JURIDISKA INSTITUTIONEN
Stockholms universitet
Abandonering och misslyckade försäljningar
- Herrelösa miljöskadade fastigheter
Vendela Einar Sjöö
Examensarbete i konkursrätt, 30 hp
Examinator: Patrik Schöldström Stockholm, Vårterminen 2017
ABSTRACT
In the event of a limited company becoming insolvent and bankruptcy is a fact, the bankrupty administrator plays a crucial part in the upcoming proceedings. The administrator is therefore responsible for converting all assets in the company's bankruptcy estate to liquid funds in order to cover the claims of creditors. The administrator shall, through his course of action, promote a rapid and beneficial settlement of the bankruptcy estate. Is there, among all of the estate's assets, an environmentally damaged property that, despite repeated sales attempts can´t be sold, the administrator can choose to abandon the current property. The environmentally damaged property is abandoned by the estate and returns to the bankrupt. When the bankrupt is a legal person the limited company dissolves itself after the proceedings has ended and all remaining is an environmentally damaged property without any real owner. The property becomes derelict. Questions that this paper intends to highlight are regarding whose considered to be the owner of an abandoned environmentally damaged property, which actor is subject to post- treatment responsibility and the extent of this responsibility.
The investigation shows that dissolved legal entities remains as owners of these properties in the property register managed by Lantmäteriet. Although the company is dissolved by bankruptcy proceedings, any change in the register isn´t enrolled and left remains an environmentally damaged property without any real owner. When no deregistration occurs the property can be ownerless for decades without any knowledge of lacking ownership. An ownership investigation can determine whether a property has an owner, but this invesitgation is only carried out if it is in the interests of individuals and/or the public. If it is found that a property is stray can expropriation, through representation in the form of a good man, be applied to solve the problem. However, the problem remains if expropriation of the property does not succeed. Due to this fact municipalities receives a considerable responsibility when the property actually pose a threat to human health and the environment. Depending on how extensive the environmental damages are this may entail a major burden on the municipalities regarding remediation costs. The state has no explicit responsibility but may be subject to financial responsibility for the distribution of financial support to the municipalities.
At present there is no comprehensive legislation regarding derelicted properties. The only expressed legal support that exists is the application of a good man in expropriation procedures according to the Real Property Formation Act. However, if expropriation isn´t carried out, the practitioner stands helpless. Therefore there is an interest that a change is being made in order to solve the problem regarding environmentally damaged properties without existing owners.
SAMMANFATTNING
Då ett aktiebolag blir insolvent och går i konkurs får konkursförvaltaren en avgörande roll under avvecklingsförfarandet. Konkursförvaltaren har till uppgift att omvandla samtliga tillgångar i bolagets konkursbo till likvida medel för att kunna täcka konkursborgenärernas fordringar.
Konkursförvaltaren ska genom sitt tillvägagångssätt främja en snabb och fördelaktig avveckling av konkursboet. Finns det i konkursboets tillgångar en miljöskadad fastighet som, trots upprepade försäljningsförsök, inte går att sälja kan konkursförvaltaren välja att abandonera den aktuella egendomen. Den miljöskadade fastigheten överges av konkursboet och återgår till konkursgäldenären. Då konkursgäldenären är en juridisk person upplöses denne efter avslutad konkurs och kvar blir då en miljöskadad fastighet utan någon egentlig ägare. Fastigheten blir därmed herrelös. Frågor som denna uppsats ämnar belysa är gällande vem som anses äga en herrelös miljöskadad fastighet, vilken aktör som åläggs efterbehandlingsansvar samt omfattningen av detta ansvar.
Utifrån undersökningen kan det konstateras att upplösta juridiska personer kvarstår som ägare till dessa fastigheter i Lantmäteriets fastighetsregister. Trots att bolaget upplösts genom ett konkursförfarande inskrivs inte förändringen i registret och kvar blir en miljöskadad fastighet utan någon egentlig ägare. Då någon avregistrering inte genomförs kan fastigheten vara herrelös i årtionden utan vetskap om ägarlösheten. En äganderättsutredning, utförd av Lantmäteriet, kan fastställa om en fastighet innehar en ägare men denna genomförs enbart om det ligger i den enskildes och/eller allmänhetens intresse. Konstateras det att en fastighet är herrelös kan då expropriation, genom företrädare i form av god man, tillämpas för att lösa problematiken.
Problemet kvarstår dock om fastigheten inte lyckas exproprieras. Kommuner erhåller genom detta ett omfattande ansvar då fastigheten faktiskt utgör ett hot mot människors hälsa och miljön. Beroende på hur pass omfattande miljöskadorna är kan detta medföra en stor belastning för kommunerna gällande saneringskostnader. Staten har inget uttryckligt ansvar gällande herrelösa miljöskadade fastigheter men kan dock åläggas ett ekonomiskt ansvar gällande utdelning av ekonomiskt stöd till kommunerna.
I dagsläget finns ingen heltäckande lagstiftning gällande herrelösa fastigheter. Det enda uttryckliga lagstödet som förekommer är tillämpningen av god man i expropriationsförfaranden enligt fastighetsbildningslagen. Genomförs dock inte expropriation av fastigheten står rättstillämparen rådlös. Det förefaller därmed finnas ett intresse av att en förändring genomförs för att kunna lösa problematiken gällande herrelösa miljöskadade fastigheter.
FÖRKORTNINGAR
ExpL Expropriationslag (1972:719)
FB Föräldrabalk (1949:381)
FBL Fastighetsbildningslag (1970:988)
JB Jordabalk (1970:994)
KL Kommunallagen (1991:900)
KonkL Konkurslag (1987:672)
LSO Lagen (2003:778) om skydd mot olyckor
MB Miljöbalk (1998:808)
PBL Plan- och bygglag (2010:900)
UB Utsökningsbalk (1981:774)
ÄULL Lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering
Innehåll
1. INLEDNING ... 6
1.1 INTRODUKTION ... 6
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 7
1.3 AVGRÄNSNINGAR ... 7
1.4 METOD OCH MATERIAL ... 8
1.5 DISPOSITION ... 8
2. KONKURS ... 10
2.1 ALLMÄNT ... 10
2.2 FÖRSÄLJNING ... 10
2.3 KONKURSFÖRVALTARENS ROLL ... 10
2.4 MISSLYCKAD FÖRSÄLJNING ... 11
3. ABANDONERING ... 12
3.1 ALLMÄNT ... 12
3.2 REGLERING ... 12
3.2.1 NJA 2004 s. 777 ... 12
3.2.2 NJA 2006 s. 662 ... 15
3.2.3 NJA 2009 s. 41 ... 16
3.2.4 NJA 2015 s. 132 ... 19
3.2.5 Ö 1865–16 ... 21
3.3 DISKUSSION RÖRANDE SVERIGES RÄTTSTILLÄMPNING ... 22
3.3.1 HÅSTAD ... 22
3.3.2 GREGOW ... 24
3.3.3 MÖLLER ... 25
3.4 ABANDONERING I SVENSKA FÖRARBETEN ... 26
3.5 KOMPARATIV RÄTT ... 29
3.5.1 USA ... 29
3.5.2 ENGLAND ... 30
3.5.3 DANMARK ... 30
3.5.4 TYSKLAND ... 31
3.5.5 ÖSTERRIKE ... 31
3.5.6 NORGE ... 31
4. FAST EGENDOM ... 33
4.1 ALLMÄNT ... 33
4.2 LANTMÄTERIET ... 33
4.3 HERRELÖSA FASTIGHETER ... 34
4.3.1 UPPKOMST AV HERRELÖSA FASTIGHETER ... 35
4.3.2 EFTERBEHANDLINGSANSVAR ... 35
4.3.3 PRAXIS ... 36
4.4 JURIDISKA PERSONER ... 40
4.4.1 UPPLÖSNING AV BOLAG I SAMBAND MED KONKURS ... 41
4.4.2 ICKE-EXISTERANDE FASTIGHETSÄGARE ... 41
4.5 DET ALLMÄNNAS ANSVAR ... 42
4.6 TILLÄMPNING AV BEGREPPET GOD MAN ... 43
5. PROBLEMATIK OCH LÖSNING ... 45
5.1 PROBLEMATIK ... 45
5.2 ÅRLIG KONTROLL ... 45
5.3 UTVIDGAT ANSVAR FÖR KONKURSFÖRVALTAREN OCH TSM ... 47
5.4 NY LAGSTIFTNING ... 48
5.5 KOMMUNER SOM ÄGARE ... 48
6. SLUTSATS ... 50
7. KÄLLFÖRTECKNING ... 52
6
1. INLEDNING
1.1 INTRODUKTION
Bolaget X, ett välkänt företag, har under de senaste tio åren bedrivit tillverkning av kylskåp.
