Psykiatrireformens effekter i Staffanstorps kommun

I hela riket räknar man med att det finns ett generellt mörkertal bland de psykiskt sjuka. Detta mörkertal beror dels på att många psykiskt sjuka lever tillsammans med någon anhörig (föräldrar, make eller liknande) och därav klarar det vardagliga livet med hjälp av anhöriga utan att använda sig av myndigheters hjälpinsatser. Dessa personer syns först när något drabbar den anhörige så de psykiskt sjuka måste söka hjälp på annat sätt. Givetvis finns det flera orsaker till mörkertalet, olik skäl till att alla inte får den hjälp och det stöd som de behöver. Uppsökande verksamhet och liknande är en del i arbetet med att handskas med dem som faller utanför och som inte får det stöd de behöver. Arbetet med uppsökande verksamhet, boendestöd och liknande kommer vi att gå in mer på längre fram i arbetet. I Staffanstorps kommun räknar man med att det finns ett mörkertal av personer med psykisk sjukdom omfattande ca. 100 personer och som inte torde vara så hög i Staffanstorp då det är en ”ung och frisk” kommun. Samtidigt finns det 48 kända personer med psykisk sjukdom inom kommunen (intervju Petra Kvist-Zaar samt intervju Lena Larsson). I Socialutskottets delbetänkande (1991:88) bygger hela betänkandet på det s.k. Case Managementbegreppet. Case management är en diskussion som beskrevs under

psykiatriutredningen innan psykiatrireformen trädde i kraft och som man kan säga ligger lite som grund för den mening och uppbyggnad som psykiatrireformen fick. Case

management kan beskrivas som ett professionellt nätverk kring den psykiskt sjuke och dennes anhöriga för att med hjälp av ett gott samarbete hjälpa den psykiskt sjuke att leva i samhället som andra. Själva uttrycket och arbetssättet grundades i USA när man började stänga ner mentalsjukhusen och behövde se över de olika resurserna i samhället för målgruppen. Alla de samordnade insatserna och hela arbetet kring de psykiskt sjuka och deras anhöriga grundar sig på detta arbetssätt. Med hjälp av Case management hade man som mål att samordna olika instanser för att få ett så effektiv och individbaserat stöd som möjligt för målgruppen. Ett annat synsätt som präglar detta är att det ska vara så få

personer som möjligt runt den psykiskt sjuke men med så effektiva medel som möjligt för att hjälpa den psykiskt sjuke att leva ett så självständigt liv som möjligt med hög

livskvalitet tillsammans med andra i en social samvaro. Alla de olika insatser som finns och som har utvecklats under de senaste nio åren bildar tillsammans ett system eller nätverk av insatser. Det behövs människor som håller samman, utvärderar och granskar dessa insatser för att de ska fungera på ett så effektivt och bra sätt som möjligt. Alla insatserna utgör tillsammans en god grund för psykiskt sjuka att leva på lika villkor som andra.

5.4.1 Anhöriga

Att ha en familjemedlem som är drabbad av en psykisk sjukdom är jobbigt på många sätt för anhöriga. Oftast är det både materiellt, psykologiskt och socialt ansträngande, vilket innebär att det finns ett stort behov av både pedagogiska insatser och olika former av stöd åt anhöriga. Socialstyrelsen (http://www.sos.se/fulltext/110/2003-110-9.pdf) lägger stor tyngdpunkt på att belysa anhörigas situation när man behandlar ämnet psykiskt sjuka. Även psykiatrireformen hade som mål att värna om och stötta anhöriga. Redan innan man antog reformen hade anhöriga uppmärksammats i flera decennier. Genom att hjälpa och stötta anhöriga kan även de psykiskt sjuka få ett bättre stöd och engagemang från människor i deras närhet.

Efter intervju med Petra Kvist-Zaar framgick det, precis som vi erfarit från litteraturstudie, att anhöriga till psykiskt sjuka är en grupp som är mycket svår att nå för att stötta, hjälpa och vägleda i samarbetet med den psykiskt sjuke. Sedan länge har psykisk sjukdom varit skamligt, och är fortfarande för många, vilket förmodligen är en orsak till att det är så svårt

har anhöriga redan levt nära eller tillsammans med den psykiskt sjuke, vilket innebär att hjälp, stöd och avlastning inte varit något alternativ tidigare och känner därmed inget större engagemang att förändra detta. I Staffanstorps kommun har man länge och på många olika sätt försökt komma i kotakt med anhöriga och skapa ett nätverk för de personerna, men de anhöriga man lyckats komma i kontakt med är ofta inte intresserade av någon kontakt eller alternativt har många fått stöd och hjälp från frivilliga organisationer som även arbetar med

anhörigstöd, så som t.ex. RSMH5.

