5.1. Återföreningsprincipen
Strävandet efter återförening med den biologiska familjen anses vara en grundbult i hela barnskyddsregleringen. Principen framkommer inte uttryckligen i lagtext men man kan utröna principen i en rad olika regleringar som i exempelvis 13 § LVU där det stadgas att socialnämnden har ansvar att fortlöpande överväga om vården fortfarande behövs. I 111 förarbetsuttalanden har denna kontinuerliga prövning ansetts vara viktig eftersom vården inte ska pågå längre tid än nödvändigt och för det fall vården kan beredas på frivillig väg ska tvångsvården upphöra. Vidare betonas vikten av umgänge med föräldrarna under vårdtiden 112 och det är socialnämndens ansvar att tillgodose barnets behov av kontakt med vårdnadshavarna enligt 14 § LVU. Socialnämnden har också ett ansvar att hjälpa och stötta föräldrarna på ett sådant sätt att de har möjlighet att så småningom ta hem barnet. Även i 113 socialtjänstlagen markeras vikten av samhörighet med föräldrarna genom socialnämndens skyldighet att se till att all vård som företas utanför det egna hemmet utformas på ett sådant sätt att den främjar en god kontakt med hemmiljön. Denna kontakt har ansetts viktig 114 eftersom kontakten ofta utgör en förutsättning för barnets återvändande till de biologiska föräldrarna. 115
Se avsnitt 6.1 för vidare diskussion kring problemet med parallella processer.
110
Mattsson, 2010, s. 90.
111
Prop. 1979/80:1, s. 501–502.
112
Singer, 2019, s. 274.
113
6 kap. 1 § SoL.
114
SOU 2000:77, s. 123.
115
5.2. Kontinuitetsprincipen
En princip som också aktualiseras vid frågan om ett barn ska flytta hem till sin biologiska familj är kontinuitetsprincipen. Principen handlar om att man ska undvika att förflytta ett barn från den miljö som de rotat sig i eftersom en flytt till en ny och obekant miljö många gånger kan vara skadligt för barnet. Syftet med detta är att tillgodose barns behov av stabilitet och kontinuitet. Rätten till stabilitet och kontinuitet bör vara ett mål för samtliga sociala insatser 116 som involverar barn, detta oavsett om det gäller insatser där barnet fortsatt bor hemma eller om det rör sig om vård utanför det egna hemmet. Anledningen till att man bör sträva efter stabilitet och kontinuitet beror på att barns anknytning kan lida skada om det förekommer upprepade uppbrott från relationer som är betydelsefulla i barnets liv eftersom känslan av tillhörighet utgör ett grundläggande behov, särskilt för barn. För det fall långvarig vård utanför hemmet är aktuellt anses det vara särskilt viktigt att beakta rätten till en trygg och stabil miljö för barnet att växa upp i. 117
Som tidigare nämnt utgör återföreningsprincipen en grund för hela barnskyddsregleringen men på senare år har kontinuitetsprincipen blivit allt mer framträdande, kanske främst i de fall då barn varit familjehemsplacerade en längre tid. I lagtext tar sig denna princip uttryck i bland annat bestämmelsen om övervägande kring vårdnadsöverflyttning till familjehemsföräldrarna för de fall barnet varit placerat mer än tre år i samma familjehem. Denna bestämmelse 118 infördes i syfte att skapa förutsättningar för mer stabilitet i omvårdnaden av barn som bott i familjehem en längre tid, eftersom de barn som varit långtidsplacerade oftast placerats där vid en ålder mellan noll och tre år, vilket innebär att placeringen varat en stor del av deras liv. 119 Det finns således två övergripande mål som är viktiga inom den sociala barnavården, dels barnets behov av stabilitet och kontinuitet, dels strävandet efter återförening med de biologiska föräldrarna. Hur socialnämnd och domstol ska väga dessa målsättningar mot varandra är något som debatterats en längre tid.
Singer, 2019, s. 155–156.
116
Prop. 1989/90:28, s. 52–53.
117
Se avsnitt 4.3.
118
Prop. 2002/03:53, s. 86.
