Sexuell hälsa

Vår sexuella hälsa påverkas av vår psykosociala hälsa och vice versa. Föds man med en missbildning som analatresi, vilket kan innebära ett funktionshinder, kan det vara av ännu större vikt att få ett positivt och hänsynsfullt bemötande gällande närmande till sexualitet, sexuella relationer och trygga sexuella erfarenheter samt att ha en god kroppskännedom och ett bra självförtroende. Omgivningens

sexualitetsfrågor är några faktorer som också är viktiga för att skapa en god grund för en god sexuell hälsa. Utifrån vad som framkommit i det empiriska materialet lyfter jag i följande kapitel några av dessa faktorer jag anser relevanta för den sexuella hälsan hos de unga männen i denna studie.

Kroppsuppfattning, självförtroende och självkänsla.

De flesta av dessa unga män håller sig i trim och flera olika sporter förekommer bland dem, såsom ishockey, fotboll, kampsport eller gymmet som träningsarena. De finner en stor tillfredsställelse i att hålla sig i form och ha en muskulös kropp. Jag ställer frågan till samtliga om de har något kroppsideal eller målbild över hur de skulle vilja se ut. Ingen av dem hade direkt reflekterat över det, utan det de uttryckte var att är nöjda med den kroppen de har. Det verkar inte finnas några hinder för dem att utföra dessa sporter, trots att de har vissa problem med avföringsläckage, eftersom de hittar olika sätt att hantera sin situation på ett bra sätt.

De uttrycker också att träningen ger dem bättre självkänsla och självförtroende vilket skulle kunna vara en kompensation för deras medfödda missbildning, Det behöver dock inte vara det, utan träningen kan även handla om att vilja trivas med sin kropp, ha god hälsa och känna välmående samt uppleva kamratskap precis på samma sätt som andra jämnåriga gör.

Det finns en viss skillnad bland informanterna beträffande rörelseförmåga och möjlighet att utföra någon form av fysisk aktivitet, med koppling till vilken grad av funktionsnedsättning de har. De som inte tränar i samma uträckning som de som tränar mest, uttrycker att de skulle vilja vara mer vältränade men att det handlar om lathet att de inte tränar mer. Flera av dem uttrycker dock att träningen är viktig för att bli respekterad av sina kamrater men också för att får bättre självkänsla. Att hålla kroppen i trim kan också ge bättre självförtroende vilket kan underlätta i intima situationer. Så här uttrycker Alfred sina tankar om sin kropp:

- Vad är din upplevelse av dig själv och din kropp när du har sex med någon? A - Hur menar du då?

- Känner du dig bekväm med din kropp… hur känns det att vara nära någon?

A - Ja. Det tycker jag. Det är väl…ja alltså…i och med att man tränar mycket så kan det ju ge självförtroende när man har lite mer muskler …än när man är till exempel tjock, för

jag har ju varit så några gånger när jag inte har skött…när jag inte har tränat som jag brukar göra, då kan det kännas lite sämre. Men det är ju alltså…alltså jag ställer rätt höga krav på mig själv i själva..sport och sånt. Det är det som får mig att…alltså som betyder mycket för mig. Sporten.

Gabriel berättar om sin kroppsbild, att han trivs med sig själv och vi kommer in på hur själva analatresin och påverkar honom och han säger:

- Men, det finns inga bekymmer kring det egentligen mer än att det syns... Om jag förstår det hela rätt?

G - Ja, precis. Inga, det är alltså.. det är som sagt....det bara håller på att bli bättre och bättre hela tiden.

Nu väntar jag bara till ärren försvinner. (skratt) Nej, men: Kanske jag vet inte om det är bra att ha dem för att minnas....eller inte.... (viskar) Så.

- Det kan det ju vara kanske? G - Ja.

- Eller inte? Men det är väl bra att veta varför du har ärr på magen? G - Ja. Kanske om....50 år så kollar jag på det och, ja just det.

Trots att han inte direkt har några problem av sin analatresi, lider han dock av alla ärr han har på sin kropp från alla operationer. Det visar vikten av att också ha ett snyggt yttre när man är ung och blir man frisk glömmer man lätt andra problem man haft och då läggs fokus lätt på utseendet. För mina informanter handlar det mycket om att acceptera sin kropp och tycka om den som den är och kanske till och med göra någonting bra av sin annorlundahet.

Gabriel pratar vidare om sina ärr och säger senare under intervjun när jag frågar:

- De tjejerna som du har varit med då? Har de.. G - En, en tyckte det var coolt. (skratt)

- Hon tyckte det var coolt? G - Ja (skratt) Ärr. Mmm... - Ärr ja.

G - Jag bara”vill du ha dem, varsågod” (skratt) - Att det var sexigt?

G: Ja (skratt) - Ja.

G - Ärr... - Ärr ja. Mmm...