Våra egna reflektioner kring anhörigas situation har varit många. Inom de flesta utsatta grupper är det ett stort och viktigt arbete kring och med anhöriga så även när det handlar om psykiskt sjuka. Problemet är, återigen, den gamla synen på psykiskt sjukdom, ofta är det skamligt och tabu att vara psykiskt sjuk eller anhörig. Samtidigt finns det andra svårigheter när man talar om gruppen psykiskt sjuka och deras anhöriga, som vi ser det. Man räknar med att det finns ett visst mörkertal av personer med psykisk sjukdom. Vad detta mörkertal beror på finns det många spekulationer om. En av orsakerna vet man är att vissa psykiskt sjuka lever tillsammans med maka/make eller föräldrar. När de väl söker hjälp eller stöd är det sällan som anhöriga eller den sjuke som vill ha hjälp och stöd från samma personer som den andre. Om man jämför med omsorgen i övrigt är det lättare för barn med handikapp att vara med i grupper tillsammans med sina föräldrar och syskon och därigenom växa fram i en gemenskap med andra anhöriga. Däremot vet man, enligt Petra Kvist-Zaar att många anhöriga redan är engagerade i olika frivilligorganisationer. Därav kan vi dra slutsatsen att frivilliga organisationer är betydelsefulla inte bara för de psykiskt sjuka utan kan vara lika viktiga, om inte viktigare, för anhöriga.

5.4.2 Psykiatrisamordnare

En av psykiatrireformens effekter blev i många kommuner tillsättandet av en

psykiatrisamordnare. En vanlig modell var att anställa en psykiatrisamordnare som fick ägna sig åt att skapa nya former för persongruppen. Personer med erfarenhet från psykiatrin, ofta mentalvårdare, rekryterades av kommunerna. Psykiatrisamordnaren i Staffanstorps kommun anställdes våren 2002.

Ett viktigt villkor för att få i gång verksamheten är att bemanna den. En vanlig strategi som visat sig i socialstyrelsens utredningar var att anställa en psykiatrisamordnare, som inte sällan fick vara både en idéspruta, ideolog och verksamhetsansvarig, åtminstone i de första faserna av förändringsarbetet. Under intervjun med Lena Larsson förtäljer hon att

handlingsutrymmet som psykiatrisamordnare har varit stort. Vi kan ibland tyckas uppleva utrymmet som mycket betydelsefullt och en förutsättning för att verksamheten ska kunna formas efter de behov som finns hos målgruppen. Samtidigt som vi har kunskap i att friheten kan upplevas som frustrerande och som ett tecken på politikernas och tjänstemännens ointresse i reformen.

Lena Larsson upplever att hon anställdes för att verkställa någonting. Hon beskriver att det var väldigt öppet och upplevde att hon själv tillsammans med sina kolleger fick stå för mycket av idéerna och tankarna om hur det skulle se ut, vilket hon inte trodde från början. Lena Larsson klargör att hon förutfattat att det arbetet skulle vara klart innan hon

5 _{RSMH (Riksförbundet För Social och Mental Hälsa) Föreningen verkar för och drivs av psykiskt sjukas}

eget ansvar och intresse. Förbundet är partipolitiskt obundet och det finns inte någon religös anknytning. Det är de psykiskt sjukas kunskap och erfarenhet av den svenska psykiatrivården som för deras arbete och engagemang framåt. Det finns uppemot 150 lokalföreningar med 10.000 medlemmar. Dessa olika föreningar finns på 23 olika distrikt. RSMH finansieras genom stadsbidrag och sponsring från näringslivet. En av deras viktigaste uppgifter för föreningen är arbetet med kamratstöd, att stötta, vägleda och finnas tillhands för

anställdes. Under intervjun omtalar Lena Larsson att hon upplever att det saknades visioner från ledningen.

Psykiatrisamordnarna anser vi är ett bra exempel på den betydelse som enskilda personer i förvaltningen kan få för hela den lokala policyprocessen. Direktiven från politikerna har oftast varit få och oprecisa (precis som statens direktiv till kommunerna!), varför uppdraget till samordnarna har kommit att handla om att både formulera visioner och ta kontroll över genomförandeprocessen.

