5. Barns rätt att bli hörda
5.3 Rätten att bli hörd enligt andra regleringar
vara.118
Den möjlighet som ska beredas barnet att få sina åsikter hörda, kan tillgodoses dels genom att barnet själv hörs, dels genom att barnets åsikter förmedlas av en särskild
företrädare eller via ett offentligt organ. 119 Företrädaren kan vara en av barnets
vårdnadshavare, en advokat eller en socialarbetare. Helst ska barnet emellertid höras direkt, utan mellanhänder. Kommittén understryker att det i exempelvis brottmål föreligger en risk för intressekonflikter mellan barnet och dess mest uppenbara företrädare, föräldrarna. I de situationer där barnets åsikter kommer till uttryck genom en företrädare, som inte är barnets föräldrar, är det därför viktigt att företrädaren på ett tydligt sätt representerar barnets intresse och inte föräldrarnas eller samhällets eventuella agendor.
5.3 Rätten att bli hörd enligt andra regleringar
5.3.1 FN:s sociala och ekonomiska råds riktlinjer
I sina riktlinjer i punkten 20 uppmanar Rådet medlemsstater följande:
”Proffessionals should make every effort to enable child victims and witnesses of crime to express their views and converns related to their involvement in the justice process.”
Det förtydligas att barn härigenom ska ges möjlighet att utrycka sina åsikter och känslor inför deltagandet i processen, på vilket sätt de önskar vittna, och att dessa synpunkter ska tas i beaktande.
Rådets riktlinjer behandlar också andra rättigheter som har stark koppling till barns rätt att bli hörda. Några av dessa har redan nämnts i avsnitt 3.3, men därtill kommer
bland annat rätten till information och rätten till effektiv assistans.120 Barnet, dess
föräldrar och dess andra eventuella företrädare, ska ges information om processens gång i stort, dess aktörer samt vikten och följden av ett vittnesmål. Den assistans som förordas barn ske genom professionell hjälp, vilken dels ska underlätta för barnet att vittna dels tillse att barnet inte utsätts för fler ingripanden än vad som är nödvändigt.
118 Allmänna kommentarer(12), p. 16.
119 För detta och följande se Allmänna kommentarer(12), p. 35-37.
5.3.2 Praxis från Europadomstolen
Till skillnad från ovan nämnda internationella instrument, garanterar EKMR inte barns rätt att blir hörda, eller delta, i brottmålsprocessen. Dessa rättigheter kan eventuellt anses ha ett indirekt skydd i konventionen, i och med att konventionsstaterna måste tillse att brottsoffer hörs under processens gång och att bevismaterial presenteras för
utredningssyftets skull.121 Frågan har emellertid berörts i Europadomstolen som en följd
av att det i EKMR stadgade skyddet för familjelivet har behandlats.
I Sahlin vs Germany motsatte sig Europadomstolen att barn som regel ska höras i en rättegång. Det aktuella målet rörde vårdnad och en eventuell kränkning av artikel 8 EKMR. Domstolen tog också ställning i frågan om huruvida barnet borde ha hörts i rättegången. Det konstaterades att det fanns en risk att barnet, som under processens gång var mellan 4-5 år gammalt, med hänsyn till konflikten mellan föräldrarna skulle ta skada av att höras inför rätten. Denna risk ansågs inte kunna undvikas med hjälp av speciella procedurer vid förhandlingen.
5.4 Kommentar
Rätten som tillkommer barn enligt artikel 12 barnkonventionen är svår att helt få grepp om, eftersom tillämpningen av den kräver att bedömningar görs av barnets förmåga och kapacitet. Den medbestämmanderätt som tillkommer barn enligt föräldrabalken, som behandlades i avsnitt 2.3.1, och de vanskliga avvägningar som bestämmelserna medför, resulterar i samma typer av ställningstaganden som föreskrivs i barnkonventionens artikel 12.
Barns rätt att bli hörda, och verkställigheten av rättigheten, kompliceras därutöver av att barn i regel är svåra att utreda.122 Barn har inte samma förmåga som en vuxen att dels förstå vad som är ett brott, dels att berätta om det. Som barn till en person som påståtts ha utövat våld mot den andra föräldern är det naturligt att känna lojalitet gentemot den påstådda förövaren, och det kan finnas en rädsla för vad konsekvenserna kan bli av att barnet berättar vad det har sett. Problematiken hör nära samman med
121 Beijer och Liefaard, s. 103
122 För detta och följande se SOU 2014:49 s. 201. Här diskuteras barn som målsägande, men de problem som diskuteras bör kunna appliceras på barn som tekniskt sett inte är att betrakta som målsäganden utan som vittnen.
intresset av att skydda barn från att fara illa under en brottsutrednings gång, som behandlades i avsnitt 3. Här möts rättsväsendet av en svår balansgång.
Vad gäller det nämnda fallet från Europadomstolen ska klargöras att detta inte rörde en brottmålsprocess, utan en familjerättslig tvist mellan föräldrarna. Hur Europadomstolen skulle bedöma barnets position i en situation där konflikten mellan föräldrarna utgörs av att den ena misstänks ha utövat våld mot den andra är oklart. Ståndpunkten att barn som regel inte ska höras i en rättegång behöver dessutom inte betyda att barnet inte får sin röst hörd över huvud taget. Detta kan ju tillgodoses utanför rättegången.
Barnrättskommittén såväl som (den barnkonventionsförespråkande) doktrinen gör gällande att artikel 12 är en särskilt betydelsefull artikel i strävan efter att synliggöra barnet, och stärka dess position som samhällsmedborgare. Utifrån Krappmanns tolkning av artikel 12 borde man mer eller mindre alltid höra barn i situationer som rör dem. Rätten att bli hörd innebär emellertid, som Krappmann också anför123, inte att barnet ges den slutliga beslutsrätten, men däremot rätt att påverka beslut eftersom barnets åsikt ska beaktas. Det finns i sammanhanget alltså en poäng i att skilja på barnets rätt att själv besluta om huruvida det ska vittna i en straffprocess, och barnets rätt att ha inflytande i beslutet. 123 Krappmann, s. 508