Det finns behov av en rättsvetenskaplig studie av förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten, vilket bland annat framgår av uttalanden som gjorts inom ramen för lagstiftningsarbetet. Ett exempel är den diskussion som fördes om skyddet för rennäringen vid införandet av särskilda hänsynsbestämmelser i SVL år 1991.139 Lagrådet pekade på att en föreslagen regel inte var förenlig med RF:s regler för normgivning, eftersom en föreskrift om vilken hänsyn som skulle tas till rennäringens intressen vid skötsel av skog till sin karaktär är privaträttslig. Lagrådet menade att en sådan föreskrift hörde till lagområdet enligt 8:2 RF, vilket innebar att regeringen eller någon myndighet inte fick meddela föreskrifter i detta avseende. Att rennäringen också kunde ha inslag av allmänintresse ändrade enligt lagrådet inte detta förhållande. Ansvarigt statsråd menade dock att föreskrifterna även hade till syfte att bevara de grundläggande förutsättningarna för en fortsatt rennäring inom renskötselområdet.140 Vissa förändringar gjordes i den föreslagna bestämmelsen, men dessa klargjorde inte skyddet för renskötseln utifrån ett privaträttsligt perspektiv.
Ett annat exempel som visar att regleringen av rättsförhållandet bör analyseras närmare är ett förarbetsuttalande från år 2010 då vissa förändringar i SVL genomfördes. Gränsskogsutredningen, som hade föregått propositionen, hade föreslagit att det skulle göras ändringar i SVL för att tydliggöra i vilka fall som hänsyn skulle tas till renskötselrätten som enskilt intresse respektive rennäringen som ett allmänt intresse.141 Regeringen ansåg dock inte att förslagen skulle genomföras i denna del och uttalade i samband med detta:
Regeringen konstaterar att SVL innehåller bestämmelser om hänsyn till rennäringen som allmänt intresse och som enskilt intresse för en viss sameby. Det allmänna och det enskilda intresset sammanfaller ofta och det är i praktiken svårt att avgöra vad som är att hänföra till det ena eller det andra. En uppdelning i lagstiftningen av renskötselrätten som enskilt intresse och rennäringen som allmänt intresse på det sätt som utredningen har föreslagit förutsätter en grundlig analys av skillnaden mellan de båda intressena och av vilka konsekvenser som föreslagna åtgärder kan få. En sådan analys saknas i
139 Detta beskrivs utförligare i avsnitt 3.3.4. 140 Prop. 1990/91:3 s. 52–53.
ärendet. Regeringen anser därför i likhet med majoriteten av remissinstanserna att utredningens förslag i den här delen inte bör genomföras.142
Regeringens uttalande pekar på behovet av att klargöra de rättsliga aspekterna av regleringen av förhållandet mellan skogsbruket och renskötseln. Även Skogsstyrelsen har pekat på att det finns ett sådant behov.143 Behovet av att klarlägga de rättsliga förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten har även lyfts i forskning inom andra vetenskapliga fält.144
1.7 Begrepp
I detta avsnitt beskrivs innebörden av ett antal begrepp som används i avhandlingen.
Begreppet fastighetsägare används för att beskriva vem som har äganderätt till en fastighet och som därmed är ansvarig för att skogsvårdsåtgärder vidtas enligt SVL. Begreppet är synonymt med markägare, skogsägare och innehavare av äganderätt. Det kan dock vara en annan brukare av marken som vidtar skogsbruksåtgärderna, exempelvis en innehavare av skogsavverkningsrätt enligt avtal eller en entreprenör enligt ett uppdragsavtal.145
Som nämns i avsnitt 1.1 ägs skogen av flera olika kategorier av fastighetsägare. I SVL görs i princip ingen skillnad på olika typer av ägare.146 Förutsättningarna att bedriva skogsbruk ser dock olika ut, vilket kan påverka de privaträttsliga och konstitutionella bedömningarna.147 För att skilja på de olika kategorierna av fastighetsägare benämns de större fastighetsägarna i form av de privata skogsbolagen och Sveaskog i avhandlingen storskogsbruket. Privata fastighetsägare med mindre skogsinnehav benämns familjeskogsbruket.
