Om avvägningen mellan återföreningsprincipen och
kontinuitetsprincipen vid upphörande av vård enligt 21 § LVU
Lotta Fjellborg
RÄTT TILL FAMILJELIV MED FAMILJEHEMMET?
Termin 9 VT 2021 Examensarbete, 30 hp Juristprogrammet, 270 hp Handledare: Åsa Alfvengren
Innehållsförteckning
1. Inledning ...5
1.1. Bakgrund ...5
1.2. Syfte ...6
1.3. Avgränsningar ...7
1.4. Metod och material ...8
1.5. Disposition ...10
2. Rätten till familjeliv ...11
2.1. Europakonventionen ...11
2.1.1. Konventionens ställning i svensk rätt ...11
2.1.2. Artikel 8 ...12
2.1.3. Rätt till familjeliv med familjehemmet? ...12
2.2. Barnkonventionen ...14
2.2.1. Konventionens ställning i svensk rätt ...14
2.2.2. Grundprinciperna ...14
2.2.3. Barnets bästa ...15
2.2.4. Rätten till familjeliv ...16
3. Lagen om vård av unga (LVU) ...17
3.1. När ska barn tvångsomhändertas? ...17
3.2. Lagen om vård av unga (LVU) ...18
3.3. Beredande av vård ...19
3.3.1. Miljöfallen ...19
3.3.2. Beteendefallen ...20
3.3.3. Beslutsprocessen ...20
4. Upphörande av vård enligt LVU ...22
4.1. När ska vården upphöra? ...22
4.1.1. Kriterier för upphörande av vård enligt 21 § LVU ...22
4.1.2. Anknytning till familjehemmet ...24
4.1.3. Tidigare överväganden ...25
4.2. Flyttningsförbud ...27
4.3. Vårdnadsöverflyttning ...28
4.4. Parallella processer ...28
5. Principer vid upphörande av vård ...29
5.1. Återföreningsprincipen ...29
5.2. Kontinuitetsprincipen ...30
5.3. Intressekonflikten ...31
6. Diskussion ...33
6.1. Diskussion utifrån gällande rätt ...33
6.2. De lege ferenda: Bör lagstiftningen kring upphörande av vård ändras? ...36
Käll- och litteraturförteckning ...41
Offentligt tryck ...41
Offentligt tryck från Barnrättskommittén ...41
Publikationer ...41
Rättspraxis ...42
Litteratur ...43
Avhandlingar ...43
Internetkällor ...43
Förkortningar
Barnkonventionen Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter Barnrättskommittén Förenta Nationernas kommitté för barnets rättigheter
Ds Departementsserien
Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna FB Föräldrabalken (1949:381)
FN Förenta Nationerna
HFD Högsta förvaltningsdomstolen
LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Prop. Proposition
RF Regeringsformen
RÅ Regeringsrättens årsbok
SOFSF Socialstyrelsens författningssamling SoL Socialtjänstlag (2001:453)
SOU Statens offentliga utredningar
1. Inledning
1.1. Bakgrund
Det var i mars 2020 som Dagens Nyheter presenterade sin omtalade granskning om det fall som kommit att kallas “Lilla hjärtat”. Fallet rör en flicka som lämnades redan på BB av 1 hennes mamma och som vid sju veckors ålder placerades i ett familjehem efter beslut om tvångsvård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Strax före flickans tvåårsdag krävde de biologiska föräldrarna att vården skulle upphöra.
Socialnämnden avslog föräldrarnas begäran med hänvisning till flickans starka anknytning till familjehemmet och även förvaltningsrätten gjorde samma bedömning. De biologiska 2 föräldrarna överklagade därefter till kammarrätten där det beslutades att vården skulle upphöra och flickan återförenades därför med sina biologiska föräldrar strax innan hon skulle fylla tre år. Tio månader efter beslutet i kammarrätten hittades flickan död i de biologiska 3 föräldrarnas hem. Flickans mamma dömdes i tingsrätten för grovt vållande till annans död och brott mot griftefriden i augusti 2020. Domen har överklagats till hovrätten, där åklagaren 4 yrkar på mord. 5
Fallet ”Lilla hjärtat” har väckt stor uppmärksamhet i media och frågan om vad som är barnets bästa i dessa situationer är mer aktuell än någonsin. En stor del av den kritik som lyftes rörde det faktum att domstolen inte tog någon hänsyn till flickans starka anknytning till familjehemmet. I det kammarrättsavgörande där det beslutades om att vården skulle upphöra 6 fördes visserligen en diskussion kring huruvida det kunde vara skadligt för flickan att skiljas från det hem där hon bott större delen av sitt liv, men kammarrätten landade dock i slutsatsen att flickan skulle flytta hem till sina biologiska föräldrar. 7
https://www.dn.se/nyheter/sverige/hon-fick-inte-fylla-fyra/.
1
Förvaltningsrätten i Jönköpings mål 7708-17.
2
Kammarrätten i Jönköpings mål 1653-18.
3
Tingsrätten i Norrköping mål TR B-353-20.
4
https://www.expressen.se/nyheter/krim/ny-rattegang-vantar-mot-lilla-hjartats-mamma/
5
Se bland annat: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/efter-tre-ariga-esmeraldas-dod-nu-andras-flera-lagar.
6
Kammarrätten i Jönköpings mål 1653-18, s. 8–9.
7
Återföreningsprincipen , vilken innebär att barnets bästa anses vara att återförenas med sina 8 föräldrar, väger tungt i dessa situationer, något som också framkommer i kammarrättens dom.
I avgörandet hänvisar kammarrätten till en dom från Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) i 9 vilken rätten konstaterar att enbart risken för skada vid en separation från familjehemmet inte kan vara avgörande vid bedömningen om vården ska upphöra.
En princip som kan ställas i kontrast till återföreningsprincipen är kontinuitetsprincipen, vilken handlar om barns behov av stabilitet och kontinuitet. I förarbeten konstateras att barn har ett stort behov av att känna tillhörighet och att man i största möjliga mån ska undvika uppslitande uppbrott från betydelsefulla relationer då sådana uppbrott kan vara särskilt skadliga för just barn och unga. Hur dessa två principer ska balanseras klargörs däremot inte 10 i förarbetena. Upphörande av vård enligt 21 § LVU är därför en invecklad fråga och utöver detta är även själva regelverket komplext eftersom svensk lagstiftning dels innefattar bestämmelserna i LVU, men även Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och Förenta Nationernas (FN) konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen). I denna uppsats diskuteras därför frågan om upphörande av vård enligt 21 § LVU i ljuset av barnets rätt till familjeliv enligt Europakonventionen och Barnkonventionen.
1.2. Syfte
Uppsatsens syfte är dels att försöka klargöra rättsläget gällande balanseringen mellan återföreningsprincipen och kontinuitetsprincipen vid upphörande av vård enligt 21 § LVU, dels att studera denna avvägning i ljuset av barnets rätt till familjeliv enligt Barnkonventionen och Europakonventionen. Utöver detta kommer även en de lege ferenda-diskussion att föras kring behovet av eventuella lagändringar i LVU. 11
Se Leviner, Pernilla, ”När kan och bör placerade barn flytta hem - en oklar balansering mellan återförening och stabilitet i tre
8
olika processer” i Cederborg, Warnling-Nerep (red.), 2014, s. 306.
HFD 2012 ref. 35.
9
Prop. 1989/90:28, s. 52.
10
Med de lege ferenda menas hur rätten borde vara, jmf. de lege lata som avser hur rätten är, se Sandgren, 2015, s. 48.
