Studiens syfte är att bidra till kunskap om förskollärares föreställningar om digitalisering och digital teknik samt hur dessa påverkar tillämpningen av digitala verktyg i förskolan. I denna del diskuteras studiens resultat i relation till tidigare forskning och andra relevanta källor.
Därefter beskrivs studiens slutsatser och implikationer följt av förslag till vidare forskning.
8.2.1 En väv av berättelser om digitala verktyg i förskolan
Med utgångspunkt i studiens teoretiska ansats, narrativ teori, betraktas människans berättelser som konstituerande av verklighet och identitet (Johansson, 2005). Det är inte enbart en berättelse som formar verkligheten, utan en väv av olika berättelser (Hydén, 1997).
Förskollärarnas berättelser är förankrade i förskolans och professionens kontext, men denna kontext är inte fristående från vare sig samhället eller andra aktörer. Vidare kan förskolans läroplan (Skolverket, 2018) betraktas som ett narrativ förskollärare måste förhålla sig till. I berättelserna förekom aktörer som föräldrar, andra pedagoger, forskare, rektorer och barn.
Således kan förskollärarnas berättelser betraktas som sammanflätade med olika narrativ – exempelvis narrativ om barndom, förskolan samt förändringar i samhället. I en av berättelserna framhölls det som en självklarhet att många har åsikter gällande digitala verktyg i förskolan.
Vilket kan tolkas som ett uttryck för kännedom om den offentliga debatten gällande tidig användning av digital teknik i förskolan och olika perspektiv på digitaliseringen av förskolan.
Kännedom om denna debatt kunde även urskiljas genom begreppet skrämtid, vilket förekom i ett flertal berättelser. Detta begrepp är vanligt förekommande i debatten om barns användning av digital teknik, och används främst av kritiska röster (för exempel se Lernfelt, 2019).
Skärmtid användes uteslutande i relation till föräldrar och missförstånd samt skepticism angående digitala verktyg i förskolan. Förskollärarna lyfte vikten av att kunna motivera vad,
hur och varför man väljer att göra på ett visst sätt samt att läroplanen för förskolan kunde användas för att få stöd när föräldrar ifrågasätter. Detta kan betraktas som ett möte mellan olika berättelser om förskolan och om barn. Föräldrarnas berättelse och förskollärarnas berättelse.
Föräldrars syn på digitala verktyg i förskolan kan utifrån studiens resultat, betraktas som ett motstånd som resulterar i att förskollärare behöver redogöra för ens didaktiska val och försvara dessa. Detta presenteras i berättelserna som en erfarenhet som bidragit till förskollärarnas utveckling. Detta lyfts även av Marklund (2019), som beskriver att de kritiska rösterna bidrar till att förskollärarna förankrar sina pedagogiska aktiviteter med digitala verktyg i förskolans läroplan. I Marklunds (2019) studie framhålls föräldrar och kollegors motvillighet gällande digitala verktyg som en utmaning för introduktionen av digitala verktyg i förskolan. Denna studies resultat visar, likt Marklunds (2019) studie, att motstånd i form av kritiska röster kan bidra till förskollärarnas didaktiska kompetens i relation till digitala verktyg. Således kan föräldrarnas berättelser och tankar om digitala verktyg inte enbart betraktas som en utmaning, utan som en möjlighet för förskollärarna att vidareutveckla sin didaktiska kompetens gällande digitala verktyg i förskolans utbildning.