5.4.3 Daglig verksamhet och annan sysselsättning

I Staffanstorp finns daglig verksamhet för personer inom LSS i form av Träffpunkten som är en mötesplats för personer med psykiska funktionshinder. Hit kan de gå för att bryta sin isolering, träffa andra och få stöd och motivation till att leva som andra. Intervjun med psykiatrisamordnaren gjordes på denna träffpunkt där hon är stationerad. Träffpunkten har sin lokal i centrala Staffanstorp där de även säljer barnkläder i ett samarbete med röda korset. På Träffpunkten anser man det viktigt att personerna som kommer dit inte enbart kommer för att sitta ner och dricka kaffe. Det ska inte enbart vara ett ställe där man blir uppassad det finns då risk för att man enbart flyttar isoleringen från den egna bostaden till ett annat ställe. Därför har man nu sagt att de som kommer dit ska delta i någon form av aktivitet. Däremot ställer man inga större krav på besökarna men passandet av tider och någon form av verksamhet är dem krav man anser sig kunna ställa. Tidigare kom det allt för många andra personer till Träffpunkten (det hette då knuten), det kunde vara arbetslösa som sökte sig dit för att skapa ett socialt nätverk och dricka kaffe tillsammans. Knuten var inte det den var anpassad att vara. Efter byte av lokal och namn stramade man till reglerna och enbart psykiskt sjuka skulle vara gruppen som nyttjade verksamheten (intervju Gunni Gustafsson-Nilsson).

Vi anser att psykiskt sjuka egentligen borde tillhöra en egen ”kategori” för att få den prioritering som de har rätt till. Idag ligger den psykiatriska verksamheten under

äldreomsorgen och handikappsomsorgen (LSS och socialpsykiatri). Samtidigt delar man på omsorg och psykisk sjukdom. Omsorgen har sysselsättning som beviljas personer

tillhörande personkrets 1 och 2 (psykiskt sjuka tillhör personkrets 3). Enligt LSS har personkrets 3 inte rätt till insatser beträffande sysselsättning. Genom att de hade kunnat få det via LSS kunde man ha integrerat dem med omsorgen eller arbetat fram fler alternativ till sysselsättning. Alternativet, tycker vi, annars kunde vara att skapa ”en egen lag” för gruppen psykiskt sjuka så att LSS enbart tillhört omsorgen eftersom LSS har en del

undantag gällande beviljandet av olika insatser som utesluter de psykiskt sjuka. Vi anser att lagarna som finns inte kan ge det stödet och den tryggheten till psykiskt sjuka som den ger till övriga befolkningen. Utan lagstadgat stöd, gällande alla områden, kan kommunerna inte heller arbeta för att psykiskt sjuka ska kunna vara integrerade i samhället på lika vilkor med samma livskvalitet ”som alla andra”.

Psykiatrisamordnaren, Lena Larsson, betonar under intervjun att hon ser stora möjligheter med en samverkan mellan LSS-verksamheten och socialpsykiatrin. Det är ett unikt tillfälle att bättre utnyttja befintliga resurser. Av denna anledning vill hon och hennes kolleger starta ett projekt för samverkan mellan omsorgen och socialpsykiatrin med fokus på sysselsättning. Lena Larsson menar på att denna samverkan kan leda till ökad kunskap för personal och klienter om varandras verksamheter och aktiviteter. I enlighet med

Staffanstorps kommuns handikappolitiska program (2000) ska man i kommunen arbeta för att öka medvetenheten om människor med funktionshinder, deras rättigheter, möjligheter och vad de kan bidra med i samhället.

Lena Larsson, har som tanke att en sammanvävning av aktiviteter för de båda målgrupperna från daglig verksamhet och Produkten ger flera fördelar.

Under senare år har det skett stora förändringar inom psykiatrin mot en mer aktiverande och patientinvolverande behandling. Man har sett att de psykiskt sjukas symptom och beteendemönster påverkas i gynnsam riktning genom situationer där de psykiskt sjuka får möjligheter att utföra meningsfulla aktiviteter (Gamborg, 1994).

