Var slutar socialsekreterares ansvar? : En fallstudie om socialsekreterares arbete med ensamkommande barn

Örebro universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet Socialt arbete, C C-uppsats, 15 högskolepoäng HT 2018

Var slutar socialsekreterares ansvar?

- En fallstudie om socialsekreterares arbete med

ensamkommande barn

Hannah Grönstedt Kristiansson Christopher Sletto Handledare: Christina Hjorth Aronsson

VAR SLUTAR SOCIALSEKRETERARES ANSVAR? Örebro universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet

Socialt arbete, C

C-uppsats, 15 högskolepoäng HT 2018

Sammanfattning

Denna studie undersöker hur socialsekreterare vid socialtjänsten arbetar med

ensamkommande barn. Specifikt undersöker studien hur samverkan med andra aktörer som de ensamkommande kommer i kontakt med fungerar. Studien undersöker även

socialarbetarnas ansvar gentemot barnen samt hur till exempel kulturell identitet kan vara en faktor i arbetet. Studien har använt sig av en kvalitativ metodansats och har samlat in data genom semistrukturerade intervjuer. Totalt genomfördes fyra intervjuer med socialarbetare på en specifik enhet för ensamkommande barn vid socialtjänsten i en mellanstor kommun i Mellansverige. Tre av intervjupersonerna var socialsekreterare på enheten, den fjärde intervjupersonen var gruppledare för enheten. En tematisk analysmetod tillämpades vid bearbetning av data. Resultatet visade att socialsekreterarna vid enheten har ett diffust och ostrukturerat uppdrag vilket tillsammans med ett brett handlingsutrymme i deras arbete, har lett till att deras ansvarsområde överlappas med andra professioner. Det har även visat sig att samverkan är ett diffust begrepp som ofta är svårt att skilja från samarbete, vilket har lett till en förvirring över hur samverkan ska ske på bästa sätt. Slutligen diskuteras bland annat de ensamkommande barnens roll som klienter och den förvirring och förväntningar som detta medför.

Where does a social worker's responsibility end? Hannah Grönstedt Kristiansson & Christopher Sletto Örebro university

School of Law, Psychology and Social Work The Social Work Program

Social Work C Essay 15 credits Autumn 2018.

Abstract

This study examines how social workers at the social services are working with

unaccompanied children, more specifically the cooperation process with other professionals which the unaccompanied children come in contact with, the responsibilities of the social worker and how for instance cultural identity factors in this work process. A qualitative methodology was used, and data was collected using semi-structured interviews. A total of four interviews were conducted with social workers in a specific unit of social services working with unaccompanied children in a medium-sized municipality in Central Sweden. Three of the respondents were social workers in the specific unit and the fourth respondent was the group leader of the unit. A thematic approach was then used to interpret the results. The result indicated that the social workers have an unclear and unstructured assignment in their work with unaccompanied children which, paired with a wide discretion, has led to their responsibilities overlapping with other professionals’ responsibilities. Furthermore, there is a confusion concerning how cooperation is best exercised since it is a blurred concept which is often hard to distinguish. Lastly discussions are made regarding e.g. the unaccompanied children’s role as clients and the entrained confusions and expectations of this role.

Keywords: social worker; unaccompanied children; cooperation; responsibilities; culture;

Tack!

Vi vill börja med att tacka socialarbetarna som ställde upp på intervjuer, utan er hade den här studien inte varit möjlig. Ni bidrog med många kloka tankar och var mycket engagerade vid intervjuerna.

Vi vill också tacka våra familjer, nära och kära som har stöttat och motiverat oss under c-uppsatsprocessen både i mot och medvind.

Vi vill även ägna ett stort tack till vår handledare Christina Hjorth Aronsson som med stort engagemang, glädje och tid har väglett oss i c-uppsatsskrivandet.

Innehållsförteckning

6.5. Slutsats av analys ... 35 7. Slutdiskussion ... 37 7.1. Förslag till vidare forskning ... 38 Referenslista ... 40 Bilaga 1: Informationsbrev ... 43 Bilaga 2: Intervjuguide ... 44 Bilaga 3: Sökord ... 45

1. Inledning

År 2015 inträffade den så kallade “stora flyktingvågen” vilket i efterhand har beskrivits av media som den största flyktingkrisen i modern tid (Berger, 2016). Enligt Migrationsverket flydde 1 321 050 människor från sina hemländer till ett land inom Europeiska unionen (EU) under 2015. Enligt Migrationsverkets statistik över asylansökningar i Sverige år 2015 var det 162 877 personer som sökte asyl i Sverige. Av dessa var 35 369 av de asylsökande

ensamkommande barn, det vill säga att de anlände till Sverige utan någon förälder eller annan vuxen som trätt in som vårdnadshavare. De länderna som flest människor flydde från år 2015 var Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea, Somalia och Iran. Bland de ensamkommande barnen var de allra flesta från Afghanistan (Migrationsverket, 2016). I november 2015 infördes gränskontroller och mottagandet av flyktingar i Sverige anpassades till EU:s miniminivå. Antalet asylsökande sjönk men trots gräns- och ID-kontroller fortsatte flera tusen människor att fly och riskera sina liv på vägen mot Europa och Sverige (Berger, 2016). Två år senare, år 2017, visar Migrationsverkets statistik att antalet asylsökande har minskat till 25 666

personer, varav 1336 av dessa personer var ensamkommande barn (Migrationsverket, 2018).

Enligt 2 kap. 1 § Socialtjänstlagen (2001:453) [SoL] ansvarar socialtjänsten över att den enskilda får det stöd och den hjälp som den behöver. Enligt 2a kap. 1 § i samma lag, är det stadgat att det är den kommun som ett barn vistas i som har det övergripande ansvaret att tillgodose barnets grundläggande behov. Vid ankomsten av ett ensamkommande barn i en kommun ska socialtjänsten inleda en utredning ( 11 kap. 1 § SoL) för att se om barnet mår bra och har något särskilt behov som behöver tillgodoses. Denna utredning ska handläggas skyndsamt och vara slutförd inom fyra månader (11 kap. 2 § SoL). Som tidigare nämnts var det ett högt antal ensamkommande barn som anlände till Sverige år 2015. Detta kan jämföras med år 2013 då det endast var 3852 ensamkommande barn som ansökte om asyl. Antalet ensamkommande barn som behövde stöd och hjälp från Sveriges kommuner ökade nästan tio gånger under 2015 (Migrationsverket 2014; Migrationsverket 2018). Detta medförde en hög arbetsbelastning för socialkontor runt om i Sverige, som vid denna period inte hade

tillräckliga resurser eller möjligheter till att tillgodose alla de ensamkommande barnens behov (Migrationsverket, 2016). Några exempel på hur bristen av resurser visade sig på socialkontoren under år 2015 var till exempel att utredningar inte utfördes korrekt eller att de inte blev klara i tid (inom fyra månader). Vidare blev dokumentationen av arbetet bristfällig. Det fanns även svårigheter i att få tag på tolkar och det blev svårt för socialsekreterarna att träffa alla barn och ungdomar enskilt för utredningssamtal (Socialstyrelsen, 2016b).

1.1. Problemformulering

Under hösten år 2015 stod alla kommuners socialtjänster i Sveriges inför en ny och

oförutsedd situation då tiotusentals barn anlände till Sverige utan föräldrar. Det innebar att alla Sveriges kommuner blev tvungna att hitta hållbara sätt att arbeta på, dels för barnen som behövde få sina grundläggande behov som boende och skola tillgodosedda, dels även för sig själva i rollen som socialsekreterare för att inte riskera utbrändhet. Den här studien har för avsikt att undersöka hur socialsekreterare arbetar med ensamkommande barn idag, samt hur socialtjänsten samverkar med andra myndigheter och verksamheter kring ensamkommande barn. Tidigare forskning har bland annat tittat på effekten av att socialtjänsten samverkar med andra myndigheter för att förbättra ensamkommandes situation, där det visat att samverkan har stor betydelse för deras situation samt att det är viktigt att alla aktörer som har kontakt med ensamkommande barn bör ha en multikulturell medvetenhet och kompetens (Hanberger, Wilmelius, Ghazinour, Isaksson & Eriksson, 2016). I den litteratursökning som genomförts för denna studie visade det sig att de flesta studier fokuserar på hur boendepersonal arbetar med ensamkommande barn. Få studier undersökte hur socialsekreterare arbetar med ensamkommande barn, vilket är ett skäl till varför det är av stor vikt av att göra en

är utförd under år 2018, tre år efter flyktingströmmen, vilket innebär att socialsekreterarnas arbetssätt med ensamkommande barn har hunnit utformas och prövats. Detta är ytterligare ett skäl till varför det är av stor relevans för socialt arbete att undersöka socialsekreterares arbetsmetoder med ensamkommande barn.