All tillverkning bedrivs lokalt och utförs på en fastighet som ägs av bolaget. Trots stor försäljning runt om i norden har bolaget under de senaste åren knappt gått runt. Under första kvartalet av 2017 är kostnaderna, gällande tillverkning tillsammans med obetalda fakturor från kunder, så stora att bolaget nu stundar konkurs. Bolaget sätts kort därefter i konkurs och konkursförvaltare Y tillförordnas att sköta konkursförfarandet.
Efter påbörjat arbete konstateras det att konkursboet innehar dessa tillgångar: x antal företagsbilar, 5000 stycken färdigtillverkade kylskåp, 10 000 stycken kylskåp i ofullständigt skick, lager av delar, verktyg och maskiner för tillverkning av kylskåp samt en fastighet där tillverkningen bedrivits.
Vid besök konstaterar konkursförvaltare Y att fastigheten är i sämre skick än vad som förväntats och utspill av ammoniak upptäcks. Kontrollprov av marken genomförs och miljöskada anses föreligga då prov visar positivt resultat för flertalet tungmetaller. Y väljer då att få fastigheten värderad och besiktigad av en värderingsman förordnad av Handelskammaren. Fastigheten erhåller, genom värderingen, ett negativt värde på 5 000 000. Fastigheten anses vara så pass miljöskadad att något positivt värde inte kan erhållas i dagsläget utan omfattande saneringsåtgärder. Efter utredning konstaterar konkursförvaltare Y att något regressanspråk inte kan riktas mot tidigare ägare/verksamhetsutövare. Hur ska konkursförvaltare Y nu gå tillväga?
Vad är bäst för konkursboet? Ska sanering av fastigheten med konkursboets likvida medel genomföras eller är fastigheten enbart betungande för konkursboet och därför bör överges?
Under januari månad 2017 kunde analysmyndigheten, Tillväxtanalys, konstatera att 506 stycken företag i Sverige försatts i konkurs.1 393 stycken av dessa var av företagsformen aktiebolag. Bland dessa aktiebolag borde ett visst antal av dessa haft tillgångar i form av fastigheter. Dessa bolag upplöses efter avslutad konkurs och detta medför oftast inga problem då fastigheter lyckas avyttras under realisationsfasen under konkurs och får nya ägare.
Problematiken uppstår då fastigheten erhåller ett negativt värde, genom exempelvis en
1 Analysmyndigheten Tillväxtanalys hemsida under rubriken ”Statistik” följt av rubriken ”Konkurser”, https://www.tillvaxtanalys.se/statistik/konkurser/konkurser-och-offentliga-ackord/2017-02-15-konkurser- januari-2017.html samt även artikel från SydSvenskan: ”Fler bolag kursade”, publicerad den 1 februari 2017, http://www.sydsvenskan.se/2017-02-01/fler-bolag-kursade
7
miljöskada, och inte går att avyttra. Konkursförvaltaren kan då välja att abandonera (överge) fastigheten och rådigheten går tillbaka till konkursgäldenären men vem anses äga den drabbade fastigheten om konkursgäldenären redan har upplösts? Vem inställs i rollen som ägare till dessa
”herrelösa” fastigheter och de skyldigheter som detta medför?
I dagsläget finns det ingen korrekt statistik över antalet fastigheter som anses herrelösa i Sverige men utifrån prop. 2004/05:35 fann man att antalet herrelösa fastigheter år 2004 uppgick till 345 stycken.2 Antalet herrelösa fastigheter är i och för sig ett begränsat antal men är trots detta inte en liten siffra. Utifrån aktuell statistik finns det i dagsläget över 3,2 miljoner fastigheter i Sverige.3 Antalet rör sig enbart om en bråksiffra gällande det totala antalet fastigheter men trots detta kan problematik uppstå då många av dessa upplösta ägare fortfarande kvarstår i Fastighetsregistret. Vem anses som ägare till en miljöskadad fastighet då den riktige ägaren har upplösts i samband med ett konkursförfarande och vilka skyldigheter uppställs? Tillfaller ägandet av fastigheten automatiskt staten eller kommunen eller sker detta enbart då samhället och dess individer hotas?
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Fokus kommer att läggas på ägandeproblematiken gällande miljöskadade fastigheter efter abandonering under konkursförfarandet. De frågeställningar som kommer att belysas är följande:
• Vem anses äga en miljöskadad fastighet som abandonerats i samband med konkurs då en juridisk person upplösts?
• Vilken aktör anses ha ansvaret för denna miljöskadade fastighet samt vilket ansvar aktualiseras?
1.3 AVGRÄNSNINGAR
Uppsatsen kommer att fokusera på abandonering av fastighet under realisationsfasen. Därför kommer inte någon genomgång av redovisningsfasen eller djupare analys av konkurs i allmänhet att ske. Uppsatsen avser att behandla konkursförfaranden där varken konkursförvaltaren eller konkursboet kan ställas till ansvar gällande efterbehandlingsansvar.
Konkursboet och konkursförvaltaren hålls därmed utanför.
2 Statistik där Lantmäteriverket gjort jämförelser mellan Skatteverkets organisationsregister och fastighetsregistret, som visar antalet herrelösa fastigheter i Sverige.
3 Lantmäteriets hemsida under rubriken ”Fastigheter”; http://www.lantmateriet.se/sv/Fastigheter/
8
Fokus kommer enbart att läggas på juridiska personer, mer specifikt på aktiebolag. Resterande slag av juridiska personer samt fysiska personer kommer att uteslutas. Uppsatsen kommer inte att behandla situationer där fastigheten är pantsatt, då det föreligger en ”indirekt” ägare i samband med pantsättningen.
Då abandoneringen rör fastigheter med miljöskador kommer inriktning på miljöhänsyn ske.
Fokus kommer att läggas på svensk rätt men även material från andra rättsordningar kommer att beaktas. Ingen komparativrättslig studie är åsyftad, utan materialet är enbart ämnat för att bidra med exempel på existerande lösningar i andra rättsordningar gällande regleringen av abandonering.
