Psykosocial hälsa

Det är flera faktorer som är viktiga för den psykosociala hälsan under

ungdomsåren på väg mot vuxenlivet. Man bryter sig loss från föräldrarna och hittar sin egen identitet. Det är en viktig och omvälvande tid och en tidspunkt då skola och kamrater har stor betydelse för välbefinnandet. I detta avsnitt lyfter jag några av de områden som varit framträdande i informanternas berättelser, då vi bland annat pratat om deras livssituation, familj, kamrater och hälsa.

Kamrater, skola och fritid

Under ungdomsåren är det mycket viktigt för oss att ha goda kamrater och känna ett sammanhang, en tillhörighet och ett värde. Ett genomgående tema bland informanterna är vikten av goda, nära vänner men även att de alla anser sig själva vara mycket omtyckta, omtänksamma och att de är goda kamrater. Alfred

resonerar kring vänskap och säger:

A - Jag kan vara väldigt omtänksam när det gäller kompisar. Jag gör mycket för mina kompisar. Det ska mycket till innan jag säger nej till någonting, jag ställer gärna upp och försöker hjälpa folk så mycket som möjligt.

Erling och Hwang (2001) skriver om vikten av relationer till jämnåriga under tonårstiden. Det kan innebära mycket positiva och utvecklande upplevelser, men även vissa svårigheter. Under ungdomstiden får relationer till jämnåriga allt större betydelse än tidigare i livet. Intimitet och autonomi är centrala

utvecklingspsykologiska händelser som den unga måste hantera. För dessa båda fenomen spelar vänskapsrelationer en avgörande roll. Vännerna fungerar som modeller och bollplank för många frågor som hör ihop med

identitetsutvecklingen.

Wrangsjö (2004) menar att ”gänget” och dess medlemmar fungerar som ett slags vikarier medan tonåringen skaffar sig erfarenheter av livet, för att kunna förse sig med mindre ”föräldrabesmittade” bedömningsgrunder än den individen haft under barndomen. Relationerna till jämnåriga ger tillvaron mening och tillfälle till viktiga erfarenheter. De bidrar också till en bättre psykosocial hälsa.

Gabriel tycker det är mycket viktigt att vara en god kamrat och berättar när jag frågar:

- Hur skulle du beskriva, beskriva dig själv som person då?

G - Vad jag har hört från andra. Lärare som till exempel de säger ambitiös. Jag vet inte om det stämmer. Du känner inte mig så. (skratt)

- Nej, jag frågar hur du skulle beskriva dig själv. G - Ööhhh...snäll faktiskt.

- Ja?.

G - Snäll, ja....(paus) Jag tänker om, mycket om andra. Alltså jag vill inte göra dåligt för någon. Jag vill inte att någon kanske ska hamna utanför. Eller, jag försöker få med allihopa. Så jag tänker inte bara på mig själv. Alla andra också.

- Omtänksam?

G - Jaaa, om vi säger vi ska gå till nån fest eller nåt sånt, så ja, han där den andra kompisen säger:”vad ska vi göra, hänger du med?” Nej, jag bara, kom igen, kom igen. Så han kommer. Sen så har vi kul. Sen så sa jag god natt, vi ses imorgon.

-Ja.

G - (paus) ja.

- Så du är omtänksam och ambitiös? G - Ja.

- Nånting annat?

G - (skratt) Finns det något annat man kan vara?

