Det framgår av lagtexten i 3 kap. 1 § FAL och har i utredningen redovisats att en försäkringsgivare, när denne fått de uppgifter som behövs, inte får neka någon att teckna en försäkring som normalt sett tillhandahålls allmänheten om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till risken för framtida försäkringsfall, den befarade skadans omfattning, den avsedda försäkringens art eller någon annan omständighet. Bestämmelsen medför alltså en skyldighet för försäkringsgivare att meddela försäkringar samtidigt som den öppnar för möjligheter till undantag från samma skyldighet, vilket innebär att den kontraheringsplikt som råder på området inte är fri från begränsningar. En närmare granskning av paragrafen visar på att det finns ett antal möjligheter för försäkringsgivare att vägra att meddela en försäkring till en sökande konsument. Ett första konstaterande som bör noteras är följaktligen att det går att göra undantag
132 Se avsnitt 3.4.
133 Jfr resonemanget i avsnitt 3.5.
38 från kontraheringsplikten på försäkringsavtalsrättens område, som i sin tur är ett undantag från den huvudprincip om avtalsfrihet som råder inom den allmänna avtalsrätten. Försäkringsgivares möjligheter att neka en konsument att teckna en försäkring kan således ses som ett undantag från det undantag som kontraheringsplikten faktiskt utgör.
Vid en bedömning av huruvida en försäkringsgivare är berättigad att göra undantag från kontraheringsplikten eller inte bör hänsyn tas till de intressen försäkringstagare och ansökande konsumenter respektive försäkringsgivare har av ett försäkringsavtal. Försäkringstagare och konsumenter ser ju ett försäkringsavtal som ett ekonomiskt trygghetsskydd medan försäkringsgivaren försöker att bedriva en verksamhet som är ekonomiskt försvarlig.135 Den första begränsningen av försäkringsgivares kontraheringsplikt har sin grund i att skyldigheten att meddela en försäkring endast gäller sådana försäkringar som bolaget i fråga normalt sett tillhandahåller allmänheten. Vad som normalt sett tillhandahålls allmänheten har, som tidigare nämnts, sin utgångspunkt i utbudet av försäkringar hos det aktuella bolaget. Det har även framgått av den empiriska undersökningen att ett nekande på grund av att det rör sig om en försäkring som normalt sett inte tillhandahålls allmänheten inte är en ovanlig orsak till att någon kan nekas att teckna en försäkring.
Det är inte heller självklart att en försäkring som ingår i sortimentet måste meddelas, utan detta är även beroende av den praxis bolaget tillämpar. Denna begränsning av kontraheringsplikten måste anses vara rimlig av flera anledningar. Först och främst kan påtalas att det inte vore rimligt att lägga en skyldighet att meddela alla tänkbara typer av försäkringar på försäkringsgivarnas axlar. En sådan skyldighet skulle kunna innebära att försäkringsgivare vore skyldiga att mer eller mindre skräddarsy försäkringar efter varje enskild konsuments önskemål. Detta skulle i sin tur kunna leda till att en försäkringsgivare blev tvungen att ingå förhandlingar vid i stort sett varje avtalsslut, vilket varken vore rationellt, effektivt eller ekonomiskt gynnsamt i och med att försäkringsavtal traditionellt sett utgörs av standardiserade villkor som upprättats i förväg. Tanken är ju även att de försäkringstagare som tecknar en viss typ av försäkring ska erhålla ett likartat skydd mot likartade risker och på så sätt bilda ett försäkringstagarkollektiv. Om då varje försäkringstagare hade en försäkring som var helt anpassad till individuella risker skulle det vara svårt att få någon större kontinuitet i försäkringsverksamheten. Det måste därför anses vara rimligt att konsumenter som ansöker om en försäkring har försäkringsgivarnas allmänna villkor och premiesättningar att anpassa sig till. Konsumenterna har ju fortfarande en viss valfrihet i och med att försäkringsutbudet varierar mellan olika försäkringsgivare. På detta sätt skyddas även intresset av att bedriva en ekonomiskt försvarlig verksamhet från försäkringsgivarens sida.