Avgränsning kommer att, utifrån miljörättslig och fastighetsrättslig synvinkel, fokusera på ovan uppställda frågeställningar. Uppsatsen kommer att avgränsas så att syftet uppfylls och frågeställningarna besvaras, varför vissa delar endast undersöks i begränsad omfattning.
1.4 METOD OCH MATERIAL
Då det inte finns någon uttrycklig lagstiftning gällande abandoneringsinstitutet, trots diskussion sedan 1980-talet, kommer fokus att läggas på förarbeten, praxis och doktrin där begreppet har berörts. Även en kortfattad jämförelse med andra rättsordningar kommer att ske för att få en bild över existerande lagstiftning gällande abandoneringsinstitutet.
Vid analys av miljöskadade fastigheter kommer utöver miljöbalkens lydelse, dess förarbete gällande miljöhänsyn och efterbehandlingsansvar att ligga till grund för besvarandet av uppsatsens frågeställningar. Analysering avseende herrelösa fastigheter kommer att härledas från aktuell fastighetsrättslig reglering.
Detta material används för att klarlägga och diskutera det gällande rättsläget på området i enlighet med så kallad rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod.
1.5 DISPOSITION
Avsnitt 2 kommer att behandla konkursförfarandets realisationsfas, detta för att ge läsaren en övergripande introduktion i ämnet. Inledningsvis berörs begreppet konkurs relativt kort för att sedan följas av försäljningsstadiet och konkursförvaltarens roll under processen. Slutligen kommer misslyckade försäljningar att behandlas och därefter leda vidare till abandoneringsmöjligheten och in på nästa avsnitt.
Avsnitt 3 kommer att behandla området abandonering. Inledande görs en förklarande beskrivning av vad begreppet innebär och därefter berörs hur regleringen av ämnet i svensk rätt
9
ser ut i dagsläget. Därefter tas relevant praxis upp för att visa hur tillämpningen av abandoneringsinstitutet har utvecklats och hur regleringen av abandonering ser ut i andra rättsordningar. Resonemang och diskussion kommer därefter att leda vidare till fast egendom och in på nästa avsnitt.
Avsnitt 4 kommer att behandla fast egendom och herrelösa fastigheter. Inledande kommer en kortfattad beskrivning av fast egendom att ske som därefter leder vidare in på Lantmäteriet och dess verksamhet. Därefter kommer genomgång av herrelösa fastigheter och misslyckade försäljningar att ske för att senare leda in på den miljörättsliga aspekten gällande efterbehandlingsansvar. Relevant praxis avseende efterbehandlingsansvar kommer efterföljande att beröras. Vidare kommer genomgång av relevanta ägare att ske samt vilket ansvar som uppställs för dessa. Avslutande del i detta avsnitt behandlar lösningar utifrån ett de lege ferenda - perspektiv.
Avsnitt 5 är det avslutande avsnittet på denna uppsats och avser att sammanfatta undersökningens slutsatser och besvara de inledande frågeställningarna.
10
2. KONKURS
2.1 ALLMÄNT
I samband med att ett konkursförfarande inleds förlorar gäldenären all rådighet över samtliga tillgångar samt tappar sin ekonomiska förmåga.4 Konkursförfarande aktualiseras då gäldenären anses befinna sig på obestånd eller med andra ord när denne anses vara insolvent.5 Att en gäldenär anses vara insolvent innebär enligt 1 kap. 2 § andra stycket konkurslagen [KonkL] att denne inte rättsenligt kan betala sina skulder, det vill säga gäldenären är oförmögen att betala.
Denna oförmåga måste dessutom vara bestående och inte enbart tillfällig för att konkursinstitutet ska kunna användas.
2.2 FÖRSÄLJNING
Konkursens huvudsakliga syfte är att tillvarata borgenärernas bästa, och samtliga moment som vidtas och genomförs under processen ska främja en snabb och fördelaktig avveckling av konkursboet.6 Fokus läggs därvid på att all egendom7 ska säljas för att kunna täcka konkursborgenärernas fordringar gentemot konkursgäldenären. Realisationsfasen under konkursförfarandet innebär alltså att samtliga tillgångar ska omvandlas till likvida medel. Enligt 8 kap. 1 § KonkL ska dessa avyttras så fort som möjligt. Försäljning av konkursboets tillgångar kan ske på diverse sätt men då det gäller fast egendom ska försäljning ske antingen genom exekutiv auktion eller under hand i enlighet med utsökningsbalkens [UB] reglering.8 Finns det andra tillvägagångssätt som konkursförvaltaren finner mer fördelaktigare för försäljning av egendomen kan dessa vidtas.9
2.3 KONKURSFÖRVALTARENS ROLL
Konkursförvaltaren har i och med konkursförfarandet och realisationsfasen en roll av att sälja av konkursboets samtliga tillgångar till det mest förmånliga priset.10 Förvaltaren ska med andra ord driva in så mycket likvida medel det bara går för att kunna täcka alla konkursborgenärers fordringar.
4 3 kap. 1 § konkurslag (1987:672).
5 1 kap. KonkL.
6 7 kap. 8 § st. 1 KonkL.
7 3 kap. 3 § KonkL.
8 12 kap. 1, 15 och 57 §§ Utsökningsbalk (1981:774).
9 8 kap. 6 § KonkL.
10 Mellqvist, M., ”Konkurs och annan insolvensrätt”, Upplaga 11, Norstedts Juridik AB, 2013, s. 91.
11
2.4 MISSLYCKAD FÖRSÄLJNING
I vissa särskilda fall kan det vid realisationsfasen upptäckas att en viss procentsats av eller samtliga av konkursgäldenärens tillgångar upptar ett negativt värde eller ett ytterst lågt värde.
Konkursförvaltaren har, i samband med realisationsfasen, en skyldighet av att upprätthålla syftet med själva konkursförfarandet. Konkursförvaltaren ska i och med detta tillvarata konkursborgenärernas bästa och får vidta alla möjliga medel för att kunna genomföra en snabb och effektiv avveckling av konkursboet. Då egendom värderas till ett lågt värde eller erhåller till och med ett negativt värde, exempelvis en miljöskadad fastighet, kan det vara svårare att genomföra en realisation. Konkursförvaltaren kan försöka att genomdriva en försäljning men då tillgången har ett negativt värde kan detta resultera i flertalet påkostade försök utan att tillgången blir såld. Konkursförvaltaren måste avgöra om det överhuvudtaget är lönt att genomföra försäljningsförsök, vilka ofta bidrar till kostnader som drabbar konkursborgenärerna i slutskedet, eller att genomföra en abandonering av fastigheten. Om konkursförvaltaren abandonerar fastigheten avsäger konkursboet sig tillgången och konkursgäldenären återfår rådigheten.
