Slutsats av analys

Brist på struktur i socialsekreterarnas uppdrag samt det breda handlingsutrymmet som

föreligger socialsekreterarna har lett till att de träder in i andra professioners ansvarsområden. Detta då det finns en osäkerhet kring vad deras faktiska ansvarsområden och uppdrag är. Socialsekreterarens transparens i mötet med ensamkommande möjliggör för

socialsekreterarna att förhålla sig i det etiska dilemmat som medföljer i rollen som gräsrotsbyråkrat. Ett transparent förhållningssätt hjälper barnet att bilda realistiska

förväntningar på socialsekreteraren och dennes uppdrag. Gemensamma kulturella, etniska och religiösa bakgrunder mellan socialsekreterare och ensamkommande möjliggör bland annat en god relation. Socialarbetarnas förhållningssätt i arbetet med barnet påverkas av barnens ålder då ett yngre barn har mindre krav på ansvarstagande än ett äldre barn.

Samarbete inom arbetsgruppen samt samverkan med interna aktörer inom kommunen bidrar till att socialarbetarna kan bibehålla ett helhetsperspektiv gällande de ensamkommande barnens situation. I samverkan mellan skola och socialtjänst har det uppstått en förvirring kring ansvarsområden gällande barnens delaktighet i skolan. Detta har lett till en förflyttning

av ansvar från skolan till socialtjänsten samt att skolan som aktör agerar passivt i

samverkansprocessen. Samverkan mellan socialsekreterare och gode män är generellt god. Det kan uppstå en maktobalans mellan gode män och socialsekreterare i situationer där aktörerna är oense i sin bedömning gällande vad som är bäst för barnet, vilket kan leda till brister i fokus på barnets bästa. Ansvaret för god samverkan med boenden ligger på högre instanser än socialsekreterarna. Socialsekreterarna är således offer för bristfällig samverkan vilket tar sig uttryckt i en hierarkisk maktordning. Bristen på direkt samverkan mellan socialarbetarna och BUP behöver inte betyda att det brister i fokus på barnets bästa. Detta då bedömningen av barnets behov av vård från BUP vilar på specifika kompetenser. I

intervjupersonernas berättelser framkommer ett antal brister i samverkan med andra aktörer. Dessa brister kan bero på skilda kunskaper mellan aktörer samt diffusa föreställningar om vad samverkan innebär.

7. Slutdiskussion

Nedan diskuteras våra slutsatser av analysen tillsammans med resultat från tidigare forskning. Det bör dock uppmärksammas att resultaten av tidigare forskning kan vara påverkade av var forskningen ägt rum. Vid val av artiklar till tidigare forskning fann vi få studier som var genomförda och publicerade i Sverige. Däremot valde vi ut två stycken artiklar som undersökte hur Sverige arbetar med ensamkommande barn, dessa två artiklar var även skrivna av svenskar men publicerade i Storbritannien. Utöver dessa två artiklar som berör socialt arbete med ensamkommande barn i Sverige, valde vi fem artiklar som var skrivna i Storbritannien, USA och Australien. Det är viktigt att lyfta upp att alla dessa länder har stora skillnader i hur deras välfärdssystem fungerar. Dessutom skiljer sig flyktingpolitiken och hur mottagandet av invandrare går till. Att det är skillnader i välfärdssystemen samt

flyktingpolitiken från de artiklar som undersöker socialt arbete i andra länder än Sverige har en inverkan på hur man kan jämföra deras resultat och slutsatser med resultatet från denna studie. Det kan dock även bidra till en bredare syn på olika former av flyktingmottagande och socialt integrationsarbete till denna studie.

I våra slutsatser lyfter vi bristen på struktur och tydlighet i socialsekreterarnas uppdrag samt hur socialsekreterarnas breda handlingsutrymme leder till en osäkerhet kring deras

ansvarsområde. För att göra socialsekreterarna medvetna och trygga i deras arbete bör deras uppdrag struktureras med tydliga ramar samt ett starkt ledarskap från gruppledare som tydliggöra arbetet samt uppmärksamma vilka behov som just socialtjänsten kan bidra till att fylla. Detta för att inte riskera att ansvarsområden överlappas mellan myndigheter och verksamheter. Vidare fastslås i en av våra slutsatser att gemensam kulturell, etnisk och religiös bakgrund mellan socialsekreterare och ensamkommande möjliggör en god relation, bland annat genom socialsekreterarens språkkompetens samt att denne kan vara en förebild för barnet. Carlson, Cacciatore och Klimel (2012) lyfter frågan huruvida kultur kan spela roll både som skydds- och riskfaktor gällande ensamkommande barn och unga. Denna fråga skulle kunna utvecklas vidare för att innefatta även socialarbetarnas kultur och huruvida ett barns handläggares kultur kan spela roll som skydds- och riskfaktor för barnet.