Beträffande risken för framtida försäkringsfall och den befarade skadans omfattning framgår att försäkringsobjekt som innebär särskilt stora risker kan medföra en rätt för försäkringsgivare att vägra att meddela försäkring på grund av försäkringstekniska skäl. Det kan bland annat bero på risker som är förenade med brandfara eller inbrott. Denna omständighet kan anses medföra vissa svårigheter kring bedömningen av huruvida risken är tillräckligt stor för att betraktas som ett särskilt skäl eller inte. Något som komplicerar bedömningen ytterligare är att de uttalanden i såväl propositionen till dagens FAL som i NJA 1987 s. 383 indikerar att enbart en hög skadestatistik i sig inte kan medföra en rätt att neka en konsument en försäkring eller att säga
39 upp en redan tecknad försäkring.136 Det kan även uppkomma en viss problematik på grund av att risken för att en skada ska inträffa varierar mellan olika områden, vilket kan bero på till exempel befolkningsmängd eller natur- och väderleksförhållanden. Därmed bör rimligtvis en avvägning göras kring när ett försäkringsobjekt är förenat med särskilt stora risker eller om det snarare är att betrakta som ett objekt som har eller riskerar att få en ovanligt hög skadestatistik. Vart gränsen mellan dessa båda begrepp går är en fråga som sannolikt bör bedömas i varje enskilt fall. Det måste dock anses vara logiskt att en försäkringsgivare har en rätt att vägra att meddela försäkring för ett objekt som är förenat med exceptionella risker där sannolikheten för att en skada kommer att inträffa är mycket hög. För övrigt bör det anses vara lika logiskt att de olika objekt en försäkringsgivare meddelar försäkring för innebär olika grader av risker och det skulle framstå som märkligt om ett nekande då skulle kunna grundas enbart på det faktum att risken marginellt överstiger vad som är genomsnittligt för resten av hela försäkringstagarkollektivet. Om risken är något högre än genomsnittet kan ju försäkringsgivaren meddela försäkringen till en något högre premie som på så sätt motsvarar risken.
När det gäller den avsedda försäkringens art har det framhållits att detta begrepp tar sikte på sådan egendom som är av ett speciellt slag, såsom till exempel specifika smycken eller samlingar av olika slag. Möjligheten att undanta sådana objekt från försäkring har främst att göra med förhållanden på försäkringsgivarens sida i form av försäkringstekniska skäl. Dessa skäl har i sin tur sin grund i olika riskbedömningsaspekter, vilket bland annat presenterats i sammanställningen av svaren från den empiriska undersökningen. Det kan röra sig om bland annat skadehistorik, tidigare skadekostnader, försäkringsobjektets värde etc.137 Trots att försäkringsgivare generellt sett bör ha en grundläggande plikt att genomföra riskbedömningar av de objekt en konsument ansöker om att försäkra så är det rimligt att anta att riskbedömningen blir mer eller mindre komplicerad beroende på vilken typ av egendom det är tal om. Vid denna bedömning bör, som ovan nämnts, försäkringsgivarens intresse av att bedriva en verksamhet som är ekonomiskt försvarlig beaktas. Givetvis ska konsumentens intresse av att erhålla ett försäkringsskydd också finnas i åtanke, men det kan inte anses vara motiverat ur ett socialt skyddsperspektiv att vissa typer av egendom som inte rimligen kan ha lika stor betydelse för en konsument som exempelvis en villaförsäkring ska kunna försäkras om det innebär särskilda svårigheter och merkostnader för försäkringsgivaren vid dennes riskbedömning. Det kan dock noteras att begreppet särskilda svårigheter inte bör omfatta varje typ av problem som kan tänkas uppkomma vid riskbedömningar, utan detta måste avgöras med hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet.