12
3. ABANDONERING
3.1 ALLMÄNT
En konkursförvaltare kan, som ovan konstaterats, välja att abandonera antingen en del av konkursboets tillgångar eller samtliga. Tillgångar som förvaltaren inte anser tillför något positivt värde, exempelvis att det skulle krävas omfattande försäljningsförsök för att genomdriva avyttring av egendomen. Egendomen, eller fastigheten i vårt fall, medför ett negativt ekonomiskt värde för konkursboet och boet väljer i och med detta att ”överge”
fastigheten då konkursborgenärerna annars hade blivit lidande. Genom abandonering av fastigheten har konkursborgenärernas fordringar bättre chans att kunna täckas annars hade stora kostnader lagts på att genomdriva försäljningsförsök eller att genomföra förbättringsåtgärder på fastigheten för att i ett senare skede kunna sälja den. Detta hade medfört att borgenärerna hade blivit lidande och erhållit mindre vid avslutad konkurs. Det lönar sig för samtliga sidor att abandonering sker, detta då borgenärerna erhåller mer likvida medel samt att konkursförvaltaren slipper att lägga tid på att försöka genomföra försäljningsförsök helt i onödan. Konkursen avslutas i och med ett övergivande av en negativ tillgång smidigare och snabbare, dessutom flyter mer likvida medel in till konkursboet. Då en konkursförvaltare väljer att avstå från exempelvis en miljöskadad fastighet går ägandet av tillgången tillbaka till konkursgäldenären.
3.2 REGLERING
Det finns inte någon uttrycklig lagstiftning gällande abandoneringsinstitutet men efterforskningar visar på att diskussioner gällande begreppet samt dess tillämpning har förts sedan mitten av 1980-talet.11 Diskussionen fördjupades i samband med Insolvensrättsligt forum i Uppsala 1996–1997 och detta har medfört att begreppet ter sig bekant för många konkursförvaltare och tillämpningen sker återkommande.
3.2.1 NJA 2004 s. 777
Trots att det inte finns något uttryckligt lagstöd har begreppet abandonering accepterats genom praxis och har kontinuerligt förekommit i domskälen. Det rättsfall som anses vara det mest centrala, om abandonering faktiskt kan genomföras, är NJA 2004 s. 777. I målet hade konkursförvaltaren valt att abandonera två fastigheter och därefter återkallat sitt beslut gällande
11Se vidare Lindskog, ”Något om övergiven egendom”, Festskrift till Sveriges advokatsamfund 1987 s. 350 not 13 och s. 355 not 26 samt även Håstad, ”Sakrätt avseende lös egendom”, först upplaga 2 1984 s. 82 not 1 utan något ställningstagande avseende abandonering och därefter med ett ställningstagande i upplaga 4 1990 s. 79 not 1 och s. 333.
13
abandoneringen. Frågorna som HD var tvungen att ta ställning till var om konkursförvaltaren överhuvudtaget kunde abandonera fastigheterna samt om denne hade rätt att återkalla abandoneringsbeslutet. HD fokuserade på 7 kap. 8 § KonkL och framhöll konkursförvaltarens roll, där denne såsom huvuduppgift ska tillvarata borgenärernas gemensamma rätt och bästa.
Denne ska även vidta åtgärder, som anses lämpliga, för att kunna främja en snabb och förmånlig avveckling av boet. Konkursförvaltaren har i och med detta till uppgift att tillvarata konkursborgenärernas intresse genom en rationell och vinstgivande förvaltning. Förvaltaren handlar under skadeståndsansvar och ska vid viktigare frågor höra särskilt berörda borgenärer samt TSM (tillsynsmyndigheten). Rådande lagtext visar inte att en konkursförvaltare skulle vara hindrad från att abandonera egendom, om denne finner att detta innefattar en ändamålsenlig förvaltningsåtgärd. HD:s slutsats blev därmed att abandonering var möjlig samt att konkursförvaltaren hade möjlighet till att återkalla beslut om abandonering under pågående konkurs.
Justitierådet Lennander utvecklade sin talan och anförde vidare gällande ämnet abandonering och gjorde jämförelser med internationell rätt. Såsom ovan nämnts fanns inget uttryckligt lagstöd för abandonering i Sverige och Lennander tillade vidare att lagstiftaren inte verkade ha haft en tanke på att införa en generell rätt för att genomföra abandonering. Trots att det inte finns reglering i svensk rätt så finns det lagstiftning avseende abandoneringsinstitutet på andra håll. Av våra nordiska grannländer förekommer uttrycklig lagstiftning endast i norsk rätt. Det är främst denna reglering som man knyter an till vid diskussioner av den praktiska tillämpningen i svensk rätt. Ett införande av ett abandoneringsinstitut i svensk rätt menade Lennander skulle aktualisera ett antal frågor.
Justitierådet anförde att den mest avgörande och problematiska frågan rörde konkursboets möjligheter att undgå ansvar, främst då det rörde varierande förpliktelser av offentligrättslig karaktär, då egendom överges. Lennander menade också att frågor av skatterättslig karaktär kunde uppkomma, exempelvis vid konkursboets skattskyldighet gällande hanteringen av egendomen. Bedömningen varierar i det enskilda fallet och därför bör en ingående analys av konkursboets ansvar göras samt vilka möjligheter som föreligger för att förflytta detta ansvar på annan part. Det förefaller därmed bli en unik bedömning som baseras på de rådande omständigheterna i varje enskilt fall. Något generellt uttalande föreföll därmed vara svårt att genomföra innan det hade gjorts en fullständig bedömning av alla tänkbara scenarion.
Lennander anmärkte genom detta att man, enligt norsk rätt, enbart valde att reglera förhållandet mellan konkursgäldenären och konkursboet.
14
Ett införande av ett abandoneringsinstitut i svensk rätt skulle ge upphov till flertalet frågor trots att scenariot enbart behandlade förhållandet mellan gäldenären och boet. Avgörande var att abandonering sker i konkursboets intresse men fokus bör även läggas på förhållandet mellan konkursboet och konkursgäldenären. Det rör sig ofta om samstämmiga intressen och förvaltarens roll blir därmed att genomföra en utredning som resulterar i att konkursboet avvecklas så effektivt som möjligt. Att kunna täcka borgenärernas fordringar får antas vara önskvärt utifrån konkursgäldenärens aspekt.
En annan risk som kunde tänkas föreligga vid detta scenario var att gäldenären genomförde vinstgivande avyttring. Utgångspunkten var att abandonerad egendom ej skulle kunna inbringa någon vinst då egendomen ansågs ha ett negativt värde. Hade detta dock skett borde eventuellt överskott, enligt norsk reglering, återgå till konkursboet för att täcka borgenärernas fordringar.
I § 117 b konkursloven regleras därmed att eventuellt överskott vid försäljning ska återgå till konkursförvaltaren och boet. Utifrån norska förarbeten borde gäldenären vårda egendomen på bästa möjliga sätt för att minimera borgenärernas eventuella förlust vid konkurs. 12
Förhållandet mellan konkursgäldenären och konkursboet väckte frågor som därför måste reflekteras och regleras. Även fler frågor aktualiserades som behandlade abandoneringens tillvägagångssätt. Exempelvis formkrav, föreskrifter och konkursborgenärernas möjlighet till utmätning av abandonerad egendom.
Sammanfattningsvis konstaterade Lennander att uttrycklig reglering avseende abandoneringsinstitutet i svensk rätt fordrade en grundlig prövning av flertalet svårbedömda frågor. Detta genom exempelvis konkursboets möjlighet till ansvarsfrihet vid abandonering men även förhållandet mellan gäldenären och boet. Eventuell reglering behövde därför anpassas till gällande reglering rörande juridiska personers möjligheter till efterlevnad efter avslutad konkurs samt reglering gällande fysiska personers näringsförbud. Utöver dessa behövdes dessutom detaljerade regler gällande den praktiska tillämpningen. Bland annat hur abandoneringens tillvägagångssätt skulle utföras. Det förefaller inte ändamålsenligt om dessa frågor skulle besvaras var och en för sig utan den svenske lagstiftaren måste därmed, vid en eventuell reglering, kunna bedöma ämnet i dess helhet.
