Slutsatser om rättighetshavarnas förfoganderätt

I detta kapitel har fastighetsägarens respektive renskötselrättshavarens rätt att förfoga över skogsmarken beskrivits och analyserats. Dessutom har rättsförhållandet dem emellan analyserats utifrån hur den övriga fastighetsrätten är systematiserad och reglerad. I detta avsnitt redogörs för de slutsatser som dras i kapitlet.

I avsnitt 4.1 beskrivs att fastighetsägarens förfoganderätt innebär att denne har en grundläggande rätt att på olika sätt förfoga över fastigheten och de tillbehör som finns på den. Rättsligt utgör träden och markvegetationen en del av fastigheten. Fastighetsägaren har rätt att avverkade de träd som finns på fastigheten, fatta beslut om skogsskötseln och tillgodogöra sig skogens ekonomiska värde. Fastighetsägaren får vidta de åtgärder som normalt vidtas inom skogsbruket och som utgör accepterade skogsvårdsåtgärder. Innan en avverkning görs ska en anmälan eller ansökan göras till Skogsstyrelsen som utövar tillsyn över att SVL följs. Skogsvårdslagstiftningens utformning innebär att fastighetsägarens möjlighet att förfoga över skogsmarken har begränsats med hänsyn till vissa allmänna intressen som naturvård, kulturmiljö och rennäring. Det finns i SVL även bestämmelser som ålägger fastighetsägaren att vidta vissa åtgärder med fastigheten, vilket motiverats av de allmänna intressena av skogsproduktion och naturvård.

I avsnitt 4.2 beskrivs renskötselrättens uppkomst och innebörd. Renskötselrätten har upparbetats genom det långvariga bruket, vilket innebär att det rör sig om en rättighet av privaträttslig karaktär. Dess uppkomst förklaras genom rättsinstitutet urminnes hävd eller genom sedvanerätten. Renskötselrättens innehåll bestäms genom rättsinstitutet urminnes hävd, sedvanerätten samt vissa bestämmelser i RNL. Renskötselrättshavarens förfoganderätt omfattar en rätt att hålla renarna på skogsmarken för renbete, att fatta beslut om hur betesresursen ska användas över tid och om renskötselns bedrivande samt att renskötselrättshavaren kan tillgodogöra sig fastighetens ekonomiska värde genom att använda betesresursen och sedan sälja renköttet. Förfoganderätten innefattar även rätt att förflytta sig över och mellan betesområden samt att bygga vissa anläggningar. Innehållet i renskötselrätten bestäms utifrån hur renskötseln har bedrivits och bedrivs, vilket gör att sedvanerätten får en mer framträdande betydelse än i andra fastighetsrättsliga situationer. Samebyn är det rättssubjekt som företräder renskötselrätten i situationer som rör hur skogsmarken används. Idag är renskötselområdets utsträckning fastställt vad gäller Norrbotten och Västerbotten. I Jämtland och Härjedalen råder fortfarande vissa oklarheter om vinterbetesmarkernas

utsträckning i sydlig och östlig riktning, vilket innebär att det även är oklart om det föreligger ett privaträttsligt förhållande mellan fastighetsägare och samebyar i dessa områden. När renskötselrätten väl upparbetats gäller den med samma styrka över tid. Den har emellertid sedan 1800-talet kommit till uttryck i rättsordningen genom en framförallt förvaltningsrättslig ordning, vilket innebär att den har uppfattats som svag.

I avsnitt 4.3 konstateras att förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten i vissa avseenden uppvisar likheter med andra rättsförhållanden inom fastighetsrätten, men att det även finns tydliga skillnader. Renskötselrätten grundar sig i det långvariga bruket och är inte beroende av lag, upplåtelser eller myndighetsbeslut för sin existens. Renskötselrätten gäller utan begränsning i tiden och kan endast upphöra att gälla genom att den upphävs enligt 26 § RNL. Rätten gäller mot alla andra rättighetshavare och utan att vederlag utgår. Renskötselrätten har sammanfattningsvis en mer självständig ställning i förhållande till äganderätten än andra rättigheter till fast egendom. Renskötselrätten uppvisar i stället flera likheter med äganderätten.

Förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten kan inte heller fullt ut förklaras och förstås genom det de grundläggande principer som används för att förklara övriga rättigheter inom fastighetsrätten och deras förhållande till varandra. Äganderätten och renskötselrätten har uppkommit självständigt i förhållande till varandra. I många områden hade renskötselrätten redan upparbetats innan äganderätten etablerades genom avvittringarna. Renskötselrättens existens har därför varit en förutsättning vid äganderättens uppkomst. Det påverkar äganderättens innebörd inom renskötselområdet i förhållande till samma rätt utanför renskötselområdet.

Rättsförhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten kan inte heller förklaras och förstås utifrån de grundläggande utgångspunkterna inom fastighetsrätten om äganderättens enhet och äganderätten som en negativt bestämd och obegränsad rätt. En slutsats är därför att äganderätten och renskötselrätten utgör två självständiga rättigheter till marken i förhållande till varandra på ett sätt som avviker från det övriga fastighetsrättsliga systemet. Den parallella rätten till marken kan jämföras med en typ av delad äganderätt, som ger rättighetshavarna rätt att förfoga över den fasta egendomen på olika sätt.

Fastighetsägarens och renskötselrättshavarens möjligheter att förfoga över egendomen påverkas av hur den andra rättigheten utövas. Rättighetshavarna kan inte komma ur rättsförhållandet på samma sätt som i andra fastighetsrättsliga situationer. Det finns därmed ett nödvändigt samband mellan rättigheterna på samma sätt som i grannelagsrättsliga förhållanden. En skillnad är dock att rättigheterna gäller samma mark.

Med hänsyn till vad analysen visat i denna del är en utgångspunkt för den fortsatta analysen att äganderätten och renskötselrätten utgör två i förhållande till varandra självständiga rättigheter. Därmed krävs ett rättighetsskydd som reglerar och upprätthåller rättigheterna i förhållande till varandra.

5 Rättighetsskyddet och