades av OECD 1972; GUIDING PRINCIPLES CONCERNING INTERNATIONAL ECONOMIC ASPECTS OF ENVIRONMENTAL POLICIES (Recommendation adopted on 26th May, 1972) C(72)128

55 10 kap. 2-3 §§ MB.

56Prop. 2004/05:35 s. 12.

57 Prop. 2004/05:35 s. 12.

37

skälig omfattning, genomföras i enlighet med 10 kap. MB. Av Mark- och miljödomstolens domskäl kunde utläsas att efterbehandlingsansvar aktualiseras på verksamheter som varit aktiva efter 30 juni 1969.⁵⁸ Något retroaktivt ansvar kan i och med detta inte aktualiseras för verksamheter som avslutats innan övergångsdatumet.

Vidare sker även reglering gällande fastighetsägarens efterbehandlingsansvar i MB:s tionde kapitel. Denne blir ansvarig om verksamhetsutövaren inte har möjlighet att genomföra efterbehandlingsåtgärder.⁵⁹ Utifrån regleringens ordalydelse begränsas fastighetsägarens efterbehandlingsansvar till att enbart omfatta saneringsåtgärder som tillkommer verksamhetsutövaren. Genom förarbeten till MB kan det utläsas att detta ansvar är subsidiärt, det vill säga att fastighetsägaren ansvarar efter verksamhetsutövaren.⁶⁰ Finns det, utifrån rådande omständigheter, ingen verksamhetsutövare som kan ställas till ansvar enligt 10 kap.

MB kan en fastighetsägare erhålla efterbehandlingsansvar om denne känt till föroreningen eller borde ha upptäckt föroreningen i samband med förvärvet. I aktuellt mål kunde Mark- och miljööverdomstolen inte konstatera att den förorenande verksamheten hade bedrivits efter 30 juni 1969. Det förelåg i samband med detta konstaterande ingen möjlighet att förelägga verksamhetsutövaren ett efterbehandlingsansvar. Något efterbehandlingsansvar kunde därmed inte åläggas oljedepån eller fastighetsägaren.

Ett annat mål från Mark- och miljööverdomstolen, MÖD 2015:19, rörde tillsynsavgift avseende en fastighet. Miljö- och räddningstjänstnämnden hade beslutat att bolaget X:s konkursbo skulle erlägga en tillsynsavgift i enlighet med miljöbalkens regler. Tillsynsarbetet som tillsynsavgiften grundades på rörde en brand på aktuell fastighet. Branden hade utlösts från en avfallslagring, så kallad fluff, som förvarats i fastigheten. Miljö- och räddningstjänstnämnden grundade tillsynsavgiften på att avfallslagringen utgjorde miljöfarlig verksamhet och att betalning skulle åläggas verksamhetsutövaren, i aktuellt fall bolagets konkursbo. Konkursboet hävdade dock att abandonering av fastigheten hade skett och att rådigheten av fastigheten därmed återgått till konkursgäldenären. Genom abandonering av fastigheten kunde därmed konkursboet inte ses som verksamhetsutövare enligt den miljörättsliga regleringen och kunde därför inte åläggas tillsynsavgift.

Det förelåg dock oklarheter gällande vem som kunde ses som verksamhetsutövare. Enligt Mark- och miljööverdomstolens domskäl framkom det inte några tydliga riktlinjer från den

58 8 § lag (1998:811) om införande av miljöbalken (införandelagen).

59 10 kap. 3 § första stycket miljöbalken.

60 Vidare se prop. 1997/98:45 del 1 s. 358 och s. 361.

38

miljörättsliga regleringen. Praxis tillämpades för att kunna besvara vem som omfattas av begreppet verksamhetsutövare. Verksamhetsutövare är den eller de som, faktiskt och rättsligt, har möjlighet att genomföra efterbehandlingsåtgärder. Konkursbon kan i och med detta ses som verksamhetsutövare i två fall, då konkursboet fortsätter att bedriva den miljöfarliga verksamheten eller då konkursboet förvarar miljörättsligt avfall samt har rådighet över avfallet.⁶¹ Då bolaget bedrev rörelsen fram till konkursuppbrottet kunde konkursboet inte hållas ansvarigt för den del av tillsynsavgiften som hänfördes till åtgärder vidtagna före konkursutbrottet men frågan kvarstod huruvida konkursboet kunde hållas ansvarigt för resterande tillsynsavgift.

Rådande omständigheter visade på att konkursboet, i samband med konkursbeslutet, hade erhållit rådighet över fastighet samt över det miljöfarliga avfallet som lagrats på fastigheten.

Detta indikerade att konkursboet betraktades som verksamhetsutövare i miljörättslig mening.

Boet hävdade dock att konkursboet inte kunde ses som verksamhetsutövare då abandonering av fastighet samt lös egendom som förvarats på fastigheten hade ägt rum. Eftersom någon reglering avseende abandonering inte förekommer i svensk lagstiftning kunde hjälp därmed tas från rättspraxis.⁶²

Frågeställningen som Mark- och miljööverdomstolen hade att ta ställning till var om konkursboet, genom tillämpning av abandonerning, kunde frigöras från betalningsansvaret gällande tillsynsavgift. Domstolen fann att konkursboet, trots sina handlingar, inte kunde undgå det miljörättsliga ansvaret och sågs genom detta som verksamhetsutövare. Konkursboet var därmed tvungen att betala resterande del av tillsynsavgiften, som avsåg tiden efter konkursutbrottet, till Miljö- och räddningstjänstnämnden.

