Andelen i matchningsenkäterna som uppvisade att de värderar nutida utfall över framtida – vilket uppvisades genom att respondenterna krävde ytterliga upprustningar eller räddade liv för att välja det framtida utfallet – var minst 73 % för båda samhällsdomänen, i alla tre tidshorisonter. Detta är i paritet med tidigare studiers resultat, exempelvis exakt den andel av respondenterna som Chapman (2001) uppger uppvisade positiva tidspreferenser för räddandet av liv (tidshorisont 0-1000 år). De årliga diskonteringsräntor vi beräknade på hur många extra liv/upprustningar (i miljarder SEK) respondenterna krävde för att välja det framtida
programmet är dock betydligt lägre än tidigare studiers.
Jämför man tidsperioderna med varandra, exempelvis tidshorisonterna 120 respektive 200 år för räddandet av liv, så implicerar respondenternas svar till och med att de innehar neutrala eller negativa tidspreferenser tidsperioderna emellan varandra, då respondenterna
fortfarande kräver samma antal ”extra” räddade liv. Det bör noteras att det sker en domänfördubbling, samt att exempelvis tidsintervallet 200 år utspelar sig mellan åren 200- 500, vilket kan vara orsaken till att respondenterna kräver ”procentuellt mindre” för de längre tidshorisonterna. Tidigare studier har såväl dokumenterat att diskonteringen sjunker med domänantalet som med tidshorisonten (för en sammanställning se Frederick &
Loewenstein, 2002) – därav blir tolkningen osäker, vi förordar istället att huvudsakligen
På grund av skevheten i svarsfrekvenserna brukar mediansvaret användas som värde när man beräknar vad svaren implicerar för årlig diskonteringsränta; våra respondenters svar
implicerar diskonteringsräntor på 0,03 % för liv och 0,5 % för monetära medel för
tidshorisonten 20 år. För en jämförelse med tidigare studier uppger Parouty et al. (2014) 0,8% för QALYS (extra levnadsår med god kvalitet) med tidshorisonten 40 år, vilket är det
närmaste närliggande värdet bland de studier vi har citerat i denna uppsats. Chapman (2001) uppger ca 0% men för en tidshorisont nära 1000 år.
I denna uppsats har vi specificerat att BNP, inflation, populationsnivå och förväntad
levnadslängd är konstanta samt att ingen risk föreligger. Detta är variabler som av ekonomer anses vara potentiella skäl till att diskontera framtida utfall och som även dokumenterats påverka respondenterna i tidigare studier - exempelvis levnadslängd Bobinac & Brouwer (2011) eller risk Cropper, Aydede, & Portney (1991) och Chapman (2001). Dessa variabler berörs dock inte generellt i tidigare studier utan till vår kännedom uttrycks endast att
programmen är desamma och att kostnaderna sker idag, samt i några fall vilken ålder de som påverkas av utfallet har Chapman (2001) samt Meerdng et al. (2010). Genom att hålla dessa variabler konstanta var syftet att ställa respondenterna inför likställda premisser, i annat fall hade våra resultat eventuellt mätt olika sorters tidspreferenser där vissa respondenter hade räknat med exempelvis en riskfaktor och vissa inte hade gjort det. Denna problematik är även något som exempelvis Frederick berört “The large variability in implicit discount rates
across procedures may partly reflect differences in the degree to which the elicitation format encouraged or permitted the respondent to express doubt about the premises of the
scenario.” (Frederick 1999, s. 63)
Genom att specificera att ovan nämnda variabler ska hållas konstanta är det möjligt att denna studie eventuellt har lyckats konstruera likställda eller näraliggande premisser för
respondenterna. Andelen som uppvisade positiva tidspreferenser var helt i paritet med tidigare studiers vilket även kan tyda på att respondentpopulationens tidspreferenser inte skiljer sig drastiskt ifrån tidigare studiers - men att diskonteringen av framtida utfall har rensats från ett flertal inverkade variabler (BNP, populationsnivå etcetera). Detta skulle eventuellt kunna förklara skillnaden i de beräknade årliga diskonteringsräntorna som är avsevärt lägre än tidigare studiers. Det kan också vara intressant att iaktta att våra diskonteringsräntor, beräknade på individernas samhälleliga tidspreferenser, dock är
jämförbara med HM Treasurys rena tidspreferens-parameter (δ) som är 0,5 % (HM Treasury, 2013).