1.2. Syfte

Med utgångspunkt i problemformuleringen har följande syfte formulerats:

Syftet med denna studie är att undersöka hur socialsekreterare arbetar med ensamkommande barn och unga.

1.3. Frågeställningar

Syftet genererar följande frågeställningar: 1. Hur sker samverkan och med vilka?

2. Vilket ansvar har socialsekreterare i arbetet med ensamkommande barn?

3. Har socialsekreterarens samt barnets kön och ålder samt kulturell, etnisk och religiös bakgrund någon påverkan i arbetet?

2. Bakgrund

Regelverk av betydelse för uppsatsen

Studien kommer innehålla flera centrala begrepp som läsaren behöver ha en förståelse för vad de innebär. Här nedan kommer därför några frekvent använda begrepp att definieras.

Socialt arbete som profession

Socialt arbete inom socialtjänsten i Sverige vilar på Socialtjänstlagen. Lagen ger utrymme för professionen att kunna tolka hur de ska agera och arbeta utifrån sin expertis och kompetens. Lagen kan användas som ett verktyg för professionen socialsekreterare i deras arbete med klienter (Börjesson & Börjesson, 2015). Socialtjänstens arbetsfält kommer enligt Börjesson och Börjesson (2015) alltid att vara öppet för de problem som kan uppstå i samhället. Det vill säga att när ett samhällsproblem som påverkar människorna i samhället uppstår och växer sig större, kommer socialarbetare och socialtjänsten försöka lösa eller reducera problemet. Det är i många fall svårt för socialarbetare att uppnå deras mål att lösa samhällsproblem och

effektivt hjälpa de individer som behöver stöd. Det är inte ovanligt att socialarbetare upplever att deras arbete är otillräckligt. Därför är det viktigt att komma ihåg att det är syftet med målet som är kärnan för socialt arbete (Ibid.). Enligt Christoffersen (2017) är definitionen av vad en profession är, en yrkesgrupp med en särskild och betydelsefull kompetens som förvärvats genom en akademisk utbildning. Socialarbetare eller socionomer är därmed en profession som baserar deras arbete dels på erfarenheter som det sociala arbetet medför med tiden. Arbetet baseras dels även på en akademisk utbildning inom socialt arbete som

inkluderar vetenskap, forskning, sociologi, psykologi och juridik. Socialt arbete kan utövas på flera nivåer. När det utövas på samhällsnivå innefattar de oftast förebyggande arbete och samhällsplanering. Socialt arbete kan även bedrivas på grupp- och organisationsnivå samt individnivå (Meeuwisse & Swärd, 2006).

Myndigheters struktur och ansvar gällande ensamkommande barn och unga

Varje kommun i Sverige styrs som en verksamhet där kommunens olika områden, till

exempel skola och omsorg, delas in i olika förvaltningar. Varje förvaltning har i sin tur varsin politisk nämnd som fattar alla slutgiltiga beslut inom varje förvaltning. Socialtjänsten går under socialförvaltningen och den politiska nämnden kallas för socialnämnden. Politikerna i socialnämnden fattar beslut om till exempel omhändertagande enligt Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU] ska tas eller inte utifrån hur handläggaren för ärendet har motiverat ett förslag till beslut (Börjesson & Börjesson, 2015).

När ett ensamkommande barn anländer till Sverige och söker asyl i Sverige handlägger Migrationsverket ärendet för att utreda barnets möjlighet till uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverket har även det övergripande ansvaret över att barnet anvisas till en kommun samt ansvarar för att betala ut dagersättning till barnet. Att bli anvisad till en kommun innebär att Migrationsverket bestämmer vilken kommun som ska ansvara för boende, skola och välmående för det ensamkommande barnet. Alla kommuner kan bli möjliga mottagare för barnet, det vill säga att bara för att en person sökt om asyl i Stockholm innebär det inte att personen kommer anvisas till en kommun inom Stockholms län. Om Migrationsverket beslutar om att avslå ansökan om uppehållstillstånd, kan barnet överklaga beslutet och få beslutet prövat på nytt. Barnet har rätt att överklaga två gånger. Om barnet fått tre avslag ska barnet om möjligt återvända till sitt hemland. Som nämnts tidigare blir en kommun ansvariga för det ensamkommande barnet när barnet anvisas till kommunen från Migrationsverket. Anvisningskommunen har ansvaret för att se till att barnet har ett bra och passande boende. Kommunen ansvarar för att bistå det ensamkommande barnet med det stöd och behov som barnet kan tänkas ha. Kommunens ansvar sträcker sig även till att ansöka om en god man åt barnet som tar över det ansvaret över ekonomin och andra beslut som vårdnadshavaren annars skulle tagit. Kommunen ska även se till att barnet har möjlighet till att gå i skolan.

Landstinget ansvarar över det ensamkommande barnets hälso- och sjukvårdsinsatser, där även tandläkarvård. Ensamkommande barn har samma rättigheter till sjukvård som alla andra som bor inom det aktuella länet (Socialstyrelsen, 2016a).

Ensamkommande barn och unga

Enligt 1§ femte stycket Lagen (1993:137) om mottagande av asylsökande m.fl. [LMA], är ett ensamkommande barn en person under 18 år som anlänt och befinner sig i Sverige utan sina vårdnadshavare eller annan vuxen person som har trätt i föräldrarnas ställe. Om en eller båda föräldrarna till ett ensamkommande barn anländer till Sverige, eller om vårdnaden av barnet genom en rättsprocess överflyttas till någon annan i Sverige, anses inte barnet längre vara ensamkommande. När ett ensamkommande barn fyller 18 år, slutas personen betraktas som ett barn (Socialstyrelsen, 2016, s. 9). I den här uppsatsen kommer begreppet ensamkommande barn användas som ett samlingsbegrepp. Med begreppet barn menas alla människor under 18 år (Unicef, 2018). På enheten som studerats i denna uppsats benämns även individer som är “unga vuxna” mellan 18–21 år aktuella. Denna grupp kommer även att ingå i begreppet “barn” i denna studies resultat då arbetet generellt ser detsamma ut för alla aktuella

ensamkommande på enheten. Skillnader mellan gruppen under 18 år och över 18 år kommer att förtydligas där det råder skillnader. I artiklar och studier om ensamkommande barn förekommer ibland begreppet “ensamkommande flyktingbarn” eller “ensamkommande asylsökande barn”, dessa begrepp är i denna studie synonyma med samlingsbegreppet “ensamkommande barn”.

Asyl och asylsökande

Enligt 1 kap. 3 § Utlänningslag (2005:716) är asyl när en utlänning (en person född utanför Sverige och nordens gränser) får uppehållstillstånd för att personen bedöms vara en flykting eller är särskilt skyddsbehövande. Migrationsverket beskriver att asyl är att söka skydd. En asylsökande är en person som tar sig till Sverige för att söka skydd (Migrationsverket, u.å.).

En asylsökande person beviljas uppehållstillstånd om någon av ovannämnda skäl är uppfyllda (5 kap. 1 § Utlänningslagen). Det är Migrationsverket som utreder den asylsökande personens skäl till uppehållstillstånd och gör bedömningen om en asylsökande person ska beviljas uppehållstillstånd eller inte. Det finns två olika typer av uppehållstillstånd: permanent uppehållstillstånd (PUT) och tillfälligt uppehållstillstånd (TUT). Det tillfälliga

uppehållstillståndet är tidsbegränsat men kan dock förlängas (5 kap. 1 § Utlänningslagen).

Ensamkommande barns rättigheter i Sverige

I 6 kap. 1 § Föräldrabalken (1949:381) [FB] regleras alla barn i Sveriges rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran av sina vårdnadshavare. Rättigheten att få de ovan nämnda behoven tillgodosedda gäller även för ensamkommande barn. Ansvarsfrågan ligger i detta fall på det ensamkommande barnets gode man om barnet har sökt asyl, men inte fått svar på

uppehållstillstånd eller eventuellt fått avslag. Om det ensamkommande barnet fått uppehållstillstånd tilldelas barnet en särskild förordnad vårdnadshavare som då tar över ansvarsfrågan över att dessa rättigheter och behov tillgodoses (Socialstyrelsen, 2016). Även SoL och LVU är även tillämpningsbara för ensamkommande barn som behöver särskilt stöd och skydd (Socialstyrelsen, 2016a).

3. Tidigare forskning

Nedan följer en översikt av vetenskapliga studier om socialt arbete med ensamkommande barn vilket har grupperats efter identifierade teman. Efter en presentation av artiklarna utifrån dessa teman avslutas avsnittet med en sammanfattning.