8.2.2 Förskollärares förhållande till och användning av digitala verktyg i undervisning I studiens resultat presenteras en bild av förskollärares föreställningar i relation till digitala verktyg i förskolan. Genom förskollärarnas skriftliga berättelser förmedlades en positiv och möjlighetsorienterad syn på digitala verktyg i förskolan. Förskollärarna beskrev, likt förskollärarna i Marklunds (2019) studie, olika möjligheter med digitala verktyg i förskolans utbildning och undervisning. I berättelserna uttrycktes de digitala verktygens möjligheter kopplat till främjandet av språklig och matematisk utveckling såväl som fysisk aktivitet och koordination. Möjligheterna i relation till barns språkliga och matematiska utveckling uppmärksammades även av förskollärarna i Marklunds (2019) studie. Digitala verktyg som ett hjälpmedel i dokumentations- och reflektionsprocesser lyftes i samtliga berättelser. Detta överensstämmer med Masoumis (2015) studie där digitala verktyg i relation till dokumentation beskrivs som en utbredd användning i förskolan. I förskollärarnas berättelser relaterades användning av digitala verktyg till dokumentation, dels för att förbättra och utveckla undervisning, dels för att främja barns delaktighet och inkludering. Förskollärarna skapar genom sitt berättande en bild av de digitala verktygens potential i relation till deras praktik, och tillskriver den en betydelsefull roll i deras dokumentationsprocesser.
I en del av förskollärarnas berättelser beskrevs kunskap om och användning av digitala verktyg som en viktig faktor för att alla barn ska ges möjlighet att möta den digitala världen samt för att ge barn förutsättningar att hänga med i samhällsutvecklingen. Att barn ska förberedas för att hänga med i samhällsutvecklingen kan relateras till förskolans förberedande och kompensatoriska uppdrag. Förskolan är barns första steg in i det livslånga lärandet och ska förberedas för dels sitt fortsatta lärande, dels deltagande i samhället (Skolverket, 2018). Det kompensatoriska uppdraget ur ett digitaliseringsperspektiv handlar om likvärdighet och att alla
barns oavsett deras tillgång i hemmet, ska ges förutsättningar att ta del av digital teknik (Ljung-Djärf, 2004).
I förskollärarnas berättelser kunde två huvudsakliga förhållanden till digitala verktyg i undervisning urskiljas. Dessa benämns som digitala verktyg som komplement och digitala verktyg som en integrerad del av undervisningen. Det förstnämnda förhållandet förekom i en del av förskollärarnas berättelser. I dessa berättelser uttryckes en användning som kan relateras till synen på digitala verktyg som ett substitut för traditionella verktyg och inte som en integrerad del av undervisningen. Berättelserna som gav uttryck för detta förhållande till digitala verktyg beskrev främst att barn fick fotografera samt använda lärplattor och projektorer för att titta på videoklipp eller bilder. De digitala verktygen ges således en ersättande roll, och används istället för traditionella verktyg som exempelvis en kamera, tv eller bok. Användning av digitala verktyg för att ersätta det traditionella beskrivs även av Blackwell et al. (2014) och Masoumi (2015). Blackwell et al. (2014) belyser att denna användning ofta saknar meningsfullhet och barncentrering. Masoumi (2015) framhåller att denna användning resulterar i att den digitala tekniken anpassas till praktiken, utan att utforska och hitta nya tillvägagångssätt för att nyttja teknikens undervisningspotential. Detta kan ställas i kontrast till det sistnämnda förhållandet, digitala verktyg som en integrerad del i undervisningen.
Berättelserna som gav uttryck för ett integrerat förhållande till digitala verktyg betonade vikten av att sammanfläta och fördjupa lärandet. I dessa berättelser användes inte digitala verktyg för att ersätta traditionella verktyg, utan som en sammanflätad del av pedagogiken.
Samtliga förskollärare uttryckte en positiv syn på digitala verktyg och digitalisering, och beskrev dessa som viktiga i deras pedagogiska praktiker. Trots denna positiva syn till digitala verktyg i förskolan förekom skillnader gällande förhållandet till och användning av den digitala teknikens potential. Förskollärarna vars berättelser gav uttryck för ett integrerat förhållande till och användning av digital teknik beskrev lång erfarenhet av arbete med digitala verktyg samt var verksamma i samma förskoleverksamhet och hade ledande roller i arbetet med digitala verktyg. Medan de förskollärare som gav uttryck för digitala verktyg som komplement beskrev att de var nyexaminerade. Johansson (2005) beskriver att den materiella världen inte har någon essentiell eller given betydelse, utan att den skapas genom människans sociala aktivitet – det vill säga genom människans berättelser, beskrivningar och förklaringar. Detta gäller även digitala verktyg i förskolan. De digitala verktygen har ingen given potential eller innebörd för undervisningen, dessa skapas genom sociala processer. Således kan en möjlig förklaring till skillnaderna i förhållande till och användning av digitala verktyg handla om förskollärarnas erfarenheter och möjligheter att ingå i sociala processer gällande den digitala teknikens potential.