Det kan även vara en medveten (överlevnads)strategi att vara en god vän som ”alltid ställer upp”, eftersom det är ett sätt att vinna respekt genom att ha en tillitsfull och nära relation till sina vänner. Skulle det avslöjas att informanterna inte talat sanning eller undanhållit att de har problem med exempelvis

avföringsläckage, skulle de troligtvis mötas med förståelse och ödmjukhet, av dem som är ”riktiga vänner”. Det kan även vara ett sätt för att inte hamna i utanförskap. Jag vill dock påpeka att det inte enbart behöver gälla mina

informanter, utan även unga män generellt. Alfred berättar hur han blir bemött av sina lagkamrater och hur det kan kännas att berätta hur det faktiskt ligger till:

A - Ja, alltså det känns…jag vet inte riktigt. Alltså det är ju en sån känsla man har haft hela tiden. Det är ju klart att…det är det ju inget tvivel på att folk i laget har ju märkt att det är någonting som inte stämmer i…det där, för att den…alltså jag har fått tusen miljoner frågor på ärren och sånt. Så att det är ju…det är ju…

- Du har synliga ärr både på magen och bröstet?

A - Ja här... ja, det syns inte så mycket, så att det är lugnt där men dom här (visar) syns ju rätt tydligt ju, och dom är rätt stora; jag tror dom är en decimeter långa så att det är rätt stora ärr ju. Det är absolut inget vanligt ju…så att…

Så…vissa frågar ju ”är det blindtarmen” , men den sitter ju på andra sidan såklart…så jag har ljugit att ja, det är blindtarmen ju. Men då är det på såna läger, till exempel på sommar-träningsskolor och sådär där jag inte känner dom så bra. ”Ja, det är

blindtarmen” brukar man bara ljuga ihop så, för det är ingenting dom har med att göra. - För att komma undan…?

A - Ja för att slippa såna stora diskussioner. Slippa…i och med att dom inte känner mig så bra, slipper dom ändra tankar om mig. Men dom i laget är ju i stort sett tvungna att träffa mig varje träning, fem gånger i veckan eller nåt sånt där. Så att dom kan ju inte ändra uppfattning, dom får ju den uppfattningen. Samtidigt så, skulle jag ha berättat det från första början så hade dom ändå kunnat få acceptera det för dom vet ju vem jag är till slut, för att dom lär ju känna mig. Dom kan ju inte undgå att prata med mig om det skulle vara nåt sånt där som dom tycker är så jävla obehagligt så att det…skulle vara nåt farligt.

- Pratar du med dina medspelare om det är någonting? Har du berättat för dem eller är det bara tränaren du pratat med?

A - Nja alltså… man märker ju…jag har berättat om att jag har opererat tarmen när jag var liten. Sen så har jag sagt att jag vet inte riktigt vad det är, samtidigt som jag vet lite mer än vad jag har berättat ju. Så har dom ju märkt att …det har luktat om det kommer, så då har dom ju börjat snacka om ”vafan luktar det” och sådär, och då har jag spelat med ofta. Ibland har dom ju märkt att det har varit jag, och så har jag blivit förbannad på dom. Det var någon gång denna säsongen som jag har fått samla in hela laget i …det har varit yngre spelare som har kommit in i år i vårt lag då och de har inte vetat.... Så har jag samlat in alla i omklädningsrummet och så har jag berättat si och såhär är det. Det kan inte jag hjälpa.

- Hur har du blivit bemött då?

A - I första början var det ju…dom blev förvånade såklart. Så har jag, då tog jag… alltså laget, vi är rätt tajta i laget ändå. Men det är den enda gången jag har känt att jag tar lite avstånd från laget. Tycker inte dom är mogna nog till att hantera detta ännu. Utan det…så har vi pratat lite om det då och då. Vissa har kommit fram och frågat ju såklart … och liksom har fattat, verkligen fattat. ”Tycker du det är jobbigt?” och sånt har dom frågat många gånger. ”Nej, inte så” Jag har levt med detta i hela mitt liv, så jag har levt med detta i X år så det är inget ovanligt.

- Lite blandade reaktioner då, kanske?

A - Ja, vissa tycker ju det är jätteäckligt, men då har jag…då har jag blivit förbannad på dom.

- Hur kändes det att berätta för dem?