Hur bör man på bästa möjliga sätt kunna utforma en eventuell reglering av abandoneringsintitutet? Enligt justitieråd Lennanders yttrande i NJA 2004 s. 777 föreföll detta inte vara en lätt uppgift. För att kunna erhålla en heltäckande reglering var flertalet
12 Se Ot. prp. nr 26, 1998–99, s. 237 och NOU 1993:16 s. 198.
15
frågeställningar tvungna att tas i beaktande. Går det överhuvudtaget att genomföra en detaljerad lagstiftning då bedömningen varierar i varje enskilt fall? Skulle en detaljerad och specifik reglering kunna medföra luckor i rättstillämpningen? Är det bättre att introducera generella principer gällande abandonering i rådande konkurslag? Är det överhuvudtaget ens möjligt då bedömningen är beroende av de aktuella omständigheterna? I Lennanders utlåtande föreföll en generell lösning inte vara aktuell då bedömningen kan variera i varje enskilt fall. Hur har utvecklingen gällande tillämpningen av abandonering fortskridit sedan 2004 och förefaller man vara närmare en uttrycklig reglering av abandoneringsinstitutet nu än då?
3.2.2 NJA 2006 s. 662
I NJA 2006 s. 662 hanterade HD frågeställningar rörande utbetalning av konkursförvaltararvode avseende miljöfarlig verksamhet. Fokus lades kring huruvida vidtagna åtgärder under konkursförfarandet, egendomsförsäkring samt omhändertagande av miljöfarligt avfall, kunde utgöra konkurskostnader samt om konkursförvaltaren kunde berättigas ersättning för den andel denne påkostat genom egna likvida medel.
Vilka åtgärder kunde då anses klassificerade som konkurskostnader? En genomgående uppräkning genomfördes utifrån konkurslagens ordalydelse, närmare bestämt i 14 kap. 1 §. I enlighet med första stycket ingick kostnadsersättning och arvode till konkursförvaltaren såsom konkurskostnad. Den kostnadsersättning som skulle kunna ersättas var kostnader som är direkt relaterade till konkursförvaltarens uppdrag. Exempel som uppställts i tidigare arbeten är bland annat kostnader för arkivering av redovisningshandlingar och utlägg för resor.13 Utifrån tidigare rättspraxis ansågs bland annat fotokopior, telefaxsändningar och porto innefatta kostnadsersättning.14 Utifrån denna uppräkning kunde man börja se ett mönster framför sig gällande vad som skulle kunna tänkas ingå under begreppet konkurskostnader. Vem blev då primärt ansvarig för dess utbetalning? Utifrån 14 kap. 2 § KonkL:s ordalydelse skulle konkursboet primärt stå för dessa kostnader. Skulle rådande omständigheter visa att konkursboet faktiskt inte hade någon möjlighet att bekosta detta skulle staten subsidiärt ansvara för dessa kostnader om ej annat följde av 14 kap. 3 § KonkL. Förvaltararvodet som avsåg den aktuella egendomen skulle, i enlighet med 14 kap. 18 §, utbetalas från köpeskilling och eventuell avkastning. De rådande kostnaderna kunde enligt HD inte fastställas såsom
13 Prop. 1986/87:90 s. 374.
14 NJA 1996 s. 618 och 794.
16
konkurskostnader, detta oavsett om konkursförvaltaren i förväg hade betalat kostnaderna med egna medel.15
De alternativa förslagen som uppräknades i 14 kap. 1 § KonkL var uttömmande och skulle kostnader avseende omhändertagande av miljöfarligt avfall kunna innefatta konkurskostnader hade detta indirekt kunna medföra ett generellt ansvar för staten. Ett generellt ansvar avseende kostnader för fastighets-, och byggnadssanering. Denna långtgående förändring föreföll vara alldeles för omfattande och för att en sådan skulle kunna genomföras måste denna uppgift tillkomma lagstiftaren.
Ett konkursbo kunde, oavsett om förvaltaren valt att driva verksamheten vidare eller inte, ses som verksamhetsutövare i enlighet med MB. Boet sågs även som verksamhetsutövare då boet endast hade rådighet och förvarade miljöfarligt avfall.16
Konkursförvaltaren hävdade i aktuellt mål att de kostnader som uppstått gällande hanteringen av miljöfarligt avfall grundade sig på lagenlig skyldighet och att förvaltare vid straffansvar var skyldiga att stå för hanteringen.
Utifrån rådande omständigheter hade konkursförvaltaren inte fortsatt någon verksamhet.
Skyldigheten som uppstår gällande omhändertagandet av miljöfarligt avfall kunde i och med detta inte sträcka sig längre än konkursboets ansvar att bekosta omhändertagandet. En konkursförvaltare kunde därmed inte anses skyldig att bekosta omhändertagandet av miljöfarligt avfall med egna medel. Detta skulle te sig såsom orimligt utifrån Miljöbalkens straffrättsliga bestämmelser.17
3.2.3 NJA 2009 s. 41
Ytterligare ett rättsfall som berör möjligheten till abandonering samt konkursboets miljörättsliga ansvar är NJA 2009 s. 41. Målet rörde uthyrning av lokaler i en fastighet och de avgörande skälen gällande de miljörättsliga och abandoneringsrelaterade aspekterna framkom från justitierådet Stefan Lindskogs skiljaktiga mening. Där konstaterades, såsom rådande omständigheter i målet redan har visat, att det inte var av intresse att granska om ett konkursbo från konkursförfarandets inledande skede kunde anses som ansvarig för en miljörättslig förorening som var direkt relaterad till konkursgäldenärens verksamhet.
15 Jmf NJA 1999 s. 358.
16 Se MÖD 2002:16
17 Jfr Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s. 408, och Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001 s. 291.
17
Som utgångspunkt i det konkursrättsliga förfarandet innehar ett konkursbo inget eget ansvar för en gäldenärs åtaganden. Detta exkluderar i sig inte att ett konkursbo kan uppbära ett ansvar för åtaganden som är direkt relaterade till konkursgäldenären. Detta eftersom ansvaret är tydligt anknutet till en verksamhetstillgång som ingår i konkursförfarandet och kan i och med detta hänföras till den person som ofta övertar konkursgäldenärens verksamhet. I dessa situationer erhåller ett konkursbo, som övertar en konkursgäldenärs verksamhet, ett lika omfattande ansvar som en anskaffare av rörelsen skulle ha erhållit. Detta kan man tydligt se då ett konkursbo fortsätter att bedriva en verksamhet av miljöfarlig natur som tidigare genomförts av konkursgäldenären. Konkursboet klassificerades genom detta som en verksamhetsutövare i enlighet med ordalydelsen i 10 kap. 2 § MB: ” Den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till en föroreningsskada eller allvarlig miljöskada (verksamhetsutövaren) är ansvarig för det avhjälpande som skall ske enligt bestämmelserna i detta kapitel”.
Det blir dock svårare att bedöma konkursboets ansvar om boet inte fortsätter att bedriva konkursgäldenärens verksamhet trots att miljöfarlig förorening förekommer på verksamhetsområdet. Utifrån miljörättslig praxis har ett konkursbo, i vissa fall, ansetts förpliktigad att genomföra förebyggande åtgärder gällande avfall som skadar vatten och mark.