3 6
6.2 R esultatanalys
6.2.1 Sekventiellt tilltagande/avtagande fördelning
I diskussionen nedan är det individers ”rena tidspreferenser” som diskuteras, om inget annat uttrycks. När Frederick (1999) ställde nedanstående frågeställning till sina respondenter
uppgav 71 % att de föredrog program A - som indikerar negativa tidspreferenser.
F i g u r 1 1 – T i l l t a g a n d e o c h a v t a g a n d e s e k v e n s ( ö v e r s ä t t n i n g f r å n F r e d e r i c k 1 9 9 9 )
I denna uppsats har vi replikerat frågans syfte: att undersöka ifall individer föredrar en tilltagande eller avtagande sekventiell fördelning och de tidspreferenser som valet indikerar. Vi har använt samma tidshorisonter, antal liv och valalternativ. Vi misstänkte att frågans formulering eventuellt hade föranlett en extrapolering av sekvenserna (100-200-300-400-
500…) och specificerade därmed, utöver det instruktionsblad som tillkom till enkäten, att
inga fler liv skulle räddas utöver vad som stod uttryckt i frågan. Våra resultat, endast 23 % föredrog det sekventiellt tilltagande programmet i liv-enkäten och 27 % i monetära medel- enkäten, kontrasterar Fredericks, men som Frederick själv spekulerar i kan respondenterna ha ”extrapolerat” sekvenserna. Att programmen är ”more effective over time” kan ha föranlett missförstånd. Att denna studies enkät tydligt specificerade att inga fler liv kommer att räddas och att ingen risk var inblandad har eventuellt föranlett att respondenterna tilldelas och uppfattat likställda frågepremisser som dem frågan är tilltänkt för, vilket i sådana fall skulle kunna förklara det tydligt motsatta resultatet. Därmed kan vi även konstatera att när våra respondenter ställs inför sekventiellt tilltagande respektive avtagande fördelningar, uppvisar en majoritet i båda domänen svar som indikerar att de innehar positiva tidspreferenser.
6.2.2 Sekventiellt jämn fördelning
Vi ställde även tre frågor där vi erbjöd respondenterna att hela utfallet skulle ske i den inledande tidsperioden (år: 0-10; 0-60; 200-300) eller ifall utfallet skulle ske med en jämn fördelning över tidsperioderna (år: 0-30; 0-180; 200-500). För alla tidshorisonter, i båda domänen, uppgav en majoritet att de antingen föredrog den jämna fördelningen eller var indifferenta med avseende på när utfallen skulle ske - vilket indikerar negativa eller neutrala
Tilltagande/avtagande sekventiell fördelning
Program A blir mer effektivt över tid. Det räddar 100 liv i detta decennium,
200 i nästa decennium, och 300 liv i decenniet efter det.
Program B blir mindre effektivt over tid. Det räddar 300 liv i detta decennium,
200 liv i nästa decennium, och 100 liv i decenniet efter det. Vilket program föredrar du? (ringa in): A B
tidspreferenser. Intergenerationsvalet i fråga 4 med åren 0-180 i liv-enkäten var likt den tilltagande/avtagande frågeställningen (även den i liv-enkäten) replikerad enligt mallen från Frederick (1999).
F i g u r 1 2 – S e k v e n t i e l l t j ä m n f ö r d e l n i n g ( ö v e r s ä t t n i n g f r å n F r e d e r i c k , 1 9 9 9 )
Fredericks resultat: 68% (198/290) föredrog program B (beräknad på en sammanslagning av hans två studier), som räddade liv fördelat på tre generationer, den nuvarande plus två framtida, istället för alla liv i den nuvarande. Vårt resultat, där vi dock använde specifika årsintervall (0-60, 61-120, 121-180) istället för ”generationer” samt inkluderade alternativet ”indifferent”, är snarlikt Fredericks. Ca 61% föredrog den jämna fördelningen över tre tidsperioder - och om vi delade upp gruppen ”indifferent” mellan de båda alternativen blev resultatet 67% vilket är nästan identiskt med Fredericks.