En vägran att meddela försäkring kan även vara godtagbar med hänvisning till personliga förhållanden på den sökande konsumentens sida. Om denne grovt åsidosatt sina förpliktelser gentemot försäkringsgivaren enligt ett tidigare försäkringsavtal eller begått brott som är av särskild betydelse ur försäkringssynpunkt är det fullt acceptabelt att försäkringsgivaren vägrar att meddela någon försäkring. En fråga som måste beaktas vid bedömningen av denna omständighet är vilka typer av brott som faktiskt är av betydelse ur försäkringssynpunkt. Det har framkommit att exempelvis bedrägerier och allmänfarlig vårdslöshet är en typ av brottslighet som normalt sett är av betydelse138, men det bör ändå generellt sett göras en
136 Se avsnitt 4.2 och avsnitt 3.4.1.
137 Se även avsnitt 4.3.1 för en utförligare presentation av begreppet försäkringstekniska skäl.
40 bedömning av varje enskild företeelse innan ett beslut kan fattas. Det är dock inte rimligt att varje enskild typ av brott skulle kunna ligga till grund för att neka en konsument att teckna en försäkring. En annan problematik, som framkommit av svaren på den empiriska undersökningen, är frågan om hur lång tid ett grovt åsidosättande av försäkringsvillkoren eller ett begånget brott ska kunna utgöra ett särskilt skäl att vägra att meddela en försäkring. Inte heller denna fråga kan besvaras på ett särskilt rakt sätt, men det är sannolikt faktorer som graden av brott, antalet brott, risken för återfall och tiden som förflutit sedan brottet begicks som ligger till grund för en sådan bedömning. I och med att ett försäkringsavtal till stor del bygger på ett slags förtroendeförhållande mellan parterna bör det dock inte vara ologiskt att anse att grova åsidosättanden eller brott generellt sett ger försäkringsgivare rätt att under en lång tid kunna vägra att meddela en ny försäkring för konsumenten i fråga.
Ytterligare en förutsättning vid bedömningen av huruvida en försäkring ska meddelas eller inte är att försäkringsgivaren fått de uppgifter som behövs för att genomföra bedömningen. Sådana uppgifter tar främst sikte på information om det eller de objekt som ska försäkras. Att en försäkringsgivare behöver viss information om vad det faktiskt är som ska försäkras måste anses vara självklart. Det som kan diskuteras är omfattningen av de uppgifter som kan begäras från den sökande konsumenten. Till skillnad från vad som gäller vid personförsäkringar finns det vid individuella skadeförsäkringar för konsumenter ingen lagreglerad begränsning som innebär att försäkringsgivaren endast får begära in uppgifter om det är nödvändigt för prövningen av försäkringen i fråga. Trots avsaknaden av en uttrycklig reglering framgår dock av 3 kap. 1 § FAL att försäkringsgivaren måste få sådana uppgifter denne behöver. Hur stor omfattningen av sådana uppgifter är varierar sannolikt beroende på vad det är som ska försäkras. Det är dock rimligt att anta att de uppgifter som kan begäras i fråga om skadeförsäkringar inte är av en lika känslig karaktär som uppgifter kring individers kroppar och hälsa kan vara vid personförsäkringar. Att bristfälliga uppgifter eller inga uppgifter alls lämnas medför alltså en rätt för försäkringsgivare att neka någon att teckna en försäkring. Det är samtidigt rimligt att det finns en gräns för hur mycket uppgifter som kan krävas in utan att det ska bli tal om oproportionerliga krav som kan liknas vid ett avskräckande från att teckna försäkring från försäkringsgivarens sida. Ett problem med denna omständighet är att det inte finns någon tydligt utritad gräns för när detta förhållande föreligger. För i första hand konsumenter kan det då vara svårt att uppfatta om det rör sig om vanligt förekommande uppgifter vid en ansökan om att teckna försäkring eller om det istället handlar om orimliga krav på uppgifter från försäkringsgivaren som mer eller mindre kan ses som en vägran att meddela försäkring. Det finns dock ingenting i vare sig den genomförda rättsliga utredningen eller den empiriska undersökningen som indikerar att försäkringsgivare inom försäkringsbranschen i dagens samhälle regelmässigt begär in fler uppgifter än vad som är nödvändigt för den aktuella riskbedömningen.