När begreppet rättighet används, avses i de flesta fall rättigheter till fast egendom. I arbetet används särskild rätt alternativt bruksrätt för att beskriva 142 Prop. 2009/10:201 s. 36–37.
143 Se t.ex. Skogsstyrelsen, PM-Skog 6/12, 2012-11-23.
144 Se t.ex. Keskitalo, 2008, s. 267–268, Widmark, 2009, s. 47 och Löf, 2014, s. xiii. 145 Skogsavverkningsrätten är enligt 7:3 JB att anse som en nyttjanderätt.
146 Se dock 11 § SVL. I Skogsstyrelsens föreskrifter görs en uppdelning i olika ägarkategorier. Se t.ex. föreskrifterna till 20 § SVL där samrådskravet är olika utformat för brukningsenheter som är större respektive mindre än 500 hektar produktiv skogsmark.
147 Exempelvis har fastighetsägare med större skogsinnehav större möjligheter att anpassa sitt skogsbruk efter renskötselns behov än fastighetsägare med mindre skogsinnehav. Dessutom är de ekonomiska förutsättningarna annorlunda, vilket kan påverka de proportionalitetsbedömningar som ska göras, se avsnitt 6.2.
renskötselrätt, servitut och andra typer av rättigheter till marken.148 Att använda begreppet särskild rättighet för att beskriva renskötselrätten markerar att rätten är av civilrättslig karaktär.149 Begreppet egendomsrättighet används för att beskriva rättigheter som omfattas av egendomsskyddet i grundlagen och EKMR.
Begreppet avtalsservitut används för att beskriva servitut som grundar sig i avtal och som främst regleras genom 14 kapitlet JB, till skillnad från officialservitut som grundar sig i myndighetsbeslut och som främst regleras genom lagstiftning inom den speciella fastighetsrätten.150
I RNL görs en indelning av renskötselområdet som är central för studien. En samebys marker delas in i åretruntmarker och vinterbetesmarker, se bilaga 1.151 Åretruntmarkerna får användas under hela året, medan vinterbetesmarkerna får användas mellan den 1 oktober och den 30 april. Kronomark definieras som mark som antingen förvaltas av eller vid utgången av juni 1992 förvaltades av staten.152 På sådan mark har renskötselrätten en särskild ställning.153
Fram till år 2010 delades skogsmarken in i olika kategorier i SVL; fjällnära skog, svårföryngrad skog och annan skog, se bilaga 1. Begreppet fjällnära skog finns fortfarande kvar i lagstiftningen och har också betydelse för skyddet av rennäringen.154 Begreppet svårföryngrad skog infördes genom 1923 års SVL och avsåg viss mark i inlandet, väster om en dragen gräns, som ansågs särskilt svår att föryngra.155 När bestämmelserna om hänsyn till rennäringen infördes i SVL år 1991 kopplades detta skydd till gränsen för svårföryngrad skog.156 Begreppet är sedan år 2010 borttaget ur SVL och numera görs endast skillnad på fjällnära skog och övrig skog.157 Begreppet svårföryngrad skog förekommer dock i analysen för att beskriva de förändringar som skett i lagstiftningen över tid.
I SVL definieras skogsmark som mark inom ett sammanhängande område där träden har en höjd av mer än fem meter och där träd har en kronslutenhet av 148 Rättigheter definieras på olika sätt. Se t.ex. Hillert, 1960, s. 12–13, Hessler, 1973, s. 26 och 48– 49, Bengtsson m.fl., 2013, s. 18samt Håstad, 2000, s. 26–28.