Förutom Träffpunkten finns Produkten inom LSS verksamhet. Produkten är beläget i utkanten av Staffanstorp och har snickeriverksamhet och biltvätt samt annan

sysselsättning. Idag är det enbart personer med andra handikapp (och/eller psykisk sjukdom utöver annat handikapp) än psykisk sjukdom som kan nyttja denna verksamhet. Däremot finns det idéer om att integrera några av de psykiskt sjuka med några inom omsorgen för att alla med någon form av funktionshinder ska kunna få någon form av sysselsättning. Gunni Gustafsson-Nilsson menar att vissa psykiskt sjuka skulle fungera tillsammans med vissa andra funktionshindrade. Det handlar om att hitta rätt sysselsättning och rätt personer. Samtidigt säger Gunni Gustafsson-Nilsson att det förmodligen inte skulle fungera att slå samman alla personer med funktionshinder utan vissa kräver helt andra resurser. Förutom Produkten och Träffpunkten finns daglig sysselsättning för personer inom LSS personkrets 1 och 2 i form av skogs- och trädgårdsarbete i Björnstorp, Erikshjälpen i Genarp samt en fjärde grupp med rekonditionering av hjälpmedel. Men i dagsläget ingår inte denna verksamhet som en möjlighet för de med enbart psykisk sjukdom.

Lena Larsson menar att omsorg och socialpsykiatri i samverkan kan komma att motverka segregation och befrämja en rörlighet i verksamheten. Rent ekonomiskt blir det också ett sätt att utnyttja befintlig kompetens och andra resurser med personal och lokaler. Lena Larsson förtäljer vidare att denna samverkan tog sin början då en grupp klienter från Daglig Verksamhet började sortera och dela ut reklam med utgångspunkt från Träffpunkten i september 2003. de vill fortsätta att arbeta med aktivitetsgrupper med klienter från daglig verksamhet och Produkten till 2005 och då göra en utvärdering av vilka fördelar och nackdelar denna samverkan har fått.

5.4.4 Personligt ombud

Under våren år 2000 beslutade regeringen om statsbidrag (stimulansbidrag) till kommunerna för att inrätta permanenta verksamheter med personligt ombud och socialstyrelsen skulle samordna insatsen. Den första utvärderingen som socialstyrelsen gjorde beträffande personligt ombud skedde efter arton månaders provtid. Utvärderingen visade att man hade kunnat genomföra samt utveckla olika arbetsformer med personligt ombud som fungerade med målgruppen. De aktuella vårdbehoven visade på en minskning och personer med personligt ombud hade även fått en positiv förändring i det sociala livet samt en ökad livskvalitet, detta uppgav även brukarna i undersökningen av socialstyrelsen. En annan viktig förändring som skedde under dessa arton månader var att de personliga ombuden, på ett framgångsrikt sätt, hade hjälpt sina klienter till insatser enligt LSS. I 80 % av de fall där en ansökan gjorts med stöd från det personliga ombudet hade någon typ av insats beviljats och ser man detta i relation till den situation där samtliga psykiskt sjuka i landet så är det enbart 5-10 procent som fått LSS insatser de sökt om (http://www.sos.se/ fulltext/110/2003-110-9.pdf).

Enligt bokslut (2001 och 2002) anställdes det personliga ombudet i Staffanstorps kommun den 15:e augusti 2002. I skrivande stund är det femton personer i kommunen med psykisk sjukdom som är beviljade och har personlig ombud (intervju Petra Kvist-Zaar).

Enligt Norström & Thunved (2003) ska det personliga ombudet i huvudsak ha följande uppgifter:

 Tillsammans med den enskilde ska det personliga ombudet identifiera och formulera dennes behov av vår, stöd och service.

 Tillsammans med den enskilde ska det personliga ombudet se till att olika huvudmäns insatser planeras, samordnas och genomförs.

 Om fullmakt finns ska det personliga ombudet företräda den enskilde i kontakterna med olika myndigheter.

 Det personliga ombudet ska se till att den enskilde får vård, stöd och service utifrån sina egna önskemål, behov och lagliga rättigheter.

