För individers tidspreferenser är standardantagandet inom nationalekonomin att individer innehar positiva tidspreferenser, vilket motiveras på olika vis. Ett av dem är att ifall individer inte hade föredragit nutida konsumtion över framtida hade man helt enkelt aldrig konsumerat, därav uppkommer den positiva tidspreferensen av nödvändighet (även om marginalnyttan naturligtvis är avtagande i nutid varpå viss konsumtion skjuts upp) (von Mises, 1966). Detta kan anses vara ett stringent argument emot att individer innehar negativa tidspreferenser. Dock är det värt att betänka, vilket filosofer (Rawls 1971) och en del ekonomer (Ramsey 1928) även gjort - varför individers tidspreferenser, a priori, av nödvändighet skulle vara positiva? Det kan hävdas att det istället är irrationellt att värdera nutida nyttor högre än framtida och att det istället skulle vara den aggregerade absoluta nyttan för individers livstid som ska bejakas.
Att då värdera vissa nyttor mindre än andra – endast för att de utföll i en specifik tidsordning – kan hävdas irrationellt. Detta innebär naturligtvis ej att bara för att något kan hävdas ”irrationellt” att det per automatik inte överensstämmer med individers faktiska beteende. Även då risk, marginalnytta eller specifika tidsintervall och så vidare bortses ifrån, kan man naturligtvis, säkerligen välgrundat, anta att individer likväl är ”otåliga” och nutidsorienterade. Sen kan det naturligtvis diskuteras varför otåligheten/nutidsorientering existerar eller vad de egentligen karaktäriseras utav. Men denna ”otålighet” torde i sådana fall främst gälla när det innefattar individers egennytta. Individers samhälleliga tidspreferenser är säkerligen till viss del/till fullo karaktäriserade utav ren egennytta i en intragenerationskontext – men ej när tidshorisonter förlängs bortom individers livstid. Även inom en individs livstid är egennyttan och därmed ”otåligheten” inte lika närvarande som vid rent individuella utfall. Då blir
naturligtvis frågan varför man skulle vara ”otålig”, för något man ej tar del av eller har någon nytta utav?
Eventuellt består en potentiell positiv samhällelig tidspreferens istället av den relativa närhet man känner till dem som får ta del av utfallen: sitt barn, sina barnbarn etcetera. Filosofen Parfit (1984) argumenterar för sin egen tidspreferens som han hävdar är positiv, bestäms av den närhet/kontakt (”connectedness”) han har till sitt framtida jag. Eventuellt kan detta även appliceras i en samhällskontext och förlängas till framtida generationer. Den ytterligare fråga som då ska besvaras är varför, a priori, individer skulle inneha en positiv tidspreferens för exempelvis åren 200-250 men ej en preferens för vad som sker år 200 relativt år 250 – den relativa fördelningen av resurser, exempelvis räddandet av liv. Om vi ponerar att den positiva tidspreferensen för framtida generationer till stor del beror på den relativa närhet som man känner till kommande generationer – då är det kanske inte så underligt att även tänka sig att individer har en preferens för vad som sker generationerna relativt varandra (märk väl, det är ej marginalnytta eller liknande som åsyftas, utan endast den rena tidspreferensen). Även om den relativa närheten till 2 generationer bort är mer närliggande än den till 3 generationer bort, är det inte en allt för spekulativ tanke att individer faktiskt värderar dessa generationer tämligen lika (åtminstone a priori, vilket åsyftar att de ej träffat någon utav dem) och kanske då även har en preferens för att dem ska få ungefär likartade möjligheter/resurser - trots att man då ”skjuter upp” en del till framtiden. Men i och med att vi eliminerade individers otålighet då dem ej tog del av utfallen personligen är det endast närheten till generationerna vi nu berör.
4 2 samhälle: Rawls argumenterar för att ett moraliskt korrekt samhällssystem är det som
individer skulle föredra om de inte visste vilken position i samhället de skulle få, rik eller fattig, etcetera. Att respondenterna när tidshorisonten förlängdes, i kontrast till vad en strikt positiv tidspreferens hade inneburit, bland annat uppvisade en avtagande preferens att fördela hela utfallet i de inledande perioderna kan därmed kanske rationaliseras - utan att hävda ”negativa tidspreferenser”.