11
1.3. Avgränsningar
I uppsatsen behandlas främst frågan om barnets eventuella rätt till ett familjeliv med familjehemmet. Frågan om anknytning till familjehemmet aktualiseras främst i de fall då ett barn varit placerad en större del av sitt liv, varför uppsatsen främst riktar in sig på just yngre barn som varit familjehemsplacerade från en väldigt ung ålder på grund av brister i hemmiljön (2 § LVU).
De fall med barn och unga som omhändertagits som en följd av eget beteende (3 § LVU) kommer därför endast att kort nämnas i det avsnitt där tvångslagstiftningen presenteras övergripande eftersom dessa typfall är vanligast bland äldre barn och unga vuxna. Det ska 12 också tilläggas att barn och unga kan komma att placeras på andra institutioner vid ett tvångsomhändertagande, men en placering i ett familjehem är den vanligast förekommande placeringsformen. I uppsatsen bortses därför från fall där barn placerats i jourhem, 13 stödboende eller liknande.
Vid frågan om ett barn kan eller bör flytta hem kan även frågor om vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken (1949:381) (FB) och flyttningsförbud enligt 24 § LVU aktualiseras. Dessa åtgärder kommer endast att redogöras för i korthet eftersom uppsatsens huvudsakliga fokus ligger på de avvägningar som görs vid en prövning om vårdens upphörande enligt 21 § LVU.
Vård enligt LVU kan även upphöra av andra orsaker än efter ett beslut av socialnämnd eller domstol. Exempelvis upphör vården per automatik i de fall barnet uppnått vuxen ålder och således inte längre omfattas av lagen och vården ska även upphöra i de fall de inblandade 14 parterna samtycker till frivillig vård. Dessa fall av upphörande av vård undantas från 15 uppsatsen eftersom de inte omfattas av det som ska utredas enligt syftesformuleringen.
Se avsnitt 3.
12
Socialstyrelsen, 2019, s. 1.
13
Se 21 § 2–3 st LVU.
14
Frivilliga insatser inom ramen för socialtjänstlagen är det som i första hand ska användas om barnet är i behov av vård och stöd
15
av något slag, se 1 § 1 st LVU och 5 kap. 1 § SoL.
1.4. Metod och material
Då uppsatsens huvudsakliga syfte är att studera de avvägningar som görs vid frågan om upphörande av vård enligt 21 § LVU i ljuset av barnets rätt till familjeliv enligt Barnkonventionen och Europakonventionen inleds uppsatsen med ett avsnitt om de bestämmelser i konventionerna som berör just rätten till familjeliv. Vid tolkningen av Europakonventionens bestämmelser söks ledning i både praxis och doktrin. Vad gäller artiklarna i Barnkonventionen har både doktrin och FN:s kommitté för barnets rättigheters (Barnrättskommittén) allmänna kommentarer granskats i syfte att visa på hur dessa bestämmelser ska förstås. De allmänna kommentarerna kan ses som en form av vägledning i hur artiklarna i konventionen bör tolkas, men det bör understrykas att dessa kommentarer inte är juridiskt bindande. Kommentarerna har dock enligt förarbetena uppnått en relativt stark status som tolkningsmedel, varför de ändå är relevanta att ta upp vid beskrivningen av bestämmelsernas innebörd. Den doktrin som används i denna del av uppsatsen utgörs främst 16 av läroböcker på barnrättens område, som exempelvis Rätten till familj inom barn- och ungdomsvården av Titti Mattsson och Barnkonventionen – En kommentar av Maria Grahn- Farley.
Vad gäller framställningen av gällande rätt avseende beredande och upphörande av vård är utgångspunkten de bestämmelser i LVU som reglerar dessa åtgärder. Vidare används förarbeten i syfte att redogöra för skälen till införandet av lagen samt i syfte att klargöra vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att beredande av vård enligt LVU ska vara möjlig. 17 Även i denna del har doktrin studerats, denna gång i syfte att ge en klarare bild över rättsläget kring beredande av vård och de rekvisit som kan ligga till grund för ett omhändertagande.
Exempel på doktrin som använts i detta avsnitt är Barnets bästa: Om barns rättsliga ställning i familj och samhälle av Anna Singer.
Förarbeten och doktrin används även i viss mån i det avsnitt som behandlar vårdens upphörande, men dessa källor ger begränsat med information om vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att vården ska kunna upphöra, varför merparten av detta avsnitt består av uttalanden från praxis. Praxis fyller även funktionen att synliggöra den intressekonflikt som
Prop. 2017/18:186, s. 83–84.
16
Se bland annat prop. 1979/80:1 och prop. 2002/03:53.
17
många gånger uppstår vid frågan om vårdens upphörande mellan föräldrarnas önskan att återförenas med sitt barn och barnets behov av trygghet och stabilitet. Den praxis som används i denna del av uppsatsen utgörs bland annat av rättsfall från HFD och Regeringsrätten, men även i viss mån kammarrättsavgöranden. Urvalet av rättsfall har baserats på sökningar i databasen JUNO samt hänvisningar från doktrin.
Eftersom kammarrätten inte är högsta instans kan man diskutera prejudikatvärdet i dessa domar, eftersom det främst är de högsta instanserna som är avsedda att fungera som prejudikatbildande instanser. I litteraturen anges dock att även rättsfall från lägre instans kan ha genomslagskraft i praktiken och således tillmätas stor betydelse vid prövningen av liknande fall i framtiden. Vad gäller de bedömningar som görs kring frågan om upphörande 18 av vård hänvisas det både i doktrin och allmänna råd till en rad kammarrättsavgöranden, vilket indikerar att dessa fall i praktiken har en inverkan på hur bedömningen bör göras.
Vid beskrivningen av de kriterier som behöver vara uppfyllda för att vården ska kunna avslutas hänvisas även till ett notisfall från Regeringsrätten samt ett JO-beslut. Även prejudikatvärdet av dessa fall har debatterats och många sakkunniga menar att notisfall och uttalanden från JO inte bör anses ha någon rättsvägledande betydelse. I denna uppsats fyller 19 dessa rättsfall, trots deras begränsade prejudikatvärde, en viktig funktion – nämligen att belysa de överväganden som domstolen gjort för att bedöma huruvida det funnits ett fortsatt vårdbehov för barnet eller inte, överväganden som inte alls beskrivits lika utförligt i förarbeten eller i praxis från högsta instans. Således är uttalanden från exempelvis ett notisfall eller JO-beslut ändå relevanta i sammanhanget för att kunna ge en klarare bild över rättsläget i stort.
I de fem första avsnitten av uppsatsen används alltså de källor som vanligtvis behövs för att fastställa gällande rätt enligt rättskälleläran; det vill säga lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. Den metod i vilken man använder rättskällor på detta sätt brukar vanligen benämnas 20 som en rättsdogmatisk metod. Vad rättsdogmatisk metod egentligen innebär är däremot inte helt klarlagt och det råder delade meningar i litteraturen om vad som kan anses innefattas i
Se Heuman, Lars, ”Rättspraxis” i Bernitz m.fl., 2014, s. 133.
18
Se vidare diskussion i Ekroth, Jesper, JO-ämbetet: En offentligrättslig studie. Stockholm: Stockholms Universitet, s. 284–285.
19
Sandgren, 2015, s. 40.
20
begreppet. Den metod som tillämpas i de inledande delarna av denna uppsats kan dock 21 likställas med Sandgrens definition av rättsdogmatisk metod. Den rättsdogmatiska metodens uppgift är just, enligt Sandgren, att fastställa gällande rätt på ett visst område genom användandet av de relevanta rättskällorna enligt rättskälleläran. 22
I diskussionsavsnittet jämförs barnets rätt till familjeliv enligt Europakonventionen och Barnkonventionen med regleringen i LVU för att se huruvida det finns ett behov av förändringar i den inhemska lagstiftningen. I denna del tillämpas en metod som kan klassificeras som en rättsanalytisk metod. Denna metod skiljer sig från den rättsdogmatiska i 23 det avseendet att metoden inte endast tillämpas i syfte att fastställa gällande rätt utan man går ofta steget längre genom exempelvis kritisk granskning av prejudicerande domar. I detta 24 avsnitt används det material som redogjorts för ovan men även det lagförslag som presenterades i mars 2021 i syfte att föra en diskussion kring om dessa ändringar skulle 25 kunna medföra att LVU bättre lever upp till de krav som Europakonventionen och Barnkonventionen ställer på konventionsstaterna.