3.1. Samverkan i arbetet med ensamkommande barn och unga

Hanberger et al.(2016) har i en svensk studie undersökt effektiviteten av samverkan kring olika sociala omsorgs- och stödmöjligheter samt hur dessa uppfattas av både professionella aktörer och ensamkommande barn. Denna studie syftar till att precisera vad som är effektiv samverkan gällande stödmöjligheter för ensamkommande barn och unga i Sverige. Studiens resultat visar att vissa kriterier bör uppfyllas för att nå en effektiv samverkan gällande stödmöjligheter. Dessa är att det ska finnas tydlig och välinformerad förståelse för de behov som stödet syftar till att fylla. Stödet ska vara flexibelt då det kommer att behöva anpassas efter olika behov. Stödet ska uppfylla både klientens och utförarens krav samt hålla sig inom en ekonomisk ram. Vidare belyser studien vikten i att alla professionella aktörer i stödarbetet behöver samverka. Effektiv samverkan mellan aktörer gynnar alltså stödarbetet med

ensamkommande barn (Hanberger et al., 2016).

3.2. Socialarbetares arbete med återvändandet av ensamkommande asylsökande till sina hemländer

En svensk studie av Sundqvist, Ögren, Paduab och Ghazinour (2016) undersökte samverkansmönster i arbetet gällande återvändandet av ensamkommande asylsökande flyktingbarn till sina hemländer eller det land de först sökte asyl i. Sundqvist et al., (2016) menar att vid återvändande av asylsökande individer behöver processen ske på ett sätt som inte kränker individens värdighet. I återvändandeprocessen av ensamkommande barn samverkar fyra professionella aktörer: Hem för vård och boende (HVB-hem),

Överförmyndarnämnden, Migrationsverket samt Polisen. HVB-hemmen samt

Överförmyndarnämnden styrs på kommunal nivå varav Migrationsverket samt polisen är statliga myndigheter. Vidare är exempelvis polisen endast delaktiga i samverkan i de fall där individen, som står inför återvändande, är ovillig att genomföra återvändandeprocessen. Studien visade bland annat att samverkan mellan dessa professionella aktörer var låg gällande arbetet med återvändandeprocessen för ensamkommande barn och unga i Sverige. Resultatet visade även att de professionella aktörerna använde sig av olika strategier gällande

hanteringen av sina arbetsuppgifter. Detta visade sig trots att alla aktörer var eniga om vikten i samverkan mellan aktörer. Sundqvist et al. (2016) kunde identifiera olika

samverkansmönster i samverkansprocessen: vissa aktörer agerade passivt eller isolerade sig från processen helt och hållet, andra aktörer agerade främst med utgångspunkt i sina

personliga preferenser eller baserade sitt arbete på känslor och tankar. Samverkan mellan polisen och socialarbetare har även visat sig vara problematisk då dessa aktörer ofta kritiserar varandras arbete istället för att lägga fokus på samverkan. Vidare visade det sig att aktörerna var osäkra på vilken aktör som hade det huvudsakliga ansvar för att en god samverkan skulle finnas. Sundqvist et al., (2016) finner att denna bristfälliga samverkansprocess har lett till att stödarbetet i återvändandeprocessen för de ensamkommande barnen blivit bristfälligt vilket vidare medför en risk att kränka individens värdighet.

En brittisk studie (Wright, 2014) har undersökt socialarbetares arbete med återvändandet av ensamkommande barn och unga. Studien visar att det är av stor betydelse för det

ensamkommande barnet att redan från när hen blir aktuell hos en socialarbetare få

information om vad ett eventuellt avslagsbeslut kan leda till. Det vill säga att personen vid ett slutligt avslag måste återvända till sitt hemland, som hur den processen går till. Beslut om utvisning kan vara extremt stressfyllt för ensamkommande barn och ungdomar att få. Det kan även för socialarbetare i sin profession vara svårt att gå mellan att följa arbetet riktlinjer och

samtidigt ha etiska principer som tillhör professionen och utbildningen som socialarbetare. Enligt Wright (2014) bör socialarbetarens roll vara neutral, exempelvis på så vis att det inte är socialarbetaren som ska framföra avslagsbeslut. Detta eftersom det ensamkommande barnet eller ungdomen vid beslut om avslag på asylansökan kan behöva emotionellt stöd från socialarbetaren. Det utesluter dock inte att socialarbetaren ska informera det

ensamkommande barnet eller ungdomen redan från första början om vad ett avslagsbeslut och återvändande till sitt hemland skulle innebära samt hur ett återvändande skulle fungera rent praktiskt. Att tidigt ge barnet eller ungdomen sådan information kan vara avgörande för hur han eller hon reagerar på ett avslagsbeslut och utvisning till sitt hemland. Det skulle även medföra att socialarbetaren skulle ha tid på sig att presentera olika ideella organisationer (till exempel Röda Korset) som barnet eller ungdomen kan vända sig till för extra stöd och hjälp i processen (Ibid.). Studien visar även på att samverkan mellan de olika myndigheter och organisationer fångar upp behov som de aktuella barnen och ungdomarna kan tänkas ha, vilket ger positiva resultat för barnet. Till exempel genom att representanter för myndigheter och organisationer kommunicerar om hur de upplever barnets eller ungdomens mående och framsteg och tillsammans upprättar planer för det ensamkommande barnet eller ungdomens framtid (Wright, 2014).

3.3. Integration av ensamkommande barn och deras behov av hjälp

Alla ensamkommande barn och unga blir förr eller senare vuxna och behöver förberedas inför “vuxenlivet”. De ensamkommande barn och unga som fått uppehållstillstånd behöver särskilt förberedas på hur det är att leva som vuxen i det nya samhället de har kommit till, exempelvis rättigheter och förväntningar från samhället, menar en brittisk studie (Wade, 2011). Socialarbetare arbetar för att integrera de ensamkommande barnen och ungdomarna. I arbetet med ensamkommande barn bör socialarbetare ta hänsyn till de individuella faktorerna barnen bär med sig, till exempel trauman från flykten och från uppväxten som kan ha

påverkat deras mentala hälsa. Vid myndighetsutövning har socialarbetare specifika lagstiftningar att förhålla sig till. Ständiga förändringar av lagar och riktlinjer gällande

migration medför en osäkerhet för socialarbetare i deras arbete, samt för de ensamkommande barnen och ungdomarna som väntar på beslut om asyl (Ibid.). I en skotsk studie av Hopkins och Hill (2010) framkom att det är viktigt att socialarbetare tar vara på de ensamkommande barnens egna resurser till att etablera sig i samhället. För att inte minska ensamkommandes resurser är det viktigt att socialarbetare har en förståelse för att attributet “ensamkommande” för många kan vara nedtryckande och kan medfört sämre självförtroende. Socialarbetare i Skottland har observerat att flera ensamkommande pojkar upplevde att de blev orättvist behandlade på grund av att de såg äldre ut än vad den ålder som står på deras

identitetsdokument anger samt att de därför kände en bevisbörda att bevisa deras ålder för vissa socialarbetare. Socialarbetare ska i sin profession utgå från den ålder som de

ensamkommande barnens dokument anger att de är, och inte göra egna bedömningar om barnens ålder baserat på deras fördomar om till exempel deras utseende.

Ensamkommande barn och unga har samma grundläggande behov som alla barn och unga har världen över, exempelvis trygghet och tak över huvudet. I samband med att de flytt från sina hemländer har flera av deras grundläggande behov inte tillgodosetts. Flykten kan ha medfört trauman och en känsla att inte ha ett hem. Att anpassa sig till ett helt nytt samhälle kan även ge upphov till nya behov. Ett behov som alla barn och unga har är utbildning. För ensamkommande barn och unga kan skolgång vara ett sätt att integreras i samhället. Det kan även vara en faktor som bidrar till att de kan få tillbaka sin känsla av att vara barn vilket kan ha tagits ifrån dem under deras tid på flykt. Ett annat behov som socialarbetare i Skottland sett stärker ensamkommande barn och ungas välmående, är att ensamkommande barn och unga får bo i bra boende med riktiga kök. Ett boende med ett riktigt kök skapar möjlighet för de ensamkommande barnen och ungdomarna till att bli självständiga då de kan laga deras

egen mat. Ett boende med riktigt kök bidrar även till att de kan laga den mat som de har växt upp med och de kan på så sätt komma i kontakt med deras egna kultur (Hopkin & Hill, 2010). Ett stadigvarande boende är en viktig komponent till att möjliggöra en god integrering av ensamkommande barn och ungdomar i samhället samt underlättar deras övergång mot vuxenlivet (Wade, 2011). Ett stadigvarande boende medför bland annat att det placerade barnet eller ungdomen kan uppleva trygghet, knyta långvariga kontakter samt kunna gå i skolan på samma ställe. Kontakten mellan socialarbetaren (och andra myndighetspersoner) och barnet eller ungdomen främjas av det stadigvarande boendet, då barnet eller ungdomen inte behövt byta socialarbetare på grund av geografiska anledningar. Att dessa kontakter främjas underlättar för barnet att kunna följa upprättade planer utifrån vård- och

genomförandeplaner vilket möjliggör för barnet att etablera sig i det nya landet. Enligt Wade (2011) studie har ensamkommande barn och ungdomar som saknar ett fast och stabilt boende svårare att etablera och anpassa sig till samhället. Kontinuitet i placeringarna är därför ett viktigt behov för ensamkommande barn.