149 Se SOU 2006:14 s. 384.
150 Hillert, 1960, s. 41, delar in servituten i avtalsservitut, fastighetsbildningsservitut och tvångsservitut. 151 3 § RNL. 152 3 § 1 st. 1 p. RNL 153 Se 3 § 1 st. 1 p., 16 § 3 st., 18 §, 21 § och 32 § RNL. 154 15 till 18 c §§ SVL. 155 SFS 1923:212. 156 SFS 1990:1379 och prop. 1990/91:3 s. 50.
mer än tio procent eller har förutsättningar att nå denna höjd och kronslutenhet utan produktionshöjande åtgärder.158 Produktiv skogsmark definieras som skogsmark som enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke per hektar och år.159 I avhandlingen används emellertid termen skogsmark för att beskriva den del av den fasta egendomen som både fastighetsägare och samebyar använder, det vill säga mark med träd och den markvegetation som finns där.160
Begreppet renskötsel används i avhandlingen för att beskriva den praktiska verksamheten, det vill säga att låta renarna beta i ett område och genomföra de arbetsuppgifter som är kopplade till detta.161 Rennäring används för att beskriva den mer övergripande verksamheten som bedrivs inom samebyarna, med den ekonomiska inriktning den har idag mot köttproduktion.
1.8 Disposition
Frågan om vad en rättighet är och vilken funktion den har inom rättssystemet är omdiskuterad och ifrågasatt. Därför beskrivs i kapitel två vad som avses i studien med rättigheter. I kapitlet beskrivs bland annat rättigheternas funktion i rättssystemet, hur rättigheterna förklaras i den rättsvetenskapliga litteraturen, rättigheternas olika aspekter och deras förändrade funktion. Kapitlet utgör ett avstamp för den kommande rättsliga analysen.
I kapitel tre beskrivs lagstiftningens bakgrund och rättsutvecklingen på området. I kapitlet beskrivs några av de historiska förhållanden som är viktiga för att förstå uppkomsten av det parallella rättighetsförhållandet. Utöver det finns en beskrivning av politikområdena och hur skyddet för rennäringen byggdes in i SVL. Därefter beskrivs de bestämmelser som idag reglerar förhållandet mellan skogsbruket och rennäringen i SVL och RNL. Slutligen beskrivs de offentliga utredningar som har genomförts som berört förhållandet mellan skogsbruket och renskötseln, men som inte lett till lagstiftningsåtgärder.
I kapitel fyra definieras den förfoganderätt som äganderätten och renskötselrätten innebär, bland annat genom jämförelser med den övriga
158 2 § 1 st. 1 p. SVL. 159 2 § 1 st. 2 p. SVL.
160 Se avsnitt 4. I 25 § RNL om samebymedlemmarnas jakt- och fiskerätt finns det omdiskuterade begreppet utmark, se SOU 2005:116 s. 182–186. Begreppet aktualiseras dock inte i relationen skogsbruk och renskötsel.
161 Renskötselrätten omfattar även jakt och fiske, 25 § RNL. Renbetesrätt brukar användas som term för att beskriva den del av renskötselrätten som rör rätten att använda marken för renbete.
fastighetsrätten. Här finns även en inledande analys av det rättsliga förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten.
I kapitel fem analyseras vilket rättighetsskydd som finns för äganderätten och renskötselrätten i dagens regelverk utifrån jämförelser med reglering som finns inom den övriga fastighetsrätten. I detta kapitel analyseras även i vilken utsträckning de båda rättighetshavarna kan förfoga över skogsmarken.
I kapitel sex analyseras lagstiftningen utifrån det konstitutionella kravet att staten ska respektera rättighetshavares egendomsförhållanden och vilken betydelse detta har för regleringen av förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten.
Kapitel sju omfattar en slutlig diskussion om de resultat som studien gett. I kapitlet övervägs även alternativa förslag till förändringar i lagstiftningen som kan genomföras för att regleringen på ett bättre sätt ska hantera förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten utifrån att de utgör rättigheter av privaträttslig karaktär.
I bilaga 1 till 3 finns kartor som ska bidra till att underlätta läsningen. I bilaga 1 beskrivs renskötselns åretruntmarker samt gränserna för svårföryngrad och fjällnära skog. I bilaga 2 åskådliggörs storskogsbrukets markinnehav. I bilaga 3 finns en övergripande bild av indelningen i samebyar samt odlingsgränsen, lappmarksgränsen och renbetesfjällen i Jämtland och Härjedalen.