Problem vid översättningen och motsägelsefulla mål

Jarl menar att problemen många gånger har att göra med att politiker sätter målen och att man då väldigt naturligt och självklart förenklar det.

Jag tror att man är i en villfarelse, att ju fler färdiga utredningar vi redovisar till åklagare för en misstänkt person, ju bättre är det och ju mer straff får den personen, men så är det inte (Jarl Holmström).

Vidare ges ett exempel att om en misstänkt person har begått 30 olika brott, är det kanske 6 utav dem som kommer leda till maximal påföljd för personen. De brott som är mellan 6 och 30 påverkar inte påföljden och då menar politiker som saknar den kunskapen att det hade varit

38

jättebra om alla 30 brotten utreds. Detta hade medfört att det tar mycket längre tid innan den misstänkte hamnar i domstol.

Vi håller på att försöka skruva det till att vi ska ha en dialog och komma överens om vilka 6 eller 7, beroende på baskategori, misstankar som ger maximal påföljd och sen ska vi förundersökningsbegränsa resten av misstankarna, vilket kan leda till att en dom sätts efter 5 månader i stället för 1,5 år (Jarl Holmström).

Jarl beskriver att om den dömde sedan begår nya brott leder det till domstolstrots och i svensk domstol är det väldigt högt värderat, det vill säga att man får en påbackning och en mycket kraftigare påföljd. Det är därmed av strategisk betydelse för Polismyndigheten att få

människor att upphöra med sin brottslighet, att få en snabb dom, optimera påföljden och vara beredd att utreda personen igen om de inte avslutar sitt kriminella beteende. Det är detta som Jarl menar med att det blir lite motstridigt gentemot politikerna och deras syn.

Stefan är inne på ett annat spår och menar att det inte går att styra sina anställda genom att bara ge dem en tjock handlingsplan. ”Har man inte en tydlig styrning görs det som personen i fråga anser är kul och detta måste man ha klart för sig som chef” (Stefan Sintéus)

Tove beskriver ytterligare ett problem när det kommer till polisen och deras mål, att

exempelvis öka tryggheten och öka uppklaringen, dessa är lite för generella för rättsväsendet eftersom myndigheten inte äger hela processen med Åklagarmyndigheten, domstolsverket och kriminalvården. När det kommer till tryggheten är det inte endast polisen som står för ett tryggare samhälle.

Man får väl se det som, vad kan polisen göra i den stora ”kakan”. Vi får ibland översätta vissa saker till att vi tolkar det så här och redovisar det så här (Tove Sporre).

För att hantera dessa problem berättar Jarl att mycket handlar om förståelse, en fördjupad förståelse. Polisen jobbar mycket med att folk ska förstå, varför och hur samt vad det får för effekter.

Det är också min bild av polisverksamheten, jag har beskrivit några gånger när jag varit ute och talat, som någon form utav egenföretagare i polisverksamhet. De som jobbar som poliser ute har ett så stort mandat i svensk polis, man har så stor verktygslåda, man kan åstadkomma så mycket själv. Det är inte som i USA där man måste vifta med en

husrannsakan, det beslutet kan den enskilde polismannen under många förutsättningar själv fatta. Folk är vana vid att fatta väldigt omvälvande beslut och då gäller det att uppmuntra den här fria företagsverksamheten för att verkligen få optimal effekt men samtidigt samla

39 ihop till ett koncerntänk, så att polisverksamheten blir en koncern som går i önskvärd

riktning (Jarl Holmström).

Stefan menar att en lösning på det ovan framförda problemet är att omsätta dokumentet i olika insatser, eftersom man inte kan styra enbart genom ett tjockt dokument. En likhet görs med sjukvården där det finns läkare med förkärlek för att jobba med vissa sjukdomar och om man släpper den styrningen lös, resulterar det i att de arbetar med vad de tycker är kul.

Ett klassiskt motsägelsefullt mål inom polisen uppmärksammas av Jarl som att det fanns ett mål att fånga fortkörare som bara kör mellan 6 och 9 km/h för fort eftersom forskning visat att det ger kanske till och med störst effekt på trafiksäkerheten. Poliser vill däremot rent generellt fånga dem som kör fortast, men det visar sig att genom att fånga dem som bara kör lite för fort skapar en medvetenhet hos trafikanter att bara köra 6 km/h för fort leder till dryga böter.

Det är översatt för oss att vi ska mäta andelen, det är polisen själva som har det påfundet, vilket jag stör mig på. Andelen fortkörare som blir bötfällda mellan 6 och 9 km/h och då menar jag att det är helt tokigt att använda ett andelsmått för ett sätt att nå det målet är att låta bli att rapportera dem som kör fortare (Jarl Holmström).