3.4. Mångkulturell kompetens i arbetet med ensamkommande barn och unga

Gällande arbetet med ensamkommande barn och unga krävs en mångkulturell medvetenhet och kompetens från socialarbetarnas sida samt mottaglighet för ensamkommande barns olika behov och reaktioner för att säkerställa effektivitet i arbetet. Denna kompetens är nödvändig för att bedöma hur integrationsprocessen bör gå till samt vilken effekt olika

integrationsåtgärder kan ha på individen som skall integreras (Hanberger et al., 2016). Gällande arbetet med ensamkommande barn kan begreppet kulturellt säker vård brukas. En kulturellt säker vård innebär att stödarbetaren förhåller sig gentemot den ensamkommandes kulturella bakgrund i arbetet med syfte att ge barnet möjlighet att känna sig socialt,

emotionellt och fysiskt säker. Barnet ska känna sig respekterad och lyssnad till samt känna att vederbörande har möjlighet att kunna uttrycka sin kulturella och religiösa identitet. I en australiensk studie identifierar Miller, Irizarry och Bowden (2013) svårigheter i att integrera barn på ett effektivt sätt samtidigt som en kulturellt säker vård utövas. Detta då det kan råda konflikt mellan en kulturellt säker vård och vad som anses vara barnets bästa i en

integrationskontext. Att bruka sig av vårdare med samma kulturella bakgrund som barnet anses inte heller vara nog för att balansera detta. Miller et al. (2013) föreslår en slags dubbelvårdar-system vilket innebär att två vårdare bildar ett team där en av vårdarna har en liknande kulturell bakgrund som barnet. Detta system syftar till att säkerställa en kulturellt säker vård, där en vårdare har ansvar för barnets vanliga behov, medan den andra vårdare agerar som integrationsverktyg och förebild för barnet i det nya landet och kulturen som barnet befinner sig i. Vidare önskade vårdare att få möjlighet att bilda sig på olika vis för att utveckla sitt multikulturella medvetande (Ibid.).

3.5. Brist på forskning angående ensamkommande barn och unga

Miller et al. (2013) menar att det finns ett stort behov att grundligt och storskaligt undersöka ensamkommande barn och ungas samt socialarbetares erfarenheter. Saknaden av forskning leder till otillräcklig kunskap för att kunna utveckla arbetsmetoder och förhållningssätt. Detta leder i sin tur till en tröghet i utvecklingen av arbetsmetoder och förhållningssätt på politisk nivå. Så länge det saknas forskning menar författarna (2013) att det inte går att veta hur ensamkommande barns integrationsprocess kan förbättras. Även Carlson, Cacciatore och Klimel (2012) beskriver att det saknas forskning kring ensamkommande barn och unga. I Carlson et al. (2012) studie genomförd i USA argumenterar författarna för behovet av forskning om ensamkommande kan gynna socialarbetaren då denne har en primär roll i arbetet med målgruppen. Ensamkommande barn och unga är en heterogen grupp som är extremt utsatt och ofta bär med sig erfarenheter av exempelvis trauman. Mer forskning kring gruppen möjliggör ett stödarbete som är både evidensbaserat och kulturellt lämpligt, detta då kultur kan spela roll både som skydds- och riskfaktor. Framtida forskning kring

ensamkommande barn och unga bör syfta till att bilda en förståelse kring gruppens

psykologiska erfarenheter, hur gruppen hanterar sina erfarenheter samt deras erfarenheter av olika vårdarbeten, detta för att utveckla en uppfattning kring det mest effektiva vårdarbetet.

3.6. Sammanfattning

Vid insamlingen av tidigare forskning fann vi sju olika internationella och nationella artiklar som undersökt hur socialarbetare arbetar med ensamkommande barn och ungdomar. Ett identifierat tema i översikten är vikten av att socialarbetare som arbetar med

ensamkommande barn och unga måste samverka med alla myndigheter och organisationer som det ensamkommande barnet eller ungdomen kommer i kontakt med. Samverkan mellan myndigheter och organisationer främjar dels integrationen av dessa barn och ungdomar till samhället och dels även ensamkommande barn och ungdomars fysiska- och psykiska hälsa (Hanberger et al, 2016; Sundqvist et al, 2016; Wright et al, 2014). Ett annat tema som går att utläsa av vår översikt är vilka behov som socialarbetare har identifierat att ensamkommande barn och unga har. Ett framträdande behov är att ensamkommande barn och unga bör ha ett stadigvarande boende för att kunna knyta stabila och långvariga relationer och även känna en trygghet (Hopkin et al., 2010; Wade, 2011). Översikten visar även att en mångkulturell kompetens bland socialarbetare och i deras arbetsgrupp har en positiv inverkan på deras möte med klienterna, det vill säga ensamkommande barn och unga. Samma studie poängterar att multikulturell kompetens också bidrar till större förståelse för hur integrationsprocessen för individen bör fungera (Hanberger et al, 2016). Slutligen har vi även uppmärksammats på att det i dagsläget finns kunskapsluckor i forskningen om ensamkommande barn och ungas egna erfarenheter och upplevelser av att vara ensamkommande, samt om deras erfarenheter av integrering i samhället (Carlson et al, 2012; Miller et al, 2013). För att kunna utveckla effektiva arbetsmetoder för hur socialarbetare bör arbeta med ensamkommande barn och unga, måste de ensamkommandes egna perspektiv och erfarenheter lyftas fram och tas hänsyn till.

4. Tolkningsram

Detta avsnitt kommer beskriva de olika teoretiska begrepp som bildar tolkningsramen för denna studie. De teoretiska begrepp tolkningsramen består av är handlingsutrymme, gräsrotsbyråkrati, samverkan och makt. Följande perspektiv anläggs: ålder, kön, kultur, etnicitet och religion.

4.1. Handlingsutrymme och gräsrotsbyråkrati

Vid alla typer av verksamheter inom socialt arbete där socialarbetaren möter människor har socialarbetaren dels ett uppdrag från organisationen (arbetsgivaren). Det innebär att

arbetsgivaren har rätt att kräva och därmed förvänta sig att socialarbetaren arbetar utifrån lagar och riktlinjer i arbetet med klienterna. Socialarbetaren blir således i mötet med klienten en representant för den myndighet som socialtjänsten utgör. Socialarbetare har dels även förväntningar från klienten över att bli bemött på ett medmänskligt och rättssäkert sätt (en människa som möter en annan människa) och förväntningar på att få hjälp med något specifikt från organisationen bakom socialarbetaren. På detta sätt går det att se

socialarbetaren som en gräsrotsbyråkrat. Det skapas ett etiskt dilemma hos socialarbetaren eftersom hen både innehar egenskaperna av att vara representant för organisationen och av att vara medborgare och medmänniska (Lipsky, 2010, s. xii; Svensson, Johnsson, Laanemets, 2008. s 23). Innebörden av att vara gräsrotsbyråkrat har kommit att generaliseras till alla yrken som arbetar inom offentlig sektor med att möta människor i befolkningen, till exempel socialarbetare, poliser och lärare. En gräsrotsbyråkrat kännetecknas av att personen som arbetar som exempelvis socialarbetare möter klienter i direkta, ofta vardagliga möten men är samtidigt en myndighetsutövare som arbetar med utgångspunkt i ett regelverk vilket innebär vissa befogenheter, ibland av tvångskaraktär. Att socialarbetare måste förhålla sig till vissa riktlinjer och lagar kan leda till en krock med socialarbetarens egna värderingar, erfarenheter och förhållningssätt, exempelvis ifall socialarbetaren inte anser sig kunna utföra sitt arbete idealiskt utifrån dessa riktlinjer och lagar (Lipsky, 2010, s. xvii).