1.5. Disposition
Uppsatsen är indelad i sju avsnitt. Det första avsnittet inleds med en bakgrund i syfte att introducera ämnet för läsaren och avsnittet fortsätter sedan med en presentation av uppsatsens syfte. Vidare presenteras de metoder och det material som använts för att besvara uppsatsens syfte, följt av ett avsnitt om avgränsningar samt en disposition. I det andra avsnittet redogörs för barnets rätt till familjeliv enligt Europakonventionen och Barnkonventionen. I detta avsnitt presenteras de för uppsatsen relevanta artiklarna i konventionerna samt praxis från Europadomstolen i syfte att visa på hur bestämmelserna om rätten till familjeliv ska tolkas.
För denna fråga se Hjertstedt, Mattias, ”Beskrivningar av rättsdogmatisk metod: Om innehållet i metodavsnitt vid användning av
21
ett rättsdogmatiskt tillvägagångssätt” i Mannelqvist, Ruth, Ingmanson, Staffan & Ulander-Wänman, Carin (red.), 2019, s. 166-167.
Sandgren, 2015, s. 43.
22
Se dock Kleineman, Jan, ”Rättsdogmatisk metod” i Korling & Zamboni (red.), 2013, s. 39, i vilken författaren benämner denna
23
metod som kritisk rättsdogmatisk forskning.
Sandgren, 2015, s. 46.
24
Ds 2021:7.
25
I det tredje avsnittet ges en övergripande presentation av LVU i syfte att ge läsaren en grundläggande förståelse kring tvångsomhändertagande av barn och unga. I det fjärde avsnittet behandlas sedan frågan om upphörande av vård enligt 21 § LVU samt vilka faktorer domstolen har att beakta vid denna fråga. I avsnittet ges även en kortare presentation av flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning.
De principer som aktualiseras vid frågan om upphörande av vård, kontinuitetsprincipen och återföreningsprincipen, behandlas i avsnitt fem. I det sjätte avsnittet följer sedan en diskussion och analys kring det som presenterats i uppsatsens utredande delar samt en diskussion kring behovet av eventuella lagändringar i LVU med utgångspunkt i de lagförslag som sänts ut på remiss i mars 2021. I det avslutande avsnittet följer sedan en förteckning av de källor och rättsfall som använts i uppsatsen.
2. Rätten till familjeliv
I detta avsnitt behandlas främst rätten till familjeliv, en rättighet som finns stadgad i både Europakonventionen och Barnkonventionen. Utöver detta presenteras även de grundprinciper som finns i stadgade i Barnkonventionen med särskilt fokus på principen om barnets bästa.
Vidare behandlas även artikel 9 i Barnkonventionen som rör barnets rätt till sina föräldrar.
2.1. Europakonventionen
2.1.1. Konventionens ställning i svensk rätt
Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt år 1995 genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Eftersom konventionsbestämmelserna utgör svensk rätt medför 26 även detta att praxis från Europadomstolen har inverkan på svensk rätt och rättstillämpning. 27 Europakonventionens ställning inom svensk rätt omnämns även i 2 kap. 19 § regeringsformen (RF) där det anges att svensk lag eller föreskrift inte får strida mot Sveriges åtaganden enligt konventionen. Bestämmelserna i konventionen har därför en viss särställning. 28
Prop. 1993/94:117.
26
Mattsson, 2010, s. 50.
27
Prop. 1993/94:117, s. 39.
28
Denna särställning innebär bland annat att enskilda har en möjlighet att pröva sin talan i Europadomstolen förutsatt att de uttömt samtliga rättsmedel nationellt. 29
2.1.2. Artikel 8
Artikel 8 i Europakonventionen stadgar varje människas rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. I 8.2 stadgas vidare att denna rättighet endast får inskränkas om det är nödvändigt samt att inskränkningar även kräver stöd i lag. Exempel på möjliga inskränkningar är om åtgärden är nödvändig för den allmänna säkerheten, för förebyggande av brott eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
I praxis från Europadomstolen framkommer att förhållandet mellan barn och dess biologiska familj är fundamentalt för det familjeliv vilket artikel 8 ämnar att skydda. Det finns dock en 30 möjlighet att inskränka denna rätt till familjeliv i det fall det förekommer allvarliga brister i hemmiljön och det finns ett behov av att skydda barnet från att komma till skada. Att 31 omhänderta ett barn och placera honom eller henne i ett familjehem utgör en självklar inskränkning av både föräldrarnas och barnets rätt till familjeliv enligt artikel 8, samtidigt som det genom bland annat uttalanden i praxis visat sig att familjehemmet i vissa fall också kan anses ingå i barnets familjeliv. Nedan följer en praxisgenomgång av fall från 32 Europadomstolen där frågan om föräldrarnas rätt till familjeliv kontra barnets intresse av att kvarbli i familjehemmet aktualiserats.
2.1.3. Rätt till familjeliv med familjehemmet?
Praxis från Europadomstolen gällande omhändertagna barn har ofta behandlat frågan om huruvida de åtgärder som vidtagits, så som exempelvis umgängesbegränsning eller tvångsomhändertagande, har varit ändamålsenliga och proportionerliga inskränkningar eller om dessa utgjort en kränkning av rätten till familjeliv enligt artikel 8. 33
Artikel 35.1 Europakonventionen.
29
Eriksson mot Sverige och Johansen mot Norge. Se Mattsson, 2010, s. 50.
30
D.P och J.C mot Förenade kungadömet och Z m.fl. mot Förenade kungadömet. Se Mattsson, 2010, s. 51.
31
Mattsson, 2010, s. 60–62.
32
Leviner, 2014, s. 304.
33
Fallet Dolhamre mot Sverige rörde frågan om begränsning av umgängesrätt samt förlängning av placering i familjehem. I detta fall gjorde domstolen bedömningen att de åtgärder som vidtagits var proportionerliga utifrån barnens behov av skydd. I domen uttrycker Europadomstolen att omhändertagande enligt LVU normalt sett är att betrakta som en temporär åtgärd samt att vården ska upphöra så snart omständigheterna tillåter det eftersom det slutgiltiga målet är återförening mellan förälder och barn. De poängterar dock att det i vissa fall kan anses ligga i barnets intresse att kvarbli i vården och att det vid domstolens bedömning måste finnas en rättvis balansering mellan det intresset och föräldrarnas vilja att återförenas med barnet. Domstolen understryker att vid denna intressebalansering ska särskild vikt fästas vid vad som är barnets bästa vilket, beroende på situationens karaktär och allvar, kan komma att åsidosätta föräldrarnas intresse av att återförenas. 34
Även i fallet K och T mot Finland betonar Europadomstolen vikten av att se till vad som är det bästa för barnet. I domen uttrycker domstolen att hänsyn till vad som är barnets bästa till och med är av avgörande betydelse. I samma dom diskuterar Europadomstolen även vikten 35 av att beakta barnets de facto-familjesituation, vilket innebär att om ett barn varit placerad under en längre tid kan det ligga i barnets intresse att inte ändra hans eller hennes faktiska familjeliv med familjehemmet bara för att de biologiska föräldrarna har ett intresse av att få sin familj återförenad. Att barn som varit placerade en längre tid ser familjehemmet som 36 deras riktiga hem är inte helt ovanligt eftersom det under denna långa tid kan ha skapats starka band mellan barnet och familjehemmet. Föreligger en sådan situation kan det inte anses vara barnets bästa att avbryta vården och störa den faktiska familjegemenskapen som barnet har byggt upp med familjehemmet. 37
Även om dessa fall inte uteslutande rör just frågan om upphörande av tvångsvård så visar rättsfallen på vikten av att beakta vad som är barnets bästa och betydelsen av barnets anknytning till familjehemmet. I samtliga rättsfall betonar domstolen att barnets bästa ska vara av avgörande betydelse vid en balansering mellan föräldrars intresse av att få tillbaka sitt barn och barnets behov av trygghet och stabilitet. Även om domstolen inte fastslagit att
Dolhamre mot Sverige, p. 111.
