Som beskrivs i avsnitt 2.6.1 byggs rättighetsskyddet upp genom olika rättsliga inslag. I detta kapitel beskrivs inslag som används inom fastighetsrätten för att bygga upp förhållandet mellan olika rättigheter. Därefter analyseras i vilken utsträckning dessa inslag används i regleringen av förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten. De inslag som beskrivs och analyseras inom den allmänna fastighetsrätten är:
- krav på hänsyn, - rätten till skadestånd,
- och rätten till domstolsprövning. Inom den speciella fastighetsrätten rör det sig om:
- krav på avvägningar mellan rättighetshavares behov och intressen, - rätten till ekonomisk ersättning,
- rätten att yttra sig innan ett ärende som berör egendomen avgörs, - och rätten till domstolsprövning.840
Dessa rättsliga inslag fyller olika funktioner. Krav på hänsyn avser en form av allmän skyldighet som grundar sig i principen om att en rättighetshavare inte får orsaka skada för annan. Skadeståndet och den ekonomiska ersättningen utgör rättsliga sanktioner för att regelverket ska efterlevas. Domstolsprövningen ger de processuella förutsättningarna för att kunna skydda sin egendom. Utöver detta har dessa rättsliga inslag som gemensam funktion att bygga upp den enskildes rättighetsskydd och de är därmed nära sammankopplade till varandra. Exempelvis har kravet på hänsyn ett nära samband med skyldigheten att utge skadestånd om skada uppkommer och möjligheten att få detta prövat i domstol. För att underlätta analysen och redovisningen beskrivs de olika rättsliga inslagen var för sig, vilket leder till vissa upprepningar och hänvisningar.
Det första inslaget i rätten som behandlas är krav på hänsyn, som beskrivs i avsnitt 5.1. Därefter beskrivs i avsnitt 5.2 krav på avvägningar mellan olika rättighetshavare. I avsnitt 5.3 beskrivs ekonomisk kompensation som en del av regleringen av förhållandet mellan olika rättighetshavare, vilket omfattar skadestånd, ersättning vid förvaltningsrättsliga förfaranden och vinstfördelning.
I avsnitt 5.4 beskrivs det processuella rättighetsskyddet; rätten att yttra sig och rätten till domstolsprövning.
I de fyra första avsnitten beskrivs inledningsvis hur respektive rättsligt inslag används inom delar av fastighetsrätten. Beskrivningen omfattar såväl lagstiftning, praxis, förarbeten som rättsvetenskaplig litteratur. I denna redovisning är grannelagsrätten, servitut, ledningsrätter och nyttjanderätter av särskilt intresse, då dessa rör regleringen av rättsförhållanden som i flera avseenden uppvisar likheter med förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten. I varje avsnitt följer därefter en analys av i vilken utsträckning det beskrivna rättsliga inslaget används i regleringen av förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten. Även i denna del analyseras såväl lagstiftning, praxis, förarbeten som rättsvetenskaplig litteratur. Analysen mynnar ut i en diskussion om vilket rättighetsskydd äganderätten respektive renskötselrätten har i dagens reglering.
Slutligen återfinns i avsnitt 5.5 analysers fastighetsägarens respektive renskötselrättshavarens möjlighet att förfoga över skogsmarken överensstämmer med rättigheternas privaträttsliga karaktär.
5.1 Krav på hänsyn
Inom den allmänna fastighetsrätten finns i flera situationer ett krav på hänsyn rättighetshavare emellan, vilket beskrivs i detta avsnitt. Krav på hänsyn framgår av lagstiftning, rättspraxis, förarbetsuttalanden och doktrin. I avsnitt 5.1.1 till 5.1.3 beskrivs hur kravet på hänsyn är utformade inom delar av den allmänna fastighetsrätten. I avsnitt 5.1.4 förs ett resonemang av vilka slutsatser man kan dra om hänsynskravens betydelse för regleringen av förhållandet mellan rättigheter. Därefter analyseras i avsnitt 5.1.5 regleringen av förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten utifrån det krav på hänsyn som förekommer inom den övriga fastighetsrätten.