Socialarbetarens handlingsutrymme skapas i utrymmet mellan organisationens riktlinjer, lagrum, policys och rådande resurser samt och klientens behov. Det vill säga det utrymme socialarbetaren har för att kunna styra sitt arbete i form av till exempel insatser, till att passa både klientens behov och arbetsgivarens uppdrag. Konkret innebär handlingsutrymme att socialarbetaren i sin yrkesroll har auktoritet att utföra handlingar som har en avsikt eller ett syfte. Exempel på handlingar är beslutsfattande, klientsamtal, telefonsamtal, skriva en

utredning eller följa upp en behandling (Svensson, et.al., 2008). Det kan i handlingsutrymmet uppstå en inre konflikt hos socialarbetaren som i sin profession måste följa organisationens riktlinjer för vad som är rätt även om socialarbetaren själv i vissa fall inte håller med. Svensson et al. (2008) menar dock att handlingsutrymmet är nödvändigt inom socialt arbete eftersom det skapar en möjlighet hos socialarbetaren att välja hur han eller hon ska agera. Vidare symboliserar handlingsutrymmet socialarbetarens kunskap och kompetens inom sin profession. I handlingsutrymmet finns den samlade yrkeserfarenheten och den gemensamma uppsättning kunskap och kollektiva referensramar som professionen utvecklat. Lipsky (2010, s. xviii) hävdar att många socialarbetare klarar av att hantera deras handlingsutrymme mellan arbetsgivarens uppdrag och klientens och allmänhetens förväntningar, utan att riskera

utbrändhet, för att klienternas och allmänhetens förväntningar ofta är låga och därmed går att leva upp till vilket gör möten med klienten hanterbara.

4.2. Samverkan, makt och intersektionalitet

Denna studie kan förslagsvis använda sig av en tolkningsram med utgångspunkt i ett strukturellt perspektiv som tar hänsyn till de strukturella villkoren och premisserna för samverkan. Danermark (2004) menar att en god analys av samverkan genom ett strukturellt

perspektiv behövs för att bäst kunna planera för samverkan, varav en del av en sådan analys är att uppmärksamma maktaspekten i samverkan.

Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) förklarar att en individ inte bör ses genom ett individperspektiv utan att individen måste förstås genom ett helhetsperspektiv, alltså genom samspelet med sitt sociala sammanhang. Syftet med samverkan är därav att utveckla

kontakter med flera organisationer för att genom samverkan komplimentera varandra med varje organisations specifika expertis och perspektiv. Exempelvis samarbetar jurister och läkare med socialarbetaren för att som en enhet ha kunskap både om det juridiska och medicinska kring en klient. Danermark (2004) menar att det är väsentligt att betrakta samverkan med utgångspunkt i ett strukturellt perspektiv. Med detta menas att samverkan inte bör ses som en individfråga (samspelet mellan individer) utan snarare som

organisatoriska villkor, lagar och bestämmelser samt kunskaps- och förklaringsmodeller vilka de olika medverkande aktörerna är underkastade. Enligt Danermark (2004) finns det tre grundläggande komponenter i samverkan. Dessa är att (1) påverka (2) något i ett specifikt (3) syfte. Till exempel att en socialarbetare vill (1) ändra på en (2) klients beteendemönster i syfte att (3) få klienten att gå till skolan varje dag. Alla aktörer som är delaktiga i en

samverkansprocess gör det av ett särskilt syfte och utan ett tydligt definierat syfte riskerar samarbetet att inte utföras effektivt. Detta syfte brukar exempelvis vara att verka för klientens bästa (Ibid.). Samverkan möjliggör för olika myndigheter att använda sin individuella

expertis och sina resurser på bästa möjliga vis vilket i sin tur kan medföra kostnadseffektiva samt påtagliga lösningar på klientens problematik. Vidare syftar samverkan till att minska risken för att individer “faller mellan stolarna” i välfärdssystemet. Samverkan kan dock även medföra risken för en professionell aktör att förflytta sitt ansvar eller kostnaderna för en problematik på en annan aktör. Maktrelationerna i situationen påverkas i sin tur av hur de aktuella aktörerna i samverkansprocessen väljer att interagera med varandra, exempelvis när en professionell aktör agerar passivt eller isolerar sig från samverkansprocessen. Det kan även tänkas att andra yrkesgrupper såsom läkares och juristers kunskap av andra kan anses vara överordnade socialarbetares. Om till exempel en läkares kunskap värderas högre än socialarbetarens i situationer där socialarbetaren har större kunskap kring problemet eller ämnet uppstår en maktobalans. En sådan typ av maktobalans kan medföra negativa konsekvenser för samverkan mellan olika professioner (Danermark, 2004).

En central aspekt inom samverkan är makt, vilket är ständigt närvarande i

samverkansprocessen och kan ta sig i uttryckt i form av inflytande, delaktighet och handlingsutrymme (Danermark, 2004). Utifrån ett relationellt perspektiv går det att förstå makt som något som finns i alla relationer som en egenskap tillskriven den roll en person har i en relation, till exempel i rollen som socialarbetare. Relationen, och därmed makten,

påverkas av omgivningen och makten tydliggörs i kontexten. Vidare är det därför i

samverkansprocessen nödvändigt att veta att makt tillskrivs en roll i relationen och genom att medvetandegöra detta blir det möjligt att förändra maktförhållandena och påverka

samverkan. När en samverkansprocess inleds bör parterna dela ut och tydliggöra rollerna och deras ansvar (Ibid.). Varje kommun har via socialtjänsten enligt Socialtjänstlagen ett ansvar att genomföra insatser och därmed arbeta individinriktat. Socialtjänstens ska även bedriva förebyggande socialt arbete, med särskild hänsyn för grupper i samhället som är särskilt utsatta eller svaga. Det förebyggande sociala arbetet innefattar således samhällsplanering tillsammans med andra aktörer som verkar för samhället, till exempel polisen (Börjesson & Börjesson, 2015).

Den franska filosofen Michel Foucaults hävdade att makt kunde betraktas som en

grundläggande neutral kraft som är närvarande i och påverkar alla typer av förekommande sociala relationer. Foucault menade att för att förstå makt ska fokus inte ligga på

makthavarens motiv utan istället på att förstå effekterna och konsekvenserna av makten. Maktojämlikheter i sociala relationer exempelvis mellan kön, klass, inom familjen eller andra institutioner är alltså inte effekter av ett maktutövande från någons sida, utan en värdeneutral kraft som existerar och påverkar i den sociala kontexten och mellan sociala relationer

(Lindgren, 2015). Maktstrukturer kan även belysas genom ett intersektionellt perspektiv. Ett intersektionellt perspektiv syftar till att belysa skärningspunkter mellan kategorier som kön, etnicitet, ålder, kultur och sexualitet samt hur dessa kategorier konstrueras och påverkar individers livsvillkor. Tillhörighet till olika kategorier och skärningspunkterna mellan dessa leder till en komplexitet i hur maktstrukturer tar sig i uttryck i vardagen. Ett intersektionellt perspektiv medför även möjligheten att belysa och problematisera de normerade överordnade kategorierna, exempelvis vithet och heterosexualitet och hur dessa kan ta sig i uttryck. Ett intersektionellt perspektiv bidrar alltså till att undersöka och problematisera maktstrukturer, ojämlikheter och underordning mellan olika kategorier (Mattson, 2015).

I alla samspel mellan klient och socialarbetare förekommer makt, vilket är viktigt att uppmärksamma då det förekommer en generell maktobalans i relationen mellan klient och socialarbetare (Skau, 2007). Rollen en socialarbetare har i relation till klienten medför automatisk en maktobalans på grund av yrkesroll, expertis och vilken arbetsplats socialarbetaren arbetar vid, till exempel socialtjänsten. Maktobalansen kan komma att påverka klienten och det är viktigt att socialarbetaren har en medvetenhet om detta. Var makten ligger kan dock variera och innebär inte automatiskt att socialarbetaren besitter en högre maktposition än klienten (Akademikerförbundet SSR, 2015; Börjesson & Rehn, 2017). Klientens upplevelse av maktobalans i relationen till socialarbetaren kan även skiljas från person till person. Detta innebär att det blir viktigt för socialarbetaren att vara uppmärksam på hur klienten upplever relationen mellan socialarbetare och klient (Börjesson & Rehn, 2017). Denna maktobalans kan vidare belysas med ett intersektionellt perspektiv i mötet mellan en socialarbetare och en klient, där det förekommer föreställningar från

socialarbetaren om vem klienten är och vad hen har för bakgrund. Dessa föreställningar baseras på socialarbetarens observationer av klientens kategoritillhörigheter, till exempel att en klients etnicitet medför föreställningar om kulturell bakgrund. Detta kan i sin tur påverka socialarbetarens förhållningssätt i mötet med klienten (Mattson, 2015).