34
K och T mot Finland, p. 154.
35
K och T mot Finland, p. 155.
36
Se även Keegan mot Irland, p.55 och W mot Förenade Kungadömet p. 62.
37
familjehemsföräldrar faller inom det familjebegrepp som artikel 8 avser att skydda, kan man ändå av praxis utläsa att barnet i vissa fall har en rätt till ett familjeliv med familjehemmet förutsatt att anknytningen till familjehemmet är så pass stark att det anses vara barnet riktiga hem och att det därför ligger i barnets intresse att kvarbli i vården. 38
2.2. Barnkonventionen
2.2.1. Konventionens ställning i svensk rätt
Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter, eller Barnkonventionen som den vanligen kallas, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och är det första folkrättsligt bindande traktatet som rör endast barn och deras rättigheter. I Sverige 39 ratificerades konventionen år 1990 och Sverige har därför varit bunden av konventionen sedan dess. År 2018 kom regeringen med ett lagförslag om att Barnkonventionen skulle inkorporeras i svensk rätt, bland annat eftersom Barnrättskommittén uppmanat Sverige att göra detta men även eftersom det visat sig att konventionen, trots ratificeringen, inte fått tillräckligt genomslag i praktiken på statlig och kommunal nivå. Förhoppningen från regeringen var att en inkorporering skulle bidra till ett tydliggörande för beslutsfattare att vid samtliga beslut beakta barnets rättigheter i enlighet med konventionsbestämmelserna. 40 Barnkonventionen utgör därför sedan 1 januari 2020 även svensk lag genom införandet av lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.
2.2.2. Grundprinciperna
I konventionen finns fyra grundprinciper, något som innebär att samtliga artiklar i konventionen ska tolkas mot bakgrund av dessa. Grundprinciperna finns stadgade i artikel 2, 3, 6 och 12. Artikel 2 handlar om rätten att inte bli diskriminerad på grund av exempelvis kön, religion, hudfärg eller funktionsnedsättning. Artikel 3 stadgar principen om barnets bästa, vilket innebär att domstolar, myndigheter och andra organ vid alla åtgärder som rör barn i första hand ska beakta det som bedöms vara barnets bästa. Artikel 6 och artikel 12 stadgar
Se Mattsson, 2010, s. 60–61.
38
Grahn-Farley, 2019, s. 11–12.
39
Prop. 2017/18:186, s. 72–74.
40
barnets rätt till liv och utveckling respektive barnets rätt att komma till tals i frågor som rör honom eller henne. 41
2.2.3. Barnets bästa
Principen om barnets bästa i artikel 3 utgör, som ovan nämnt, en av grundprinciperna i konventionen, vilket innebär att samtliga artiklar ska tolkas i ljuset av denna bestämmelse samt de övriga tre grundprinciperna. Principen stadgar att vid alla åtgärder som rör barn ska 42 i första hand beaktas det som bedöms vara barnets bästa. Begreppet barnets bästa återfinns 43 även i en rad andra lagar utöver Barnkonventionen, bland annat i LVU och föräldrabalken. 44 Det finns ingen tydlig definition av begreppet eftersom vad som är det bästa för barnet är något som måste fastställas i varje enskilt fall. Vad som ska anses utgöra barnets bästa varierar nämligen både beroende på rättsområde och det individuella barnets situation. Det finns dock två huvudsakliga perspektiv att väga in vid fastställandet av vad som utgör barnets bästa, där det ena handlar om vad som objektivt sett kan anses vara barnets bästa och det andra som handlar om vad som subjektivt anses vara bäst för individen i fråga. Vad som objektivt sett anses vara barnets bästa grundas främst på forskning och kunskap kring barn medan den subjektiva delen handlar om att lyssna till barnet och deras syn på situationen som han eller hon befinner sig i. 45
Barnrättskommittén har i ett försök att i viss mån precisera begreppet listat några parametrar som beslutsfattare har att beakta vid bedömningen om vad som ska anses vara barnets bästa.
En del av underlaget ska utgöras av barnets egna åsikter och de ska därför ha en rätt att uttrycka dessa och vidare måste även barnets identitet, så som kön, ursprung och religion, tas i beaktande. Vidare anges bevarandet av familjemiljön och barnets behov av omvårdnad och 46 skydd som viktiga faktorer att ta hänsyn till. Vid bedömningen av vad som utgör barnets 47 bästa i varje specifikt fall kan vissa av faktorerna hamna i konflikt med varandra, som exempelvis barnets behov av omvårdnad och skydd och bevarandet av familjemiljön, vilket
Grahn-Farley, 2019, s. 15.
41
Grahn-Farley, 2019, s. 15.
42
Artikel 3.1 Barnkonventionen.
43
Se 1 § 5 st LVU och 6 kap. 2a § FB.
44
SOU 1997:116, s. 134.
45
Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 14, CRC/C/GC/14, p. 53–57.
46
Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 14, CRC/C/GC/14, p. 58–74.
47
inte är ovanligt vid frågan om tvångsomhändertagande av barn. I dessa situationer måste man därför väga faktorerna mot varandra i syfte att hitta den lösning som främst beaktar det som i det enskilda fallet bedöms vara det bästa för barnet. 48
2.2.4. Rätten till familjeliv
Att familjen utgör en grundpelare i barnets uppväxt och utveckling framgår redan av Barnkonventionens preambel. I preambeln anges att konventionsstaterna ska ha en syn på familjen som en fundamental enhet i samhället och barnets naturliga uppväxtmiljö. Staterna bör därför se till att familjen åtnjuter nödvändigt skydd samt, i det fall det behövs, stöd för att till fullo kunna ta sitt samhällsansvar och ge barnet en god välfärd och fostran. Vidare anges i preambeln att för att barnet ska kunna utvecklas på rätt sätt bör de växa upp i en familjemiljö präglad av kärlek, lycka och förståelse. Vad som exakt avses med begreppet familjemiljö preciseras dock inte närmre i preambeln. I de allmänna kommentarerna till konventionen kan dock utläsas att begreppet familj bör tolkas i en bredare bemärkelse och således omfatta fler familjekonstellationer än enbart den biologiska kärnfamiljen. Begreppet kan därför enligt konventionen innefatta familjehemsföräldrar, adoptivföräldrar och även i vissa fall andra släktmedlemmar (se artikel 5). 49
Vid närmare läsning av konventionen framkommer att föräldrarna spelar en central roll i barnets uppväxt, något som inte minst framgår av artikel 9, vilken stadgar barnets rätt till sina föräldrar. Artikel 9 anger att staterna har en skyldighet att säkerställa att barn inte skiljs från sina föräldrar utom i de fall då ett sådant avskiljande är nödvändigt för barnets bästa, som exempelvis vid vanvård från föräldrarnas sida. Huvudregeln är alltså att barn ska få leva med båda sina föräldrar och ett beslut om separation från föräldrarna får därför endast fattas av behörig myndighet efter en rättslig prövning. Staterna har även en skyldighet att se till att i 50 de fall barnet skiljts från sina föräldrar ska de fortsatt ha rätt till kontakt med dem, utom i de fall då även detta anses strida mot barnets bästa. Begreppet föräldrar omfattar inte enbart 51 biologiska föräldrar utan även exempelvis familjehemsföräldrar. 52
Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 14, CRC/C/GC/14, p. 81.
