4.1 Introduktion till kapitel 4
Rätten till en rättvis rättegång kan på ett generellt plan spåras i själva uppbyggnaden av den svenska straffprocessen. Den tilltalade får vidare en tydlig position som
rättighetssubjekt i och med artikel 6 EKMR. Kapitlet kommer att behandla rätten till en rättvis rättegång dels på ett övergripande plan, dels fokusera på den mer specifika beståndsdelen av rättigheten – rätten att förhöra vittnen.
4.2 Svensk rätt och den tilltalades rättigheter
4.2.1 Inkvisitorisk och ackusatorisk process
Den svenska brottmålsprocessen bygger på den kontradiktoriska92 principen. Processen kan också betecknas som ackusatorisk.93 En ackusatorisk process utmärker sig genom att åklagaren och den tilltalade fungerar som två likställda parter. Åklagarens roll är att väcka åtal och presentera bevisning för sin sak, medan försvaret har att tillvarata den tilltalades rätt och framlägga motbevisning. I motsats till den ackusatoriska processen står den inkvisitoriska, där parterna inte besitter samma möjlighet att påverka processens utgång eller att medverka densamma. En inkvisitorisk process är således att betrakta som mer ensidig än den ackusatoriska. Ekelöf exemplifierar den inkvisitoriska processen med den historiska kontinentala straffprocessen, där den tilltalade hade funktionen av ett rent undersökningsobjekt. Även om vi idag i Sverige har ett reglerat förfarande med åklagare och försvarsinstitut, anser exempelvis Lindblom att svensk straffprocess innehåller såväl inkvisitoriska som ackusatoriska drag.94 Lindblom hänvisar bland annat till inkvisitoriska inslag som reglerna om materiell processledning
92 Kontradiktorisk = rakt motsägande. I ett kontradiktoriskt förfarande står (minst) två parter mot varandra.
93 För detta och följande se Ekelöf (I), s. 70.
under huvudförhandlingen i 45:11 RB och rättens möjlighet att avvisa bevisning i 34:7 RB.95
4.2.2 Kontradiktionsprincipen enligt rättegångsbalken
Kontradiktionsprincipen är inte uttryckligen lagfäst i RB, men kan indirekt utläsas genom flera av rättegångsbalkens regler. Omedelbarhetsprincipen, vilken för brottmål stadgas i 30:2 RB, innebär att rättens dom ska grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen och säkerställer att kontradiktionsprincipen upprätthålls.96 Om en part åberopar bevisning i form av ett vittne, måste den andra parten ha möjlighet att bemöta bevisningen, förslagsvis genom att få ställa frågor till vittnet. Motpartens bemötande av bevisningen ska förebringas rätten, om inte genom att vittnet förhörs direkt i rättegångssalen, så genom exempelvis videouppspelning av ett tidigare förhör. Detta för att rätten ska kunna ta ställning till ”bemötandet”. På så vis avser omedelbarhetsprincipen i sin tur upprätthålla kontradiktionsprincipen.
4.3 Artikel 6 EKMR
4.3.1 Allmänt om artikeln
Rätten till en rättvis rättegång är grundläggande i artikel 6 EKMR. Denna mycket allmänna regel tar sikte på förfaranden som gäller tvist rörande någons civila rättigheter eller skyldigheter eller vid anklagelse för brott, och innefattar många ståndpunkter. 6.1 föreskriver exempelvis att domstolen ska vara oberoende och opartisk, att rättegången som huvudregel ska vara muntlig och offentlig och ske inom skälig tid, och att förfarandet sker på ett korrekt och rättvist sätt gentemot den enskilde.
Två viktiga grunddrag i artikeln är principen om parternas likställighet och den redan nämnda principen om kontradiktoriskt förfarande. Principen om parternas likställighet har i brottmål den innebörden att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför rätten. Däremot hindrar artikeln inte att den tilltalade i vissa avseenden favoriseras, och har en mer förmånlig ställning än åklagaren
95 A.a. s. 639. Andra exempel på det ”inkvisitoriska draget” är enligt Lindblom exempelvis 22:19 RB, 24:17 1 st. RB och 40:1 RB.
under processens gång. Kontradiktionsprincipen är närbesläktad med principen om parternas likställdhet. Det kontradiktoriska förfarandet präglas, vilket nämnts ovan, av att två motstående parter både tillåts ta del av varandras yrkanden, grunder, bevisning och argumentation samt ges utrymme att bemöta denna. Principen är ägnad att säkerställa att båda parter får ta del av allt processmaterial och ges tillfälle att presentera synpunkter på materialet.97 Dessa principer är framträdande beträffande den komponent i artikel 6 som bland annat stadgar rätten för den tilltalade att angripa muntlig bevisning som åberopas mot honom eller henne.
