En för studien central fråga som vi ställt till lärarna handlar om vad de anser att rättvis betygssättning består i. Vi fick bland annat följande svar:
När man har en samstämmighet. Att alla gör likadant. Det måste ju vara rättvisa tycker jag. Och att det är elevens kunskap som räknas (I2).
I den bästa världen är det att man behandlar alla elever lika och att eleven får chans att göra om det den missar. Så betyget tycker inte jag ska vara en chock för elever utan det ska vara en process det med (I4).
Rättvis betygssättning enligt mig är en horisontsammansmältning mellan läraren och eleven. Det är rättvis betygssättning (I5).
Det första citatet ovan speglar att rättvisa kräver någon form av likvärdighet och att det endast är kunskap som ska räknas. Denna uppfattning ligger i linje med Skolverkets definition som introducerades i kapitel tre. En annan aspekt som lärarna betonade, vilket framkommer av de andra citaten, är att läraren och eleven ska uppnå en samsyn kring betyget för att det ska vara rättvist. Betyget ska inte komma som en chock utan vara en del av en dialog mellan lärare och elev. Rättvisan uppstår i relationen mellan läraren och eleven. Ur detta perspektiv handlar rättvis betygssättning om att eleven ska ges information om lärarens bedömningar så att hon eller han får möjlighet att förbättra sina prestationer. En stor del av intervjuerna handlar om olika aspekter av rättvisefrågan i relation till sådant som likvärdighet, jämförbarhet, kunskapssyn och elevers olika förutsättningar. När vi ställde frågor om dessa aspekter framträdde en mer alltmer mångfacetterad bild. Vi återkommer till dessa aspekter nedan.
Vad anser då lärarna om rättvisan i betygssättningen? Ingen lärare hade uppfattningen att betygen kan betecknas som rättvisa. En lärare menade att det helt enkelt finns statistik som visar på så stora skillnader i betygssättning mellan skolor att det inte går att tala om rättvisa. Två av lärarna sa att betygssättningen trots allt är relativt rättvis men att någon total rättvisa inte existerar. Hur rättvis betygssättningen är blir därmed en gradfråga och av intervjuerna framgår det att rättvisa bör vara ett mål att sträva mot men att fullständig rättvisa aldrig kommer att kunna uppnås.
En av orsakerna till orättvisan som framkom i intervjuerna har att göra med att betygs- kriterierna är öppna för så olika tolkningar vilket gör det problematiskt att tala om likvärdighet. En av lärarna uttryckte det på följande vis:
Betygskriterierna från Skolverket är så oerhört tolkningsbara och eftersom de är det så blir det uppenbara risker när det gäller rättssäkerhet och likvärdighet. Bara här så tror jag säkert att vi tolkar saker olika och eftersom man börjar gå mot att man ska ha lokala betygs- kriterier på respektive skola där man liksom sitter och tolkar vad man vill ha in i de olika betygen så minskar ju likvärdigheten ännu mer (I3).
Som citatet visar går det att skönja en konflikt mellan lokalt framtagna kriterier, vilka är tänkta att underlätta betygssättningen, och kravet på likvärdighet. Den dominerande
uppfattningen bland lärarna är att betygskriterierna inte ger speciellt mycket stöd i betygssättningen. I slutändan är det upp till varje lärare att göra en egen värdering om en elevs uppvisade kunskaper är tillräckliga för att ha uppfyllt kraven för ett betyg. En av lärarna går på djupet på denna fråga och hävdar att all betygssättning i grund och botten är subjektiv:
Jag är ju bara en människa och jag måste ju lägga någon värdering i hur jag tycker att det ska vara också och om eleven nu gör exakt som jag tycker att han eller hon ska göra så är det ju jättebra men någon annan lärare har kanske en helt annan syn på hur det borde vara. Då hade kanske den eleven fått ett helt annat betyg. Så jag tycker att det är subjektivt (I4).
Enligt läraren innebär subjektiviteten att betygen aldrig kan bli helt rättvisa, eftersom olika lärare gör olika bedömningar. En av de andra lärarna hävdade att det är svårt att vara konsekvent ens i förhållande till sig själv eftersom humör, inställning och andra saker kan variera över tid.
Skolverkets definition av rättvis betygssättning säger att endast kunskaper ska vägas in i betyget. Detta förutsätter att läraren är kapabel att vara opartisk i bemärkelsen att han eller hon förmår bortse från irrelevanta faktorer som inte ska tillåtas påverka betygen. Av intervjuerna framkommer det att lärarna betraktar denna form av opartiskhet som önskvärd ur ett rättviseperspektiv. Som lärare bör man sträva efter att vara opartisk men det är samtidigt ofrånkomligt att man kommer bättre överens med vissa elever i förhållande till andra. En av lärarna anser att påverkan från mer eller mindre ovid- kommande faktorer är så pass stor att det är omöjligt att tala om opartiskhet:
Det är ju så att de som bedömer trots allt är människor, det är inte fråga om någon sorts, vad ska vi säga prestation på löpande band utan det är en massa saker som inte ska spela in men som gör det, absolut (I1).