48
Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 14, CRC/C/GC/14, p. 59.
49
Grahn-Farley, 2019, s. 79–80.
50
Artikel 9.3 Barnkonventionen.
51
Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 14, CRC/C/GC/14, p. 60.
52
Artikel 16 stadgar barnets rätt till skydd för privat- och familjeliv, vilket innebär att inget barn får utsättas för olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens. Bestämmelsen liknar därför i mångt och mycket bestämmelsen i artikel 8 i Europakonventionen. Konventionsstaterna har å andra sidan även en skyldighet att skydda 53 barn från alla former av våld, vanvård eller annan försumlig behandling i hemmet och anses det vara till barnets bästa att tillfälligt eller varaktig flyttas från hemmiljön ska det finnas en möjlighet för barnet att beredas vård i exempelvis ett familjehem. 54
I Barnkonventionen är skyddet för familjelivet således väldigt starkt, något som framkommer både i artikel 9 och 16. Man kan tänka sig att artiklarna främst avser att skydda familjelivet med den biologiska familjen eftersom ett avskiljande från föräldrarna och en placering i exempelvis familjehem ska ses som en sista utväg för det fall barnet kan komma till skada i hemmet. Det är dock viktigt att ha i åtanke att både familje- och föräldrabegreppet enligt 55 kommentaren ska tolkas i bred bemärkelse och att det därför bör kunna finnas situationer där barnet har en rätt till familjeliv med familjehemmet och en rätt att inte skiljas från familjehemföräldrarna.
3. Lagen om vård av unga (LVU)
I detta avsnitt ges en kortare presentation av regelverket kring tvångsomhändertagande av barn och unga i syfte att ge läsaren en bakgrund inför kommande framställning kring upphörande av vård enligt 21 § LVU. Eftersom uppsatsen främst behandlar frågan om barn som omhändertagits med stöd av 2 § LVU används huvudsakligen begreppet barn vid framställningen, men i vissa fall förekommer begrepp som unga eller den unge eftersom lagen även är tillämplig på unga vuxna i åldrarna 18–20 år. 56
3.1. När ska barn tvångsomhändertas?
Alla barn har rätt till trygghet, omvårdnad och en god fostran. De ska behandlas med respekt och inte utsättas för någon form av kränkande behandling. De som ansvarar för barnets
Se avsnitt 2.1.1.
53
Artikel 19 och 20 Barnkonventionen.
54
Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 14, CRC/C/GC/14, p. 61.
55
1 § 3 st LVU.
56
personliga förhållanden och som ska se till att ovan beskrivna behov tillgodoses är barnets vårdnadshavare. I de allra flesta fall fungerar detta bra, men det finns också fall där barn på 57 ett eller annat sätt far illa i sin hemmiljö. I dessa situationer är det samhället, eller närmare bestämt socialnämnden, som har det övergripande ansvaret att se till att barn inte far illa och de har således en skyldighet att ingripa i det fall föräldrar på något sätt brister i sin omsorg om barnet. 58
Om ett barn har behov av stöd och hjälp finns det en skyldighet för socialnämnden att tillgodose dessa behov enligt 5 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). I första hand ska socialnämnden verka för lösningar på frivillig väg med samtycke från de berörda. Kan inte 59 socialnämnden tillgodose barnets behov på frivillig väg finns det utrymme att i undantagsfall ingripa genom tvång mot barnets och/eller föräldrarnas vilja. Denna typ av tvångsingripande 60 regleras i lag (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
3.2. Lagen om vård av unga (LVU)
I samband med socialtjänstreformen 1980 kom bestämmelserna om tvångsomhändertagande av barn och unga att falla utanför den då nya socialtjänstlagen (1980:620) och blev istället en egen lag, lag (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Denna lag har sedan dess efterträtts av den nu gällande lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). 61
Lagen syftar till att fungera som en skyddslagstiftning för barn eftersom den ger en möjlighet att beredas behövlig vård utan vårdnadshavarens samtycke. Lagen blir således ett 62 komplement till socialtjänstlagen i de fall frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen är otillräckliga, och LVU ger därför också samhället en möjlighet att alltid kunna ingripa i syfte att trygga barn och ungas utveckling och uppväxtförhållanden. 63
6 kap. 1–2 §§ FB.
57
Singer, 2019, s. 236.
58
1 kap. 1 § SoL, 1 § 2 st LVU.
59
Singer, 2019, s. 253.
60
Clevesköld, Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, kommentaren till 1 §, JUNO.
61
Prop. 1979/80:1, s. 581.
62
Prop. 1979/80:1, s. 499.
63
Det har sedan lagens tillkomst införts en rad nya bestämmelser i LVU. På senare år har bland annat bestämmelsen i 1 § 5 st tillkommit, vilken stadgar att det som är bäst för barnet ska vara avgörande vid alla beslut enligt lagen. Syftet med tillägget var att stärka barnperspektivet i LVU, bland annat eftersom det vid en tidigare utredning framkommit att rättstillämpningen ibland misslyckats med att sätta barnets intressen i det främsta rummet och att man istället fokuserat på föräldrarnas tillkortakommanden. Att barnets bästa ska vara avgörande vid alla 64 beslut enligt lagen innebär således att vid en intressekonflikt mellan barnets behov och något annat intresse ska det som anses vara barnets bästa ges företräde. 65
3.3. Beredande av vård
Tvångsomhändertagande enligt LVU kan aktualiseras för barn och unga ända upp till 20 års ålder. Personer som omfattas av lagen kan antingen beredas vård på grund av eget beteende 66 (3 §) eller som en följd av brister i hemmiljön (2 §). Nedan följer en beskrivning av de grunder för omhändertagande som behandlas i de två paragraferna.
3.3.1. Miljöfallen
I 2 § LVU regleras de så kallade miljöfallen, det vill säga de fall där det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas till följd av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet. Begreppet hälsa innefattar barnets fysiska såväl som psykiska hälsa och vad gäller begreppet utveckling avser detta social, känslomässig samt intellektuell utveckling. 67
Med psykisk misshandel menas att barnet exempelvis utsätts för upprepade kränkningar eller blir känslomässigt avvisande av sina föräldrar. Otillbörligt utnyttjande syftar främst till de 68 situationer där barnet blir sexuellt utnyttjad, men det kan även omfatta situationer då barnet tvingas till fysiskt ansträngande arbete eller utnyttjas i pornografiskt syfte. Rekvisitet brister i omsorgen handlar om att barnet befinner sig i en situation där han eller hon utsätts för någon slags vanvård, exempelvis att föräldrarna underlåter att ge barnet sjukvård. Rekvisitet annat
SOU 1997:116, s. 411.
64
Prop. 2002/03:53, s. 77.
65
1 § 3 st LVU.
66
SOFSF 1997:15, s. 21.
67
Prop. 2002/03:53, s.82.