Ett uttalande om att en rättighetshavare ska visa hänsyn i förhållande till andra kan tyckas utgöra ett relativt svagt rättighetsskydd. Det är först när hänsynskrav kopplas ihop med andra inslag av rättighetsskyddet, exempelvis skadeståndet och rätten till domstolsprövning, som det får en tydligare innebörd. Därför får de delar av rättighetsskyddet som beskrivs längre fram i detta kapitel betydelse för hänsynskravets innebörd.
5.1.1 Grannelagsrätten
Inom grannelagsrätten har varje fastighetsägare som utgångspunkt rätt att förfoga över sin fastighet. Det innebär en rätt att använda fastigheten på olika
sätt, att fatta beslut om den och att tillgodogöra sig dess ekonomiska värde. Samtidigt måste fastighetsägaren anpassa sitt bruk av fastigheten så att omgivningen och däribland andra rättighetshavare inte drabbas på ett orimligt sätt. Därför föreskrivs i 3:1 JB att var och en vid nyttjandet av sin eller annans fasta egendom ska ta ”skälig hänsyn” till omgivningen. Bestämmelsens formulering innebär att denna skyldighet omfattar alla de åtgärder som vidtas och gäller mot alla som på ett eller annat sätt använder eller vistas lovligen på grannfastigheten, vilket även omfattar andra rättighetshavare.841
När grannelagsrätten började regleras mer utförligt i början av 1900-talet, uttalades att skyldigheten att visa omgivningen skälig hänsyn grundades i att det föreligger ett samband mellan olika ägare i ett grannerättsligt förhållande som gör det naturligt att hänsyn måste tas till en annan rättighetshavare som kan påverkas negativt av åtgärder som ska vidtas.842 Bestämmelsen ger alltså uttryck för en traditionell uppfattning om att man har speciella skyldigheter mot sina grannar.843 Kravet på hänsyn sågs därmed som en naturlig anpassning av fastighetsägarnas förfoganderätt i förhållande till andra rättighetshavare.
Stadgandet i 3:1 JB betyder att den som äger eller annars brukar en fastighet inte har full handlingsfrihet. Fastighetsägarens möjlighet att förfoga över egendomen vägs mot den påverkan som detta innebär för andra, vilket innebär att den nytta och den skada som verksamheten eller åtgärden medför vägs mot varandra. Detta är resonemang som kan sägas genomsyra hela grannelagsrätten och som har tillämpats länge i praxis. Vid skälighetsbedömningen måste man ta hänsyn till vad som sedvanemässigt tolereras mellan grannar under likartade förhållanden.844
Hänsynskravet i 3:1 JB innebär att en fastighetsägare löpande måste bedöma vilken hänsyn som ska tas till grannarna när olika åtgärder vidtas. Hur den enskilde fastighetsägaren får förfoga över sin fastighet kan dock ytterst prövas av domstol som bedömer vad som utgör skälig hänsyn.845 Om en fastighetsägare menar att en granne har överskridit den tillåtna gränsen för hänsyn, kan denne föra en talan om skadestånd eller rikta ett yrkande om föreläggande eller förbud
841 Bengtsson, 1991, s. 37.
842 Lagberedningens förslag till jordabalk år 1909 s. 105. 843 Bengtsson, 2003, s. 59.
844 Bengtsson, 1991, s. 35–36. Bengtsson pekar på att samma typ av skälighetsavvägningar finns i andra sammanhang inom förmögenhetsrätten, särskilt utom kontraktsförhållanden och han nämner som ett exempel skadeståndsrättens läror om rättsstridighet och culpa.
mot någons verksamhet med stöd av 3:1 JB.846 Gränserna för hur långt hänsynskravet sträcker sig i grannelagsrättsliga situationer har prövats i domstol vid några tillfällen, vilket beskrivs nedan.847
Oxelhäcksmålet gällde en oxelhäck som var gemensam mellan två fastigheter och där den ene fastighetsägaren klippte ned oxelhäcken mot den andres vilja.848 HD konstaterade att enligt allmänna grannelagsrättsliga principer, som kommer till uttryck i 3:1 JB, måste den som brukar en fastighet ta skälig hänsyn till sin granne. HD uttalade därefter att inte endast positivt handlande utan även underlåtenhet att handla kan innefatta ett åsidosättande av grannelagsrättsliga förpliktelser. Vad som kan krävas av en fastighetsägare måste avgöras efter vad som enligt ett objektivt bedömande framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna. HD beaktade hur grannarna hade hanterat häcken under årens lopp och hur häckar vanligen hanterades mellan grannar. HD ansåg inte att fastighetsägaren som klippt ner häcken skulle förpliktas att utge skadestånd eftersom han hade kunnat fordra att häcken skulle hållas klippt på ett sätt som sedan många år varit brukligt. HD:s uttalande om att inte bara positivt handlande omfattas av bestämmelsen, utan också underlåtenhet att handla, visar på en skyldighet att i vissa lägen vidta åtgärder i förhållande till grannars behov.
