Det rättsfall som refererats belyser på ett antal sätt hur bedömningen av huruvida en försäkringsgivare har rätt att neka eller säga upp en försäkring går till. Till att börja med visar bedömningen att hänsyn faktiskt tas till försäkringstagares intresse av att ha ett försäkringsskydd emot oväntade, ogynnsamma händelser. Det fördes av försäkringstagaren även ett resonemang kring att en större risk för att ett försäkringsfall inträffar också medför att behovet av skydd generellt sett också blir större. Den stora slutsatsen som kan dras av fallet är dock, som ovan nämnts, att en ovanligt hög skadefrekvens ensamt inte kan anses utgöra ett sådant särskilt skäl som motiverar ett nekande eller en uppsägning av en försäkring. Det bör dock noteras att skadefrekvensen i det aktuella fallet konstaterades vara högre än normalt, men inte tillräckligt hög för att en godtagbar uppsägning skulle vara för handen. Domen kan alltså på ett sätt även sägas visa att en tillräckligt hög skadefrekvens, som är att betrakta som mer än endast ovanligt hög, kan innebära en rätt för försäkringsgivare att neka respektive säga upp ett försäkringsavtal eller delar av det.142 Fallet ger även en fingervisning kring vilken hänsyn som
141 Se avsnitt 1.4.4 och avsnitt 4.1.
43 tas till andra aspekter vid bedömningen. Faktorer som total skadekostnad och skadeområdets erfarenhetsmässiga riskgrad tillmättes en viss betydelse vid de olika instansernas bedömningar. Det konstaterades även, åtminstone från TR och HovR, att en ovanligt hög skadefrekvens hade kunnat ligga till grund för en uppsägning om skadefrekvensen hade kunnat knytas till någon form av vårdslöshet från försäkringstagarens sida. I HD anförde dock försäkringsgivaren endast att uppsägningen skulle grundas på det faktum att skadefrekvensen varit hög.143
Det kan således konstateras att det rättsfall som behandlats i utredningen onekligen ger en viss vägledning kring försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter, åtminstone angående ett av de spörsmål som berör bedömningen kring när det är godtagbart att göra undantag från denna plikt. Samtidigt är den vägledning som står att finna inte att anse som heltäckande då det inte endast är en typ av omständigheter som kan aktualiseras när det gäller undantagsbedömningen. Utgångsfrågan kan ju även beröra till exempel omfattningen av en inträffad eller befarad skada, vilken art av försäkring det rör sig om eller andra omständigheter. Då dessa frågor inte prövats i domstol är det svårt att fastställa någon fast gräns eller riktlinje för när dessa omständigheter faktiskt kan åberopas som ett särskilt skäl att neka någon att teckna, förnya eller säga upp en försäkring. Visserligen ger förarbetena till dagens FAL vissa exempel på när en omständighet enligt lagtexten ska vara att betrakta som ett särskilt skäl, men det skulle förmodligen skapas en ännu klarare bild kring försäkringsgivares kontraheringsplikt om frågor rörande rätten till försäkring enligt 3 kap. 1 § FAL kom att prövas i domstol något oftare.
Angående svaren på den empiriska undersökningen kan först nämnas att dessa ger en relativt god bild av hur hanteringen kring frågor rörande försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter ser ut på försäkringsbolagen. Svaren visar på vissa gemensamma nämnare gällande hantering och riskbedömning vid kontraheringsfrågor men åskådliggör även att det, inte helt oväntat, i vissa avseenden föreligger skillnader i hanteringen mellan de olika bolagen. Det har även framkommit att det dessutom kan föreligga vissa interna skillnader i denna fråga mellan kontoren inom ett och samma bolag. Något som svaren på den empiriska undersökningen medfört är en konkretisering av vad som faktiskt menas med så kallade försäkringstekniska skäl och vilka komponenter som ingår i detta begrepp. Begreppet i sig kan annars anses vara tämligen generellt och inte ge särskilt mycket vägledning kring vilken roll dessa försäkringstekniska skäl har i en bedömning av huruvida någon har rätt att teckna en försäkring eller inte. Undersökningen har således skapat en något klarare bild av vilka aspekter det kan tas hänsyn till på de olika bolagen vid själva riskbedömningen.
