Psykisk kvinnofridskränkning som ny bestämmelse

Som bestämmelsen grov kvinnofridskränkning är utformad idag anses det psykiska våldet ingå i rekvisiten upprepad kränkning och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada självkäns- lan. Dessa rekvisit är dock nära anknutna till det fysiska våldet och kan därför sägas ha en begränsad effekt när det kommer till att bedöma psykiskt våld. För att straffrättsligt, utöver 4 kap. 4a § BrB, beakta psykiskt våld som förekommer i nära relationer skulle det eventuellt behövas en ny bestämmelse som enbart tar sikte på det psykiska våldet – psykisk kvinno- fridskränkning.

Ett rättsfall som tidigare nämnts är NJA 1999 s. 102 som avsåg grov kvinnofridskränkning. HD anförde bland annat att sådana ytterligare kränkningar som avses i bestämmelsen grov kvinno- fridskränkning inte torde kunna utgöras av andra gärningar än de gärningar som är brottsliga enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB. Idag har bestämmelsen grov kvinnofridskränkning en sådan lydelse att bestämmelsen avser just brottsliga gärningar enligt 3, 4, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud. Bestämmelsen grov kvinnofridskränkning är därmed begränsad till de brottsliga gärningar som anges i 4 kap. 4a § BrB. En extensiv tolkning av NJA 1999 s. 102 skulle kunna innebära en utvidgning av bestämmelsen och eventuellt även inkludera psy- kiskt våld även om det inte faller under någon av nämnda kapitel i brottsbalken. Detta skulle

103 _{SOU 2016:19 Barnkonventionen blir svensk lag, s. 242.}

dock strida mot ett flertal straffrättsliga principer som bland annat legalitetsprincipen och kon- formitetsprincipen om det inte föreligger en kriminaliserad handling.

Det psykiska våld som kvinnor i våldsutsatta, nära relationer utsätts för är följaktligen svårt att straffrättsligt beakta genom att utvidga den befintliga bestämmelsen grov kvinnofridskränk- ning. En ny bestämmelse – psykisk kvinnofridskränkning skulle kunna vara utformad på unge- fär samma sätt som den befintliga bestämmelsen men ta sikte på just det psykiska våldet. Syftet med bestämmelsen 4 kap. 4a § BrB, som tidigare nämnts, är att det ska vara möjligt att ta hänsyn till den utsatta personens hela situation och rekvisitet ”upprepad kränkning” ska ta sikte på omständigheterna i det enskilda fallet.105 _{Det har genomgående i uppsatsen visats att}

den utsatta personens hela situation och omständigheterna i det enskilda fallet har varit svåra att beakta. Varför detta har varit svårt att beakta kan bland annat bero på att det inte framgår av förarbeten eller praxis vad som ska inkluderas i bedömningen av den utsatta personens hela situation. En förklaring till vad som ska ingå i bedömningen av den utsatta personens hela si- tuation hade eventuellt underlättat för domstolen.

En utgångspunkt i lagstiftningsarbetet när det kommer till våld i nära relationer var att kartlägga vilken typ av brott som vanligtvis begås i närståenderelationer samt mekanismerna bakom vål- det och lagstiftarens vilja var att det skulle vara möjligt att se till den utsatta personens helhets- bild.106 Dagens bestämmelse om grov kvinnofridskränkning kan inte sägas ta sikte på mekan- ismerna bakom våldet. Det framgår av Brottsförebygganderådets statistik om våld i nära relat- ioner att de två vanligaste brottstyperna är systematiska kränkningar och försök att inskränka friheten.107 Systematiska kränkningar och försök att inskränka friheten för en annan person är två exempel på psykiskt våld.