Gällande rätten till förnyelse av ett försäkringsavtal och försäkringsgivares rätt att ändra eller säga upp en försäkring i förtid framgår av den genomförda utredningen att det vid dessa frågor föreligger en liknande bedömningsgrund som den angående rätten till försäkring enligt 3 kap. 1 § FAL. Den utmärkande skillnaden i förhållande till frågan om rätten till försäkring är dock att försäkringsgivaren i dessa fall har en möjlighet att beakta omständigheter från försäkringstagarens sida under avtalstidens gång. Detta bör normalt sett inte vara fallet när en konsument ansöker om att teckna en försäkring i och med att något avtalsförhållande då inte förelegat mellan de båda parterna. Har den som ansöker om att teckna en försäkring tidigare haft försäkringar hos försäkringsgivaren i fråga är det emellertid rimligt att hänsyn kan tas till
41 omständigheter som inträffat under tiden för det dåvarande avtalet. Det bör även betonas att förhållanden kan komma att ändras sedan ett försäkringsavtal tecknats. Det är då logiskt att en försäkringsgivare har möjligheter att avsluta eller ändra en försäkring under vissa förutsättningar så länge försäkringstagarens behov av ett fortsatt försäkringsskydd beaktas vid bedömningen och en uppsägning eller ändring inte sker efter försäkringsgivarens eget godtycke. Vidare framstår det som sannolikt att en vägran till förnyelse, uppsägning eller ändring i förtid inte kan grundas på marginella förändringar i avtalsförhållandet, utan snarare bör bero på till exempel grova åsidosättanden av förpliktelser enligt försäkringsavtalet eller oriktigt uppgiftslämnande vid skaderegleringen av en inträffad skada.139 Det blir således även vid dessa frågor en avvägning av att tillvarata konsumenters och försäkringstagares intresse av att inneha ett försäkringsskydd och försäkringsgivares intresse av att inte vara ovillkorligt bundna till ett avtal där försäkringstagaren grovt åsidosätter sina skyldigheter enligt försäkringsavtalet i fråga.
5.5 Möjligheter till prövning
Ett beslut om att neka en konsument att teckna en försäkring kan, som framgått av utredningen, prövas i domstol i enlighet med 7 kap. 6 § FAL. En förutsättning för att en sådan tvist ska prövas är att talan väcks inom sex månader från det att försäkringsgivaren sänt meddelande till den sökande om beslutet, skälen för detta beslut och en hänvisning om hur denne ska gå till väga för att få beslutet prövat. Det som kan nämnas om tidsfristen på sex månader är att den kan betrakta som relativt lång. I propositionen till dagens FAL motiveras fristens längd främst av att det som konsument kan krävas lång tid för att sätta sig in i vad ett beslut innebär och att det även kan behövas en viss betänketid för att överväga huruvida en talan ska föras i domstol eller inte.140 Det står klart att en konsument inte, annat än i undantagsfall, har samma kunskap eller information om vad ett försäkringsavtal innebär mer konkret och hur en bedömning av huruvida någon ska beviljas att teckna en försäkring eller inte ser ut som försäkringsgivare generellt sett har. Försäkringsfrågor kan vara relativt komplicerade och kräva både tid och ansträngning att förstå och sätta sig in i. Till hjälp för konsumenten finns i dessa fall en viss rådgivning att inhämta från exempelvis Konsumentverket och Konsumenternas Försäkringsbyrå. Trots denna möjlighet till rådgivning ligger ändå det slutgiltiga beslutet kring huruvida en talan ska föras i domstol eller inte hos konsumenten i fråga och detta är ett beslut som är rimligt att fundera över utan någon större tidspress. En lång tidsfrist kan även sägas ge konsumenter som nekas försäkring hos en försäkringsgivare en chans att undersöka möjligheten att erhålla ett försäkringsskydd hos någon annan försäkringsgivare. Denna möjlighet bör vara något större i dagens samhälle jämfört med vad som tidigare varit fallet i och med att utbudet och typerna av försäkringar samt antalet försäkringsgivare har ökat med tiden. Det skulle också kunna argumenteras för att det är bättre med en tidsfrist som anses vara förhållandevis lång än en tidsfrist som skulle kunna medföra en stress och tidsbrist för konsumenterna.
