År 1885 ändrades förutsättningarna då akademien slutligen gav upp am-bitionerna att bedriva mönsterjordbruk på Experimentalfältet. I kam-pen mellan vetenskapsmän och agronomer drog Forssell det kortaste strået och intendenttjänsten avskaffades. Kreatursförsöken nedlades och korna såldes. Lantbruksförsöken intensifierades och den mark som inte behövdes omformades till trädgård eller till slåttervall. Experimental-fältet blev istället en fullständig försöksanstalt inriktad mot en modern naturvetenskap. Kommersiella och serviceinriktade verksamheter föll bort till förmån för specialiserad forskning, vilken lyftes till samma nivå som akademiens övriga verksamheter.
Agrikulturkemin
Behovet att inrätta en agrikulturkemisk anstalt hade väckts under 1840 - talet. Akademien hade varit positiv men ville då ha en ambulerande agri-kulturkemist och att en professur i ämnet agrikulturkemi skulle inrättas vid något av universiteten. Men nu var det nya tider, nu ville man inte-grera anstalten i sin egen verksamhet. En agrikulturkemist hade anställts 1856 och ett laboratorium hade iordningställts i akademiens hus i staden.
Nu flyttades laboratoriet till Experimental fältet och blev den agrikultur-kemiska anstalt som man länge önskat. Den förlades till Stora huset och hade försöksfält i anslutning till byggnaden. Vid anstalten undersöktes växternas absorbering av luftens ammoniak, jordar och vatten och gödsel analyserades. Många av försöken kom längre fram att också samordnas med lantbruksskolornas egna försök över hela landet.
Agrikulturkemisten Alexander Müller kom från i Chemnitz i Schlesien.
Med sig hade han en egen assistent. Müller blev dock aldrig nöjd med organisationen. Han var missbelåten med laboratoriet och menade att växtodlingsförsök under bar himmel var praktiskt taget värdelösa. Han hade också svårt att som vetenskapsman underordna sig Juhlin-Dann-felt som han mest såg som en dilettant. Müller sade därför upp sig 1868 och efterträddes av Carl Erik Bergstrand från Ultuna lantbruksinstitut och från 1882 av Lars Fredrik Nilsson från Uppsala universitet.
År 1886 ändrades namnet till Agrikulturkemiska avdelningen. Labo-ratoriet byggdes om och renodlades mot kemi och kompletterades med en ny försöksgård. Verksamheten bestod av undersökningar av jordarter, gödsel- och fodermedel och försöksodling av främst foderväxter med olika gödselsammansättningar. Man fungerade som remissorgan och gav diverse utlåtanden över kemiska spörsmål. Många av undersökningarna gjordes i samarbete med andra intressenter, såväl med de nationella mosskulturförsöken som för kvävebestämning i järn åt olika järnverk.
Avdelningen blev därvidlag en mötesplats mellan personalen och andra kemister. I arbetet deltog också externa personer under kortare perio-der, både vetenskapsmän, studenter och yrkesutövande kemister, från Sverige och från utlandet. Det var således en stabil forskningsmiljö som skapades.
Växtfysiologin
I takt med att den vetenskapliga specialiseringen hade en vetenskaplig strid utvecklats kring kemiämnets dominans under 1870-talet. Den spi-rande botaniken, eller växtfysiologin, gav nya infallsvinklar som inte hade med kemi att göra. Denna gång var Lantbruksakademien snabb i vändningarna och 1876 anställdes en botanist och ett särskilt växthus byggdes. Men tiden var ännu inte mogen för en egen anstalt. Istället
Växtillustratören Henriette Sjöberg avbildade under nästan 30 år olika växter inför det planerade praktverket Svenska kulturväxter. Här framställs olika potatissorter från 1870-talet. (Nordiska museet. Foto: Peter Åström.)
inordnades verksamheten i agrikulturkemiska anstalten under namnet Lantbruksakademiens kemiska och växtfysiologiska försöksanstalt.
Som botanisk assistent anställdes Jakob Eriksson. Han rönte stora framgångar vilka gav stöd åt att få växtfysiologin utbruten ur den ke-miska anstalten. Verksamheten bestod av systematisering av sädessorter och av vattenkulturförsök. Senare tillkom undersökningar av parasit-svampar, rostsjukdomar och av potatissjukans orsaker. Under 1880-talet ökade intresset för norrländska gräs och i synnerhet för mosskultur-försök, där anstaltens assistent, Carl Gustaf Eggertz, kom att verka i samverkan med den nybildade Svenska mosskulturföreningen.
En egen växtfysiologisk avdelning bildades slutligen 1886. Ett bota-niskt laboratorium inreddes och ett nytt försöksfält anlades med odling av jordbruks- och trädgårdsväxter på fritt land, i syfte att undersöka växternas lämplighet i klimatet.
Frökontrollen
En frökontrollanstalt öppnade på fältet 1881. Sådana hade vid denna tid börjat växa fram i Europa och var föranledda av oseriös handel med dåligt utsäde. Vid anstalten kontrollerades fröhandelns partier av utsäde beträffande grobarhet, renhet och äkthet. Personalen bestod av
Professor Erikssons och assistent Knutssons praktfulla Typsamling av inom Sverige mognande sädesvarieteter utkom i fyra delar under åren 1889–98 och ingick i ett euro-peiskt samarbetsprojekt inom växtfysiologi. (Nordiska museet. Foto: Peter Åström.)
en före ståndare och av kvinnliga assistenter som utförde kontrollerna.
Män kom aldrig i fråga. De ansågs inte tillräckligt noggranna eller ens äga det tålamod och uthållighet som krävdes för denna typ av arbete.
Anstalten kom dock att snart läggas ned sedan liknande verksamheter öppnats över hela landet.
Trädgårdsavdelningen
Att Trädgårdsavdelningen till största delen var en kommersiell handels-trädgård, och akademiens kassako, hindrade inte att det mesta som före togs presenterades som vetenskapliga försök. Dessa gick till på så sätt att olika växtsorter planterades på olika lokaler och jordmån, i av-sikt att bestämma snabbaste mognadstid och högsta avkastaning, och därmed mest lämpliga sorten. Andra försök handlade om växtskydd och gödsling, provodling av fruktsorter, uppvärmning av växthus, lagring, torkning och konservering av frukt och grönsaker.