G - (gör smackljud med munnen) Det var roligt faktiskt (skratt)

Det finns många aspekter på hur de ska förhålla sig till sin kropp, tycka om den och acceptera att de är annorlunda, ha kunskap om var, hur och varför de är opererade. Trots allt kanske det är lika bra att inget veta och Gabriel spekulerar i att han nog egentligen inte vill veta hur det ligger till:

- Kan du berätta om hur du är opererad? G - Jag vet inte alltså.

- Du vet inte?

G - Nej, jag förstår i n g e n t i n g . Om jag ska vara ärlig. - Är det svårt att förstå vad de har gjort?

tänker fortsätta så här. Även om inte jag vet. - Men du vet att du är opererad när du var liten?

G - Ja, jag vet, jag vet. Min pappa har berättat att jag blev opererad här och.. - Mm. Du har blivit opererad i Sverige eller?

G - Ja. i Sverige, Lund, men i mitt hemland också.

- Vet du vad det var för några, defekter som de fick operera då? Var det det här med att du inte hade nån ändtarmsöppning när du föddes?

G - Mm.

- Som man har fått konstruera? G - Ja, precis.

- Mm, men du säger du har ärr på magen också? G - Ja.

- Är det någonting annat de har opererat då eller? G - (paus) ….jag vet inte faktiskt.

- Nej.

G - Här i Sverige, då hade de gjort något här, som är jättelångt. Till mitt hemland här, sen här också. (visar hur ärren ser ut på magen) Så jag vet inte...vad de har gjort. (paus) det är konstigt.

- Men hur känns det? Att ha ärr på magen?

G - Jag vet inte. Det är inte så att jag får ont eller något sånt. Allt är normalt. Det är inte så att jag får ont om jag får en box i magen.. Jag kan spänna...så...men, det känns som jag är lite svag på den här sidan. Jag kan inte med den här sidan, den är jättestark.. Så man kan säga att svagheten ligger på denna sidan... för att musklerna saknas här. - Jaha, okej. Så du upplever att du är svag på den sidan?

G: Kanske en finns. En ruta.

Gabriel säger att han inte vill veta någonting om sin missbildning eller om operationerna. Det kan vara en slags flykt och förnekelse, att ta avstånd ifrån det som är jobbigt. Det blir ett slag ”det som inte syns finns inte” och då behöver man inte heller hantera det som är jobbigt utan kan fortsätta leva som vanligt.

För vissa av dem finns det ett flertal frågetecken och osäkerhet kring de medfödda missbildningarna och de operationer som är gjorda. Gabriel är ett exempel på den osäkerhet som ibland finns, om de vill eller har ett behov av att ha vetskap om vad de har genomgått för olika operationer. Det skiljer sig mellan informanterna hur mycket kroppskännedom de har, men det är tydligt för mig att deras kroppsliga förutsättningar påverkar självkänslan och självförtroendet. En av informanterna berättar sina tankar om att vara nära någon, sitt självförtroende och om kroppen. (för att skydda informantens identitet har jag här valt att kalla honom för ”I”)

- Har du något partner?

I - Nej. Det har jag inte... Skulle gärna ha, men jag orkar ju inte riktigt. Jag har ganska dåligt självförtroende. Så jag tror inte på mig själv riktigt. Så det blev liksom ingenting. I - Hur kommer det sig att du har det?

- Ja... Jag vet inte riktigt. Faktiskt, jag har inte tänkt på det så. Men det är väl lite det här att det inte riktigt funkar med avföring och såna grejer. Det påverkar liksom möjligheten att träffa någon. Jag tycker det är lite krångligt.

avföringen? I - Ja, lite.

Har du mycket bekymmer? Vill du berätta?

I - Nä, det är mycket bättre nu. Det har varit betydligt värre. Jag hade konstant blöja tills jag var 16. Och sedan opererades jag, för jag hade sån vesikostomi på magen. Det läckte in i urinblåsan, så det kom urin hela tiden också. Men nu har man ändrat det så jag rikar mig istället. Och då gör det också att det fungerar mycket bättre med avföringen. Och allt sånt.

Vad innebär det? Du får förklara för mig som är lekman.

I - Rika? Det är när man kissar med kateter. Så det fungerar mycket bättre. Sätter man till en kateter då varje gång man ska kissa eller?

I - Ja. Precis.

- Detta är ganska nytt? Du har inte haft det så länge eller? I - Ehh, jag har haft det i X år till hösten. Så det är ganska nytt. - Förändrades ditt liv då på något sätt då?

I - Ja, rätt rejält. Och sen då så, i början hade jag lite svårt för det här att komma ifrån att använda blöja, men det går bättre o bättre o bättre. Så jag har det mindre och mindre.