Modellflygplansmålet gällde gröda som hade trampats ner på en grannfastighet under en tävling med modellflygplan.849 En flygklubb som arrenderade ett flygfält arrangerade tävlingen. Modellflygplanen landade på en grannfastighet och planen hämtades därifrån och den växande grödan trampades ner. HD konstaterade inledningsvis att växande gröda trampats ned och att det inte hade förelegat någon rätt att beträda åkern på allemansrättslig eller annan grund. Domstolen konstaterade därefter att marken hade brukats utan att skälig hänsyn tagits till omgivningen. Frågan i målet gällde i övrigt framförallt vem som var ansvarig för skadan och det konstaterades att arrendatorn av anläggningen var skyldig att utge skadestånd till ägaren av grannfastigheten.
Bengtsson menar att 3:1 JB även kan ha en annan sida, som innebär att åtgärder kan få tolereras från en grannes sida som man inte behöver tåla av vem 846 Av NJA 2004 s. 743 framgår att en talan ska tas upp av allmän domstol när käranden har angett att den rättsliga grunden för talan finns i 3:1 JB, även om det rörde sig om en fråga om ersättning som kunde hanteras enligt MB, se avsnitt 5.4.2. Se även NJA 1983 s. 546, där talan riktades mot Vägverket, se avsnitt 5.4.1.
847Se även NJA 1946 s. 468 där ägaren av en fastighet vill få till stånd vitesförbud mot regelbunden passage som medförde olägenhet. Se även NJA 1949 s. 167, där en granne utan lov hade byggt en primitiv båt- och badbrygga på annans mark och förelades vid vite att ta bort den. I dessa fall var det emellertid innebörden av allemansrätten snarare än grannförhållandet som var av intresse. 848 NJA 1990 s. 71.
som helst. Grannen bör exempelvis kunna använda sig av fastighetsägarens mark i större utsträckning än allemansrätten tillåter, om han har ett starkt intresse av detta och ingen nämnvärd olägenhet objektivt uppstår för fastighetsägaren. Man skulle alltså beakta att det i grannelagsrättsliga förhållanden krävs att parterna tar hänsyn till varandras intressen utan att någondera håller strikt på de befogenheter äganderätten i princip medför i förhållande till utomstående. Som exempel anger Bengtsson möjligheten att tillfälligt ställa upp en byggnadsställning på en närliggande fastighet om det krävs, eventuellt mot viss ersättning om ställningarna medför påtagligt intrång. Ett annat exempel kan vara att grannar har större rätt att ta väg över fastigheten.850
Bestämmelsen i 3:1 JB har ett nära samband med regleringen av miljöfarlig verksamhet i MB, som grundar sig i grannelagsrätten. Idag finns en relativt utförlig reglering av förhållandet mellan verksamhetsutövare och omgivningen i MB, vilket omfattar andra fastighetsägare och rättighetshavare. I MB föreskrivs bland annat att alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö.851
Utöver den allmänna hänsynsbestämmelsen i 3:1 JB finns i 3:2 och 3:3 JB särskilda bestämmelser som hanterar åtgärder som mer påtagligt påverkar omgivningen. I 3:2 JB föreskrivs att om rötter eller grenar tränger in på en fastighet och medför olägenhet för fastighetens ägare, får denne ta bort roten eller grenen. Områdets ägare ska dock beredas tillfälle att själv utföra åtgärden, om den kan befaras medföra skada av betydelse för honom.852 Det konstaterades i förarbetena att det med visst fog kunde anföras att frågan om inträngande rötter eller grenar var av ringa betydelse och att det kunde överlämnas till domstolarna att pröva sådana tvister. Det ansågs dock bättre för grannsämjans skull om frågan reglerades än förblev oreglerad.853 Detta är ett exempel på att även frågor av mindre betydelse har lett till lagstiftning för att förhindra konflikter rättighetshavare emellan.