4.3. Sammanfattning och tillämpning av våra teoretiska utgångspunkter

Socialarbetarens handlingsutrymme gestaltas som det utrymme socialarbetaren har att utöva och tolka sin arbetsroll i arbetet med ensamkommande barn och unga. Socialarbetaren skapar sitt handlingsutrymme i en gråzon mellan parternas förväntningar och de rådande resurser och regelverk som socialarbetaren har tillgång till. Ett etiskt dilemma skapas i situationen då socialarbetaren både besitter rollen som representant för sin myndighet samtidigt som socialarbetaren även har en roll som medmänniska i mötet med klienten. Socialarbetaren kallas i detta fall för en gräsrotsbyråkrat. Socialarbetaren brukar sig av samverkan genom att utveckla kontakter med flera organisationer vilket syftar till att komplimentera varandra med varje organisations specifika expertis och perspektiv samt få ett slags helhetsperspektiv för klienten och dennes problematik. Makt kan ta sig i uttryck på olika vis mellan de aktörer som samverkar. Ifall exempelvis en aktör agerar passivt eller isolerar sig från

samverkansprocessen försvårar det arbetet med barnet. En makthierarki går att identifiera i arbetet med ensamkommande barn och unga då socialtjänsten arbetar på uppdrag av migrationsverket, och HVB-hemmen och andra aktörer är underordnade socialtjänsten.

5. Metod

Bryman (2011) menar att vad en studie avser att undersöka styr vilken vetenskaplig metod som är lämpligast. En kvalitativ vetenskaplig metod syftar till att bilda en förståelse kring ett socialt fenomen. Vi ansåg därför att en kvalitativ metod vara mest lämplig att använda sig av för att uppnå studiens syfte och besvara studiens frågeställningar. Denna studie är en

kvalitativ intervjustudie av socialtjänstens arbete med ensamkommande barn och unga i en mellanstor kommun i Mellansverige. För att undersöka socialarbetarnas upplevelse kring deras arbete har datainsamlingen har skett via intervjuer. Med hjälp av studiens

frågeställningar försöker vi besvara och bilda en förståelse för hur socialsekreterarna på enheten för ensamkommande barn och unga arbetar med ensamkommande barn (jmf. Fejes & Thornberg, 2009). Diskussion samt motivering till val av metod kommer att ske löpande i varje avsnitt i detta kapitel.

5.1. Informationssökning

Databasen Social Services Abstract användes i sökandet av tidigare forskning. Följande inklusions- och exklusionskriterier tillämpades: artiklarna skulle vara peer reviewed (vetenskapligt granskade) samt publicerade på engelska från och med år 2010, detta för att säkerställa att forskningen är relevant tidsmässigt. Totalt gjordes tre olika sökningar i samma databas med varierande engelska sökord. Gemensamma sökord för alla sökningar var social work/social service/social work practice, unaccompanied/refugee och child/minor. Vid första sökningen lades även sökordet perspective till. Vid andra sökningen byttes perspective ut till sökordet Sweden och vid tredje sökningen lades istället sökordet asylum till. Abstract lästes på de träffar som kom fram utifrån sökorden varefter artiklar som ej ansågs vara relevanta för studiens syfte exkluderades. Vidare exkluderades eventuella dubbletter samt de artiklar som ej var publicerade med tillgänglig fulltext. Första sökningen gav 29 träffar varav 26

exkluderades efter läsning av abstract vilket resulterade i tre relevanta artiklar. Andra sökningen gav 14 träffar varav 12 exkluderades efter läsning av abstract vilket resulterade i två artiklar. Tredje sökningen gav 25 träffar varav 23 exkluderades efter läsning av abstract vilket resulterade i två relevanta artiklar. Sammanlagt resulterade informationssökningen i sju artiklar vilka togs med i studien. Vidare inkluderades relevanta paragrafer ur följande lagar: Socialtjänstlagen, Lagen om mottagande av asylsökande m.fl., Utlänningslagen, Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, Föräldrabalken. Slutligen hämtades statistik och annan information in från följande hemsidor: migrationsverket.se, regeringen.se,

socialstyrelsen.se och svt.se.

5.2. Urval

Vid urvalet av intervjupersoner valde vi att göra ett så kallat målstyrt urval för att valet av intervjupersonerna skulle överensstämma med studiens frågeställningar och syfte (jmf. Bryman, 2012). Vi ville intervjua socialsekreterare vid en enhet på socialtjänsten som arbetar specifikt med ensamkommande barn och valde därför att ta kontakt med gruppledare för en sådan enhet i en kommun i mellan Sverige. Till gruppledaren skickade vi via mail en inbjudan/informationsbrev (se bilaga 1) där studiens syfte och frågeställningar framgick. Gruppledaren vidarebefordrade då inbjudan/informationsbrevet till socialsekreterarna som arbetade på enheten. Fyra av dessa socialsekreterare kontaktade sedan oss och tackade ja till att delta i intervjuer till studien. En av intervjupersonerna var gruppledaren som hjälper till och handleder socialsekreterarna i deras ärenden och därmed har en överblick över alla klienter på enheten. Urvalsprocessen av intervjupersoner liknar ett så kallat snöbollsurval, vilket är ett angreppssätt inom målstyrda urval. Snöbollsurval är användbart om det är svårt att komma i kontakt med en specifik grupp av personer, i det här fallet med socialsekreterare som arbetar på enheten för ensamkommande barn och unga. Snöbollsurvalet kännetecknas av att en person tillfrågas om sin medverkan. Denne informerar sedan om ytterligare personer

lämpliga för intervjuer, därav metaforen för en snöboll i rullning (jmf. Bryman, 2011; Nilsson, 2014). I urvalet för den här studien kontaktades gruppledaren som i sin tur hjälpte oss att komma i kontakt med relevanta intervjupersoner för ämnet som vi önskade undersöka. Då studien inte avser att generalisera slutsatserna från studien till kategorin socialsekreterare inom detta verksamhetsområde är snöbollsurvalet lämpligt.

5.3. Informanter

Utifrån studiens syfte och frågeställningar bestämde vi att kriterierna vid val av

intervjupersoner var att de skulle vara socialarbetare som arbetar med ensamkommande barn. Det viktigaste kriteriet var att intervjupersonerna skulle ha kunskap och erfarenhet av arbete med ensamkommande på socialtjänsten. Vi ville främst intervjua socialsekreterare men ansåg även att ett chefsperspektiv över arbetet med ensamkommande vid socialtjänsten skulle vara lämpligt och användbart att ha med i studien, eftersom det bidrar till en helhetssyn över de organisatoriska delarna av socialtjänstens arbete med ensamkommande barn. Vi riktade därför vår inbjudan till intervju både till socialsekreterare och grupp- och enhetscheferna. Ett annat kriterium inför intervjuerna var att vi ville intervjua minst fyra och max sex personer för att få en någorlunda teoretisk mättnad till att kunna genomföra en resultatredovisning och analys för att besvara studiens frågeställningar (jmf. Nilsson, 2014). Vi valde att ta kontakt med en enhet på socialtjänsten i en mellanstor kommun som arbetade specifikt med

ensamkommande barn. Vi skickade inbjudan för intervju till gruppledaren som

vidarebefordrade inbjudan till hela arbetsgruppen (förutom en kurator och en administratör). Slutligen tackade tre socialsekreterare samt gruppledaren ja till att delta i studien. Av fyra intervjupersoner var tre av dem utbildade socionomer, den fjärde var utbildad beteendevetare som även läst socialrätt. Alla fyra var kvinnor och hade arbetat på enheten för

ensamkommande barn i den här kommunen mellan 2–3 år. Åldern på intervjupersonerna varierade mellan ca 25–70 år. Intervjupersonerna varierade även i etnicitet, kultur och religion. En intervjuperson var från Finland, en annan intervjuperson var från Afghanistan och den tredje och fjärde intervjupersonen var från Sverige, varav den ena hade irakiskt påbrå. Intervjudeltagarnas variation i ålder, utbildning, tidigare erfarenheter av socialt arbete samt variation i etnicitet, kultur och religion bidrog till bred variation av förförståelse

gällande arbetet med ensamkommande barn. Dock saknades en variation av kön bland intervjudeltagarna, då alla var kvinnor, vilket skulle kunna ha gett fler perspektiv på socialarbetarnas arbete.