En annan aspekt av rättvis betygssättning har att göra med jämförbarheten mellan olika skolor. Av de intervjuade lärarna är det ingen som tror att betygen är fullt jämförbara. Lärarna är också ense om att bristen på jämförbarhet är ett problem ur ett rättvise- perspektiv. Lärarna som arbetar på skolan med yrkesförberedande gymnasie-program menar att kraven är högre på studieförberedande skolor. Ett par av lärarna menar dock att det mellan yrkesförberedande skolor råder en viss samstämmighet och att betygen därför kan sägas vara något så när jämförbara däremellan. Lärarna som i sin tur arbetar
på den teoretiskt inriktade skolan menar att vissa statusskolor sätter högre betyg än de själva gör.
Det är ju väldigt orättvist att kunna gå på privatskolor och få högre betyg för att lärarna där är duktiga på att argumentera ”vi har ett annat klientel på den här skolan”. Det råkar visserligen vara så att de inte presterar så bra på de nationella proven, men vad betyder de nationella proven när allt kommer till kritan? Man köper ju betyg (I6).
Att rättvis betygssättning delvis är en resursfråga är något som flera lärare tar upp under intervjuerna. En av lärarna betonar att skolor har olika ekonomiska förutsättningar, vilket innebär att eleverna ges olika möjligheter att utvecklas. Som exempel nämner läraren att det finns skolor där alla elever har en egen dator vilket underlättar arbetet väsentligt. Detta leder till bättre prestationer och därmed högre betyg, enligt läraren.
På samma sätt som det finns skillnader mellan skolor så har elever väldigt olika förutsättningar, enligt lärarna. I intervjuerna berörs faktorer som språkkunskaper, socialbakgrund samt stöd från familjen och föräldrarnas utbildningsbakgrund. Dessa skillnader innebär att eleverna har väldigt olika möjligheter att erhålla goda betyg. En av lärarna säger uttryckligen att elever med medelklassbakgrund gynnas i skolan eftersom de förmår svara mot de värderingar som skolan vilar på. En annan lärare väljer att betona att storleken på klasserna kan göra det svårt att se till varje enskild individ samtidigt som bristen på speciallärare gör att många elever inte får det stöd de skulle behöva. Det framgår också av intervjuerna att det i praktiken är svårt att inte ta hänsyn till speciella omständigheter i en elevs liv vid betygssättningen, omständigheter vilka kan förklara att eleven inte förmått prestera på samma sätt som annars skulle ha varit fallet. Att vara flexibel betraktas som en del av läraryrket och att stå på elevens sida är något som lärarna känner starkt inför. En av lärarna menar att det i slutändan handlar om en bedömning från fall till fall:
Det kan finnas omständigheter som om en elev verkligen har varit sjuk eller det har inträffat nåt dödsfall och sådana här allvarliga saker, då tror jag nog att dom allra flesta tar hänsyn till det. Men sen är ju det en fråga, ja det är en jättesvår fråga, men jag tror i alla fall att de flesta tar hänsyn till det (I3).
Att det är svårt att bedöma alla elever enligt samma mall när förutsättningarna kan skilja sig åt på så många plan är något som framgår av intervjuerna. En annan aspekt av
problemet med att strikt följa betygskriterierna, som en av lärarna berättar om, handlar om att det kan bli socialt omöjligt att inte avvika från kriterierna. Under en tid på en skola med elever som hade svårt att uppnå de högre betygen satte läraren medvetet felaktiga betyg. De duktigaste eleverna fick vad som kallades flit-VG. När vi frågade om detta svarar läraren:
Rent socialt så blev det en fullständig omöjlighet att inte belöna eleverna, vi saknade ju ett betygssteg. Rent socialt i klassen blev det omöjligt att inte belöna dem som jobbade, som gjorde sina inlämningar och därmed kunde skapa kunskap.
Så du menar att det blev mer rättvist på något sätt?
Ja, ja alltså socialt blev det omöjligt ”varför ska hon ha G som bara har skrivit detta lilla medan vi har lämnat in uppgifter och varit aktiva” och då försöker man givetvis hitta i betygskriterierna som säger att de är VG, men det är de inte. De är ju inte VG-mässiga om man skulle jämföra dem med en samhällsvetarklass. Så vi visste att det var fel, men vi gjorde det i alla fall (I6).
Citatet visar på att elevernas upplevelse av vad som är rättvist kan skilja sig ifrån en strikt tolkning av betygskriterierna. Att betygssättning är något som måste fungera i samspel med eleverna är något som lyfts fram av respondenterna. Sammanfattningsvis så framkommer en allt mer komplicerad bild av rättvis betygssättning allteftersom fler aspekter berörs i intervjuerna. Lärarna är överlag positivt inställda till opartiskhet och likvärdighet men de ger på olika vis uttryck för att dessa ideal är svåra och kanske inte alltid önskvärda att upprätthålla i skolans verklighet. Istället är det just samspelet med eleverna och vikten av att få undervisningen att fungera på ett bra sätt som framhålls.