68
förhållande rör situationer där missförhållandet i hemmet beror på exempelvis en sambo till vårdnadshavaren eller de fall då vårdnadshavaren har stora problem att knyta an till barnet. 69
Som tidigare nämnt krävs det att det föreligger en påtaglig risk för att barnet kan komma till skada. För att ett ingripande enligt lagen ska vara möjligt krävs alltså att det föreligger faktiska omständigheter som visar på att det finns en risk för skada, även om det inte finns något krav på en konstaterad skada hos barnet. Det får inte heller röra sig om en risk som är övergående eller mindre betydande och inte heller får subjektiva antaganden om barnets situation föranleda ett omhändertagande. 70
3.3.2. Beteendefallen
I 3 § LVU regleras beslut om omhändertagande i de så kallade beteendefallen. Beteendefallen utgörs av de fall där den unge genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk för skada. Med socialt nedbrytande beteende avses sådana beteenden som ses som avvikande, exempelvis prostitution eller umgänge i kretsar där det förekommer missbruk. Likt miljöfallen krävs det även i dessa fall att det föreligger konkreta 71 omständigheter som visar på risk för skada hos den unge. Bestämmelsen tillämpas främst i fall med äldre barn och till skillnad från vård enligt 2 § LVU kan vård enligt 3 § LVU även bli aktuellt för unga mellan 18–20 år om behövlig vård inte kan beredas med den unges samtycke. 72
3.3.3. Beslutsprocessen
Beslut om omhändertagande fattas av förvaltningsrätten efter ansökan från socialnämnden.73 Ifall nöden kräver finns även möjlighet för socialnämnden att omedelbart omhänderta den unge om det är sannolikt att personen kommer att behöva beredas vård enligt 2 § eller 3 § LVU samt om man inte kan avvakta rättens beslut med hänsyn till risken för att den unges hälsa eller utveckling kan komma att skadas. Har socialnämnden genomfört ett sådant
Singer, 2019, s. 257–258.
69
Prop. 1989/90:28, s. 107.
70
Singer, 2019, s. 259.
71
1 § 3 st LVU, se även Mattsson, 2010, s. 88.
72
4 § LVU.
73
omedelbart omhändertagande ska detta underställas förvaltningsrätten inom en vecka och förvaltningsrätten har då en skyldighet att pröva ärendet så fort som möjligt. Det faller under 74 socialnämndens ansvar att bestämma var den unge ska placeras och hur vården ska ordnas i övrigt, bland annat genom att upprätta en vårdplan.75 I vårdplanen ska bland annat framgå vilka insatser personen behöver, hur umgänget med föräldrarna ska utformas samt vad som är själva målet med vården.76
Socialnämnden ansvarar även för att den unge får god vård i det hem där han eller hon blivit placerad. Vid en placering i familjehem är de biologiska föräldrarna fortsatt vårdnadshavare 77 för det fall den som omhändertagits är under 18 år, vilket innebär att föräldrarna fortfarande har rollen som förmyndare och de är även fortsatt underhållsskyldiga för barnet. Den del av ansvaret som familjehemmet tar över vid en placering rör således enbart barnets vardagsliv.
Man talar inom den sociala barnavården om ett ”tredelat föräldraskap” – det vill säga att socialtjänsten, familjehemmet och vårdnadshavarna gemensamt ansvarar för att barnets behov ska bli tillgodosedda. Ytterst ansvariga för att säkerställa att denna samverkan fungerar är socialtjänsten. 78
I det fall den unge omhändertagits enligt 3 § LVU så har socialnämnden en skyldighet att fortlöpande var sjätte månad pröva om vården ska upphöra och vad gäller barn som omhändertagits enligt 2 § LVU ska nämnden minst var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. Har ett barn varit placerad i samma familjehem under tre år ska 79 överflyttning av vårdnaden övervägas. Sedan 1 mars 2021 har bestämmelsen om 80 vårdnadsöverflyttning preciserats ytterligare genom ett förtydligande kring vad som ska beaktas vid ett sådant övervägande. Det som socialnämnden har att beakta vid denna bedömning är barnets och familjehemsföräldrarnas syn på en eventuell vårdnadsöverflyttning, familjehemsföräldrarnas förmåga att tillgodose barnets behov (inklusive kontakt med de biologiska föräldrarna) samt barnets egen relation till föräldrarna. 81
6–7 §§ LVU.
74
11 § LVU.
75
5 kap. 1a § SoF.
76
6 kap. 1 § SoL.
77
Se Mattsson, 2010, s. 84.
78
13 § LVU.
79
13 § LVU.
80
13 § 4 st LVU, mer om vårdnadsöverflyttningar i avsnitt 4.3.
81
4. Upphörande av vård enligt LVU
Detta avsnitt behandlar regleringen kring upphörande av vård för barn som omhändertagits enligt LVU. Avsnittet inleds med en redogörelse över bestämmelsen i 21 § LVU och de kriterier som domstolen har att ta hänsyn till vid bedömningen. Vidare ges en fördjupning kring frågan om huruvida hänsyn ska tas till barnets anknytning till familjehemmet vid frågan om vårdens upphörande enligt 21 § LVU. Avsnittet avslutas sedan med en presentation av flyttningsförbud enligt 24 § LVU och vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. 8 § FB i syfte att ge läsaren ett helhetsgrepp kring den lagstiftning som kan komma att aktualiseras i samband med frågan om huruvida ett barn bör flytta hem till sina biologiska föräldrar eller inte.
4.1. När ska vården upphöra?
Det finns en rad olika situationer där beslut om tvångsvård som fattats enligt LVU ska upphöra. Först och främst upphör vården i de fall vårdnadshavaren och/eller den unge börjar samtycka till vården, detta eftersom frivilliga insatser inom socialtjänsten alltid ska gå i första hand.82 Vården avslutas även per automatik den dagen barnet fyller 18 år, om denne omhändertagits enligt 2 § LVU, och senast vid 21 års ålder för det fall den unge omhändertagits med stöd av 3 § LVU. 83
Vården ska dock upphöra tidigare än så i det fall vården inte längre anses behövlig och socialnämnden ska, som tidigare nämnt, ompröva vårdbehovet var sjätte månad. Vården kan 84 också komma att omprövas om den unge eller vårdnadshavaren själv begär detta. För det 85 fall socialnämnden gör bedömningen att vården inte längre behövs ska vården upphöra. Gör socialnämnden däremot bedömningen att vårdbehovet kvarstår och att vården därför ska fortskrida, kan detta beslut överklagas till förvaltningsrätten enligt 41 § LVU.
4.1.1. Kriterier för upphörande av vård enligt 21 § LVU
Det finns inga tydliga riktlinjer kring hur länge vården ska pågå. Grunden för upphörande av vård enligt 21 § LVU är dock att vården inte ska pågå längre än nödvändigt. Det är den unges
1 kap. 1 § SoL och 1 § LVU.
82
21 § LVU.
83
13 § LVU.
84
Singer, 2019, s. 266.
85
behandlingsbehov som styr vårdtidens längd och man utgår då från det vårdbehov som låg till grund för omhändertagandet. Föreligger inte längre ett sådant vårdbehov som gör fortsatt omhändertagande nödvändigt ska därför vården upphöra. 86
Hur bedömningen om vårdens upphörande ska göras preciseras inte närmare i förarbeten utan närmare vägledning går att finna i praxis. Vad gäller barn som omhändertagits på grund av brister i omsorgen har Regeringsrätten (nuvarande HFD) uttalat att domstolen bör bedöma huruvida det föreligger en påtaglig risk att barnet kan komma att utsättas för samma missförhållanden som tidigare föranlett vården i det fall vården avslutas. 87
Av kammarrättsavgöranden kan utläsas att det främst krävs att två kriterier är uppfyllda för att vården ska upphöra, dels att de omständigheter som föranledde vården ska ha upphört, dels att barnet inte längre har något vårdbehov. Vidare får det inte heller tillkommit några nya missförhållanden som kan ligga till grund för fortsatt vård. Ser man till kammarrätternas 88 bedömning fokuserar de ofta på vårdnadshavarens aktuella omsorgsförmåga. I vissa fall kan exempelvis en förälder uppvisat en positiv utveckling men fortsatt ha en sådan otillräcklig insikt kring deras omsorgsförmåga att de inte vill ta emot hjälp och stöd i deras föräldraroll, något som påkallar fortsatt vård för barnet. Lider barnet av en funktionsnedsättning eller har andra särskilda behov, ställer detta ännu högre krav på vårdnadshavarens omsorgsförmåga och i dessa fall räcker det inte med att förhållandena i hemmet förbättrats utan vårdnadshavaren måste även kunna tillgodose dessa särskilda behov och ha förståelse för att barnet är i behov av särskild omsorg. 89
Efter att bedömningen kring om vårdbehovet upphört är nästa steg att bedöma förutsättningarna för en återflyttning till vårdnadshavarna. Socialnämnden har en skyldighet 90 att se till att återföreningen är noga förberedd och den ska planeras med utgångspunkt i det enskilda barnets situation. Vad gäller tidpunkten för en återflytt bör saker som skolgång,
Prop. 1979/80:1, s. 587.