Vi fann även att en majoritet i båda domänen av de respondenter som i ett intergenerationsval (fråga 4) uppgivit att de föredrog det tidigarelagda programmet (1), i det längre
intergenerationsvalet (fråga 6) antingen föredrog det senarelagda programmet (2) eller ansåg sig indifferenta med avseende på tidpunkten för utfallen. Att individers tidspreferenser är avtagande över tid har tidigare dokumenterats och är inget förvånande. Dock har det tidigare dokumenterats att de främst är avtagande – inte att de föredrar att antingen senarelägga utfall eller uppger sig vara indifferenta med avseende på tidpunkten för utfallen - Chapman (2001) uppger dock ca 0 % för de allra längsta tidshorisonterna, ca 1000 år.
6.2.3 Jämförelse med tidigare matchnings- och direktvalsstudier
Resultaten är kontrasterande emot tidigare studier, där endast som mest ca 10 % uppvisat negativa tidspreferenser, och (som mest) ca 30 % uppvisat neutrala tidspreferenser. Tidigare studier har, generellt, använt sig av den direktvals och matchningsmetodik som vi beskrivit i forskningsavsnittet (3.1). När vi kompletterade de sekventiella frågorna med
matchningsfrågor (fråga 2 och 5), där respondenterna fick uppge hur mycket som skulle krävas för att de skulle föredra det programmet de inte hade valt i föregående fråga (1 och 4), så uppgav både de som uppvisat positiva tidspreferenser (det tidigarelagda programmet) och
Jämn fördelning över tid
Vilket program föredrar du (ringa in): A B
Program A räddar 300 liv i din generation; 0 liv i ditt barns
generation och 0 liv i ditt barnbarns generation
Program B räddar 100 liv i din generation; 100 liv i ditt barns
3 8 de som uppvisat negativa tidspreferenser (det program som sköt upp utfallen jämnt över tid), beräknade på mediansvaret, att de krävde ungefär lika mycket (varierande från 1 miljard/1 liv till 2 miljarder/2,5 liv) för att de skulle byta program.
En kommentar behövs dock kring att det skedde en dubblering av domänantalet, som paradoxalt nog genomfördes för att motverka ”en domäneffekt”. Då diskonteringen av framtida utfall i denna studie generellt är betydligt lägre än vad tidigare studier dokumenterat – kan en dubblering därav ha fått motsatt effekt och istället orsakat en domäneffekt. Att respondenterna i några fall, vid en jämförelse tidsperioderna emellan varandra, uppvisar icke stationära tidspreferenser kan därmed ha sin förklaring i domänfördubblingen. Exempelvis de som uppvisade positiva tidspreferenser i tidsperioden 30 år uppgav senare att de behövde procentuellt mindre för att byta program när tidshorisonten förlängdes, vilket i sådana fall skulle implicera negativa tidspreferenser emellan perioderna. Detta finner vi mer troligt beror på den domändubblering som skedde eller åtminstone att den har haft en inverkan i någon form varpå tolkningen blir osäker. Därav förordar vi att studera perioderna var för sig, och inte i jämförelse med varandra med avseende på den förändrade kompensationen
respondenterna uppgett (i fråga 2 och 5). Då utfallen sprids ut över flera tidsperioder är inte en implicit beräkning av diskonteringsräntor lika direkt (men för en jämförelse kan
matchningsenkäternas diskonteringsräntor studeras, som är i paritet) men för dem som uppvisat positiva tidspreferenser kan man konstatera att eventuellt beräknade
diskonteringsräntor skulle vara lägre än vad tidigare studier dokumenterat. Även de som uppvisade negativa tidspreferenser uppgav alltså att man krävde ungefär (och till och med, beräknad på mediansvaret, något mer än de med uppvisade positiva tidspreferenser) lika mycket för att välja det nutidsorienterade utfallet – vilket därmed skulle innebära att implicita diskonteringsräntor understigande 0 (!) hade kunnat beräknas för dessa respondenter.