4.3.2 Rätten att förhöra eller låta förhöra vittnen
6.3 EKMR behandlar rättegången i brottmål, och i 6.3 d uttrycks särskilt, rörande minimirättigheter för den som anklagats för brott, att denne har rätt att
”förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom”.
Att den mer allmänna rättighetsgarantin i 6.1 specificeras i 6.3 d kan förstås som att rätten att förhöra vittnen är ett exempel på ett särskilt viktigt villkor som ska vara uppfyllt för att en rättegång ska betraktas som rättvis.98 Bestämmelsen innebär att domstolen, till den tilltalades nackdel, inte får grunda sitt avgörande på muntliga utsagor av personer som den tilltalade eller hens försvarare inte haft möjlighet att ställa frågor till.99 I Underpertinger mot Österrike hade Underpentinger dömts för misshandel av sin tidigare hustru och styvdotter. Uppgifterna som domen grundades på hade kvinnorna lämnat till polisen, men vägrat uttala sig om inför domstolen. Europadomstolen menade att Underpentingers rätt att försvara sig hade inskränkts genom att han till följd av kvinnornas vägran inte haft möjlighet att ställa frågor till dem. Förfarandet stred mot artikel 6.1.
I en omfattande praxis har det här tankesättet utvecklats, och konventionens principer i dessa avseenden har också gett eftertryck i svensk rättstillämpning.100 För att ge en bild av hur Europadomstolen ser på rätten att förhöra vittnen i relation till problematiken kring barn som vittnar i straffprocessen, ska ett par exempel nämnas från
97 Danelius, s. 218.
98 Danelius, s. 219.
99 A.a. s. 232.
mål som handlat om sexuella övergrepp. Just dessa typer av mål tycks rendera stora problem vad gäller att väga den tilltalades rätt att höra vittnet mot vittnet (barnets) intressen.101 I följande rättsfall har bevisningen till stor del bestått i uttalanden som barnen gjort utanför rättegången.
I P.S mot Tyskland hade P.S mot sitt nekande dömts för att ha förgripit sig på en åttaårig flicka. De uppgifter som flickan lämnat i polisförhör var den enda direkta bevisningen i målet. Domstolen fastslog att eftersom försvaret inte vid något tillfälle fått närvara vid utfrågning av flickan hade P.S inte fått en rättvis rättegång. Artikel 6.1 i förening med 6.3 hade kränkts.102 I Accardi m. fl. mot Italien ansågs tillräckligt ha gjorts för att tillgodose den tilltalades rättigheter enligt artikel 6.1. Försvaret hade i målet haft möjlighet att under förundersökningen via en s.k. undersökningsdomare ställa frågor till barnet. Förhöret spelades in på video och kom sedan att spelas upp under rättegången. Huvudregeln är följaktligen att den tilltalade eller hens försvarare någon gång under processens gång ska ha möjlighet att ställa frågor till vittnet. Allra helst under själva rättegången, men om möjligheten getts under förundersökningen har det ansetts vara en godtagbar lösning.
4.4 Kommentar
Straffprocessen är, i och med sin ackusatoriska prägel, i många avseenden uppbyggd för att tillvarata den tilltalades intressen. Emellertid förekommer inkvisitoriska drag i processen, som framförallt ger domstolen en betydande rådighet. Åklagaren, med ”staten i ryggen” kan knappast betraktas som en part likställd med den tilltalade, oavsett rättsordningens kontradiktoriska ambitioner. Vikten av att värna om den tilltalades rättigheter kan alltså inte nog understrykas.
Värt att notera i sammanhanget är att en närstående till den tilltalade, vilket berördes ovan i avsnitt 2.4, har rätt att avstå från att vittna. Detta innebär på sätt och vis en begräsning i rätten att höra eller förhöra vittnen. När det gäller vuxna närstående sker själva ”avståendet” i och med att rätten under huvudförhandlingen informerar vittnet om denna rätt. Vittnet har då möjlighet att inför rätten formellt meddela att hen avstår från
101 Beijer and Liefaard, s. 100.
102 Se även Bocus-Cuesta mot Nederländerna där förfarandet bedömdes ha inneburit en kränkning av 6.1 och 6.3 EKMR.
att avlägga sitt vittnesmål. Vad beträffar barnvittnen ges denna typ av information, vilket behandlats i avsnitt 2.5, till barnet innan rättegången. Också själva beslutet om barnets deltagande föregår ofta själva huvudförhandlingen. Domarna från Europadomstolen berör fall där det funnits åberopad bevisning i form av barnvittnen. I de fall där det förekommer barn som påståtts ha bevittnat våld, men där dessa inte åberopats som vittnen eller där vittnesbevisningen avvisats från domstolens sida, aktualiseras aldrig rätten enligt 6.3 d EKMR.