119
Det talas i förarbetena om två olika synsätt, det behovsorienterade synsättet och det relationsorienterade synsättet. Det behovsorienterade synsättet går att koppla till kontinuitetsprincipen eftersom man enligt det synsättet anser att det är viktigt att redan vid uppstarten av vården försöka avgöra huruvida placeringen kommer att bli långvarig eller inte.
Är det sannolikt att det rör sig om en mer långvarig placering är det viktigt att barnet erhåller stabilitet i familjehemmet och har en möjlighet att knyta an till familjehemsföräldrarna. Det relationsbaserade synsättet handlar å andra sidan mer om barnets behov av att upprätthålla god kontakt med vårdnadshavarna, oavsett om det rör sig om en kortare eller längre familjehemsplacering, något som väl överensstämmer med tanken om att barnet någon gång ska återförenas med de biologiska föräldrarna Hur dessa målsättningar och synsätt ska 120 vägas mot varandra vid just frågan om upphörande av vård klargörs däremot inte närmare i förarbetena, varför det i nästa avsnitt förs en diskussion kring denna intressekonflikt utifrån praxis.
5.3. Intressekonflikten
Vid frågan om ett barn ska flytta tillbaka till sin biologiska familj eller kvarbli i familjehemmet är det just avvägningen mellan kontinuitet och återförening som aktualiseras.
Dessa två intressen kan ibland vara motstående, speciellt i de situationer då föräldrarna hävdar sin rätt att få tillbaka sitt barn medan barnet hunnit knyta an till familjehemmet och funnit en samhörighet där. Länge har återföreningsprincipen varit central vid familjehemsplaceringar och i uttalanden i praxis framkommer att målet vid sådana placeringar normalt bör vara att barnet ska flytta hem så snart detta är möjligt. Åtgärder för att underlätta en hemflytt ska också vidtas omedelbart efter ett beslut om upphörande av vård. 121
På senare tid har dock barnets behov av kontinuitet och stabilitet lyfts fram som en allt mer avgörande faktor, bland annat genom införandet av bestämmelsen kring övervägande om vårdnadsöverflyttning efter tre års placering. Även vad gäller flyttningsförbudet betonas vikten av stabilitet, bland annat i HFD 2011 ref. 13 där domstolen ger uttryck för att upprepade flyttningar av ett barn är något som i största möjliga mån ska undvikas. I domskälen anges att avbrott i betydelsefulla relationer i barnets liv och en separation från en
SOU 2015:71, s. 573.
120
Se RÅ 1988 ref.79.
121
invand och trygg miljö endast bör accepteras om det föreligger särskilda skäl. Barnet, som vid tidpunkten för domen var fem år, hade varit familjehemsplacerad sedan fem månaders ålder och domstolen gjorde i detta fall bedömningen att barnets anknytning till familjehemmet var såpass stark att det skulle innebära en påtaglig risk för skada hos barnet om han tvingats flytta från familjehemmet och domstolen beslutade därför om ett flyttningsförbud.
Barnets behov av stabilitet och kontinuitet och dess anknytning till familjehemmet når inte alls samma dignitet vad gäller frågan om upphörande av vård enligt 21 § LVU, utan praxis visar snarare på att detta är något som beslutsfattaren i princip ska bortse ifrån. Detta framgår inte minst av fallet med ”Lilla hjärtat” och det rättsfall som låg till grund för bedömningen, nämligen HFD 2012 ref. 35. I HFD 2012 ref. 35 konstateras att bestämmelsen om barnets bästa i 1 § 5 st LVU inte innebär att domstol eller socialnämnd endast kan beakta barnets anknytning till familjehemmet vid frågan om upphörande av vård. Man ska istället fatta beslut kring vårdens upphörande utifrån om barnets behandlingsbehov och om de förhållanden som föranledde vården har upphört eller inte. Då det inte längre föreligger något vårdbehov ska vården därmed avbrytas och barnet ska flytta hem igen.
Sett till både detta fall och fallet med ”Lilla hjärtat” så kan man konstatera att barnets behov av kontinuitet och stabilitet i förhållande till familjehemmet helt får stå tillbaka för återföreningsprincipen vad gäller frågan om upphörande av vård enligt 21 § LVU. I praxis poängteras att det finns andra instrument som kan användas antingen tillfälligt eller permanent för det fall barnet etablerat en stark anknytning till familjehemmet så som flyttningsförbud eller vårdnadsöverflyttning.