Vidare menar Norström & Thunved (2003) att det personliga ombudet som rekryteras ska ha goda kunskaper om psykiska funktionshinder, vara medveten om olika konsekvenser beroende på sätt att agera. Samtidigt anser Socialstyrelsen (2003) att den enskilde själv ska kunna välja personligt ombud och att det personliga ombudet, av denna anledning, inte bör ha något särskilt yrke eller utbildning utan att funktionen ska vara det aktuella. Personligen anser vi att det är betydelsefullt att den enskilde själv får vara med att tycka till om vem som ska vara dennes personliga ombud men att någon utomstående borde vara med vid bedömningen, kanske att psykiatrisamordnaren skulle kunna ha befogenheten. Samtidigt tycker vi att det är viktigt att det personliga ombudet har någon form av adekvat utbildning. Som personligt ombud ska man kunna vägleda och handleda den psykiskt sjuke

beträffande insatser genom LSS och SoL etc. vilket torde kräva viss utbildning. Samtidigt ser vi det relevant med utbildning inom psykiatri och det sociala arbetet för att det

personliga ombudet ska kunna ha en helhetssyn om hela det sociala arbetsfältet samt ha förståelse för den psykiska sjukdom klienten har. Avsaknad av utbildningen hos personliga ombud torde bli, anser vi, ett resultat med mindre förståelse för de sociala insatser som finns och därav inte det rätta stödet och servicen som klienten ska kunna tillhanda från det personliga ombudet.

Vårt resonemang kring personligt ombud är nästan enbart positivt. Kanske att detta är en av de effekter som fått den störst genomslagskraften sedan psykiatrireformen kom. Genom att få ett personligt ombud har många psykiskt sjuka fått möjlighet att uppnå den

delaktighet och gemenskap som reformen hade som mål. Med hjälp av det personliga ombudet kan psykiskt sjuka få sin rätt tillgodosedd genom handledning av det personliga ombudet. Vi kan ofta läsa om och se de positiva effekter som denna tillgång har medfört för målgruppen.

5.4.5 Boende

Den egna bostaden har under hela planeringen och genomförandet av reformen varit en stark symbol för intentionerna om normaliserade levnadsförhållanden för de psykiskt sjuka. Många av regeringens initiativ på området, exempelvis det kommunala

betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade patienter, togs i syfte att pressa fram anpassade boende för målgruppen ute i samhället och därigenom påskynda

avinstitutionaliseringen av den psykiatriska vården (SOU 1997:6).

Under reformarbetet framkom det tidigt att kommunernas arbete med boendefrågorna präglades av osäkerhet. Eftersom inventeringsarbetet på många håll försenades fanns ingen klar bild över hur behovet av boende och boendestöd för målgruppen såg ut, där igenom blev det också svårt att veta vilka verksamheter och stödformer man skulle bygga upp (SOU 1997:6).

Alla människor har rätt till egen bostad i en miljö som de trivs i och känner sig trygga i. Det är först under senare år som de även gäller psykiskt sjuka (SOU 1991:92).

Stimulansbidraget som fanns tillgängligt för att bygga gruppstäder och andra boendeformer kom exempelvis aldrig att användas i Staffanstorps kommun. Anledningen menar Petra Kvist-Zaar är att man i Staffanstorp har inventerat antalet psykiskt sjuka till så få och med omfattande säraktig problematik så att Staffanstorps kommun inte kan bygga upp bostäder utan istället köper platser av andra kommuner. En annan anledning menar Petra Kvist-Zaar är att målgruppen oftast lever kvar hos sina föräldrar långt upp i åldrarna. Enligt

socialstyrelsens olika utredningar är detta vanligast bland män (SOU 1992:73). De statliga stimulansmedlen kom alltså att spela en tämligen blygsam roll för boendeverksamheterna i Staffanstorps kommun, som man oftast i annat fall får finansiera inom kommunens

ordinarie budgetramar. Antagligen är det mindre lämpligt att driva boendeverksamhet i form av projekt, något som Staffanstorp tycks ha uppfattat. I arbetet med psykiskt sjuka brukar trygghet och kontinuitet betonas, vilket svårligen kan associeras med

projektformen. Det skulle i praktiken vara svårt att erbjuda ett gruppboende till personer med stora och sammansatta behov, om förutsättningen är en försöksperiod på några år med en osäker fortsättning.

5.4.6 Boendestöd

Ett eget boende kräver att man klarar vissa praktiska göromål. För människor med

psykiska funktionshinder kan detta ibland vara svårt utan särskilt stöd. Boendestöd ska ge den enskilde möjlighet att utveckla ett normalt vardagsliv. Boendestöd är en social och praktisk stödinsats som syftar till att stärka den enskildes förmåga att hantera sitt vardagsliv både inom och utanför hemmet. Petra Kvist-Zaar menar på att personer med