Underökningen ger även vissa indikationer om att det råder en viss givmildhet hos de tillfrågade försäkringsbolagen på så sätt att det inte är särskilt vanligt att någon konsument nekas att teckna en individuell skadeförsäkring. Av denna anledning anses det från flera av bolagens sida inte heller föreligga några större problem angående frågan om kontraheringsplikt, vilket även anses bero på att möjligheten att vända sig till något annat bolag vid ett nekande framstår som en enklare väg att gå än att driva en process mot det bolag som fattat beslut om nekandet.144 Innan det går så långt som att eventuellt väcka talan i domstol finns dock möjligheter för konsumenter som nekats försäkring att påkalla en slags överprövning från bolagets sida av det fattade beslutet. Denna överprövning ser, som framgår av den genomförda undersökningen, olika ut
143 Se avsnitt 4.2.
44 för de olika bolagen. Det kan till exempel handla om ett samråd mellan olika avdelningar på bolaget, vara ett beslut som prövas av kundombudsmän eller vara en överprövning av den som leder riskhanteringsgruppen. Även juristavdelningen konsulteras i viss utsträckning. Att den som nekas en försäkring har möjlighet att få detta prövat av bolaget i fråga måste anses vara positivt för båda parter. För konsumentens del innebär detta en eventuell chans att försöka påverka utgången av ett beslut medan det för bolagen är en möjlighet att åtgärda potentiella misstag eller felbedömningar och på så sätt låta konsumenten i fråga teckna en försäkring som annars inte skulle ha meddelats. En sådan lösning, förutsatt att beslutet faktiskt ändras, blir mer förmånlig än att tvista om frågan i domstol. Dessutom framstår det som gynnsamt från försäkringsgivarnas synpunkt att inte tillämpa alltför stränga krav mot den som vill teckna en försäkring, då detta skulle kunna skada den aktuella försäkringsgivarens goodwill och rykte. Sammantaget visar alltså svaren på den empiriska undersökningen att försäkringsgivare har vissa avvägningar att göra och beslut att fatta när det gäller kontraheringsplikten gentemot konsumenter. Att svaren på vissa frågor är tämligen likartade bör rimligtvis vara ett resultat av att det finns spörsmål och problem som är av samma slag för hela försäkringsbranschen. Då samtliga försäkringsgivare även är underkastade de tvingande, konsumentskyddande reglerna i FAL är det också en naturlig följd att hanteringen av sådana frågor till stor del influeras av lagstiftningen. Beträffande kontraheringsplikten gentemot konsumenter kan undersökningen sålunda sägas visa att frågor av detta slag innebär ett visst utredningsarbete för försäkringsgivarna och att ett beslut om huruvida någon har rätt att teckna en försäkring eller inte sannolikt inte fattas godtyckligt eller slentrianmässigt.
45
6 Slutsatser
Av den genomförda utredningen kan vissa slutsatser dras. Inledningsvis går det att konstatera att en privat skadeförsäkring allmänt sett innebär en ekonomisk trygghet för i första hand konsumenter om en oväntad skada skulle inträffa. Det framgår även att det skydd en privat försäkring kan erbjuda är svårt att hitta genom någon annan typ av ersättning eller genom att skapa ett ekonomiskt skydd på egen hand. Att en konsument utan några större svårigheter ska kunna ta del av ett sådant privat försäkringsskydd förefaller vara tämligen logiskt med tanke på vad en omfattande egendomsskada skulle kunna innebära såväl ekonomiskt som socialt. Således kan det anses vara bekräftat att ett privat skadeförsäkringsavtal är av en sådan social och ekonomisk betydelse för konsumenter att det är rimligt att det föreligger en kontraheringsplikt för försäkringsgivare gentemot konsumenter på försäkringsavtalsrättens område.
Den allmänna utgångspunkten inom avtalsrätten är att det ska råda avtalsfrihet. Trots att avtalsfrihet är huvudprincipen inom avtalsrätten så stannar den dock vid att vara just en utgångspunkt i och med att det finns ett flertal begränsningar och inskränkningar av denna frihet som kan motiveras av flera olika skäl. Kontraheringsplikten utgör alltså ett nödvändigt undantag med syfte att bland annat skydda i synnerhet svaga parter och bidra till att dessa inte blir begränsade när de ska ta del av de varor och tjänster som finns att tillgå i en marknadsekonomi och inte heller riskerar att stå utan sådana varor eller tjänster som är av särskilt stor betydelse för dem.