850 Bengtsson, 1991, s. 37. Se även Westerlind, 1971, s. 200. 851 2:3 MB.
852 3:2 JB.
853 Prop. 1970:20 del B 1 s. 104. Departementschefen uttryckte vidare att bestämmelserna innebär att grannen får en vidsträckt rätt att handla utan att ens på förhand sätta sig i förbindelse med den som äger trädet. Det konstaterades vidare att det är tydligt att god grannsämja bäst tillgodoses om åtgärder av förevarande slag genomförs efter samråd mellan berörda parter.
Enligt 3:3 1 st. JB ska den som avser att genomföra grävning eller liknande arbeten på sin fastighet vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande fastigheter. Det stadgas också att ersättning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns i 32 kap. JB. Bestämmelsen visar att det även här föreligger ett krav på att åtgärder vidtas i förhållande till en grannes behov och intressen.
I bäckfåremålet hade makarna L, som tillsammans ägde en fastighet, vid bebyggande av fastigheten lagt igen en bäckfåra som användes för avrinning av dagvatten från en grannfastighet.854 Åtgärden medförde skador på grannfastigheten. Målet gällde ansvar för att förebygga skada på angränsande mark samt att ersätta skada som uppkommer för att fastighetsägaren eller någon han anlitat underlåtit att vidta sådan åtgärd eller i annat hänseende brustit i omsorg vid arbetets utförande.855 HD fann utrett att skadorna på grannfastigheten orsakats av en grundvattenhöjning när bäckfåran lagts igen. Avgörande för frågan om skadeståndsskyldighet var vem det ålegat att vidta de åtgärder som krävdes för att dagvatten även i fortsättningen kunde avledas på ett tillfredsställande sätt efter bebyggandet. HD konstaterade att detta fick bedömas genom en avvägning, efter vad som kunde anses skäligt, av de berörda fastigheternas intressen. Avrinningen hade skett genom bäckfåran under lång tid och den hade uppkommit genom naturlig avrinning. Behovet av särskilda åtgärder för avrinning uppkom som en följd av att makarna L ville bebygga sin fastighet. Därför ansåg HD att det ålegat makarna L att vidta och bekosta de åtgärder som krävdes för att avrinningen från grannfastigheten skulle bli ordnad på ett tillfredsställande sätt. Makarna L ansågs som vållande till skadorna och förpliktades att utge skadestånd.
Sammanfattningsvis finns det i grannelagsrättsliga situationer, både genom lagstiftning och praxis, ett uttalat krav på ömsesidig och skälig hänsyn rättighetshavarna emellan. I bedömningen av vad som är skäligt görs en bedömning där nyttan och konsekvenserna av åtgärden vägs mot varandra. I grannelagsrättsliga situationer finns även flera exempel på uttryckliga krav på att rättighetshavarna ska vidta åtgärder för att förhindra att skada uppkommer för andra rättighetshavare.
854 NJA 1995 s. 720.
855 Bestämmelsen överfördes därefter till 5 § 1 st. miljöskadelagen (1986:225) och återfinns numera i 3:3 1 st. JB och 32:5 MB.
5.1.2 Servitut
Vid servitut finns ett uttryckligt krav på hänsyn i 14:6 JB som lyder:
Ägaren av den härskande fastigheten skall vid servitutets utövning förfara så, att den tjänande fastigheten icke betungas mer än nödvändigt.
Har den härskande fastighetens ägare på den tjänande fastigheten väg, byggnad eller annan anläggning, åligger det honom att hålla den i sådant skick att skada och olägenhet icke vållas onödigtvis.856
När bestämmelsen infördes ansågs den överensstämma med vad som redan gällde enligt allmänna rättsgrundsatser.857 Bestämmelsen omfattar alla de åtgärder som ligger inom ramen för servitutet. I 14:7 och 14:8 JB finns bestämmelser om sanktioner vid brister i utövningen av servitutet. Dessa behandlas i avsnitt 5.3 om skadestånd.