Handläggarens kultur kan ha stor betydelse för det ensamkommande barnet som kan få någon att känna igen sig i det nya samhället. Det är dock viktigt att lyfta fram att det inte enbart går att förlita sig på en handläggares kultur eller kulturkompetens är tillräckligt för att det ensamkommande barnet ska kunna integreras i samhället. Då det förekommer ett utbyte av kunskaper och kulturkompetens mellan socialsekreterare på enheten kan vidare förslaget om ett uppstyrt dubbelvårdar-system utforskas på enheten (jmf. Miller et al., 2013).

En slutsats som vi dragit av analysen baserat på Lipskys (2010, s. xii) begrepp

gräsrotsbyråkrat samt intervjupersonernas berättelser är att socialsekreterarens transparens i mötet med ensamkommande möjliggör för socialsekreterarna att förhålla sig till det etiska dilemmat som medföljer i rollen som gräsrotsbyråkrat. Socialsekreterarna menade att tydlighet i deras förhållningssätt resulterade i att barnen fick en större förståelse för

socialsekreterarnas arbete. Detta kan vidare diskuteras och problematiseras. Kan till exempel socialarbetarna förvänta sig att de ensamkommande barnen ska förstå det svenska

välfärdssystemet, socialtjänstens arbete samt deras nya kontext som klienter på

socialtjänsten? De ensamkommande barnen kommer från en annan social- och kulturell kontext och är inte bekanta med det svenska välfärdssystemet. En diskussion kan uppstå gällande hur socialsekreterares tydlighet eller transparens i mötet med barnen är tillräcklig för att barnen ska förstå den situation de befinner sig i. Barnet behöver kunskap gällande vad de själva har för ansvar samt vilka förväntningar de kan ha på stödet från socialtjänsten och deras socialsekreterare. Socialarbetare bör ta hänsyn till detta då barnens förståelse för sin kontext har en inverkan på deras situation. Detta kan i sin tur påverka barnets hälsa och utveckling.

Generellt sett ansåg socialsekreterarna att samverkan fungerar bra samt att de i sin yrkesroll har stor möjlighet att påverka deras samverkan. Detta är en motstridighet till vår analys som säger att samverkan vid en närmare anblick inte alltid fungerar på grund av olika

omständigheter såsom olika lagar och riktlinjer att förhålla sig till beroende på de olika verksamheterna eller myndigheternas uppdrag och skilda kompetensområden.

Socialsekreterarna berättar om brister i samverkan exempelvis med skolan på grund av att socialsekreteterana tar på sig ett stort ansvar över de ensamkommandes skolgång.

Ansvarsförvirringen finns även i frågan om att remittera de ensamkommande barnen till BUP, då socialsekreterarna blir avskurna från samverkan med BUP av vårdcentralen och skolhälsoteamet. Det är problematiskt att socialsekreterarnas samverkan med andra

verksamheter och myndigheter inte fungerar, en orsak kan som ovan beskrivits vara att deras uppdrag som socialsekreterare för ensamkommande barn är otydlig. Det är problematiskt att socialarbetarna anser att samverkan fungerar bra när ovan nämnda brister identifieras. En fråga som uppstår blir således hur det kommer sig att socialarbetarna upplever god

samverkan trots ovan nämnda brister. Detta skulle exempelvis kunna bero på att samverkan som begrepp innehåller diverse otydligheter gällande vad “god samverkan” faktiskt innebär. I våra slutsatser föreslog vi att brister i samverkan mellan socialarbetarna och andra aktörer kan bero på skilda kunskaper samt diffusa föreställningar om vad samverkan innebär. Det kan uppstå en ovilja att samverka med andra myndigheter då det skiljer sig i uppdrag och

kompetensområden mellan aktörerna. Vidare kan det bero på en förvirring kring vilken aktör som har det huvudsakliga ansvaret för att samverkansprocessen ska fungera, vilket kan förklara varför vissa aktörer agerar mer passivt eller aktivt i en samverkansprocess (jmf. Sundqvist et al., 2016). Detta bör diskuteras och förtydligas i varje samverkansprocess för att minska risken för otydligheter gällande vad en god samverkan innebär. Villkoren för

samverkan påverkas av de kunskapsmodeller som styr de olika aktörerna som ska samverka med varandra, vilket även Danermark (2004) tar upp.

Det kan diskuteras huruvida samarbetet som förekommer inom arbetsgruppen kan anses vara en form av samverkan. Som tidigare diskuterats är samverkan ett odefinierat och diffust begrepp. Inom arbetsgruppen sker det till exempel ett samarbete mellan kollegorna då det sker ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte som bland annat kan ta sig uttryck som rådgivning i ärenden. Vi har utifrån hur socialarbetarna beskrev deras interna samarbete valt att tolka det som att en samverkan sker inom arbetsgruppen. Detta då det samarbete och kunskapsutbytet som förekommer fyller de kriterier som finns i syftet med samverkan (jmf. Danermark, 2004). Det kan därför vidare diskuteras ifall samverkan som odefinierat och diffust begrepp resulterar i en diffus skiljelinje på begreppen samverkan och samarbete.