Rättsläget förefaller dock fortfarande som oklart vad gäller miljöansvarets aktualiserande samt dess omfattning.18
Ett praktiskt exempel är rättsfallet MÖD 2005:29 där ett bolag hade avslutat sin tillståndspliktiga verksamhet och avlägsnat sig från området innan denne befanns i konkurs.
Trots att konkursboet hade kunnat fortsätta med verksamheten efter konkursbeslutet ansågs det som otillräckligt för att konkursboet skulle kunna anses som ansvarigt för eventuella saneringsåtgärder. Hade bolaget dock bedrivit verksamheten fram till konkursförfarandets inledande skede hade utgången kunnat bli en helt annan. Utifrån miljörättslig praxis kan ett konkursbo bli miljörättsligt ansvarig för en konkursgäldenärs tillgångar.19 Konkursboets ansvar skulle därför kunna inträffa i samband med konkursbeslutet och grundas på konkursboets beslagsrätt till konkursgäldenärens tillgångar.
18 Se exempelvis Pfannenstill, ”Några anmärkningar rörande ansvaret för miljöfarlig verksamhet vid konkurs och liknande situationer”, SvJT 1993 s. 391 ff., Möller, ”Konkurs och miljöansvar”, Insolvensrättsligt forum 1999 s. 95 ff., Nilsson, ”Om ansvaret för gamla miljöskador”, SvJT 1999 s. 1001 ff. och Darpö,
”Verksamhetsutövare, markägare och konkursbon i miljöbalken”, SvJT 2000 s. 498 ff.
19 Jfr 3 kap. 3 § st. 1 KonkL: ” Till ett konkursbo räknas, i den mån inte något annat följer av 2 §, all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas.”.
18
I NJA 2009 s. 41 hänvisades även till NJA 2004 s. 777, där tillämpningen av abandoneringsbegreppet accepterades i konkursförfarandet. Domstolen uttalade med hänsyn till nu nämnda fall att ett konkursbo, redan i konkursförfarandets inledande skede, kunde välja att överge tillgångar som innefattades av gäldenärens tillhandahållandeplikt i enlighet med 3 kap.
3 § KonkL. Följden av detta blev därmed att den aktuella tillgången inte någonsin omfattades av konkursförfarandet.
Har då ett konkursbo valt att abandonera en miljöskadad fastighet förefaller det som svårförklarligt att boet skulle bli ansvarigt för efterbehandlingsåtgärder som egentligen tillfaller konkursgäldenären. Enbart omständigheten att fastigheten konkursrättsligt kan omfattas kan knappast vara tillräckligt för avgörandet av det miljörättsliga ansvaret.
Ett konkursbos direkt hänförliga ansvar för en konkursgäldenärs verksamhet ses som oförenligt med konkursrättsliga principer av väsentlig karaktär. Detta ges uttryck för då kostnader för att kunna genomföra omhändertaganden av miljöfarligt avfall är betydligt större än det totala värdet av konkursboets samtliga tillgångar. Detta får då till följd att konkursboet, redan vid konkursförfarandets inledande, skulle betraktas som insolvent. Detta skulle sedan, i sin tur, få till följd att konkursboets konkursbo gå i konkurs och i sin tur dess konkursbo, det vill säga en negativ cirkel som fortlöper i oändlighet. Utifrån ovan nämnda skäl anförde justitierådet Lindskog att ett konkursbos ansvarighet gällande efterbehandlingsåtgärder inte kunde antas existera redan vid konkursförfarandets inledande skede, då skälet enbart grundades på gäldenärens tidigare bedrivna verksamhet.
Justitierådet Lindskog anförde även att argument av motsatt karaktär gällande konkursboets ansvar också kunde framföras. Då en fastighet belastades av exempelvis en miljöskada medförde denna skada att fastighetens värde drastiskt minskade. Ansvarade konkursboet fick detta till följd att boet bekostade efterbehandlingen av fastigheten, om inte så riskerade fastighetens värde att minska med ett likvärdigt belopp. Detta resonemang förbisåg dock att saneringskostnaden kunde överskrida fastighetens värde, till och med värdet av konkursboets samtliga tillgångar. Dessutom förbisåg argumentationen borgenärsomfördelningen som äger rum vid eventuellt konkursboansvar.
Lindskog ansåg att den mest lämpade lösningen, utifrån genomgång av samtliga argumentationsriktningar, föreföll vara de lege ferenda. Efterbehandlingskostnader rättfärdigade till en förmånsrättslig utdelning som var rättspolitiskt motiverad. En tänkbarhet var att saneringen betraktades såsom ersättningsgill förkovran och att kostnaden i sin tur, med
19
bästa rätt, fick tas ur. Detta upplägg stämde väl överens med den motsatta riktningen som ovan diskuterats. Genom denna typ av fördelning skulle även det allmänna och borgenärer, som genomför saneringsåtgärder, skulle kunna bli kompenserade.
3.2.4 NJA 2015 s. 132
Ett annat rättsfall som anses vara grundläggande gällande abandonering av miljöskadade fastigheter och utdelning av förvaltararvode är NJA 2015 s. 132. Frågan som behandlades i målet var om konkursförvaltaren kunde få ersättning för allt nedlagt arbete på en fastighetsförsäljning. Osämjan gällande hur mycket förvaltararvode som skulle betalas ut avsåg en fastighet, vilken befanns i dåligt skick, som utifrån ett värderingsintyg ansågs sakna ett positivt värde. Fastigheten värderades till ett negativt värde om 150 000 kronor. Såsom utgångspunkt var förvaltaren beredd att abandonera fastigheten då den saknade ett positivt värde men valde att inte genomföra detta steg då det fanns en spekulant till fastigheten på granntomten. Parterna i målet var oense om hur pass omfattande arbetet gällande fastighetsförsäljningen fick vara. TSM ansåg att konkursförvaltaren inte skulle ha bedrivit något ytterligare arbete med att genomdriva en försäljning efter att värdet konstaterats vara negativt. Myndigheten menade att fortsatt arbete, efter värdering, ur konkursboets perspektiv var obehövligt och borde därför inte ersättas. Konkursförvaltaren ansåg däremot fortsatt arbete vara angeläget då fastigheten annars blivit abandonerad och att detta i sin tur hade bidragit till en riskfylld miljöfara för omgivningen. Därför hävdade förvaltaren att förvaltararvodet som denne yrkade var rimligt då genomförandet av en försäljning ”var av betydande allmänintresse”.
Enligt svensk gällande rätt regleras konkursförvaltararvode i konkurslagens 14:e kapitel, närmare bestämt i 14 kap. 4 §. Denna ersättning fastställs av rätten och får ej vara högre än vad som anses utgöra skälig ersättning. Hänsyn, vid beräkningen av utbetalningens storlek, tas till antal nedlagda timmar, konkursboets storlek samt konkursförvaltarens expertis och vård.
Konkursförvaltarens roll vid konkursförfaranden regleras som tidigare nämnts i 7 kap. 8 § konkurslagen. Paragrafen belyser grundläggande åtaganden som förvaltaren ansvarar för.