Utgångspunkten inom försäkringsavtalsrätten är att det finns en kontraheringsplikt för försäkringsgivare gentemot konsumenter. Från denna utgångspunkt finns, på samma sätt som det finns undantag från avtalsfriheten i den allmänna avtalsrätten, ett flertal begränsningar som gör det möjligt för försäkringsgivarna att göra godtagbara avsteg från kontraheringsplikten. Den beslutanderätt som åvilar försäkringsgivarna gällande huruvida en konsument är berättigad till en försäkring eller inte är således som utgångspunkt begränsad, men innebär ändå förhållandevis stora möjligheter att neka någon att teckna en försäkring. Vilken betydelse dessa möjligheter har i praktiken måste betraktas som något oklart då frågan om rätten till försäkring endast indirekt diskuterats i rättspraxis. Lagtexten och förarbetena till dagens lagstiftning ger för visso en relativt god bild för när en försäkringsgivare teoretiskt sett kan åsidosätta kontraheringsplikten, men rättsläget skulle dock kunna klarna ytterligare om frågor som rör rätten till försäkring och försäkringsgivarnas kontraheringsplikt prövades av domstol i högre utsträckning än vad som hittills varit fallet. Detta eftersom förutsättningarna och rekvisiten för när ett frångående av kontraheringsplikten är godtagbart i sådana fall skulle utredas och granskas med utgångspunkt i inträffade fall, och inte till den största delen vara beroende av teoretiska underlag. Ett liknande, om än inte lika utförligt och omfattande, resultat skulle eventuellt kunna uppnås om exempelvis ARN fick ett utökat verksamhetsområde och på så sätt skulle kunna uttala sig i frågor som rör rätten till försäkring.
Avslutningsvis kan konstateras att försäkringsgivare generellt sett är relativt generösa med att bevilja konsumenter att teckna försäkringar och att den riskbedömning som genomförs vid en ansökan tar hänsyn till flera olika faktorer. Att ett beslut kan överprövas av bolaget i fråga och att det ofta inte är endast en person som fattar det avgörande beslutet visar även att bestämmelserna om försäkringsgivares kontraheringsplikt enligt 3 kap. 1 § FAL beaktas i hög grad redan på försäkringsbolagen och inte enbart är att betrakta som en tandlös reglering som endast kan utredas och diskuteras i domstol om en tvist i denna fråga skulle uppstå.
46
7 Avslutande reflektioner
Denna uppsats har syftat till att utreda och besvara några av de svårigheter som finns rörande försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter med utgångspunkt i 3 kap. 1 § FAL. Det finns emellertid ett antal spörsmål som inte rymts inom ramen för utredningen men som ändå skulle kunna diskuteras ur ett djupare perspektiv. En fråga som skulle kunna vara föremål för diskussion är i vilken grad dagens lagstiftning om försäkringsgivares kontraheringsplikt är känslig för förändringar inom försäkringsbranschen samt ändrade attityder och uppfattningar kring behovet av ett privat försäkringsskydd. Det skulle även kunna utredas hur stor sannolikheten är för att sådana förändringar faktiskt kan komma att ske och i så fall även i vilken takt och riktning utvecklingen kommer att gå inom försäkringsavtalsrättens område. Huruvida lagstiftningen står sig eller snarare relativt enkelt blir ineffektiv och omodern när försäkringsbranschen förändras är en fråga som troligen skulle kunna utgöra ett mycket intressant diskussionsunderlag.
En annan utredning som kan genomföras med utgångspunkt i bestämmelserna om försäkringsgivares kontraheringsplikt gentemot konsumenter är i vilken utsträckning dessa konsumenter faktiskt har en möjlighet att skapa sig en uppfattning om eller förstå vad en försäkringsgivares beslut i sådana frågor egentligen innebär mer konkret. Trots att försäkringsgivare har en viss informationsplikt och att även annan konsumentvägledning rörande försäkringsfrågor finns att tillgå så är det ändå konsumenten själv som har att ta ställning till om ett beslut från försäkringsgivaren är att betrakta som rimligt eller inte i det aktuella fallet. Det kan även föreligga vissa svårigheter för en konsument när det kommer till att bedöma om en försäkringspremie är oproportionerligt hög i förhållande till risken försäkringen ska täcka eller om de uppgifter som försäkringsgivaren begär inom det objekt som ska försäkras är nödvändiga för den aktuella utredningen. Vidare kan det vara komplicerat att förstå innebörden och relevansen av de olika faktorer eller försäkringstekniska skäl försäkringsgivare tar hänsyn till vid en riskbedömning av huruvida en försäkring ska meddelas eller inte. En utredning av dessa frågor med konsumenternas intressen i åtanke skulle kunna bidra till att skapa en klarare och mer konkret bild av styrkeförhållandet mellan konsumenter och försäkringsgivare. För bästa möjliga resultat och besvarande av denna fråga skulle troligen en utredning av rättsociologiskt slag lämpa sig bäst.
47