Här märker jag att det blir lite jobbigt att prata om det, därför lämnar vi det en stund men kommer tillbaka till ämnet igen, då jag förundras över att han har gått med blöja till mitten av tonåren.

Vårt samtal fortsätter:

- Som jag förstår har du opererats mycket? I - Ja, för det mesta.

- Var det en svår analatresi som du föddes med då eller... I - … Ingen aning.(Skratt)

- Det vet du inte?

I - Nä. Typ, jag fick reda på det för... Ja, jag vet ju att jag föddes utan ändtarm, men jag vet inte vad det innebar så direkt. Utan det fick jag reda på för ett år sedan ungefär. Så det är ganska nytt för mig.

- Har du aldrig funderat över varför du har gått med blöja? I - Nä. Det har liksom varit naturligt, man har inte tänkt på det.

- Men kompisar... utflykter och gymnastiken? Du har lyckats att dölja det? I - Ja.

- Hur har det känts då?

I - Nä, jag har faktiskt inte tänkt på det alls. I och med att det har varit så naturligt så har man.

- Men ingen annan hade väl blöja?

I - Nä, men jag tänkte inte på det så. Det är liksom, ja vad ska man säga... Ja, jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det men det var ungefär lika naturligt som att ha kalsonger på sig. Jag har aldrig tänkt på det.

- Hur kommer det sig att dina föräldrar berättade det? För jag antar att det var dina föräldrar som berättade.

I - Nä, jag fick reda på det. Eller ja föräldrarna har ju berättat det för många, många år sedan men sen har jag aldrig liksom tänkt på det då och frågat. Men sen så fick jag läsa mina journaler, och då fick jag reda på det och då började jag undra vad det var. Så då sökte jag lite på det på Internet, så kunde jag koppla ihop det då.

Informanten berättar att han inte känt till att han föddes med analatresi förrän sedan ungefär ett år tillbaka, till skillnad från de andra männen i studien som känt till analatresin sedan de var små. En anledning till att han inte fått kännedom om det vid en tidigare tidpunkt i livet, säger han själv handlar om att han haft så

mycket ”annat” som kommit före, och behövs tas om hand därför har problemen kring analatresin har hamnat någonstans på tredje- fjärde plats på prioritetslistan.

I den studie som gjordes av Katsianikou Benér (2011) på flickor födda med analatresi var det ett flertal flickor som inte tidigare känt till sin medfödda

missbildning. Flickorna själva sa att de trodde det handlade om att deras föräldrar inte ville att de skulle vara annorlunda, det vill säga födda med en missbildning, utan fokus låg istället på att ”magen skulle fungera om den ska”. Det är intressant här att reflektera över varför det var mer förekommande bland flickor, att de inte kände till sin medfödda missbildning. Det är allmänt känt att föräldrar (speciellt fäder) vill skydda sina flickor och att man ”håller i dem” hårdare under tonåren. Kan det gälla även i detta fall, att föräldrarna varit överbeskyddande? Eller

handlar det om en rädsla från föräldrarna att flickan inte ska känna sig annorlunda och hamna utanförskap? Eller har de unga männen haft mer problematiska konsekvenser och på grund av det har det inte gått att dölja? Chodorow (1994) skriver att mor och dotter identifierar sig med varandra och det skapar ett

emotionellt band mellan dem. Pojkar däremot uppmuntras till att bli självständiga och söka sig till faderns offentliga sfär. Hon menar att genom det nära bandet till modern utvecklar flickor i större utsträckning intresse för intimitet, omsorg och närhet, medan pojkar i större utsträckning rör sig mot en egenskapssfär som består i autonomi och självhävdande. Kan det finnas någon koppling till Chodorows teori? Det är intressant att föra en vidare diskussion om detta.

Alfred och flera av de andra informanterna har funnit sig i att det är så här deras liv blivit och detta den kropp de har fått. De säger själva att det är det normala för dem. Det tyder på att de accepterar, hanterar och kontrollerar sina känslor inför de situationer som kan uppstå på grund av de missbildningar de har samt det finns en viss försoning med den kropp de ”fått”.

Alfred berättar vad han tänker om sin kropp: - Vad tycker du om din kropp?

A - Ja, alltså jag vet inte riktigt. Det…det är någonting som jag inte tänker på precis utan att.... att min mage är som den är har jag ju växt upp med så jag kan ju inte se nåt annat sätt som normalt ju. Detta är normalt, enligt mig. Och det var ett ärr som jag haft på kroppen som jag tänkt länge att det är många folk som har det ärret där. Till exempel. Jag har ett ärr här som är typ såå långt…

- Vill du berätta lite om vad det är för problem du har idag och vad det är de har opererat?

A - Eeh…alltså jag har inte så jättemycket koll på det, alltså så. Men…eeeh… - Det gjordes när du var väldigt liten, förstås?