Den hänsyn som den härskande fastigheten ska ta uttrycks så att den tjänande fastigheten ”inte betungas mer än nödvändigt”, vilket grundas i den romerskrättsliga tanken att servitut ska utnyttjas ”civiliter”.858 Som exempel på att den härskande fastighetens ägare överskridit sin rätt nämns i förarbetena att denne utan stöd i upplåtelsen har uppfört en anläggning på den tjänande fastigheten för servitutets nyttjande. Som exempel på när den tjänande fastighetens ägare har brustit i sin skyldighet på grund av servitutet anges att denne hindrat utövningen av ett positivt servitut eller ”vidtagit anordningar” i strid med ett negativt servitut.859
Det finns inga prejudikat som utvecklat innebörden av 14:6 JB. I praxis har dock frågor om servitut föreligger och servituts innehåll prövats. I samband med detta har även frågan om hur rättighetshavare får förfara i förhållande till varandra vid servitut berörts. Två sådana domar beskrivs nedan.
Rättsfallet NJA 1948 s. 807 gällde ett servitut till förmån för en barnhemsstiftelse att bada och fiska och ensam utnyttja ett strandområde. Stiftelsen hade genom ett köpekontrakt försäkrats rätten att för all framtid begagna en båtbrygga, bada och fiska i en sjö samt för sådana ändamål fritt och obehindrat ensam disponera över ett strandområde. HD menade att detta utgjorde ett servitut och att servitutet innebar befogenhet att hålla strandområdet avstängt i den mån det krävdes för områdets nyttjande som friluftsbad och till fiske. Ägarna av de tjänande fastigheterna fick dock inte hindras att vinna tillträde 856 Samma typ av stadgande fanns tidigare i 4 § servitutslagen (1907:36 s. 25).
857 Prop. 1970:20 B 2 s. 736–737.
858 Hillert, 1991, s. 69, och Victorin och Hager, 2015, s. 187. 859 Prop. 1970:20 B 2 s. 737 och SOU 1960:25 s. 397.
till området och förfoga över det, såvitt det kunde ske utan intrång i den ensamrätt som tillkom servitutshavaren. I målet prövades följaktligen servitutets innebörd samt dess förhållande till andra upplåtelser. I målet berördes även frågan om hur servitutshavaren får agera i förhållande till ägaren av den tjänande fastigheten och vice versa. Victorin och Hager konstaterar att denna typ av ensamrätt att utöva servitut närmast är ett utflöde av principen att servitutshavaren inte ska behöva störas i sitt utövande av servitut.860
I rättsfallet NJA 1962 s. 704, som gällde Backafallen på Ven, hade servitut upplåtits för ägaren av den härskande fastigheten att ta väg över en annan fastighet tätt intill ett bostadshus. Den härskande fastigheten förvärvades därefter av en hembygdsförening som bedrev viss verksamhet som innebar att stora skaror turister använde vägen. Innehavaren av den tjänande fastigheten satte därför upp grindar för att förhindra användningen av marken. Innehavaren av den härskande fastigheten stämde innehavaren av den tjänande fastigheten i allmän domstol, med yrkande om att denne skulle förpliktas att ta bort grindarna. HD förklarade att nyttjandet av vägen av turister var av en omfattning som inte omfattades av servitutet. Ägaren av den tjänande fastigheten hade därför rätt att sätta upp grindar för att förhindra nyttjandet av vägen av turister och att det var tillräckligt att fastighetsägaren tillhandahöll nycklar för hembygdsföreningen så att servitutet kunde utnyttjas. Avgörandet gällde främst tolkningen av servitut, men visar även när hänsynen till omgivningen har ansetts överskriden.
LL gäller i princip förutsättningar för upplåtelse av ledningsrätt och lagen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om hur äganderätten och ledningsrätten får utövas i förhållande till varandra under det löpande rättsförhållandet. I förarbeten och litteraturen har uttalats att 14:6 JB bör kunna vara analogivis tillämplig, så att ledningsrättshavaren ska förfara så att den tjänande fastigheten inte betungas mer än nödvändigt.861
Sammanfattningsvis finns även vid servitut ett uttryckligt krav på att hänsyn ska visas till den tjänande fastigheten vid utövningen av servitutet. Genom praxis har det även prövats vilken hänsyn rättighetshavarna bör ta i förhållande till varandra vid utövandet av servitutet. Av dessa avgöranden framgår att mer påtaglig påverkan inte har accepterats.
860 Victorin och Hager, 2015, s. 176.
5.1.3 Övriga rättigheter
Även i andra fastighetsrättsliga situationer finns exempel på hänsynskrav som en