6.2.4 Intra- och intergenerationella skillnader
Innan en allt för långtgående slutsats av vad resultaten indikerar är det väsentligt att iaktta de intra- och intergenerationsskillnader som finns mellan tidshorisonterna. Exempelvis i ett intragenerationsval kan det finnas ett flertal bakomliggande incitament – om vi bortser från rena tidspreferenser – som förklarar respondenternas val att skjuta upp räddandet av liv och samhälleliga upprustningar. Stickprovet bestod uteslutande av studenter vars ålder generellt är 20-30 år; vid den kortaste tidshorisonten (0-30 år) hade eventuellt ett uppskjutande av utfallen kunnat anses rationellt med hänsyn till familjebildning eller liknande. Dock
förklaring; det skulle i sådana fall vara att man hävdar att den specifika perioden år 11-20 sammanfaller med när respondenterna, mer än i de andra perioderna, eftersträvar räddandet av liv eller samhälleliga upprustningar. Man kan även tänka sig att individerna anser sig ha en avtagande marginalnytta för utfallen, vilket i sådana fall rationaliserar valet att sprida ut räddandet av liv och de samhälleliga upprustningarna på tre perioder istället för en. En avtagande marginalnytta för räddandet av liv är dock mer tveksamt än för de samhälleliga upprustningarna – möjligtvis istället att man vid en högre ålder skulle anse sig ha en större nytta, i form av större dödsrisk, av att rädda liv i framtiden. Dock kontrasterar denna förklaring med att respondenterna i sådana fall borde ha föredragit den tilltagande
fördelningen av att rädda liv (i liv-enkäten besvarades en monetär, tilltagande/avtagande
fråga och vice versa, så stickprovet var dock inte det samma ska påpekas). Därmed torde i
sådana fall en avtagande marginalnytta av att rädda liv, för individers egennytta, härledas till specifika tidsintervall som när man har skaffat barn eller liknande specifika förändringar i tidspreferensramen. I övrigt kan hävdas att livräddandet skulle ha en högre marginalnytta vid en tidigare tidpunkt än en senare, i form av kvarvarande levnadslängd.
6.2.5 Har individer negativa tidspreferenser?
Utifrån de kvantitativa resultaten i denna undersökning möjliggörs två huvudsakliga ekonomiska tolkningar av individers tidspreferenser (åtminstone resultaten som berör
intergenerationsval – i intragenerationsvalen kan ett flertal andra tolkningar göras). Antingen har individer faktiskt negativa tidspreferenser – man föredrar att rädda liv i framtiden och att Sverige investerar i upprustningar som kommer människor till del efter respondenternas egen levnadstid – eller så har de en preferens för den specifika sekventiella fördelningen, som sedermera möjliggör en ”implicit tolkning” av att de skulle ha negativa tidspreferenser. Vi kommer att diskutera, och spekulera, mer ingående kring vad som eventuellt kan rationalisera att man har neutrala eller positiva tidspreferenser i avsnitt 6.3 (resultatdiskussion) - men att individer skulle inneha negativa tidspreferenser är svårt att rationalisera. I sådana fall är det en preferens för specifika tidsintervall (nu berör vi endast tidsaspekten varpå exempelvis marginalnytta ej är relevant) – men den förklaringen är dock huvudsakligen applicerbar i en intragenerationsaspekt.
Att en majoritet av respondenterna inte endast värderar framtida utfall högre än nutida på grund av att man då har större nyttan utav dem, utan att man faktiskt värderar utfall i
framtiden på grund av att något sker just i framtiden, högre än utfall i nutiden, är naturligtvis
4 0 mer rimliga förklaringen är att respondenternas tidspreferenser inte bara innefattar en
preferens för den tidshorisontella absoluta fördelningen – nutid kontra framtid – utan även den relativa fördelningen över tid. Varpå de uppvisar en preferens för en jämn fördelning av räddandet utav liv och samhälleliga upprustningar. En bedömning som i form av empiriska stated preference-studier dels stöds av respondenternas uppvisade preferenser (positiva) i denna studie när de erbjöds en tilltagande/avtagande fördelning, men även tidigare studiers resultat (som dokumenterat att som mest 10 % uppvisat negativa tidspreferenser, se
teoriavsnitt 3.2). Om respondenterna innehar en positiv tidspreferens innebär detta att kompensationen för att exempelvis rädda liv i ett tidigare skede övervägs av att fler
generationer erbjuds möjligheten att få liv räddade i sina generationer. Innehar individerna en neutral tidspreferens behövs ingen kompensation, utan innehar man även en preferens för att sprida ut räddandet av liv över tid så väljs det alternativet, i annat fall anser man sig
indifferent.
Det är även värt att notera att andelen som ansåg sig indifferenta med avseende på
tidpunkten för samhälleliga upprustningar uppgick till 40 % för den längsta tidshorisonten. För att överhuvudtaget ha en tidspreferens är det naturligtvis nödvändigt att inneha en preferens för det specifika utfallet i tidsperioden – vilket kanske inte är nödvändigt att respondenterna har för fördelningen av monetära medel i tidshorisonten 200-500 år. Varpå man anser sig indifferent.