Ytterligare ett mål som behandlades hos Mark- och miljööverdomstolen var MÖD 2016:22 och rörde föreläggande av efterbehandlingsåtgärder samt åläggande av tillsynsavgift. Bolaget L förvärvade fastigheten X och utifrån stadsplan kunde utläsas att fastigheten klassificerades som en industrifastighet. Länsstyrelsen kräver, i samband med denna typ av förvärv, att en potentiell förvärvare ska kontrollera om miljöfarlig verksamhet har bedrivits på fastigheten. Länsstyrelsen påpekade att L, vid kontakt med myndigheten, borde ha upptäckt att området möjligtvis var förorenat. Frågan som domstolen var tvungen att ta i beaktande var om bolaget L, vid förvärvet,

61 MÖD 2013:36.

62 NJA 2004 s.777.

39

borde ha känt till föroreningen och därmed kunde åläggas efterbehandlingsansvar i enlighet med den miljörättsliga regleringen.

Inledningsvis lades fokus kring 10 kap. 3 § MB och en fastighetsägares ansvar gällande efterbehandling vid uppkomst av föroreningar. En fastighetsägares efterbehandlingsansvar är utifrån paragrafens ordalydelse sekundärt jämfört med en verksamhetsutövares efterbehandlingsansvar. En fastighetsägare kan i och med detta enbart hållas ansvarig då det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare, detta gäller även tidigare verksamhetsutövare.

Utifrån tidigare praxis, MÖD 2011:1, resulterade denna utgångspunkt i att fastighetsägaren undgick efterbehandlingsansvar. Målet rörde en verksamhetsutövare i likvidation som avslutades under handläggningen vid domstolen. Domstolen fann, med stöd av 25 kap. 44 § ABL, att det fortfarande förelåg möjlighet att rikta ansvar mot bolaget trots likvidationsavslut.

Utifrån genomförd utredning av länsstyrelsen kunde det konstateras att även viss exploateringsverksamhet hade förekommit. Fler parter kunde i och med detta ses som verksamhetsutövare och något subsidiärt ansvar aktualiserades därmed inte.

Utifrån uppgifter har det vidare i målet, MÖD 2016:22, genomförts en ansvarsutredning. Från den kunde utläsas att bolagen K bedrivit verksamhet på fastigheten från 1970-talet till och med 1990-talet. Verksamheten innefattade tillverkning av ställverksgolv, låg- och högspänningsverk samt hantering av trikloretylen. Samtliga av dessa bolag hade sedan upplösts 1999–2005. Det framkom även av utredningen att ytterligare ett bolag, bolaget E/S, hade bedrivit verksamhet i form av kretskortstillverkning på fastigheten 1996–2004. Bolaget E/S var fortfarande aktivt men hade inte tillämpat sig av trikloretylen i sin tillverkning.

Mark- och miljööverdomstolen fann att det inte fanns någon verksamhetsutövare som ansvaret kunde riktas mot, detta då tidigare verksamhetsutövare bedrivit olikartade verksamheter.

Efterbehandlingsansvaret och tillsynsavgiften fick därmed riktas mot fastighetsägaren.

Ett tidigare rättsfall, MÖD 2013:36, som även detta berörde efterbehandlingsansvar men då två konkursbon (dotterbolag och moderbolag) bedrivit gruvverksamhet. De frågeställningar som domstolen hade att ta ställning till var om föreningsskada enligt MB förelåg, vilken verksamhet som hade orsakat föroreningen samt om de två konkursbona kunde ses som verksamhetsutövare då de bedrivit gruvverksamhet.

För att en föroreningsskada ska anses föreligga krävs det, enligt 10 kap. 1 § MB, att föroreningen ska kunna medföra en skada för naturen eller människors hälsa. Utifrån förarbeten

40

kan det exempelvis röra sig om tungmetaller, bensin eller lösningsmedel.⁶³ Av målet framkomna uppgifter har förorening av vatten och mark skett genom metaller från gruvverksamhet. Föroreningsskada, enligt 10 kap. MB, ansågs därmed föreligga.

Vem har då orsakat föroreningsskadan? Domstolen framhöll i dess bedömning att begreppet gruvverksamhet skulle bedömas som en integrerad helhet där flera delar ingår.

Gruvverksamheten, som helhet, hade orsakat föroreningen genom att sprida vatten som innehöll metaller till omgivningen. Nästa steg i processen var då att avgöra om konkursbo A (dotterbolaget) bedrivit verksamhet som bidragit till föroreningen. Fokus lades på 10 kap. 2 § MB och som ovan nämnts kan ett konkursbo erhålla efterbehandlingsansvar om boet antingen fortsätter med verksamheten eller enbart förvarar miljöfarligt avfall med rådighet över detta.⁶⁴ Vid bedömningen gällande vem som ansågs som verksamhetsutövare enligt miljörättslig reglering fick tillståndets innehav ingen betydelse. Fokus lades inte på tillståndsinnehavaren utan vem som faktiskt bedrev verksamhet på området. Konkursboet A (dotterbolaget) hade bedrivit konkursgäldenärens verksamhet efter konkursutbrottet och sågs därmed som verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § MB. Domstolen konstaterade även att konkursbo B (moderbolaget) hade bedrivit gruvverksamhet på området och sågs också som verksamhetsutövare i enlighet med den miljörättsliga regleringen. Efterbehandlingsansvar är solidariskt och kan därmed riktas till en eller flera verksamhetsutövare.⁶⁵ Länsstyrelsen kunde i och med detta rikta efterbehandlingsansvaret mot dotterbolaget trots att flera verksamhetsutövare förekom.

Mark- och miljööverdomstolen fann, såsom tidigare instanser, att dotterbolagets konkursbo och moderbolagets konkursbo hade bedrivit gruvverksamhet i området och kunde därför ses som verksamhetsutövare. Efterbehandlingsansvar kunde därmed åläggas.