Denne ska, i enlighet med första stycket, under konkursförfarandet främja borgenärernas bästa och handla på bästa möjliga sätt för att bidra till en snabb och förmånlig avveckling av konkursboet. Detta hindrar i sig inte att förvaltaren iakttar vad som är lämpligt för att på lång sikt gynna själva arbetets gång. Detta måste dock kunna genomföras utan att borgenärernas intresse undervärderas.
20
Vad klassificeras då som en konkurskostnad? I enlighet med 14 kap. 1 § konkurslagen innefattar konkurskostnader kostnadsersättning och arvode till konkursförvaltaren, tillsynskostnader gällande förvaltningen samt även en del kostnader för det allmänna. Vem ska då betala dessa konkurskostnader? Utifrån 14 kap 2 § konkurslagen sker betalning av dessa från konkursboet.
Räcker konkursboets medel inte till för att täcka samtliga konkurskostnader betalas dessa av staten eller, enligt 14:3 KonkL, till viss del av ansökande borgenär/er. Hur ser fördelningen gällande konkurskostnader ut då det rör sig om fastighetsförsäljning? Utifrån andra stycket i 14 kap. 2 § KonkL framkommer det att om konkurskostnaderna inte kan täckas av konkursboets medel, eventuell köpeskilling eller avkastning så betalas dessa automatiskt av staten. Hur sker då fördelning om försäljningsförsöken rör en fastighet som uppbär ett negativt värde?
Förvaltararvode får som tidigare konstaterats inte överstiga vad som anses utgöra skälig ersättning. Detta innebär att åtgärder som inte främjar de allmänna åligganden, enligt 7 kap 8 § st. 1 KonkL, inte ersätts. Undantagsregel till detta huvudsyfte förekommer i paragrafens andra stycke där åtgärder som främjar allmänna intressen accepteras. Denna undantagsregel introducerades under 2005 på grund av att förvaltare undvek att genomdriva försäljningsförsök av fastigheter då de själva riskerade att få stå för försäljningskostnaderna. Andra stycket infördes för att förhindra eventuell uppkomst av herrelösa fastigheter. I förarbetet till st. 2 framhävdes att något allmänt saneringsansvar inte åligger staten gällande förorenade fastigheter och att den nya regleringen inte per automatik skulle kunna medföra ett sådant ansvar. Utifrån prop. 2004/05:35 s. 22 ff innefattade utbetalning av ersättning enligt lagstiftaren enbart kostnader som direkt kunde hänföras till fastighetsförsäljningen. Ersättning omfattade exempelvis inte saneringskostnader eller kostnader avseende undersökning för eventuella saneringsmöjligheter. Regleringens utformning visar på att statens ansvar inte sträcker sig längre än vad konkursboets ansvar innefattar. Detta inkluderar även åtgärder som innefattar allmänintresset. Denna undantagsregel omfattar även förvaltararvodet. Utifrån lagstiftningsarbetet kan konstateras att undantaget inte innefattar förvaltarens försäljningsarbete avseende fast egendom, oavsett om åtgärderna har utförts med hänsyn till allmänintresset.
Arbetet som konkursförvaltaren utförde genomfördes efter att värdering av fastigheten ägt rum.
Åtgärderna vidtogs i och med detta efter konstaterandet att fastigheten uppbar ett negativt värde.
Detta påvisade att arbetet som förvaltaren vidtog från värderingen fram till fastighetens försäljning inte gynnade det allmänna åliggandet av att genomföra en snabb och förmånlig avveckling. Någon ersättning för denna del av arvodet kunde därmed inte betalas ut av staten.
21
Justitierådet Göran Lambertz anförde för egen del att behovet av ändring gällande någon av ovan nämnda paragrafer var stort för att regleringen skulle kunna bli så välordnad, miljövänlig och effektiv som möjligt. Lamberts anförde att bedömningen gällande nuvarande lydelsen i 14 kap. 2 § KonkL utifrån en bokstavstrogen tolkning kunde uppfattas som att staten ansvarade för alla kostnader vid fastighetsförsäljningar som inte täcktes av köpeskillingen, avkastningen eller av boet i övrigt. Även från en ändamålsenlig aspekt kunde det lätt uppfattas som att staten skulle ersätta alla rimliga kostnader som uppkom vid denna typ av fastighetsförsäljningar. Detta hade dock lagstiftaren inte i åtanke när paragrafen utformades. Genom en ändring skulle en konkursförvaltare kunna vidta åtgärder även efter att en fastighet har konstaterats inneha ett negativt värde. Oavsett om ersättningsansvaret tillföll konkursboet eller staten borde TSM erhålla en roll som väktare, som en slags kontrollfunktion, för att kunna avgöra om kostnaderna skulle kunna ses som försvarliga.
3.2.5 Ö 1865–16
Ett hovrättsmål från 2016 berörde problematiken gällande skäligheten av förvaltararvode då flertalet försäljningsförsök genomförts avseende en fastighet.20 Målet handlade om ett dödsbo som gick i konkurs november 2011. Konkursförfarandet avslutades dock inte förrän i juni 2016, det vill säga fyra och ett halvt år senare. Problematiken rörde som ovan framgått en fastighet som dödsboet ägde. Utifrån förvaltarberättelsen, daterad maj 2012, framkom att dödsboförvaltaren hade genomfört flertalet försäljningsförsök men utan någon framgång. Det framgick dessutom att huset som var beläget på fastigheten var förorenad av katturin och att det inte fanns någon möjlighet till saneringsåtgärder, eventuella ombyggnationer eller reparationer.
Vetskapen om fastighetens dåliga skick borde ha gett konkursförvaltaren insikt om att fastigheten skulle abandonerats.
Hovrätten hänvisade i sitt domskäl både till praxis samt förarbeten. Prop. 2004/05:35 pekade på att det, ur allmän synpunkt, var viktigt att ta tillvara samtliga möjligheter som kunde finnas för att genomföra en fastighetsförsäljning. Dock sattes en gräns vid försäljningsförsök som troligt skulle komma att misslyckas. Inbringade en fastighet inte något övervärde så skulle en konkursförvaltare inte kunna förorsaka staten ytterligare kostnader genom att genomföra onödiga försäljningsförsök. Konkursförvaltaren föreföll därmed ha en skyldighet till att avveckla konkursboet på bästa möjliga sätt för att kunna inbringa maximalt utfall för konkursborgenärerna, det vill säga genom att minimera onödiga kostnader.
20 GÖTA HOVRÄTT 2016-10-13, Ö 1865–16.
22
Utifrån rådande omständigheter hade under arbetets gång funnits flertalet spekulanter men enbart en person hade lagt ett bud om 5 000 kr. Någon annan spekulant förekom ej från det att konkursförvaltaren tillförordnades. Utifrån ingivna berättelser, i enlighet med 7 kap. 20 § KonkL, var även konkursförvaltaren av uppfattningen att fastigheten inte gick att säljas för mer än det erbjudna beloppet. Förvaltaren bedömde därmed fastigheten, i sin halvårsberättelse, som osäljbar. Därefter genomfördes en abandonering av fastigheten.
