Samarbete och samverkan

I en uppföljning av reformen år 2003 pekade socialstyrelsen på brister i samarbetet mellan olika myndigheter, där psykiatrisk, arbetsrelaterad och social rehabilitering sällan

fick inte tillräcklig psykiatrisk rehabilitering och det rådde stor brist på meningsfull sysselsättning, uppgav socialstyrelsen.

En allvarlig konsekvens var att förtidspensioneringarna bland psykiskt sjuka ökade drastiskt. Socialstyrelsen efterlyste även fler personliga ombud eftersom den enskilde ofta inte visste var den skulle vända sig för att få hjälp med ett behov. Trots allt uppgav

socialstyrelsen att reformen inneburit ett bättre liv för många med ökat socialt stöd och fler psykiatriska öppenvårdsmottagningar. Flera psykiatriker har dock under senare år larmat om att svårt psykiskt sjuka inte nås av reformen. De inser inte själva sina behov och den uppsökande verksamheten bedöms vara otillräcklig. Följden blir ofta hemlöshet

(Socialstyrelsen 1998:4).

Socialstyrelsens tillsynsmyndighet gjorde en granskning av kommunerna under 2003 för att undersöka hur psykiatrireformen påverkat arbetet samt vad som fanns kvar att göra efter psykiatrireformen varit aktuell i ett antal år. När det handlade om samverkan menade man att konsekvenserna har blivit att det idag är flera olika huvudmän som ansvarar för psykiskt sjukas vård, stöd och rehabilitering vilket resulterar i en uppenbar risk för att målgruppen inte uppmärksammas eller prioriteras på samma sätt som andra grupper. Det finns en stor brist i gemensamma mål för gruppen psykiskt sjuka hos de olika huvudmännen vilket resulterar i ett dåligt samarbete och en dålig samverkan mellan de olika huvudmännen. Det var inom kommunerna mycket omorganisering skedde vid psykiatrireformens införande men, menar socialstyrelsen, det är inte enbart kommunerna som behöver omorganisera utan även de samverkande organen i relation till kommunerna. När reformen antogs fanns det inte många förändringsmekanismer för de statliga rehabiliteringsaktörerna eller för den statliga psykiatrin. Socialstyrelsen menar att mycket av bristerna som reformen fick

grundar sig i denna brist på samverkan och samorganisering (http://www.sos.se/cgi- bin/MsmGo.exe?grab_id=19534914& CFGNAME=MssFindSV%2Ecfg&hos_id). Vad beträffar samverkan mellan olika huvudmän i Staffanstorps kommun gjordes en utvärdering/sammanställning under januari månad 2004 av socialnämndens arbetsutskott (Petra Kvist-Zaar) där man menar att socialpsykiatrin i Staffanstorps kommun har ett etablerat samarbete med arbetsförmedlingen, arbetslivscentrum och försäkringskassan. Det

finns även regelbundna kontakter med PRE6 _{och ett samarbete med biståndshandläggare}

samt med kommunens IFO-enhet (Individ- och familjeomsorgens enhet). Socialstyrelsen påpekade efter sin granskning av kommunerna att kommuner som har former för

samverkan eller har en eller flera gemensamma verksamheter med annan huvudman ska arbeta fram gemensamma mål, riktlinjer och verksamheter på ledningsnivå. Socialstyrelsen menar att Staffanstorps kommun hade denna samverkan men inget nerskrivit som

handlingsplan vilket nu har arbetats fram i kommunen.

5.5.1 Statens ansvar

Den psykiatriska vården har inte samma tradition som den somatiska när det gäller renodling och organisatorisk uppdelning mellan akuta/aktiva insatser respektive insatser som är av långvårdskaraktär. Personalkategorier kan inte på något enkelt sätt användas för att beskriva avgränsningen av ansvaret i psykiatrireformen. Avgörandet måste i grunden utgå från en bedömning av verksamhetens innehåll och inriktning. Kommunernas ansvar skall definieras utifrån att insatsen i huvudsak har en omvårdnadskaraktär inklusive social träning. Regionen (landstinget) skall svara för de insatser som har en klart målinriktad terapeutisk karaktär (SOU 1992:73).

Regionen ansvarar för psykiatrisk hälso- och sjukvård i ordinärt boende som har en klart målinriktad terapeutisk karaktär. Dessa insatser kan ske av olika personalgrupper. Läkaren har det övergripande ansvaret för patientens vård. Det som utmärker läkarinsatser är framför allt diagnostisering, bedömning av psykiatriskt vårdbehov samt ordination av adekvata behandlingsåtgärder. Behandlingsinsatser av psykolog och psykoterapeuter utförs i nära samarbete med läkare och avser specifika arbetsuppgifter och är således ett ansvar för regionen. Den uppföljande/uppsökande insats som periodvis kan behövas för att motverka en inläggning eller för utvärdering av ändrad behandling är ett ansvar för regionen. Psykiatrisk akutverksamhet kan bedrivas med hjälp av mobila specialistteam i stället för på fasta mottagningar. I den mån det finns mobila specialistteam är de ett ansvar för regionen. Om behov dessutom finns av insatser från personalkategorier med

specialkunskap i psykiatri, utöver den kompetens som förutsätts finnas inom kommunen, får regionens psykiatriska verksamhet tas i anspråk (prop. 1993/94:218).