5.4. Intervjuguide

Inför de semistrukturerade intervjuerna utformades en intervjuguide (se bilaga 2) som utgick från studiens frågeställningar. Utöver detta utgick frågorna i intervjuguiden även från

begreppen som presenteras i tolkningsramen. Vid utformandet av intervjuguiden togs även perspektiven som studien anlagt i tolkningsramen in, alltså hur kön, ålder, etnicitet, kultur och eller religion påverkar socialarbetarnas arbete med ensamkommande barn. Deltagarna fick i informationsbrevet (se bilaga 1) information om vad syftet med studien var och att vi skulle ställa frågor om samverkan, handlingsutrymme och hur de arbetar med målgruppen. De fick dock inte ta del av intervjuguiden med exakta frågeområden före intervjun för att de inte skulle kunna prata ihop sig med varandra om frågorna innan. För att inleda intervjuerna på ett mjukt och informativt sätt inledde vi intervjuguiden med frågor där intervjupersonerna får beskriva vilka dom är, vad dom har för utbildning, yrkesbakgrund och arbetsuppgifter. För att undersöka hur socialsekreterarna upplevde deras handlingsutrymme formulerade vi om begreppet till följande frågor ”Vilka, om några, organisatoriska riktlinjer måste du förhålla dig till på arbetsplatsen? ” samt ”Berätta om hur det är att arbeta på det här sättet utifrån hur du måste förhålla dig på arbetsplatsen? ”. Vidare frågade vi även om de upplevde att deras egen identitet (kön, ålder, etnicitet, kultur eller religion) har någon inverkan på deras arbete samt om klientens identitet (kön, ålder, kultur, etnicitet eller religion) har någon

inverkan på socialsekreterarnas arbete. I intervjuguiden var frågorna som berörde samverkan utformade på ett rakt sätt som gav utrymme för intervjupersonerna att beskriva samverkan samt reflektera om varför samverkan fungerar eller inte fungerar. Intervjuguiden avrundades med en fråga om hur intervjupersonerna upplever att de som privatpersoner har påverkat av deras arbete. Denna fråga användes för att avsluta intervjuerna på ett naturligt sätt utan att intervjupersonerna skulle uppleva att de lämnades ”hängandes” i ett jobbigt ämne.

Avslutningsvis gavs intervjupersonerna möjlighet tillägga något som de anser att vi hade missat eller om det var något de hade kommit på under intervju som de hade glömt att säga tidigare.

5.5. Datainsamlingsmetod

Alla intervjuerna genomfördes i samtalsrum på intervjupersonernas arbetsplats. Varje intervju tog cirka 45 minuter vardera. Vi valde att utföra semistrukturerade intervjuer. Den

semistrukturerade intervjumetoden innebär att varje intervju följer samma övergripande frågor och teman. Detta möjliggjorde dels att intervjupersonerna kunde tala och svara fritt på frågan och dels säkerställde att alla intervjuer följde samma övergripliga struktur och teman, vilket underlättar jämförelse och analys. Vidare möjliggjorde denna struktur för oss att ställa relevanta följdfrågor baserade på intervjupersonernas svar. Detta då en semi-strukturerad intervju medför möjligheten att formulera om, lägga till och ta bort frågor under intervjuns gång. Därför utfördes semistrukturerade intervjuer med intervjupersonerna. Alla frågor som ställdes i intervjuerna försökte vi hålla så öppna som möjligt med syfte att ge

intervjupersonerna ett fritt utrymme att svara på frågorna utan att influeras av hur frågorna ställdes, exempelvis vid ledande frågor. Detta möjliggjorde i sin tur att den inhämtade informationen från intervjuerna med intervjupersonerna var representativ för deras upplevelser och därmed kan brukas i studien (jmf. Nilsson, 2014). Intervjupersonernas möjlighet till att tala fritt skulle vid helstrukturerade intervjuer ha beskurits då vi som intervjuare skulle haft bestämda frågor. Om vi hade valt att ha ostrukturerade intervjuer i form av tex samtal skulle vi inte kunnat säkerställa att alla intervjupersoner hade talat om de relevanta ämnena för studien (jmf. Nilsson, 2014).

5.6. Bearbetning av data

För att analysera den insamlade datamaterialet användes en kvalitativ ansats, vilket innebär att forskaren bearbetar en stor mängd text för att identifiera betydelsefulla mönster samt få en förståelse för det som sägs för att ge data en mening. En metod inom kvalitativ analys är att koda eller kategorisera data (Fejes & Thornberg, 2009). Vi genomförde en tematisk analys av vårt datamaterial, eftersom vi utifrån teman som vi identifierat vid resultatredovisningen, tittade på likheter och olikheter i alla intervjupersoners svar kring ämnet som just det temat berörde (jmf. Fejes & Thornberg, 2009).

För att underlätta för oss att vara fokuserade på intervjuerna istället för att anteckna intervjupersonernas svar, samt underlätta bearbetningen av data valde vi att spela in alla intervjuer på en mobiltelefon för att sedan transkriberas. Att spela in och transkribera

intervjuerna bidrar till att det intervjupersonerna säger presenteras i sin helhet och inte utifrån vad vi uppfattar och hör (jmf. Kvale & Brinkman, 2014). När transkriberingen var klar

kodade vi in materialet i nyckelord baserat på teman som var återkommande och relevanta för studiens syfte. Vi kunde sedan välja ut olika avsnitt ur intervjuerna som ansågs kunna hjälpa oss att besvara studiens frågeställningar. Kodningen skedde direkt i materialet på datorn där transkriberingarna var inlagda i texthanteringsprogrammet Word. Intervjupersonernas svar och beskrivningar tolkades och kodades in till nyckelord. Genom att dela in materialet i nyckelord skapas en överblick över vad intervjupersonerna säger, vilket bidrar till att

identifiering av olika teman som är återkommande i intervjuerna och som är relevanta för att besvara studiens frågeställningar i analysen. Kodningen hjälpte således oss att bryta ner,

jämföra och undersöka det som sades under intervjuerna (jmf. Kvale & Brinkman, 2014). Datan som valdes ut som relevant genom kodningen bearbetades om till texter och fraser. Sedan tillämpades studiens teoretiska begrepp från tolkningsramen på dessa texter vid analysen. I resultatredovisningen presenteras den insamlade empirin utifrån de teman som framkom ur den tematiska analysprocessen. Dessa teman var följande:

“Att placera barn på ett boende”, “Att vara spindeln i nätet”, “Att vara tydlig”,

”Relationsbyggande arbete mellan socialsekreterare och ensamkommande barn”, ”Kultur, ålder och kön som resurs i mötet”, “Vi kan inte göra allt”, “Fungerande samverkan” samt “Problematisk samverkan”. Vissa av dessa teman har i resultatredovisningen och analysen analyseras tillsammans, exempelvis “Att placera barn på ett boende” och ”Att vara spindeln i nätet”.

5.7. Tillförlitlighet och äkthet

Kvalitativ forskning tillämpar i regel inte sannolikhetsurval och avser därför inte att

generalisera i statistisk mening. En central aspekt inom kvalitativ forskning är tillförlitlighet. Tillförlitlighet består av fyra delkriterier, nämligen trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera. Trovärdighet innebär att forskningen utförts i enlighet med de regler som råder för forskning, detta för att resultatet ska vara trovärdigt i sin beskrivning av ett fenomen. Alla intervjupersoner fick även möjlighet till att ta del av

transkriberingarna om de önskade, för att de skulle ha möjlighet att säkerställa att deras svar och tankar har uppfattats korrekt. Gruppchefen valde att ta del av transkriberingen från hennes intervju. Detta påverkade inte resultatet från intervjun. Överförbarhet innebär ifall forskningsresultatet kan appliceras i en annan kontext. Pålitlighet innebär att forskaren

redogör för alla faser av forskningsprocessen för att möjliggöra kritisk granskning av studiens genomförande. Möjlighet att styrka och konfirmera innebär att forskaren försöker tydliggöra att denne inte låtit personliga värderingar påverka forskningsprocessen, resultatet eller slutsatserna, detta då det i kvalitativ forskning inte anses möjligt att nå en objektiv sanning kring ett fenomen (Bryman, 2011). Forskningsprocessen har utförts i enlighet med de regler och etiska principer som råder för forskning. Detta har även säkerställts genom kontinuerlig och adekvat handledning. Därför anser vi att delkriteriet trovärdighet är uppnått. Delkriteriet överförbarhet uppnås i och med att resultatet från denna studie kan brukas i liknande

kontexter för att bilda djupare förståelse för situationen. Alla faser av forskningsprocessen redovisas i studien i enlighet med delkriteriet pålitlighet, exempelvis utförande av

forskningsprocessen vilket redovisas i metodavsnittet samt med bifogade bilagor som intervjuguide. Slutligen uppnås delkriteriet för möjligheten att styrka och konfirmera genom att diskutera vår förförståelse i avsnittet “forskningsetiska överväganden”.

Utöver dessa tillförlitlighetskriterier är även äkthet en central aspekt inom kvalitativ forskning. Äkthet består av följande delkriterier: Rättvis bild vilket är ifall undersökningen ger en rättvis bild av den grupp som studerats och deras åsikter och uppfattningar. Ontologisk autenticitet är om undersökningen hjälper gruppen som medverkat i studien att bilda en förståelse för sin sociala situation. Pedagogisk autenticitet om undersökningen möjliggjort för deltagarna i studien en bild av andra personer i miljöns upplevelser. Katalytisk autenticitet vilket är ifall studien möjliggjort för deltagarna att förändra sin situation. Samt taktisk autenticitet vilket är ifall undersökningen gjort att deltagarna har möjligheten att vidta nödvändiga åtgärder för förändring (Bryman, 2011). Vi anser att denna studie fyller samtliga krav för äkthet. En rättvis bild av gruppen socialarbetare på enheten presenteras. Resultatet av denna studie kan komma till nytta för socialarbetarna på enheten (samt socialarbetare på andra enheter) för att bilda en djupare förståelse för sin situation genom nya perspektiv, exempelvis genom hypoteser för de problem som socialarbetarna möter, vilket kan bidra till att socialarbetarna utvecklar verktyg för att förändra och utveckla sin situation och sitt arbete.