Möjligheten att i dagsläget beakta systematiska kränkningar och försök att inskränka friheten för en annan person inom ramen för bestämmelsen 4 kap. 4a § BrB är begränsad. Om de syste- matiska kränkningar och försöken att inskränka friheten är mindre allvarliga på ett sätt som gör att handlingarna inte faller under någon av kapitel 3, 4, 6, 16 BrB eller 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud är det inte möjligt att döma till ansvar för grov kvinnofridskränkning. En kvinna som utsätts för psykiskt våld i form av systematiska kränkningar och att mannen in- skränker kvinnans frihet som straffrättsligt bedöms som mindre allvarliga, men som ändå för kvinnan upplevs som ett psykiskt lidande, skulle inte kunna falla in under bestämmelsen grov kvinnofridskränkning. Det psykiska lidandet som kvinnan upplever skulle eventuellt kunna be- aktas om hon även utsätts för fysiskt eller sexuellt våld men det är inte möjligt att döma till ansvar för grov kvinnofridskränkning för enbart psykiskt våld idag.

105 _{Zeteo, lagkommentar till 4 kap. 4a § BrB, Upprepad kränkning.} 106 _{SOU 1995:60 Kvinnofrid s. 49 ff. och s. 303 ff.}

107 _{Brottsförebyggande rådet, Våld i nära relationer, (https://www.bra.se/statistik/statistik-utifran-brottsty-}

Med en ny bestämmelse om psykisk kvinnofridskränkning hade det eventuellt varit möjligt att beakta det psykiska våldets särskilda kontext. 1 kap. 9 § RF stadgar att domstolar samt förvalt- ningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. 1 kap. 9 § RF är den så kallade likhetsprincipen, vilken är viktig att ha i beaktande i frågan om det ska vara möjligt för domstolen att ta hänsyn till en viss kontext i sin dömande verksamhet. Voodoo-målet är ett exempel på när domstolen har tagit hänsyn till en viss kontext i dömandet. Gärningsmannen i Voodoo-målet utsatte målsäganden för en psykisk press som medförde att målsäganden inte vågade utföra vissa handlingar och kände sig tvungen att utföra vissa andra handlingar. Vad som har gjorts i Voodoo-målet är bland annat att domstolen har beaktat den särskilda kon- texten och den psykiska press som målsäganden upplevde och utsattes för. Det domstolen också har gjort är att de har tagit brottsoffrets perspektiv i bedömningen. Det finns dock problem med att domstolen tar ett brottsofferperspektiv i bedömningen med hänsyn till rättssäkerheten. NJA 2004 s. 97är ytterligare ett exempel på när HD har tagit ett brottsofferperspektiv i bedöm- ningen. Målet handlade om grov kvinnofridskränkning och målsäganden var flickvän till gär- ningsmannen. Målsäganden och gärningsmannen var dock inte sammanboende. Frågan var där- för om målsäganden uppfyllde rekvisitet ”närstående”. HD konstaterade att målsäganden, trots att hon inte var sammanboende med gärningsmannen, skulle betraktas som närstående. NJA 2004 s. 97 visar att det är möjligt för domstolen att ta hänsyn till omständigheter som kan ligga till grund för bedömningen av om någon är närstående till gärningsmannen och att det är möjligt att vidga begreppet närstående mer än vad som har gjorts i förarbetena till bestämmelsen. Om- ständigheter som HD beaktade vid bedömningen av om parterna var att bedöma som närstående var bland annat om det hade förelegat en känslomässig och praktisk bundenhet till varandra och om de hade umgåtts på ett sätt som var jämförbart med vad som kunde vara fallet i ett sambo- förhållande mellan äkta makar.

Med en ny bestämmelse om psykisk kvinnofridskränkning och med utgångspunkt i Voodoo- målet och NJA 2004 s. 97 skulle det kunna finnas ett utrymme för domstolen att i sin dömande verksamhet beakta omständigheterna i det enskilda fallet, ta hänsyn till den särskilda kontexten samt ha ett brottsofferperspektiv. Det skulle i praktiken innebära att domstolen har större möj- lighet att ta hänsyn till brottsoffrets psykiska lidande.