A - Både och. Alltid lite si och så i och med det att...vissa har ju reagerat på helt fel sätt, enligt mig. Att tycka att det är äckligt, att jag är konstig, jag är annorlunda och så. Men då…har jag tagit…jag har inte tagit några vuxna till hjälp, förutom mina föräldrar som har berättat lite, snackat och sagt vad jag kan säga. Så ja, vissa har tagit det lite konstigt från början men, ja det har dom slutat med nu. Det är jag som är jag, jag har dom problemen. Dom får acceptera det och det gör dom nu, och det är jag glad för.

Det krävs mod och en god självkänsla att göra det som Alfred gjorde när han berättade för sitt lag. Han berättar varmt för mig om det stöd har fått från sina föräldrar, hur de uppmuntrat honom att stå för den han är och att det inte är någonting att skämmas för. Det är troligtvis mycket därför han klarade av att

berätta sanningen eftersom han haft en bra ”backup” hemifrån och även ifrån andra vuxna, i detta fall tränaren.

Det finns andra sätt att slippa hamna i utanförskap om man inte vill berätta om sin funktionsnedsättning. Dorian har en strategi och berättar om sin

funktionsnedsättning och hur han alltid hanterat sin situation i skolan under hela sin uppväxt:

D - Nja, man är ju liksom inte som alla andra. Det blir man ju inte. Man vågar inte riktigt lika mycket.

- Har du haft mycket problem med att du har läckt ?

D - Mhm. Innan har jag haft jätteproblem med det. Och förstoppningar och sånt så. - Så att du både har läckt och haft förstoppningar?

D - Mhm.

- Vad gör det med en? Kan du förklara hur det känns?

D - Det är fruktansvärt jobbigt att man alltid behöver ha närheten till en toalett. Och det gör en väldigt begränsad och att man har lite nedsatt känsel. Så man känner inte riktigt om man behöver gå på toaletten eller inte. Det är lite jobbigt. Men nu när det har börjat fungera bättre o bättre så funkar det också. Det är antagligen träning. Det tror jag är det enda som funkar faktiskt.

- Hur tränar man då?

D - Man går på toa... När man tror att man behöver, även om man inte skulle behöva det så sätter man sig så lär man sig det tillslut.

- Behöver man sitta länge på toaletten då?

D - Nä. För jag är sån, att när det ska komma något så kommer det direkt. Det tar inte tid liksom.

- Och det har du lärt dig? D - Mhm.

- Har det påverkat ditt liv på något annat sätt?

D - Jag har aldrig badat i bassäng. Det har ju folk undrat varför jag inte gör, men jag har sagt att jag är infektionskänslig.

- Då har du någonstans ljugit? D - Ja.

- Och det har folk tyckt varit okej? Att du sagt att du är infektionskänslig. D - Ja.

- Har du varit med på gymnastiken i skolan?

D - Mhm.... Men jag har alltid bytt om i eget omklädningsrum. - Jaha. Har dina fröknar, dina gymnastiklärare vetat om?

D - Ja, de har ju vetat om det...Men det är också för att jag är infektionskänslig. (Skratt) Så jag har kört på det.

Min tanke om Dorians val att han väljer att säga att han är infektionskänslig istället för att berätta sanningen eftersom han anser det vara mer accepterat och på så sätt vinner han respekt och kanske till och med medlidande och tycker att det fungerar bra för honom och ser ingen anledning till att berätta någonting annat samtidigt som han slipper frågor, konstiga blickar och utanförskap. Dorian säger att han har många vänner i skolan och några få vänner utanför skolan. De nära vännerna utanför skolan känner till Dorians situation och de stöttar honom och accepterar honom som han är. Men han har aldrig kunnat sova över hos någon

kompis och de gånger de varit iväg på någon resa med skolan har han tagit med sig någon av föräldrarna och bott på hotell. Det är lätt att föreställa sig att det skulle vara en svår och tuff situation för Dorian, vilket det naturligtvis är ibland, vilket även framgår några gånger under intervjun, men själv säger han så här om att hantera sin funktionsnedsättning när jag frågar:

- Hur mår du idag?