5.8. Forskningsetiska överväganden

En forskningsetisk aspekt vi tagit hänsyn till vid valet av att samla in data via intervjuer är vad vår förförståelse och vår roll vid analysen och tolkningen av datamaterialet har haft för betydelse för vår analys och våra slutsatser (jmf. Kvale & Brinkman, 2014). Vårt val av ämne och intervjupersoner påverkades av att en av oss under föregående termin haft sin

verksamhetsförlagda utbildning (VFU) på den enheten vi valde att undersöka och kontakta för intervjuer. Den andre av oss hade inte någon erfarenhet från gruppen ensamkommande barn. På så sätt hade den ena av oss redan en större förförståelse för ämnet och vilka

intervjupersonerna var innan intervjuerna ägde rum samtidigt som den andre av oss inte hade lika stor förförståelse och därmed var mer öppen och omedveten om vad vissa frågor skulle kunna få för svar. Eftersom en av oss inte hade en djupgående förförståelse för ämnet eller för svaren som intervjupersonerna gav anser vi att intervjun inte begränsades av den ena författarens förförståelse. Att en av oss inte hade en förförståelse var till fördel för studien eftersom det bidrog till nya perspektiv och tankar om ämnet ensamkommande. Vi ansåg att det var av relevans för studien att undersöka och presentera intervjupersonernas ålder, kön, kultur, etnicitet och religion. Vi tyckte att detta var nödvändigt att undersöka eftersom dessa faktorer kan tänkas ha en inverkan på deras arbete. Men eftersom kommunen som

undersökningen har ägt rum i har anonymiserats i denna studien, anses inte risken föreligga att deras identiteter röjs. Det förekommer dock ett etiskt dilemma med att vi har intervjuat fyra personer på en liten enhet. Då vi presenterar intervjupersonernas ålder, kön, etnicitet samt kulturella och religiösa bakgrund kan det dock föreligga en risk att personer i samma arbetsgrupp som intervjupersonerna kan förstå vilka intervjupersonerna är och vilken intervjuperson som har sagt vad. Med de etiska riktlinjerna i åtanke har intervjupersonerna varit väl informerade kring studiens syfte och vilken information som har insamlats. De har även varit informerade att om att de när som helst under studiens gång har kunnat ta tillbaka deras samtycke till att delta, vilket ingen av intervjupersonerna har gjort. På grund av dessa anledningar anser vi att vi förhåller oss väl till det etiska dilemmat som uppstått.

Utöver forskarnas förförståelse och roll tog vi även hänsyn till de fyra etiska riktlinjerna informationskravet, samtyckeskravet, nyttjandekravet och konfidentialitetskravet. När vi kontaktade gruppledaren för enheten mailade vi en inbjudan till intervjuer som även innehöll ett informationsbrev (se bilaga 1). I informationsbrevet beskrev vi vad studien syftade till att undersöka inklusive studiens frågeställningar samt att vi avsåg att göra ca 45 minuter långa intervjuer. I informationsbrevet informerade vi om att vi tar hänsyn till

konfidentialitetskravet, det vill säga att intervjupersonerna kommer hållas anonyma för att ingen utomstående ska kunna identifiera vilka de är. För att hålla intervjupersonerna anonyma ändrades benämningen på deras namn till intervjuperson (IP) följt av en bokstav mellan A och D. Till exempel: Intervjuperson A eller IP. A. Vidare informerade vi om att all information och personuppgifter till intervjudeltagarna endast kommer att behandlas av oss och med stor försiktighet. Vidare förklarade vi i informationsbrevet att vi skulle beakta nyttjandekravet, det vill säga att det insamlade materialet från undersökningen endast kommer att användas till den avsedda studien, som sedan kommer att publiceras vid Örebro Universitet. I informationsbrevet värnade vi även om samtyckeskravet och att om de lämnade samtycke till att delta skulle de när som helst under arbetet med studien kunna ta bort de svar de uppgett som vi har tagit med i studien. Innan varje intervju informerade vi om

samtyckeskravet igen och frågade om intervjupersonernas samtycke till att delta i studien. Alla intervjupersoner gav sitt samtycke till att delta samt till att låta oss spela in intervjuerna. Slutligen fick deltagarna information om att de inte behöver svara på de frågor de inte vill samt att de när som helst kan avbryta intervjun eller sitt deltagande i studien utan att behöva ange en anledning, detta i enlighet med informationskravet (jmf. Vetenskapsrådet, u.å.).

6. Resultatredovisning och analys

Nedan presenteras resultatredovisning och analys utifrån identifierade teman som framkom genom den tematiska analysprocessen. Analysen kommer att utgå från dessa teman samt tolkningsramen i syfte att besvara studiens frågeställningar.

6.1. Att placera barn på ett boende och att vara spindeln i nätet

Socialsekreterarnas berättar att en av deras primära arbetsuppgifter är att placera barnet på ett lämpligt boende. Denna arbetsuppgift styrs av olika riktlinjer och förväntningar vilket

socialsekreterarna måste förhålla sig till. När Migrationsverket anvisar ett barn till

socialtjänsten i en kommun måste barnet placeras på ett boende inom 48 timmar. Därefter måste ett första möte med barnet ha skett inom fem dygn. Socialsekreteraren bestämmer själv vilken typ av boende som barnet får, dock kommer socialsekreterarens bedömning om

lämpligast boendeform i andra hand efter tillgängliga resurser samt bestämmelser från exempelvis politiker. I vissa fall kan socialsekreteraren anse att ett barn är i behov av

familjehemsplacering trots att det inte finns tillgängliga familjehem, eller ifall socialnämnden bestämmer att alla barn ska placeras på HVB-hem. I dessa fall har inte socialsekreteraren möjlighet att bestämma själv utan måste utgå från de bestämmelser och tillgängliga resurser som finns. Detta har även i vissa fall resulterat i att vissa barn har behövt omplaceras till andra boenden vilket riskerar att förstöra relationen barnet har med sin socialsekreterare.

“Det påverkar verkligen ens planering som man har gjort med ungdomen. [...] sen i den längan kan det förstöra relationen också med ungdomen.” (IP. B)

”[…] Jag tycker att det är svårt, alltså, socialtjänsten är ju politiskt styrd, eh, och vi har lagar och regler, riktlinjer som du säger, att förhålla oss till, och det gör också att även om vi har ganska stort handlingsutrymme så blir den ändå lite begränsad för att, ehm, i vissa fall kanske man gör en annan bedömning än det som vi har rätt till att göra…” (IP. D)

Så länge socialsekreterarens bedömning och beslut håller sig inom ramen för det som är möjligt utifrån resurser och nämndens bedömning kan alltså socialsekreteraren bestämma själv hur arbetet utförs. Utöver sitt uppdrag att placera barnet på ett lämpligt boende kan socialsekreterarens arbetsroll se annorlunda ut beroende på vilken problematik

socialsekreteraren möter hos barnet. I de fallen där barnet inte har någon specifik problematik och sköter sitt boende håller socialarbetaren en relativt passiv roll där den primärt agerar som “spindeln i nätet” och har kontakter med andra professionella aktörer genom samverkan samt delegation av arbete. I andra fall agerar socialsekreteraren mer som en slags kurator och arbetar med barnet på en mer personlig och relationell nivå.

”Alltså, vår insats först och främst är att vi tillgodoser ett boende [till barnet] […]. Sen så kan det ju finnas stödkontakter, alltså stöd från socialsekreterare, om det har skett till exempel en återförening och familjen är i Sverige. Då är man inte socialsekreterare på samma sätt. Man är mer som en stödperson.” (IP. B)

”Man får vara lite flexibel och se vad ungdomarna själv också, eh, vill och hur dom tycker att man ska arbeta. För vissa är jag som en kurator. Man träffas en gång i månaden och pratar bara liksom om det som känns tungt för dom och sådär.” (IP. D)

Samtliga intervjupersoner menade att ensamkommande barn och ungas möjligheter till akutpsykvård var bristfälliga, vilket försvårade vissa aspekter av arbetet med de

ensamkommande unga. Vid behov av akutpsykvård har socialsekreterare tidigare kunnat skicka remisser till Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP), dock har detta sedan förändrats och första linjen psykiatri har övergått till vårdcentralen. Vården måste därför gå via