Problematisk samverkan

Utifrån de teman som identifierats under analysprocessen har vi analyserat de situationer där socialsekreterarna anser att samverkan sker med en viss problematik. En av dessa situationer är när socialsekreterare samverkar med barnens gode män och vårdnadshavare. Flera

intervjupersoner nämnde att de ibland har kontakt med de ensamkommande barnens föräldrar via till exempel internettjänsten Skype. Intervjuperson A menar att samverkan med föräldrar blir möjligt om de ensamkommande barnen själva har kontakt med sina föräldrar och är öppna med den kontakten med socialsekreteraren. Intervjuperson C menar att det oftast är svårt att ta kontakt med barnets föräldrar, men i de fall det går kan det vara nödvändigt då föräldrarna kan agera stöd för barnet och exempelvis att motivera barnet att sköta sig i skolan.

“Faktiskt så har vi också kontakt med deras [föräldrar] också i olika länder så att vi har Skype möten och sånt. [...] det är ju få ungdomar som har kontakt med sina föräldrar, men där det finns möjlighet så…” (IP. A)

Eftersom de ensamkommande befinner sig i Sverige utan föräldrar eller vårdnadshavare har de en god man eller särskild förordnad vårdnadshavare (SFV). Den gode mannen har alltid en röst i socialtjänstens beslut rörande det ensamkommande barnet rörande beslut om insatser och liknande. På frågan om hur socialsekreterarna anser att samverkan med goda män fungerar svarade två av dem så här:

“Ja, jag menar, det beror ju på från fall till fall. Vissa gode män [är inte duktiga] och vissa gode män är jätteduktiga och är väldigt ambitiösa och finns alltid där. [...] Jag har mer erfarenhet av bra gode män från mina ungdomar än vad jag har från dåliga gode män. [...] Dom [som är duktiga] finns alltid till hands, jag menar telefonsamtal eller mail.” (IP. B)

“Jag tycker det är lite svårt. Alltså, i vissa fall tycker jag det är väldigt svårt att samarbeta med gode männen. Ehm. Eh, allt beror ju på vad, hur engagerad den andra personen är. Eh, hur mycket koll den har. Eh, så det är väldigt olika. ” (IP. D)

På så sätt går det att säga att hur samverkan fungerar eller inte fungerar är beroende av vilka de gode männen är, hur engagerade de är i det ensamkommande barnet och vad för relation den gode man har till det ensamkommande barnet. Intervjuperson B uppgav att om de är en god man som inte alls är samarbetsvillig eller engagerad i det ensamkommande barnet har socialsekreteraren i sin profession möjlighet att byta ut den gode mannen, detta genom samverkan med Överförmyndarenheten.

En annan situation där socialsekreterarna anser att samverkan är problematisk gäller

samverkan med olika boendeformer, specifikt HVB-hem. Socialsekreterarna placerar barnen på olika typer av boenden beroende på vad individen har för behov. Oavsett vilken

boendeform ett barn placeras i har socialsekreteraren kontinuerlig kontakt med

boendepersonal eller boendeföreståndare. Kontakten gällande ett barn sker dock främst med den personal som är kontaktperson för individen som berörs. Intervjuperson C liknar

socialtjänsten som en kund som betalar för en tjänst i form av vård och boende för ensamkommande barn och unga vid exempelvis HVB-hem eller familjehem. Då

socialtjänsten betalar HVB-hem för en tjänst föreligger även vissa förväntningar och krav som socialtjänsten ställer, vilka ska levereras från boendets sida Det är i det här skedet samverkan med boendet kan brista. Det vill säga mellan förväntningarna som

socialsekreterarna ställer på boendet och på vad boendet faktiskt levererar. Intervjuperson C uttryckte att samverkan, trots vissa brister, fungerar. Till exempel brister det i vilket ansvar HVB-hem anser att de har för ensamkommande barn och unga som är placerade där. En annan orsak till varför intervjuperson C anser att HVB-hemmen brister är för att hon upplever att HVB-hemmen inte alltid ser de ensamkommande barn som bor där, och att utformningen av boenden gör det lätt för barnen att hålla sig undan.

“Kompetensen och ambitionsnivån på många HVB-hem lämnar mycket övrigt att önska.” (IP. C)

Samma socialsekreterare beskriver att en orsak till varför samverkan mellan socialtjänsten och HVB-hem har fungerat dåligt är att socialtjänsten inte har en kultur av att säga ifrån.