D - Jag mår hur bra som helst. (Skratt) Tycker jag. Inget att klaga på direkt. (Skratt) Men skulle man vara ledsen så lyssnar man på musik så går det över.

- Vad skönt. Tycker du musik hjälper? D - Ja. Det hjälper mot allt.

- Vad lyssnar du på då?

D - Jag lyssnar jättegärna på Abba. (skratt) - Abba funkar alltid?

D - Aaahh. (Skratt)

- Visst är det så? Härligt. Har du någon någon speciell favorit skiva eller låt? D - Nä, allt är bra tycker jag. Abba funkar alltid.

Han har utvecklat en fantastisk förmåga att hantera sin situation med hjälp av flera olika copingstrategier vilka han använder på olika sätt i olika sinnesstämningar. Lögn är en och att lyssna på musik är en annan och detta två helt skilda

copingstrategier som hjälper Dorian att må bra. Fler informanter berättar liknande historier hur de hittar strategier för att både dölja och hantera sin situation. Det gäller främst de som har problem med avföringsläckage.

I dessa unga mäns liv har skolan en stor betydelse eftersom det är där de träffar flest kamrater, men även skolgången och skolarbetet är en viktig del av livet som ska fungera på ett bra sätt för en god psykosocial hälsa. Alla informanter berättar alla att det går bra för dem i skolan och får resultat de är nöjda med, även de som har vissa svårigheter och behov av visst stöd.

Studier har visat att patienter med analatresi som grupp har lägre utbildningsnivå kanske beroende på långa och upprepade sjukvårdsperioder, upprepade narkoser eller ett beroende av lavemang och toalettbesök etc. som tar tid av skoldagen och innebär flera frånvarodagar (Läkartidningen 2010:42:107) Informanterna i min studie upplever inte att deras skolgång har påverkats och de har inte heller kommit efter på grund av att den medfödda missbildningen lett till ofrivillig frånvaro. Under barndomen är gemensamma intressen den huvudsakliga anledningen till att man blir vänner medan ungdomstiden präglas av lojalitet och intimitet som är

avgörande för vem som blir ens vän. Det är viktigt att vilja dela med sig av sina personliga tankar och empati, omtanke och förtroende är det som håller ihop vänner under denna omvälvande tid (Erling&Hwang 2001). Mina informanter bekräftar dessa tankegångar i sina berättelser dvs. om vikten av att ha nära vänner som det alltid går att lita på.

Vänskapsrelationerna har även en annan funktion under adolescensen nämligen att de underlättar för tonåringen att separera känslomässigt från

familjen/föräldrarna och att bli en egen individ som står på egna ben. Som vi kunnat läsa har kamrater och skolan stor betydelse för unga människors

psykosociala hälsa, men givetvis har familjen, syskon och framför allt relationen till föräldrarna stor betydelse. Följande kapitel tar upp vilken signifikans

föräldrarelationen kan ha för dessa unga män.

Pubertetstid och föräldrarelation

En nära relation till sina föräldrar är ett genomgående tema hos alla informanter. De har talat om det goda stöd de fått från sina föräldrar under hela uppväxten. Att föräldrarna varit delaktiga i allt som varit jobbigt och svårt med läkarbesök, sköta magen och även varit de som funnits som ett psykologiskt stöd och dem de vänt sig till när det varit psykiskt påfrestande och jobbigt. Alla informanter berättar att det främst har varit mamma som ”tagit hand om allt”, medan pappa varit delaktig, men ändå stått sig i bakgrunden och stöttat vid läxläsning och dylikt. Intressant är att som jag nämnt visar tidigare studier som gjorts (Viju et. al. 2010) att modern var i de allra flesta fallen (97%) den som tog huvudansvaret för omsorgen av barnen och många barn var beroende av sina mödrar för att hantera toalettbesök och skötsel av magen etc. Mina informanter bekräftar dessa siffror.