86
Se RÅ 2001 not. 107.
87
Se exempelvis Kammarrätten i Jönköpings mål 984-19 och Kammarrätten i Sundsvalls mål 703-19.
88
Se exempelvis Kammarrätten i Jönköping mål 1196-19.
89
21 § 1st 2:a men. LVU.
90
barnomsorg och möjligheten till ett fullgott mottagande vara i sin ordning innan barnet kan återvända till den biologiska familjen. 91
4.1.2. Anknytning till familjehemmet
Som ovan nämnts ska vården upphöra när de omständigheter som föranledde vården har upphört och barnets vårdbehov inte längre kvarstår. Endast det faktum att barnet fått en stark anknytning till det familjehem där barnet vårdats utgör däremot inte skäl till att låta vården fortgå, något som framgår av HFD 2012 ref. 35. Fallet rörde en liten flicka som omhändertagits enligt LVU strax efter födseln efter att pappan misshandlat henne. Ett par år senare begärde mamman att vården skulle upphöra, en begäran som stadsdelsnämnden avslog med hänvisning till flickans fortsatta vårdbehov. I förvaltningsrätten menade mamman att hon numera hade förmågan att skydda flickan från ytterligare övergrepp eftersom hon bland annat skilt sig från flickans pappa och accepterat hans misshandelsdom, men hon uteslöt inte heller att flickans skador kunde ha uppkommit på annat sätt än genom misshandeln.
Förvaltningsrätten gjorde därför bedömningen att det inte gick att dra slutsatsen att mamman kunde skydda flickan från eventuella framtida övergrepp och de tog även hänsyn till att en separation från det familjehem där flickan bott en längre tid skulle kunna medföra en risk för skada på hennes hälsa och utveckling. Efter en samlad bedömning kom förvaltningsrätten därför fram till att vården skulle fortsätta. Mamman överklagade sedan beslutet till kammarrätten.
Kammarrätten ändrade domen och menade på att bristerna i mammans föräldraförmåga inte var av en sådan allvarlig art att det var motiverat med fortsatt tvångsomhändertagande. I kammarrätten tog man inte heller någon hänsyn till eventuella skador för flickan vid en separation från familjehemmet. Stadsdelsnämnden överklagade domen till Högsta förvaltningsdomstolen och menade att det inte är helt klarlagt att mamman faktiskt hade förmågan att skydda flickan mot ytterligare övergrepp. Utöver detta menade nämnden att det trauma som flickan genomgått i och med misshandeln gjort henne extra skör och att hon därmed hade ett särskilt vårdbehov. Stadsdelsnämnden lade även vikt vid flickans starka anknytning till familjehemmet och den skada en separation skulle kunna medföra för henne.
JO 2001/02 s. 238.
91
HFD prövade främst frågan om anknytning till familjehemmet och konstaterade att vid en prövning om upphörande av vård enligt 21 § LVU ska nämnden endast ta hänsyn till huruvida det finns ett fortsatt vårdbehov eller inte samt att principen om barnets bästa i 1 § 5 st LVU inte innebär att ett beaktande av enbart risken för skada vid ett avskiljande från familjehemmet kan vara avgörande i frågan om vårdens upphörande. HFD angav dock att barnets anknytning till familjehemmet däremot är en faktor som ska beaktas inom ramen för flyttningsförbud enligt 24 § LVU eller i de fall det blir aktuellt med vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. 8 § FB. Som en följd av de ändrade förhållandena hemma hos mamman ansåg HFD att det inte längre förelåg en påtaglig risk för skada på flickans hälsa och utveckling och domstolen beslutade därför att vården skulle upphöra.
4.1.3. Tidigare överväganden
Förslag om att domstolen ska kunna beakta anknytningen till familjehemmet vid bedömningen av vad som är barnets bästa vid upphörande av vård har framkommit i olika utredningar, men det har ännu inte skett någon lagändring på området. I LVU-utredningen 92 från år 2000 gav utredaren som förslag att vården inte ska upphöra om barnet kommit att knyta an till familjehemmet på ett sådant sätt att det skulle strida mot barnets bästa om han eller hon tvingas flytta hem till de biologiska föräldrarna, även om föräldrarna numera bedöms kunna tillgodose barnets behov.93
Utredaren menade att bedömningen av om vården ska upphöra bör ske i två steg, där det första skulle motsvara den nuvarande bedömningen, vilket innebär att man ska bedöma huruvida de föreligger ett fortsatt vårdbehov eller inte. Det andra steget, menade utredaren, måste vara att pröva huruvida en hemtagning av barnet kan stå i strid med barnets bästa.
Skulle beslutsfattaren komma fram till slutsatsen att ett avskiljande från familjehemmet skulle vara skadligt för barnet och strida mot barnets bästa ska vården inte avslutas även om omständigheterna som föranlett vården upphört. Utredaren poängterade även att gällande 94 rätt bör kunna anses stå i strid med Barnkonventionen med hänsyn till just principen om
SOU 2000:77.
92
SOU 2000:77, s. 146.
93
SOU 2000:77, s. 153.
94
barnets bästa eftersom man vid upphörande av vård främst fokuserar på föräldrarnas omsorgsförmåga och inte tar någon vidare hänsyn till barnets egna situation.95
Även i 2015 års utredning understryks betydelsen av barnets anknytning till familjehemmet och utredaren kom även med förslag om att principen om barnets bästa skulle föras in som ett självständigt rekvisit vid prövningen om vårdens upphörande för barn som beretts vård enligt 2 § LVU. Vid bedömningen om barnets bästa skulle hänsyn tas till barnets egna inställning, tiden som barnet vårdats i familjehemmet, barnets relation till de biologiska föräldrarna samt relationen till familjehemsföräldrarna och förhållandena i familjehemmet. Vad gäller just 96 anknytningen till familjehemmet menade utredaren att det måste ske ett noga övervägande mellan de biologiska föräldrarnas önskan att få tillbaka sitt barn och den skada en separation från familjehemmet kan medföra barnet, särskilt i de fall familjehemsföräldrarna upplevs som de riktiga föräldrarna i barnets ögon. 97
Även i det nya lagförslaget från 2021 behandlas frågan om barnets bästa vid upphörande av vård och möjligheten att införa ett självständigt rekvisit om barnets bästa i 21 § LVU.
Utredaren ställer sig i detta fall däremot kritisk mot ett eventuellt införande av ett sådant rekvisit, bland annat på grund av den rättsosäkerhet detta skulle kunna innebära då barnets bästa i sig är ett svårdefinierat begrepp vars innebörd varierar beroende på situationen i det aktuella fallet. Vidare menar utredaren att det är tveksam att ett sådant rekvisit skulle uppnå det avsedda syftet, det vill säga att barnet skulle få stanna hos det familjehem där barnet har sin anknytning. Det finns nämligen inga garantier att familjehemmet fortsatt har möjlighet att vårda barnet och det är upp till socialnämnden att besluta var barnet ska placeras.