6.4 Forskningsbidrag
Vad har då denna uppsats lett till? När Frederick (1999) genomförde vad han benämnde som ett ”robusthetstest” av den dittills använda metodiken - där han kompletterade tidigare använda frågor med bland annat varierande sekventiella utfall – fick han resultat som genererade frågetecken kring tidigare studiers reliabilitet – vad hade de egentligen mätt? Fredericks resultat visade på, och som Frederick även påpekade, att respondenterna till stor del agerade efter ”heuristiker” (som kan beskrivas som automatiska förenklingar, att välja en tilltagande sekventiell fördelning då det erbjuds, att välja en jämn fördelning då det erbjuds
och när enkäten tycks uppmana till att välja ett stort antal så gör man det). Exempelvis,
Fredericks resultat där 71 % av respondenterna föredrog den tilltagande sekventiella
fördelningen (som indikerade negativa tidspreferenser) och sedermera vid andra frågor likväl uppvisade positiva tidspreferenser, tydde på detta, då resultatet och tidspreferenserna helt kontrasterar varandra. Vad vi har gjort i denna uppsats är att eventuellt räta ut heuristik- frågetecknet, när vi tydligt specificerade frågekonstruktionen och höll andra inverkande parametrar konstanta, så fick vi ett helt motsatt resultat och på förhand förväntat resultat gentemot Frederick. Fredericks resultat tycks istället inte egentligen bero på ett heuristiskt beteende utan på en extrapolering av sekvensen. Vad vi eventuellt istället har gjort är att resa ett nytt frågetecken, kring vad individers tidspreferensramar faktiskt innefattar.
A priori har nationalekonomer antagit att individers samhälleliga tidspreferenser är
(stationärt) strikt positiva. Detta trots att det i sig kan hävdas kontrastera nationalekonomins antagande att individer alltid maximerar sin totala nytta och därmed borde värdera all nytta – oavsett när den utfaller – likvärdigt. Den relativa fördelningen tycks istället inkluderad i en stor andel individers preferensramar. Det har i stated preference-undersökningar tidigare uppvisats att individers preferensramar både innefattar sin egen tilldelade nytta men även hur den relativa fördelningen mellan sig själv och andra individer ser ut (exempelvis Charness & Rabin, 2002 samt Hoffman, McCabe & Smith, 1996). Dessa undersökningar berör en
respondenterna även en preferens för den relativa fördelningen i en intertemporal kontext (fördelning över tid). Bland filosofer (Rawls, 1971) och ett fåtal ekonomer (Ramsey, 1928) har även argument framförts mot att staten favoriserar de nuvarande invånarna gentemot framtida och att staten istället borde behandla alla (nutida som framtida) individer likvärdigt. Resultatet av denna uppsats visar att respondenterna uppvisar en preferens för att fördela resurser jämnt över tid (vilket i sig möjliggör för flera att ta del av dem). Individers faktiska tidspreferensramar överensstämmer därmed ej med en strikt (stationär) positiv tidspreferens. Detta både i en intra- och en intergenerationskontext, även om argumenten till varför där kan variera.
6.5 Im plikationer
Denna uppsats finner därmed ej stöd för att en majoritet av våra respondenter anser att framtida utfall ska diskonteras (åtminstone inte om det finns möjlighet att sprida ut utfallen över tid), och de som gör det uppvisar att de anser att det ska ske i mindre utsträckning än vad tidigare studier dokumenterat. Då diskontering i samhällsekonomiska kalkyler får kraftfulla effekter, borde detta naturligtvis vara angeläget (speciellt med avseende på framtida
generationer) att i sådana fall beakta även om kanske konsekvenserna i absolut tid är avlägsna. Dock tycks den rena tidspreferensen i exempelvis HM Treasurys (2013)
uppskattningar (0,5 %) bättre överensstämma med - om vi ska tro denna studies resultat - individers rena tidspreferenser än de tidigare empiriska enkätstudier vi citerat i denna
uppsats. Det ska noteras att inte alla studier uttrycker att det är den rena tidspreferensen som
undersöks.
Det är dock värt att betänka att det inte per se är likställt att uppge något i en
enkätundersökning, där valet endast specificeras som ”liv och upprustningar”, som att i ett reellt beslut sedermera verkligen välja att fördela ekonomiska resurser eller rädda liv jämnt över tid. Exempelvis har det i tidigare studier uppvisats att viljan/preferensen för att rädda liv till stor del påverkas av ”identifierbarheten” till dessa liv, varpå ett liv med exempelvis ett identifieringstecken som ett ansikte, ges proportionellt (betydligt) större vikt än ”statistiska liv” (Small et al 2007). Därmed kan eventuellt hävdas att viljan/preferensen för att
exempelvis rädda liv också i stor utsträckning blir nutidsorienterad – i form av
identifierbarheten till nutiden. Även på aggregerad nivå i exempelvis politiska val, där vinnaren inte sällan har en ytterst nutidsorienterad framförhållning, kanske även det är en indikation på att närheten till nutiden påverkar individers preferensramar till att likväl diskontera framtida utfall – även om det ej beror på den ”rena tidspreferensen”. Resultaten,
4 4 och problematiken med individers faktiska diskontering av framtida utfall har därmed fler parametrar/variabler än endast en ren tidspreferens, varpå felaktigheten, om vi ska tro resultaten från denna uppsats, i hur individer anser att diskonteringen ska ske (även om den kan hävdas definieras felaktigt) inte är självklar.