“Ja, socialtjänsten har ju ingen historia eller historisk kultur av att vara kravställare egentligen, va. [...] För det är inte så många som, ja… klagar. Det finns inte den kulturen.” (IP. C)

Analys

Gode män har som uppdrag att hjälpa det ensamkommande barnet i situationer där en

vårdnadshavare skulle har trätt in, till exempel i kontakten med socialtjänst, skola eller frågor som rör det ensamkommande barnets ekonomi. Syftet med samverkan mellan gode män och enheten är därför att möjliggöra för socialsekreteraren att vara involverade i barnets liv för att kunna identifiera barnets problematik, behov och utveckling. Då den gode mannen alltid har en röst i socialtjänstens beslut rörande det ensamkommande barnet blir makt en central aspekt i samverkan. Detta kan ta sig uttryck exempelvis om en god man motsätter sig

socialsekreterarens bedömning och beslut, med andra ord motsätter sig socialsekreterarens expertis inom socialt arbete. Problematisk samverkan med gode män kan leda till denna konflikt vilket i sin tur leda till att det brister i fokus på barnets bästa. Fokus skiftar från att tillsammans utöva det som är bäst för barnet till att båda aktörer anser sig själv ha rätt i frågan. I problematisk samverkan med gode män kan maktaspekten kan ta sig uttryck i att socialsekreteraren, utifrån sin kunskap och expertis inom området socialt arbete, bedömer att en god man är okvalificerad och därmed kontakta överförmyndarenheten för ett eventuellt byte av god man. I mötet mellan god man och socialsekreterare kan det därför uppstå en maktobalans över vem som vet vad som är bäst för barnet och därmed en risk för brister i arbetet med barnen (jmf. Börjesson & Rehn, 2017; jmf. Danermark, 2004).

Socialsekreterarnas erfarenheter av samverkan med HVB-hem tolkar vi som problematisk samverkan. Denna problematiska samverkan kan, liksom samverkan med gode män, förstås utifrån makt. I alla relationer mellan olika myndigheter, verksamheter och professioner är makt en egenskap som aktiveras utifrån kontextens premisser. Synen på makt som en egenskap i samverkan går även att applicera på samverkan mellan socialsekreterare och

HVB-hem. Genom att i det inledande skedet i en samverkansprocess vara tydlig med vad för ansvar de olika parterna har i just den här relationen, synliggörs även vilken part som har makt och när makten kan användas. Om en aktör i samverkan inte uppfyller sitt ansvar och förväntningar som de andra aktörerna förväntar sig, har den andra parten på grund av sin makt rätt att ställa krav (jmf. Danermark, 2004). Det råder en dissonans gällande

socialsekreterarnas förväntningar på boendena och vad boendena levererar. Vi tolkar det som att socialsekreterarna har en önskan samt behov av bättre samverkan med boenden,

exempelvis HVB-hemmen. Detta för att socialsekreterarnas förväntningar på arbetet som boendena utför ska stämma överens med vad boendena levererar, detta för att deras egna arbete ska kunna utföras så effektivt som möjligt. Uppgiften att ställa krav på god delaktighet i samverkan ligger på högre chefer inom socialförvaltningen i upphandlingen med cheferna för de HVB-boenden som de använder sig av. Socialsekreterarna kan dock utifrån sitt

handlingsutrymme vara mer eller mindre involverade i HVB-boenden och ställa krav, trots att detta ansvar ligger på högre chefer. Detta då socialsekreterarnas arbete är beroende av att HVB-boenden uppfyller de krav på god samverkan för att socialsekreterarnas uppdrag ska uppfyllas. Det föreligger en hierarki i var makten och ansvaret för god samverkan ligger. En tolkning är därför att bristfällig samverkan mellan enheten och boenden ej beror på en kultur av att socialsekreterare inte säger ifrån och ställer krav på boenden utan att detta ansvar ligger på högre nivåer. Maktaspekten i denna situation kan även förstås utifrån Foucaults

maktperspektiv, alltså att makt förstås utifrån effekterna och konsekvenserna av makten istället för en makthavares motiv och maktutövande. De maktojämlikheter som uppkommer i situationen är effekter av en värdeneutral kraft som existerar och påverkar i alla sociala kontexter (jmf. Lindgren, 2015). I denna situation tar sig makt i uttryck i en hierarki där socialsekreterarna är offer för problematik i samverkan med boenden utan möjlighet att påverka situationen. Då ett bra och stadigvarande boende är ett av de mest grundläggande behoven som de ensamkommande barnen har riskerar även brister i samverkan med boendet att innebära att barnets behov inte tillgodoses tillräckligt på boendet (jmf. Wade 2011).