Utredaren anser även att ett sådant rekvisit skulle strida mot hela grunden i LVU, det vill säga att det är en tvångsvårdslagstiftning som endast ska användas i undantagsfall för det fall ett vårdbehov föreligger och frivilliga insatser är otillräckliga. Att låta ett barn fortsatt vårdas i ett familjehem trots att de omständigheter som föranlett vården upphört skulle därför kunna utgöra en otillåten inskränkning i både barnet och föräldrarnas rätt till familjeliv enligt Europakonventionen. Vidare anger utredaren att ett införande av barnets bästa i 21 § LVU
SOU 2000:77, s. 150.
95
SOU 2015:71, s. 51–52.
96
SOU 2015:71, s. 585.
97
torde vara tveksam också ur den synvinkeln att en inskränkning av rätten till familjeliv ska vara förutsebar och precis.98
4.2. Flyttningsförbud
Även om det beslutats att vården av ett barn ska upphöra är det inte alltid lämpligt att barnet omedelbart flyttar hem till sina biologiska föräldrar. I sådana situationer har socialnämnden därför en möjlighet att ansöka om ett så kallat flyttningsförbud. Flyttningsförbudet finns reglerat i 24 § LVU och bedömningen i dessa fall skiljer sig i viss mån från en bedömning utifrån 21 § LVU eftersom förvaltningsrätten vid frågan om flyttningsförbud har utrymme att besluta om ett förbud för vårdnadshavarna att ta hem barnet om det finns en påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas om barnets skiljs från familjehemmet.
Syftet med flyttningsförbudet är förhindra en allt för abrupt hemtagning av barnet eller en flytt vid en olämplig tidpunkt. Flyttningsförbudet ska främst vara en tillfällig åtgärd och 99 förbudet bör således inte pågå längre tid än vad som är nödvändigt. Den begränsade tid som flyttningsförbudet avser att gälla ska användas till att förbereda en flytt hem till vårdnadshavarna. Flyttningsförbudet aktualiseras främst i situationer med frivilliga 100 placeringar enligt socialtjänstlagen, men kan även komma ifråga i samband med upphörande av vård av barn som tvångsomhändertagits enligt LVU. 101
Även om flyttningsförbudet ämnar vara en temporär åtgärd så finns ingen övre tidsgräns för hur länge förbudet kan gälla. Görs bedömningen att barnet inte bör återförenas med sina vårdnadshavare kan det, om det bedöms vara det bästa för barnet, istället bli aktuellt med en vårdnadsöverflyttning till familjehemsföräldrarna. 102
Ds 2021:7, s. 69–71.
98
Singer, 2019, s. 262.
99
SOFSF 1997:15, s. 89.
100
Socialstyrelsen, 2020, s. 297.
101
Socialstyrelsen, 2020, s. 299.
102
4.3. Vårdnadsöverflyttning
Har ett barn under tre års tid varit placerad i samma familjehem ska socialnämnden överväga om det finns skäl att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna i enlighet med 6 kap. 8
§ FB. Vid ett sådant övervägande ska socialnämnden bland annat ta hänsyn till barnets och 103 familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnadsöverflyttning, barnets relation till familjehemsföräldrarna samt familjehemsföräldrarnas förmåga att tillgodose barnets kontakt med de biologiska föräldrarna. Det är socialnämndens uppgift att väcka talan om 104 vårdnadsöverflyttning och rätten har då möjlighet att besluta om en sådan åtgärd förutsatt att det är uppenbart att åtgärden är det bästa för barnet.105
Bestämmelsen syftar till att motverka att barn som funnit sig tillrätta i ett familjehem blir berövade den miljö där de har sin främsta trygghet och där de känner sig som mest hemma. 106 I syfte att stärka principen om barnets bästa i LVU finns nu ett lagförslag om att vårdnaden ska kunna flyttas över redan efter två år för barn som varit placerade sedan väldigt ung ålder. 107
4.4. Parallella processer
Frågan om ett barn kan eller bör flytta hem till sina biologiska föräldrar efter en placering i familjehem kan således aktualiseras i en rad olika processer, något som gör den rättsliga regleringen på detta område något snårig och svårbegriplig. I fallet med flickan i HFD 2012 ref. 35 inleddes även två andra processer, en process gällande flyttningsförbud och en 108 process gällande en vårdnadsöverflyttning till familjehemsföräldrarna. Vad gäller 109 flyttningsförbudet så kom kammarrätten fram till att en successiv hemflytt inte kunde anses vara skadlig för barnet och ett flyttningsförbud var därför inte aktuellt. Vad gäller processen angående en eventuell vårdnadsöverflyttning beslutades det däremot om att flickans familjehemsföräldrar skulle utses som särskilda vårdnadshavare och hon bor därför såvitt känt fortfarande kvar i familjehemmet. Vid denna bedömning tog domstolen stor hänsyn till
13 § 3 st LVU.
103
13 § 4 st LVU.
104
6 kap. 8 § FB.
105
Prop. 1981/82:168, s. 70.
106
Ds 2021:7 s. 8–9, se mer om detta i avsnitt 6.2.
107
Kammarrätten i Stockholm, mål 7957-12.
108
Svea hovrätt, mål T 10827-13.
109
flickans starka anknytning till familjehemmet och familjehemsföräldrarna, en faktor som helt bortsågs ifrån i processerna kring upphörande av vård och flyttningsförbud.
Fallet med flickan visar på komplexiteten i dessa typer av frågor eftersom dessa tre parallella processer, som dessutom pågått under ungefär samma tidsperiod, resulterar i två helt olika utfall. Fallet visar också på hur strävan efter återförening med föräldrarna och barnets behov av trygghet och stabilitet väger olika tungt beroende på vilken fråga domstolen har att bedöma. 110
5. Principer vid upphörande av vård
5.1. Återföreningsprincipen
Strävandet efter återförening med den biologiska familjen anses vara en grundbult i hela barnskyddsregleringen. Principen framkommer inte uttryckligen i lagtext men man kan utröna principen i en rad olika regleringar som i exempelvis 13 § LVU där det stadgas att socialnämnden har ansvar att fortlöpande överväga om vården fortfarande behövs. I 111 förarbetsuttalanden har denna kontinuerliga prövning ansetts vara viktig eftersom vården inte ska pågå längre tid än nödvändigt och för det fall vården kan beredas på frivillig väg ska tvångsvården upphöra. Vidare betonas vikten av umgänge med föräldrarna under vårdtiden 112 och det är socialnämndens ansvar att tillgodose barnets behov av kontakt med vårdnadshavarna enligt 14 § LVU. Socialnämnden har också ett ansvar att hjälpa och stötta föräldrarna på ett sådant sätt att de har möjlighet att så småningom ta hem barnet. Även i 113 socialtjänstlagen markeras vikten av samhörighet med föräldrarna genom socialnämndens skyldighet att se till att all vård som företas utanför det egna hemmet utformas på ett sådant sätt att den främjar en god kontakt med hemmiljön. Denna kontakt har ansetts viktig 114 eftersom kontakten ofta utgör en förutsättning för barnets återvändande till de biologiska föräldrarna. 115
Se avsnitt 6.1 för vidare diskussion kring problemet med parallella processer.
110
Mattsson, 2010, s. 90.
111
Prop. 1979/80:1, s. 501–502.
112
Singer, 2019, s. 274.
113
6 kap. 1 § SoL.
114
SOU 2000:77, s. 123.
115