Stefan är mer inne på att det handlar om intresse och motivation och om dessa saknas blir målstyrningen inte legitim. Det handlar om att bättre motivera sina anställda, vara listig och vända situationen mot något som de faktiskt är intresserade av. Det är viktigt att rikta

anställda mot vad man vill veta och vad som ska avrapporteras samt är feedback viktigt i det avseendet av vad som varit givande och mindre givande. Det framgår att polisen är mycket mer modern i det anseendet nu än tidigare.

Tove är likt Jarl inne på att mål och krav från regeringen kan bli motsägelsefulla, exempelvis ska uppklaringen av brott öka, fler brott ska alltså skickas till Åklagarmyndigheten men samtidigt finns andra önskemål att sådant som inte går att utreda inte ska utredas, ökad effektivitet samt att förundersökningar ska läggas ned om det saknas en tro att det leder till något.

För att komma underfund med dessa problem förklarar Tove att polisen försöker ha tydliga metoder, riktlinjer, instruktioner för hur man ska gå till väga. Detta innebär inte att man går in i mista detalj men man jobbar mycket med att försöka vara tydliga. Klara beskriver vidare att många strategier har skapats inom olika områden för att operationalisera målen och förklara hur man ska arbeta inom ett visst område, exempelvis UL-strategi, BF-strategi samt

40

trafikstrategi. Det handlar om att försöka styra dem som arbetar inom området genom att förverkliga strategierna.

5.3.4 Prestationsmätning

Det kan finnas en mängd olika syften i att mäta saker inom sin verksamhet och i polisens fall fanns det framför allt ett centralt syfte som låg bakom mätningarna. Denna anledning är att då Polisen är en offentlig verksamhet är det viktigt att visa medborgare vad deras pengar går till.

Vidare verkade det även finnas en tanke att skapa legitimitet genom att visa att man faktiskt gjort något. Dessa tankar återspeglades hos både Stefan, Jarl och Emelie. Ytterligare sade Jarl att han tror många gillar att bli mätta för de ges då en chans att få prestera och bli

synliggjorda.

…vi vill tala om för skattebetalarna vad polisen gör. Det är inte svårare än så, vi vill tala om var vi lägger era skattepengar så att man får något ut av det (Stefan Sintéus).

Vi kan vara hur duktiga som helst, om ingen vet om att vi duktiga är det många som tror att vi inte är så duktiga. Så vi behöver promota lite ibland och behöver kunna påvisa (Jarl Holmström).

Det visade sig att de mäter praktiskt taget allt ner i detalj så länge det handlar om siffror.

Vi har massor (nyckeltal), vi har väl olika lätt och olika svårt att mäta olika delar i verksamheten. Något som vi är väldigt bra på att mäta är vår utredningsverksamhet, produktionsmåttet där är hur många förundersökningar som skickas till åklagaren för beslut, men vi mäter också inkomna ärenden, hur mycket har vi i balans,

medelgenomströmingstider, årsarbetskraft per utredda ärenden (Tove Sporre).

Dock när det kommer till det kvalitativa får de försöka vara mer kreativa exempelvis genom att skicka ut olika enkäter. Något som kom upp hela tiden under intervjuerna var

trygghetsundersökningarna som de utför, de utförs både på lokal och nationell nivå, den nationella utförs av Brottsförebyggande Rådet. Dessa undersökningar innefattar faktorer som självrapporterad brottsutsatthet, otrygghet när man är ensam ute på en kväll, om man avstår från aktiviteter på grund av otrygghet etcetera.

Brå gör ju en sådan mätning som vi tycker är helt ointressant, faktiskt och jag står verkligen upp för det, jag tycker att den tar för lång tid, den mäter på lokalpolisområdes nivå men i ett lokalpolisområde kan det finnas flera kommuner och flera olika stadsdelar i en kommun så vi kan inte använda den operativt. Det underlaget vi får av Brå, det kan vara intressant i ett övergripande strategiskt perspektiv men inte att använda som någon form av

41 prioriteringsunderlag så därför gör vi egna trygghetsmätningar med ja, vad var det senast,

jag tror det var 70 000 utskick i region syd, så det är rätt så stora apparater (Jarl Holmström).

De har även interna kvalitativa enkäter för de områden som är svårare att mäta som

exempelvis brottsförebyggande då det kan vara svårt att se effekten av något som inte sker, alltså om de lyckas med sitt jobb kommer inga brott ske men samtidigt blir det ett nollresultat och det är svårt att se om det är på grund av arbetet eller bara att brottsligheten minskat naturligt.

Vi gjorde en kvalitativ uppföljning där vi använde en enkät till alla

lokalpolisområdeschefer som sedan fick beskriva sin Brottsförebyggande verksamhet och då fångar man dels massa exempel men även effekten av arbetet (Klara Klingspor).