Tidpunkten då framtida försäljningsförsök av fastigheten ansågs som oskäliga var, enligt hovrättens mening, senast vid halvårsskiftet 2013. Detta då enbart en spekulant förekom och att budet enbart uppgick till 5 000 kr. Konkursförvaltaren borde då ha insett att det inte förelåg något övervärde på den aktuella fastigheten och att det i samband med detta inte längre var påkallat att försöka genomdriva eventuella försäljningsförsök. Arbetet som konkursförvaltaren hade utfört efter denna tidpunkt gällande försäljningsförsök och eventuella kostnader som hade uppstått kunde därmed inte anses som rimligen påkallade. Dessa åtgärder hade därmed inte främjat konkursförfarandets huvudsyfte, det vill säga att främja en snabb och förmånlig avveckling av boet. Detta resonemang förekom även i NJA 2015 s. 132 där även detta rättsfall rörde skäligheten gällande förvaltararvode i samband med försäljningsförsök av en fastighet.
3.3 DISKUSSION RÖRANDE SVERIGES RÄTTSTILLÄMPNING
Hur lyder då diskussionen gällande tillämpningen av abandoneringsinstitutet i Sverige?
Diskussionen avseende abandonering i konkursrättsliga förfaranden har förts över flera årtionden, med start 1997 i Uppsala.21 Flertalet professorer och justitieråd har genom åren fört diskussion kring begreppet abandonering och dess rättsutveckling i svensk tillämpning.
3.3.1 HÅSTAD22
Frågeställningen som berördes under Insolvensrättsligt forum i Uppsala 1997 var om tillämpningen avseende abandonering i ett konkursrättsligt förfarande var möjligt. Av Torgny Håstads inledningsanföranden framkom tydligt att följderna av en abandonering antingen var att egendomen övergick till gäldenären eller berörda panthavare. Därefter går Håstad igenom konkursförvaltarens ansvar enligt 7 kap. 8 § KonkL samt avskrivningsmöjligheten enligt 10 kap. 1 § KonkL. Håstad ställer då frågan om dessa paragrafers innebörd talar mot ett konkurbos möjlighet till abandonering. Dock ställer han sig ytterst skeptisk till detta. Vilken part anses drabbas negativt då ett konkursbo väljer att överge egendom som saknar värde?
21 Insolvensrättsligt forum, Uppsala, januari 1997.
22 Håstad, Torgny, ”Abandonering”, Insolvensrättsligt forum 1997, Iustus Förlag 1997, s 58–72, s 78–86.
23
Konkursgäldenären blir inte någon lidande part i processen, detta då större delen av dennes skulder blir betalda om boet väljer abandonering. Gäldenären skulle snarare drabbas negativt om konkursboet inte valde att överge egendom med ett negativt värde. Större del av dennes skulder skulle därmed förbli obetalda. Tillämpningen av abandoneringsmöjligheten kan inte heller drabba majoriteten av oprioriterade borgenärer negativt. Det ligger i de oprioriterade borgenärernas intresse att konkursen inbringar ett stort positivt värde. Därmed är det bättre att genomföra abandonering av egendom som annars riskerar att minska förvaltningsresultatet. En annan part som inte heller anses drabbas negativt genom ett övergivande är panthavare.
Panthavarna påverkas inte då dessa fortfarande har panträtt i egendomen.
De parter som dock kan drabbas negativt genom tillämpning av abandonering är några få oprioriterade borgenärer. Dessa kan exempelvis utgöra en hyresvärd som vill att boet ska genomföra städning efter konkursgäldenären. Staten är ett annat exempel som får ansvara för miljöfarligt avfall eller som inte kan göra konkursboet ansvarigt gällande en skattefordran som uppstått efter konkursbeslutet.
En komplikation som kan aktualiseras i samband med abandonering är att egendomen riskerar att bli herrelös efter avslutad konkurs. Rör det sig om en fysisk persons konkurs uppkommer dock ingen problematik, denna lever vidare och upplöses ej. Abandonerad egendom återgår till konkursgäldenären och denne anses fortfarande som ägare till egendomen. Någon herrelöshet uppkommer därmed inte. Rör det sig om en juridisk person, ett aktiebolag, finns det inte längre någon ägare till egendomen då bolaget som huvudregel oftast upplöses.
Håstad framhäver, i enlighet med 10 kap. 1 § KonkL, att det föreligger en avskrivningsskyldighet om det konstateras att konkursboets samtliga tillgångar inte räcker för att täcka eventuella konkurskostnader och skulder. Håstad påstår att abandonering av ett konkursbos samtliga tillgångar är fullt möjligt, enligt paragrafen, för att kunna undgå ett kommande massaansvar. Torgny framför dock att bestämmelsen inte primärt stadgar för abandonering, detta då den återstående egendomen i första hand ges till konkursborgenärer utifrån förmånsrättsordningen. Överlämning till konkursgäldenären sker med andra ord sekundär.
Ett annat skäl som påvisade abandoneringsmöjligheten var konkursförvaltarens möjlighet till abandonering av fast egendom enligt 8 kap. 6 § KonkL. Abandonering av fast egendom var möjligt, dock under särskilt angivna förutsättningar.
24
Av ordalydelsen i 1 kap. 1 § KonkL framgår att det är konkursgäldenärens samtliga tillgångar som tas i anspråk. Håstad är dock av uppfattningen att något hinder för abandonering inte föreligger. Enligt Håstad är bestämmelserna i KonkL tänkta att reglera vilka tillgångar som får innefattas av konkursförfarandet, inte vilka tillgångar som ska ingå.
Enligt Håstad, samt även Lindskog och Möller, förelåg möjlighet till abandonering av egendom med ett negativt värde.
3.3.2 GREGOW23
Abandonering innebär att ett konkursbo väljer att överge egendom som anses utgöra en belastning och behåller den del av egendomen som tillför ett bra förvaltningsresultat. Genom tillämpning av abandonering kan en konkursförvaltare, genom vardagligt språk, plocka russinen från kakan. Detta torde anses strida mot konkursförfarandets huvudsyften i enlighet med 1 kap. 1 § och 7 kap. 8 § KonkL. Dock är ju konkursens huvudsyfte att kunna täcka borgenärernas fordringar med de medel boet lyckas inbringa genom försäljning av samtliga tillgångar. En konkursförvaltare bör därmed inte lägga onödiga kostnader på försäljningsförsök av egendom som inte tillför boet ett positivt värde. Gregow menar på att man inte kan avgöra, utifrån allmän synpunkt, om möjligheten till abandonering kan aktualiseras. Därför måste själva frågeställningen bedömas med hänsyn till berörda parters intressen samt eventuella negativa effekter.
Gällande konkursgäldenärens påverkan av abandonering behöver detta inte enbart inbringa positiva effekter. Visserligen återfår denne egendomen men denne erhåller även en ansvarsskyldighet för fastigheten. Efter avslutad konkurs innehar gäldenären inga tillgångar och detta medför en oförmögenhet att genomföra eventuella saneringsåtgärder. Abandoneringen medför även negativa effekter gentemot tredje män och oprioriterade borgenärer, exempelvis närliggande grannar till den miljöskadade fastigheten och staten gällande saneringskostnader.
Problematik blev även tydlig då konkursförfarandet rörde en juridisk person. Detta då bolaget upplöses, i enlighet med ABL24, och kvar blir då egendom som saknar ägare. Detta medför i sin tur besvär vid exempelvis underhåll eller saneringsmöjligheter av egendomen vid miljöskada.
23 Gregow, Torkel, ”Abandonering i konkurs – invändningar mot ett sådant institut och vissa synpunkter”, Insolvensrättsligt forum 1997, Iustus Förlag 1997, s 72–77, s 86–93.
24 25 kap. 50 § ABL. 13 kap. 19 § i 1975 års ABL.