För patienter som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) och som har tillstånd att vistas utanför

sjukvårdsinrättningens område (permission), ansvarar regionen för den psykiatriska vårdinsatsen i ordinärt boende. Regionens ansvar innebär ingen inskränkning i

kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen eller för somatisk hemsjukvård för dessa patientgrupper. Regionen ansvarar även för stöd, handlednings- och konsultationsinsatser samt utbildning i individärenden till kommunens personal (prop. 1993/94:218).

Ansvarsfördelningen innebär att psykiatrisk vård i ordinärt boende kommer att bedrivas av både kommunen och regionen, var för sig eller tillsammans. Ansvarsfördelning och

samverkansformer i det enskilda fallet fastställes i samband med gemensam vårdplanering, där individens behov avgör med vilken kompetens insatsen skall utföras och vilken

vårdgivare som skall utföra den (SOU 1992:73). 5.6 SoL (2001:453) som möjlighet och hinder

Den 1 januari 1982 kom socialtjänstlagen som ersatte tidigare barnavård-, nykterhetsvård- och socialhjälpslagen. Socialtjänstlagen (SoL) innebar ett uppbrott från den syn som präglats människor som behövde stöd från dessa lagar. Verksamheten skulle präglas av en helhetssyn istället för tidigare symtomtänkande. Helhetssynen innebär att den enskilde ska få hjälp med hänsyn till hela den enskildes levnadsförhållande. Med hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation ska SoL vara inriktad på att frigöra och utveckla den enskildes egna resurser. SoL bygger även på frivillighet och

självbestämmande vilket är lite av honnörsord i SoL (Norström & Thunved 2003). Den 1 januari 2001 antogs den nya socialtjänstlagen av regeringen. Tidigare grundtankar skulle finnas kvar och prägla lagen. Den nya socialtjänstlagen kom till pga. de

samhällsförändringar som skett under de tjugo åren som det skiljer mellan lagarna. Trycket på äldreomsorgen har ökat, anhörigas insatser har blivit mer uppmärksammat, det har skett en kraftig utveckling inom brottsligheten, fler frivilliga organisationer har bildats och utvecklingen mot ett multinationellt samhälle är bara några av de samhällsutvecklingar som bidragits till att regeringen införde den nya socialtjänstlagen. I första kapitlet 1 § SoL finns inledande bestämmelser till lagen där det beskrivs bl.a. att socialtjänsten, på

demokratins och solidaritetens grund, ska främja människors sociala och ekonomiska trygghet, jämlikhet i levnadsfrågor samt aktivt deltagande i samhällslivet. Det är genom 4 kap. 1 § som alla bistånd genom SoL kan beviljas och det är också denna paragraf som kan överklagas. Det är genom 5 kap. 7 § som människor med funktionshinder ska få hjälp med meningsfull sysselsättning, bra bostäder och det stöd och hjälp som krävs för att leva ett liv som andra (Norström & Thunved 2003).

SoL har alltså en speciell paragraf för funktionshindrade som ska hjälpa dem att få den hjälp och det stöd som de behöver för sin livsföring och livskvalitet. Samtidigt, tror vi, att de psykiskt sjuka ofta hamnar i skymundan. Handikappade domineras av människor med andra handikapp än psykiska där det ofta är lättare att se själva handikappet. Genom vår intervju med Petra Kvist-Zaar fick vi information om att hjälpen för de psykiskt sjuka är svårare att få än för gruppen i övrigt. Enligt SoL måste man själv (eller med hjälp av personligt ombud eller förmyndare) ansöka om hjälp. Detta medför att en person som är psykiskt sjuk måste ringa samtalet till socialtjänsten och ta sig dit för ett besök. Den dag en person med psykisk sjukdom orkar och kan ta sig iväg för ett sådant möte måste han må relativt bra. Detta innebär att han gör sig finare än vanligt, kanske duschar, rakar sig och tar på lite finare kläder. Väl nere på socialkontoret finns risk att man bedömer att personen inte mår så dåligt, han kom ju dit och klarar alltså att sköta sig på egen hand. Genom intervjun med Petra Kvist-Zaar har denna fråga diskuterats mycket mellan författarna. Om vi antar att det är så här i många fall då behövs det en förändring i SoL där man får

möjlighet att få hjälp även om man har en psykisk sjukdom och inte en somatisk sjukdom där båda kan gå i skov. Vi har en tanke om att man skulle kunna utforma SoL på ett sådant sätt att när personer med psykisk sjukdom söker hjälp skulle hembesök vara att

rekommendera och då kanske inte enbart ett besök, utan två, tre besök under en kort period för att bedöma tillståndet i klientens livssituation. Det finns säkert många andra möjliga sätt att arbeta för att komma från detta problem men en förändring kan vi tydligt se att det behövs om alla ska kunna ha samma chans att få den hjälp och stöd som den enskilde behöver och faktiskt har rätt till.