För att dessa nyckeltal ska vara användbara är det kritiskt att de utformas på ett korrekt sätt.

Det visar sig att både cheferna och controllrarna på Polisen är väl införstådda med hur SMART fungerar och att det är något de konstant har i åtanke när de utformar mål och mått även de alla kanske inte alltid uppfyller alla kraven. Ytterligare vid utformning av mått enades alla om att effekten egentligen var det centrala man är ute efter även om det ibland finns krav att visa så kallade ”siffermål”. Detta visas delvis via olika andelsmått som polisen använder, det var något både Stefan och Jarl talade om men Tove uttryckte det tydligast när hon talade om skillnaden mellan ”siffermål” och andelsmått. Andelsmått visar dock inte hela effekten men deras tanke är att de ska kunna se skillnaden över tid och efter vissa åtgärder där dessa mått är mätbara.

Men vi själva tycker inte att den säger allt, men vi har arbetat med att ha lite mer

kombinationsmått/Andelsmått så att man inte ska kunna, och det ingår lite i SMART, man ska inte kunna manipulera ett mått, att göra något för att det ökar. Då tar man i stället andelen av något då blir det svårare att manipulera och det säger lite mer. Vi har mycket mått som utredningsandel och redovisningsandel, det kanske är mest inom

utredningsverksamheten som dessa återfinns men även lite i serviceverksamheten (Tove Sporre).

Det är tydligt att på senare år har polisverksamhetens fokus justerats till att nu fokusera mycket mer på själva effekten av deras åtgärder från att tidigare fokuserat mycket mer på siffror. Både Stefan och Jarl samt de tre controllrarna som intervjuats talade alla om det handlar om att mäta effekten och att en siffra inte säger så mycket egentligen, man vet inte vad som är bra och vad som är dåligt. De arbetar fortfarande med siffror men inte lika mycket

42

på ledningsnivå, det kom fram vid intervjun med Emelie, Klara och Tove när de talade om deras olika arbetsuppgifter med rapporter och uppföljningarna medan Stefan och Jarl poängterade effekterna väldigt hårt.

Men det är också så att när du sätter upp målen, du kan ju inte till exempel säga så här att

“Narkotikaförsäljningen ska minska i Bromölla.”. För om jag 2020 hade 812 narkotikabrott där och 2021 så hade jag 811. Då har det ju minskat men jag har ju fortfarande en hel del, är ni med? Det är inget smart mål, man måste hitta andra sådana smarta. Jag köper aldrig sådana här siffermål och sådant. Det ska vara effektmål man mäter (Stefan Sintéus).

Detta kan sättas i kontrast med vad Tove sade när hon talade om effektmål i koppling till deras nationella trygghetsundersökning.

Men trygghetsundersökningen täcker ju inte hela vår verksamhet kanske så specifikt men annars har vi i vår löpande uppföljning ganska få effektmätningar eller mål, liksom att vi kan mäta effekten (Tove Sporre).

Att mäta och utvärdera polisverksamheten visar sig vara rätt komplicerat, särskilt när det kommer till de mer kvalitativa målen. Stefan förklarade att man får försöka vara mer kreativ i sin styrning. Han menade att det är viktigt att förklara för sin personal hur det går till så de får se ”nyttan med nöjet”. Liknande tankar kom från Jarl där han berättade att man ibland måste komplettera siffrorna med djupare undersökningar, detta visar återigen filosofin att man vill förstå orsaken bakom siffrorna mer än sifforna själva. All information de samlar in är små tårtbitar som man senare får sätta ihop för att skapa en helhetsbild. Klara förklarade att trygghetsskapande är särskilt svårt att utvärdera då det är något som sträcker sig igenom alla processer men att det är något de hela tiden jobbar på att bli bättre på att fånga in information om.

Så när jag var jobbade uppe i nordöstra Skåne så konstaterar vi att i Bromölla kommun när vi gjorde trygghetsmätningar så var det förvånansvärt högt utfall av otrygghet. Och när vi då samkörde det med antal kända brott, alltså registrerade brott, så var det en ganska låg brottsutsatthet. Men när vi kompletterade den med djupintervjuer så förstod vi att ”Ja men det finns ett antal enstaka kriminella individer i Bromölla som skapar en otrolig otrygghet”.

Så det var jag själv hittade på ett begrepp, falsk otrygghet, de hade inte anledning att vara så otrygga i Bromölla som de var. Det var väldigt liten risk att råka ut för brottslighet men det var lite störningsmoment i den lilla lilla kommunen som gjorde att många påverkades och det var jättelätt för oss att slå undan det problemet och genast liksom som fick man en fantastisk trygghet (Jarl Holmström).

43