En annan lösning för att straffrättsligt beakta det psykiska våldet utöver bestämmelsen 4 kap. 4a § BrB och istället ha en ny bestämmelse om psykisk kvinnofridskränkning skulle kunna vara att inom ramen för psykisk kvinnofridskränkning beakta gärningsmannens subjektiva inställ- ning till beteendet i fråga. Domstolen skulle kunna lägga större vikt vid att utreda om ett visst beteende med hänsyn till gärningsmannens subjektiva inställning utgjort psykiskt våld i en viss kontext eller inte.

En sådan bedömning skulle dock troligtvis leda till att bestämmelsen psykisk kvinnofridskränk- ning först och främst blir svårtillämpad. Bestämmelsen kan, för det andra, komma att bli oför- utsebar och därmed strida mot konformitetsprincipen. Om domstolen ska beakta den särskilda

kontexten i varje enskilt fall skulle det kunna strida mot likhetsprincipen 1 kap. 9 § RF eftersom två identiska handlingar skulle kunna bedömas som lagenligt i ena fallet men som psykiskt våld och en överträdelse av psykisk kvinnofridskränkning i det andra fallet.

I RH 2004:48, rättsfallet som behandlades i avsnitt 4.3.2., belystes en särskild aspekt på det psykiska våldet. Hovrättsassessorn Ralf Järtelius hade en skiljaktig mening i målet om grov kvinnofridskränkning och särskilt i frågan om bedömningen av om handlingarna varit ägnande att allvarligt skada kvinnans självkänsla. Först och främst hade kvinnan utsatts för psykisk ter- ror genom att gärningsmannen hade ringt ungefär 25 telefonsamtal per dygn under fyra måna- ders tid. Därutöver anförde Järtelius att gärningsmannens huvudsakliga syfte med gärningarna uppenbarligen varit att kontrollera kvinnan, förmå henne att mot sin vilja återuppta relationen med honom och få kvinnan att handla efter hans egna önskemål. Kvinnan utsattes dessutom för mycket stor psykisk press och befann sig i en situation där hon känt sig i det närmaste helt berövad friheten från att styra över sitt liv.

I RH 2004:48 beaktade Järtelius att det psykiska våldet, i detta fall, tagit sig uttryck genom kontroll, psykisk terror och psykisk press. Järtelius hade dessutom lagt vikt vid vad gärnings- mannens huvudsakliga syfte med gärningarna var. Ett sätt att straffrättsligt komma åt det psy- kiska våldet hade varit att beakta gärningsmannens syfte med en handling och således gärnings- mannens subjektiva inställning till handlingen.

Gärningsmannens syfte med fysiskt eller sexuellt våld är inte lika betydande för bedömningen av om gärningen utgör en handling som kan dömas till ansvar för inom ramen för grov kvinno- fridskränkning enligt 4 kap. 4a § BrB som gärningsmannens syfte vid psykiskt våld. Anled- ningen är att domstolen beaktar vad handlingen typiskt sett kan anses syfta till.108 När det kom- mer till bedömningen av om en handling som kan utgöra psykiskt våld, är just psykiskt våld eller inte, kan det antas vara svårare att avgöra vad handlingen typiskt sett syftar till jämfört med vid fysiskt eller sexuellt våld, vilket behandlades i avsnitt 4.2.

Inom ramen för en ny bestämmelse om psykisk kvinnofridskränkning hade det även varit möj- ligt att beakta andra omständigheter än vad dagens bestämmelse gör när det kommer till rekvi- sitet ”ägnad att allvarligt skada personens självkänsla”. Det har tidigare i uppsatsen visats att domstolen beaktar omständigheter som exempelvis om kvinnan varit underlägsen mannen och utlämnad till honom samt frågan om kvinnan gjort något motstånd. En nyanserad bild av vad ett ”idealoffer” är och hur en våldsutsatt kvinna hanterar psykiskt våld hade kunnat bidra till att straffrättsligt beakta det psykiska våldet i större utsträckning. Den våldsutsatta kvinnans mot- stånd, ekonomiska övertag eller att hon inte är helt utlämnad till mannen bör inte vara relevanta omständigheter i bedömningen, utan ger snarare en bild av en förlegad uppfattning av hur ett idealoffer är och beter sig.