Av regleringen i 7 kap. 6 § FAL framgår även att försäkringsgivare är skyldiga att meddela den som ansöker om en försäkring skälen för varför en försäkring nekas. Det har argumenterats för att dessa skäl ska anges i skriftlig form. Detta är fullt rimligt ur båda parters perspektiv. För konsumentens del blir det enklare att överblicka och undersöka om nekandet är logiskt och för försäkringsgivaren blir det ett slags bevis på vilken grund ett nekande baserats. Om ett beslut och skälen härför istället framfördes muntligt och inte dokumenterades på något annat sätt
139 Se avsnitt 3.4.2 och avsnitt 3.4.3.
42 skulle det vara svårt att kunna återskapa en enhetlig bild av vad som faktiskt sagts vid en eventuell domstolsprövning. Även skriftliga meddelanden kan givetvis öppna för olika tolkningar men här går det ju i vart fall att kontrollera vilken information som faktiskt framförts, vilket kan vara än svårare att bevisa gällande muntliga samtal.
Frågan rörande rätten att teckna en försäkring har gällande individuella skadeförsäkringar för konsumenter inte varit föremål för någon domstolsprövning i högsta instans. För denna fråga finns endast ett rättsfall som kan betraktas som relevant för denna uppsats, vilket tidigare redovisats.141 Det kan finnas olika anledningar till att frågan om försäkringsgivares kontraheringsplikt inte prövats oftare i domstol. En anledning skulle kunna vara att det i praktiken inte är så vanligt att någon blir nekad att teckna en försäkring, vilket vissa av svaren på den empiriska undersökningen indikerar. Det kan även vara så att den som nekats en försäkring i hög utsträckning hittar ett försäkringsskydd hos någon annan försäkringsgivare. Ett tredje alternativ som kan diskuteras är att det för en konsument kan ses som ett stort och krävande steg att föra process i domstol mot en försäkringsgivare. Många konsumenter ifrågasätter säkerligen inte heller en försäkringsgivares beslut att även efter en intern överprövning inte meddela en försäkring i och med att denne förväntas ha en större kunskap om försäkringsavtalens innebörd. En domstolsprocess skulle även riskera att bli både tidskrävande och kostsam för konsumenter, varför många kanske istället väljer att pröva att hitta en försäkring på annat håll. Om det istället fanns en utomrättslig allmän nämnd som kostnadsfritt kunde uttala sig i frågor rörande kontraheringsplikten för försäkringsgivare gentemot konsumenter skulle ett uttalande från denna nämnd säkerligen komma att aktualiseras oftare än vad som varit fallet i fråga om domstolsprövning. Det har framgått att ARN inte uttalar sig i frågor som rör rätten till att teckna eller förnya en försäkring, trots att en utvidgning av nämndens kompetensområde varit föremål för diskussion. I och med att ett uttalande från många allmänna nämnder efterlevs i hög utsträckning trots att de inte är juridiskt bindande skulle sådana uttalanden i fråga om försäkringsgivares kontraheringsplikt kunna ge värdefull vägledning om när det är godtagbart att frångå denna plikt. Om inte annat skulle ett uttalande från en allmän nämnd kunna innebära att konsumenter får ett annat alternativ till att få sitt beslut om nekande av försäkring prövat.