8.2.3 Diskursen om den digitala teknikens potential
Genom förskollärarnas berättelser förmedlades en positiv inställning till digitala verktyg och dess plats i förskolan. Genomgående riktade sig berättelserna mot möjligheter, positiva upplevelser och deras intresse för digital teknik i förskolans utbildning och undervisning.
Svårigheter och motstånd lyftes enbart vid ett fåtal tillfällen, trots att en av instruktionerna för berättelseskrivandet berörde dessa. När förskollärarna berättade om svårigheter eller motstånd beskrevs dessa i korthet och ofta följt av en positiv utkomst. En del av förskollärarna berättade att de aldrig upplevt någon form av osäkerhet utan bara möjligheter med digitala verktyg.
Sammanfattningsvis utgjorde svårigheter en väldigt liten del av förskollärarnas berättelser. Vad detta beror på är svårt att säga. En möjlig förklaring är att förskollärarna inte upplevt särskilt mycket svårigheter eller motstånd gällande digitala verktyg i förskolan. Denna förklaring är dock osannolik och tar inte hänsyn till de svårigheter som förskollärarna faktiskt lyfter. Den besvarar inte heller varför förskollärarna ofta valde att följa upp svårigheter och motstånd med en positiv utkomst. Mot denna bakgrund kunde diskursen om den digitala teknikens potential urskiljas. Diskurser kan beskrivas som språkliga kontextbundna praktiker som innefattar regler och regelbundenhet gällande hur man talar om och ser på olika företeelser (Boréus, 2015).
Diskurser sätter gränser och avgör vad som är möjligt inom ett visst sammanhang, exempelvis vilka uttryck, tankar och perspektiv som premieras (Börjesson, 2003). Diskursen om den digitala teknikens potential riktar sig mot möjligheter och potential i relation till digitala verktyg i förskolan. Denna positiva och möjlighetsorienterade diskurs kan i viss mån betraktas begränsa uttryck som berör svårigheter och motstånd.
Diskursen om den digitala teknikens potential kan problematiseras med utgångspunkt i betydelsen av förskollärares föreställningar i relation till integreringen av digitala verktyg. Att förskollärares föreställningar gällande digitala verktyg har betydelse för hur dessa integreras i undervisning framhålls av bland annat av Blackwell et al. (2014) och Ertmer (2005).
Förskollärarna i denna studie har positiva föreställningar om digitala verktyg, likt förskollärarna i Marklunds (2019) och majoriteten av förskollärarna i Masoumis (2015) studie.
I denna studie lyfte en del av förskollärarna i sina berättelser kollegor som upplevt digitala verktyg som ett hinder eller är skeptiska mot de digitala verktygens plats i förskolans praktik.
Vilket överensstämmer med Marklunds (2019) studie, där förskollärarna lyfte liknande problematik med kollegor som inte såg värdet av digitala verktyg i förskolan. Det är sannolikt att de som väljer att medverka i studier gällande digitala verktyg och digitalisering i förskolan redan har en positiv inställning till dessa. Mot denna bakgrund väcks frågan; hur skapas förutsättningar och möjligheter till förändring av förskollärares föreställningar? Detta är ett område som är i behov av ytterligare forskning. Med utgångspunkt i studien teoretiska ansats formas betydelse och kunskap genom social aktivitet, genom berättelser, beskrivningar och förklaringar (Johansson, 2005). Diskursen om den digitala teknikens potential och dess riktning mot möjligheter kan begränsa samtal och berättelser som berör svårigheter. Vilket kan innebära att skeptiska förskollärare inte ges möjlighet att lyfta deras berättelse samt ta del av andras.
Utbytet av berättelser är, med utgångspunkt i studiens teoretiska perspektiv, för att skapa betydelser, föreställningar och identitet.