“Att identifiera och förvalta kunskapstillgångar är som att försöka fånga fisk med bara händerna. Det går, men det är svårt att få grepp om föremålet för ansträngningen” (Stewart, 1997, s.86)
Under olika perioder har kritik riktats mot redovisningen för att företagens viktigaste tillgång har åsidosatts, nämligen de anställda i företagen. Även om personalen i många företag är den avgörande resursen redovisas den inte i balansräkningen. (Nilsson, 2005) Kraven har i stort sett gått ut på att normerna borde ändras för att passa dagens modernare företag. Det här är främst gynnsamt för tjänsteföretag som har stora tillgångar i intellektuellt kapital och ofta små materiella tillgångar. Nilsson (2005) skriver vidare att Redovisningsrådets akutgrupp har i ett uttalande motsatt sig en ändring med hänvisning till ”redovisningsteorin”.
Företag har börjat inse att deras fysiska tillgångars bokförda värde inte stämmer överens med det aktuella marknadsvärdet som oftast värderas till ett mycket högre pris än de fysiska tillgångarna. Det här har väckt intresset för värdering och redovisning av intellektuella tillgångar (Hansson & Andersson, 1999). Men Stewart (1997) menar att det är besvärligt att identifiera intellektuellt kapital och ännu besvärligare att utveckla det effektivt.
De flesta företag försummar förvaltningen av kunskap och Stewart (1997) menar att det här sker på grund av att kunskapen för det mesta är förpackad i ett materiellt omhölje, i magnetbandet i en ljudkassett, i pappret i en bok, i en talares kropp och så vidare. Problemet är att själva höljet förvaltas men inte innehållet. Han använder en vinflaska som metafor där vinodlare skulle fästa större vikt vid flaskan än vid vinet. Detta då det i slutändan är enklare
att räkna antalet flaskor än att ge en beskrivning av vinet. Stewart (1997) menar att det här är ett meningslöst sätt att hantera immateriella tillgångar. Ändå så fortsätter de flesta företag att enbart mäta det materiella höljet, allting från hur mycket pengar företaget har till hur lager, arbetande kapital och andra fysiska tillgångar används. Men den viktigaste värdesättningskällan, kunskapen, måste reda sig själv. Var är kunskapen? Vem har den? Hur förvaltar man den? Även begåvning och förmåga hör till det intellektuella kapitalet. Hur sätter man en prislapp på dessa? Hur ska man värdera immateriella tillgångar som service, kundanpassning med mera? Stewart (1997) menar att dessa är de avgörande tillgångarna mellan ”vinnare och förlorare”. Chefer och företagsledningen i företag måste förstå orsaken till varför de inte förvaltat det intellektuella kapitalet för att sedan kunna få ut det bästa av företagets idéer. De måste även ha förståelse för att försumlighet bidrar till stora kostnader. (Stewart, 1997)
En annan orsak till att det intellektuella kapitalet negligeras är att människorna inte inser hur lönande hjärnan egentligen är och att den gynnar avkastningen på företagets investeringar.
”Ovanför ytan finns de ekonomiska och fysiska tillgångarna, glittrande i solen, synliga, ibland till och med oroväckande. Under, osynligt, finns någonting vida större, vars betydelse alla inser men vars konturer ingen känner till” (Stewart, 1997, s96).
Det immateriella är svårt att greppa skriver Stewart (1997). Företag måste definiera det för att kunna hantera det. Definitionen kommer då i sin tur att skapa förståelse och stimulera till handling. (Stewart, 1997)
Svårigheter som finns på vägen för en balansering av mjuka värden är, skriver Bergstrand, Lundgren & Söderström (1993) bland annat traditioner, praxis och sedvänjor som vuxit fram ur en ”rymlig” lagstiftning. Det finns argument mot balanseringen av investeringar när det kommer till kompetens eftersom man inte kan äga människan. Dock finns det ett argument som författarna anser vara relevant som man ser utifrån likvidationsmässiga perspektiv på balansräkningen. Däremot anses inte argument som avser förädlingsmässiga aspekter hålla. Ett annat hinder är att de flesta tjänstemän är ovana vid en produktivitetsmätning av insatser
men också att det finns en ömsesidig oförståelse mellan datamänniskor och bland annat ekonomer. (Bergstrand, Lundgren & Söderström, 1993)
Smith (2006) skriver om olika kriterier som ska uppfyllas för definitionen av en tillgång. Det andra kriteriet, kontroll, anförs som ett argument för att inte betrakta personal som en tillgång i redovisningen. Det här på grund av att ett anställningskontrakt varken ger företaget rätten att äga eller att kontrollera sina anställda. Alla har rätt att lämna företaget.(Smith, 2006)
Om företag skulle frångå aktuell praxis och istället tolka kontrollkriteriet liberalt genom att exempelvis utgå från under hur lång tid olika kategorier av medarbetare brukar stanna i företaget, får man inte glömma att även en skuld borde tas upp för att balansera. Men frågan är då: Vilka konsekvenser skulle det här leda till i övrigt, om balansräkningen ska balanseras? (Smith, 2006).
3.3.1 Rättvisande bild
”There is more to the picture than meets the eye” G. Braque (Hansson & Andersson, 1999, s. 12)
Hansson & Andersson (1999) diskuterar, som vi skrev innan, det intellektuella kapitalet som gapet mellan det bokförda substansvärdet och marknadsvärdet. I tjänsteföretag är det här gapet stort då deras anläggningstillgångar är relativt små. Det här innebär att det uppstår dolda värden och att det i sin tur leder till en falsk verklighetsbeskrivning. Samtidigt hämmas även förståelsen för det intellektuella kapitalet. Tyvärr tar dagens redovisningsprinciper inte någon hänsyn till de dolda värden som finns i främst tjänsteföretag. Humankapitalet bokförs enbart som en kostnad fast det även skapas genom investeringar. Det här på grund av att det inte accepteras av de rådande redovisningsprinciperna. (Hansson & Andersson, 1999).
Arbetsgruppen Konrad (1989) skriver om problemet som finns bland annat i kunskapsföretag och för externa ägare. De menar att kunskapsföretagen egentligen inte vet på vilket sätt de ska redovisa sitt arbete för att hjälpa de externa ägarna att få svar på de frågor de kan ha. De skriver vidare om hur ”läsarna lämnas i sticket” då årsredovisningarna enbart innehåller lite standardfraser om hur viktig personalen är för företaget. Ingen relevant information ges till
aktieägarna när det kommer till den viktigaste resursen företaget har – personalen. Då kunskapsföretag är beroende av sina anställda som individer och deras kompetens är det viktigt att redovisningen ger läsaren en korrekt uppfattning om personalens kunskap, produktionsförmåga, stabilitet och vinstpotential. I dagens läge finns det ingen möjlighet att få fram dessa uppgifter ur den ekonomiska redovisningen. (Arbetsgruppen Konrad, 1989)