Att få en bra start i livet med stöttande föräldrar ger trygghet och lugn i det kaos som kan råda när ett barn föds med en missbildning, ger en bra självkänsla och kroppskännedom och det lägger grunden för hur individen senare i livet hanterar olika situationer och händelser.

Att komma in i puberteten innebär stora förändringar både psykiskt, socialt och inte minst kroppsligen. Det är en känslig period och de allra flesta unga vill ha sin privata sfär. Tonåringar längtar efter att själva har kontroll och blir ofta nervösa av

att bli kontrollerade av andra som till exempel föräldrarna. Wrangsjö (2004) skriver om att erövra sin kropp från föräldrarna.

Kroppen och förhållandet till den är en komplicerad historia. Under tonårstiden måste den inre kroppsbilden utvecklas för att ”bära” och ”rymma in” det den nya kroppen kan hitta på. Det är inte alltid enkelt. Wrangsjö menar att först måste tonåringen göra kroppen till sin och erövra sin kropp från föräldrarna. På sätt och vis har det alltid varit barnets egen kropp och blir på så sätt tonåringens i en yttre objektiv mening. Men sedan barnet i späd ålder har lärt sig skillnaden i

förnimmelse när mamma tar i det och när det tar i sig själv. Barnet har på så sätt successivt förvärvat förnimmelsen av en egen kropp och hur den fungerar.

Wrangsjö (2004) menar att på sätt och vis har barnets kropp också varit föräldrarnas och kanske framför allt mammas eftersom det var mamma som mestadels skötte den från början. Hon visste vad barnet behövde innan det ens själv visste det eller kunde förmedla det. Det var mammas och pappas händer som smekte och gav kroppen stimulans. Gradvis tar barnet över sin kropp och dess skötsel i allt fler bemärkelser, men fantasierna om att det finns en koppling mellan mamma/pappa och kroppen är fast rotade. Men beroendet av föräldern är

fortfarande så pass påtagligt att längtan efter en förälders famn kan frammana upplevelsen av att vara insmält i mammas eller pappas armar utan att det går att skilja famn från kropp. Att erövra sin egen kropp tar tid eftersom tonåringens kropp är starkt förknippad med mamma och/eller pappa. Här kan onanin ha en själslig betydelse som en träningsarena när man som ung tar den egna kroppen i besittning.

Med hänvisning till Wrangsjö och riktat fokus mot de unga män i min studie som samtliga berättar hur de börjat onanera i ganska tidiga år, föreställer jag mig att det skulle det kunna vara en faktor av flera, att de upplever självständighet och känslan av att de hanterat att ”bryta sig loss” från sina föräldrar, trots ett stort behov av ”kroppsligt stöd” i flera fall.

En föreställning kan vara att det borde vara svårare för en individ som varit i stark beroendeställning till sina föräldrar under hela livet - det vill säga när barnets kropp inte enbart är deras egna utan även föräldrarnas - att ta kroppen i besittning,

eftersom det finns ett sådant starkt beroende att få hjälp med den omvårdnad som krävs för att hantera att sköta eventuell medicinering, hygien och toalettbesök. Det finns dock ingenting i mina informanters berättelser som direkt tyder på att de upplevt att det varit svårt att själva få ta ansvaret för sin kropp och dess olika behov som funnits.

En aspekt är att i alla fallen har föräldrarna på ett respektfullt sätt tagit avstånd och låtit den unga sköta sin egen kropp och dess behov. Samtliga informanter talar om den goda nära relation de har till sina föräldrar och troligtvis hänger det ihop, att det funnits en god kommunikation och tillit att de klarar det på egen hand där föräldrarna vågat släppa taget.

Tidigare forskning visar att det ofta finns en ängslan bland föräldrar inför barnets framtid gällande studier, partner och hur de kommer klara sig själv när det når vuxen ålder (Viju et.al 2010) vilket kan innebär att det är svårare att ”släppa taget” om dem. Intressant är att spekulera utifrån informanternas utsago om detta inte