En rädsla för att dö

Ett par författare beskriver att deras stora vändning kom den dagen de insåg att de inte ville dö. För att kunna fortsätta att leva behöver de bryta det tankesätt och levnadssätt de har idag. Tidigare har döden inte känts lika otäck och farlig, då tjejerna inte haft en rädsla för den. Men ju närmre döden kommer, desto större blir rädslan och desto starkare blir viljan att fortsätta leva. Tjejerna var nära döden genom att de skar allt djupare sår som var svårare att behandla, deras kroppar kom att bli allt mer slutkörda och organen var nära på att inte orka mer på grund av att deras kroppar var undernärda och illa tilltygade av alla skador de åsamkats sig, vilket flertalet läkare poängterade för tjejerna. När tjejerna var som närmast döden insåg de att de måste välja och beslutet måste fattas nu, vilket följande citat ur Ramonas självbiografi beskriver:

Jag höll på att svälta ihjäl, insikten kom krypande, min kropp skulle inte klara så mycket mer, omgiven av människor som tog hand om mig välfärdssamhället Sverige höll jag på att dö av undernäring, det var så nära, mitt liv hängde på en skör tråd och jag var tvungen att välja, ville jag dö eller här inlåst i ett fängelse eller ville jag leva ute i friheten och se min älskade son växa upp. (Karlsson, 2013, 03:30)

Ramona kom till en insikt, hon var tvungen att välja här hon nu. Ville hon fortsätta leva eller skulle hon invänta sin egen död. Genom att komma såhär nära döden insåg Ramona vad hon ville, hon ville leva. Citatet belyser att Ramona var tvungen att komma nära sin

död för att få tillbaka sin livsglädje och kämpaglöd. Tidigare forskning visar på att det ännu finns delade meningar gällande definitionen av självskadebeteende men att allt fler väljer att skilja på självskadebeteende och icke-suicidalt självskadebeteende. Icke-suicidalt självskadebeteende beskrivs genom att det syftar till att skada kroppens yta utan någon form av självmordsavsikt (Westling & Ramklint, 2016) beskriver. Det finns flera anledningar till att skilja mellan icke-suicidalt självskadebeteende och suicidförsök (Lundh, 2014). Icke-suicidala självskadebeteende är sällan livshotande och dess huvudfunktion är främst att hantera svåruthärdliga känslor. Däremot betonas vikten av att tydliggöra att självskadebeteende visat sig vara en riskfaktor för självmord som är viktig att ha i beaktning. Icke-suicidalt självskadebeteende syftar många gånger till att kommunicera till omvärlden om att man mår dåligt eller att finna en gemenskap med andra individer som även de självskadar (Lundh, 2014). Tidigare forskning beskriver, precis som flertalet av tjejerna, att individer som självskadar inte vill dö. Däremot har ångestkänslorna varit så tuffa och outhärdliga att de tidigare inte haft en rädsla för att dö, inte förrän de stod tillräcklig nära döden. Detta med anledning av att ångestkänslorna varit för tuffa att hantera i stunden och tjejerna gör därför vad som helst för att komma ur de jobbiga känslorna. Det är just detta Sofia beskriver i sin självbiografi:

Läkaren: Vill du leva? Jag frågar dig för att jag vill veta om du är beredd att kämpa, för det blir en kamp och utan din medverkan är det meningslöst att ens försöka. Jag måste veta om du frånsäger livsuppehållande åtgärder, så vi vet hur vi ska agera om du… ja, börjar tyna bort. Sofia: Jag vill inte dö. (Åkerman, 2020, 3:33)

Sofia behövde komma till den punkten där hälso- och sjukvården behövde veta hur de skulle göra ifall Sofia är i behov av livsuppehållande åtgärder, vilket inte var långt borta, för att inse att hon ville leva och hon kämpa för att må bättre. För första gången sedan Sofia insjunkande fann hon att livet värt att leva, något hon inte gjort på väldigt många år. Alla vill inte bli hjälpa men om de bestämmer sig för att de har en vilja att förändra sin situation finns det ingenting viktigare än att omgivningen stöttar upp och bekräftar hens egna ansträngningar (Topor & Sundström, 2007). Återhämtning måste inte leda till att individen blir precis som innan hen utvecklade självskadorna utan att återhämtning också kan innebära att utveckla en ny identitet (Topor & Sundström, 2007).

Tjejerna inser vad de måste göra, kämpa för att hålla sig vid liv, något de tidigare inte varit beredda att göra då de inte insett hur nära döden de varit. Genom att vara så pass nära döden som tjejerna var insåg de vad de vill ha, de vill få tillbaka det liv de hade innan självskadebeteendet och ångesten tog över. De vill få tillbaka såväl vänner som familj men även den livsglädje som tjejerna tidigare haft. Deras nära döden upplevelse medförde en kämpaglöd som tjejerna tidigare saknat. En kämpaglöd som kom att bli så pass stor att det blev deras vändpunkt. Tjejerna drivs av viljan och komma tillbaka till livet, med detta driv får de något annat att tänka på när det är jobbigt. Kämpaglöden de har nu är starkare än de ångestkänslor de bär på som varit den utlösande faktorn till att de självskadar. Genom att tjejerna valt att de vill leva har de ett mål, att komma tillbaka till det livet de hade innan självskadebeteendet tog över och styrde deras liv. Även självkänslan blir stärkt av det egna beslutet, att kämpa för sin egen skull. En individ som har en låg självkänsla ofta får svårt att sätta sina behov i centrum och ta dem på allvar (Phillips et al., 2013). Därav stärks argumentet att tjejernas tidigare låga självkänsla har stärkts vilket varit en bidragande faktor till att de funnit en vilja att leva och anser sig vara värda att återgå till ett bättre mående. Avsnittet ovan tydliggör att det finns en stor bredd gällande vad som hjälper en individ att antingen minska eller helt avsluta sitt självskadebeteende. Det belyser vikten av att samtliga unga tjejer som besväras av självskadebeteende kan få just den hjälpen hon behöver, att hjälpen därav måste finnas i väldigt många olika former. Det som kan komma att bli vändpunkten för en individ kan medföra en oförändrad situation för en annan. Detta då samtliga tjejer beskriver att de funnit sina unika vändpunkter som varit deras räddning. Några av tjejerna beskriver liknande situationer som de varit med om. För vissa blev samma situation en vändpunkt medan läget för andra blev helt förändrat. Janiques vändpunkt kom då någon för första gången på länge trodde på henne medan flertalet av de andra tjejerna beskriver att de haft personer omkring sig som alltid trott på dem utan att det blivit en avgörande vändpunkt. Detta betonar även vikten av att hjälpen kommer vid rätt tidpunkt, tjejerna måste ha en vilja att sluta. Trots att flertalet tjejer beskriver liknande händelser som lett de in i problematiken kom vändpunkterna även för dem att skilja sig kraftigt. Ingen av tjejerna beskriver att de blivit hjälpta av hälso- och sjukvården genom någon form av behandling. Endast en enstaka författare skriver att hon träffade en terapeut som delvis hjälpte henne men det var inte det som kom att bli hennes stora vändpunkt utan istället att få skriva ner sina känslor och de händelser som hon varit med om. Ovanstående styrks av att det är omöjligt att från början planlägga en individs återhämtningsprocess men att det finns många sätt att främja den på, exempelvis genom

ett stöttande socialt nätverk både socialt och materiellt, ett öppet och icke dömande mottagande från sjukvården och beakta individens egen vilja och hens bild av vad återhämning för just hen skulle innebära (Topor & Sundström, 2007).