A - Ja, och så har mamma berättat ju, så att…jag vet inte riktigt vad det heter men jag vet hur det är, alltså det är…det är ju struparna och tarmen som har…tarmen har väl inte suttit ihop när jag var liten. Så dom har fått öppna upp och sy…först hade dom en sån påse på magen. Och sen så tog vi bort påsen och så sydde vi ihop tarmen. Så har jag ju inte haft nån ringmuskel i ändtarmen då… Detta är det normala för mig.

Den egna sexualiteten

Eftersom sexualitet inte bara är något som sker mellan två individer, utan också är en av människans grundläggande drifter och de allra första sexuella erfarenheterna oftast sker i enskildhet, var det en självklarhet att undersöka informanternas syn på onani och hur deras erfarenheter av egensex ser ut.

Det är på något sätt där det börjar och det är av stor vikt för alla unga människor som inte haft sin sexuella debut med en partner, att känna sin egen kropp och att den egna sexualiteten är till belåtenhet för att våga ta steget att vara intim med en annan person. Kanske det till och med är ännu viktigare för de som har en

funktionsnedsättning som kan påverka sexualiteten, att ha kroppskontroll och känna av de olika signaler kroppen sänder ut. Så här berättar Felix:

- Du sa att du inte har debuterat sexuellt, du har inte haft sex med någon partner? F - Nä.

- Men du har provat och onanera? F - Mhm.

- Hur funkar det?

F - Det går bra.(fnissning) Jag har lätt för... det är lätt att få upp den, det är inga problem. De funkar bra.

- Du har inga tankar kring det, något som du vill berätta? F - Nä.... Nä... (liten nervös ”vissling”)

- Det är mer, mer ärren som är dina tankar och bekymmer förstår jag, som gör att det kan vara jobbigt att vara nära någon?

F - Mhm.

- Hur påverkar det dig annars.... har du några men av det idag?

F - Nej, det är nog avföringen mest. Liksom diarré... Och, jag har... ibland har jag svårt att hålla emot liksom, så det brukar rinna ut ibland. Det är det enda. Liksom avföringen, hälsan och det är bra.

- Hälsan är bra. Men det kan vara att du läcker avföringen ibland då? Är det så att du behöver ha skydd också eller?

F - Nej, tar bara med mig extra kalsonger om jag ska ut och campa eller någonstans. Jag har varit och campat ganska ofta, men det händer aldrig då liksom. Fast man tar ju med sig för säkerhetens skull.

- Är det något som du har tänkt på när du tänker på sex, och vara tillsammans med någon tjej?

F - Att jag ska läcka menar du? Asså det är ju, jag tänker på det så ibland du vet, jag måste tänka på... att hålla emot o sånt. Sen så kan...

- Får du träna dina muskler då eller?

håller jag ju emot. Men alltså sex o sånt, jag är ju inte 100 % säker på att det inte kommer läcka liksom... men jag hoppas ju att det inte gör det.

- Vad har du för tankar kring det då?

F - Ja (skratt) jag vet inte. Det är väl pinsamt... O ja, pinsamt och obehagligt!

- Skulle du berätta om du träffade någon tjej att du är född med analatresi och har dessa bekymren att du läcker. Är det någonting du skulle...

F - Nä, inte direkt (nervöst skratt). - Inte direkt?

F - Nä, bara att jag har opererat... ändtarmen och hjärtat liksom.

Alla informanterna berättar att de brukar onanera och de ser det som något helt naturligt och självklart. De som är i ett fast förhållande uttrycker dock att onani är mindre betydelsefullt nu, att de inte har samma regelbundenhet och att behovet inte kvarstår på samma sätt som tidigare, eftersom de blir tillfredsställda genom att ha sex med sin nuvarande partner. Att mina informanter inte skiljer sig från andra unga män får jag stöd av i studien Sex i Sverige – om sexuallivet i Sverige 1996 (Lewin m.fl. 1998) där det framgår tydligt och konstateras att:

”Mäns onanifrekvens är också till skillnad från kvinnors kraftigt beroende av om de har en stadig sexpartner (…) Det förefaller alltså som män i mycket högre utsträckning än kvinnor med onani kompenserar för de partnerrelaterade sexuella kontakter de inte har och att detta är ett beteende som är mest tydligt hos yngre män”

För några av informanterna är det dock inte helt oproblematiskt att onanera och i vissa fall råder det osäkerhet om kroppens funktion är intakt.

En av informanterna berättar för mig att han inte är säker på om det är sperma eller urin som kommer när han får utlösning: (även här kallar jag informanten för ”I”)

I - Jag kanske har lite problem med att få stånd. Det är det enda. - Kan du göra någon koppling till analatresin?

I - Nej. Inte till analatresin. Det kan jag inte. Jag har kotmissbildning också. Och det tror de, uppe i XX-stad då, att det beror på det.