Redogörelse av Lucius Antonius krigsförklaring

Både Cassius Dio och Appianus har skrivit om en händelse som utspelade sig i Rom, som kan ses som den formella början på kriget. Detta kapitel har som huvudsaklig uppgift att undersöka Lucius Antonius krigsförklaring. Har den varit beskriven på ett korrekt sätt? Var det Lucius Antonius som faktiskt började kriget och kan man undersöka orsaken till kriget i Lucius Antonius krigsförklaring? Dessa frågor har varit grundläggande för kapitlet och inte att försöka sätt de tre definitionerna propaganda, vinkling eller oegentlighet. Anledningen till att definitionerna inte har använts har varit det har varit omöjligt att använda definitionerna, men samtidigt finns det mycket intressant med krigsförklaringen, eftersom forskningen kring kriget i Perugia inte har studerat denna del närmre. De antika författarna har berättat om en krigsförklaring på ett tillvägagångssätt som man inte gjorde i republiken. Deras beskrivning av den formella handlingen innehåller oegentligheter, men de har ändå en trovärdighet i att Lucius Antonius befann sig i Rom och därifrån startade kriget. Det finns ingen anledning till att övertolka denna händelse, utan Lucius Antonius var den aggressiva parten och det var Octavianus inte sen med att utnyttja. De båda historikerna skiljer sig avsevärt åt från varandra i händelseförloppet. De har beskrivit hur Lucius Antonius erövrade Rom och förklarade krig mot Octavianus. Lucius Antonius och Octavianus har i Appianus version befunnit sig i våldsam konflikt och militär upptrappning med varandra i ett par passager, när Lucius Antonius höll ett tal inför folket i Rom. Han lovade att ställa Octavianus till svars i domstol för sitt olagliga styre (τυραννικός):

Lucius made a speech to the citizens, saying that he should visit punishment upon Octavian and Lepidus for their lawless rule, and that his brother would voluntarily resign his share of it and accept the consulship, exchanging an unlawful magistracy for a lawful one, a tyranny for the constitution of their fathers. All were delighted with this speech, and thought that the government of the triumvirs was already ended. Lucius was saluted as imperator by the people.284

Detta kan jämföras med Cassius Dios beskrivning om en krigsförklaring (Πόλεμος/Polemos) i en okänd instans:

och falsk, att det var Manius som det var menat att stå. Det kan så klart vara en Nonius som inte hade en koppling till centurion som blev mördad, men namnen har en liknande stavning Νώνιος kontra Μάνιος. Nonius har använts tre gånger i Appianus bok 5 och var vid detta tillfälle död, medan Manius fortfarande var en aktiv karaktär i historieskildringen.

281 Cass. Dio. 48.13.2–4.

282 App. BC. 5.24; Cass. Dio. 48.13.4–5.

283 App. BC. 5.30; Cass. Dio. 48.13.4–5.

45

So on ascertaining this Caesar left Quintus Salvidienus Rufus to look after the people of Sentinum, and himself set out for Rome. Now when Lucius learned of this, he withdrew before Caesar's arrival, having had a vote passed authorizing him to leave the city in order to begin a war; indeed, he delivered an address before the people in military uniform, which no one else had done.285

I sitt tal till befolkningen lovade Lucius Antonius att Octavianus och Lepidus skulle åtalas och bestraffas i domstol för deras illegala styre. Lucius Antonius lovade också att Marcus Antonius skulle avgå som triumvirat.²⁸⁶ Han blir därefter hälsad som imperator av befolkningen.²⁸⁷ Just att han höll ett tal till befolkningen är väldigt likt det Cassius Dio har skrivit, även om Appianus skildring är mer detaljerad. Det finns dock skillnader mellan de båda historierna i Cassius Dio och Appianus versioner. En av dessa är att i Appianus text finns ingen beskrivningen av en formell krigsförklaring.

Efter att Lucius Antonius fick information om att Octavianus var på väg tillbaka till Rom lämnade han genast staden. Det enda Lucius Antonius hann göra i Rom var att han, i militäruniform,²⁸⁸ bad om tillåtelse att förklara krig mot Octavianus. Diskussionerna och debatten gjordes vanligtvis i senaten.²⁸⁹ Inga diskussioner eller folktribuner nämns dock utav Cassius Dio. Den romerska senaten förklarade inte regelrätt krig mot sin landsmän i ett inbördeskrig.

Sullas första inbördeskrig skedde på grund av att han inte ville överlämna armén, som skulle strida mot Mithridates.²⁹⁰ Andra gången blev han dömd till döden av senaten. Sulla svarade med att låta senaten döma Marius till döden.²⁹¹ Caesars inbördeskrig började när han gick över Rubicon, för att han bröt mot lagen.²⁹² Han kunde ha avvecklat sin armé och ställt sig inför domstol, men eftersom han inte gjorde det svarade senaten med att rekrytera en armé. Cicero argumenterade i Catiline orations, inte för ett krig utan för att Catilina tillsammans med lojala rebelledare skulle dömas i domstol.²⁹³ Inbördeskriget mot Brutus och Cassius förklarades genom lex Pedia, vilket i praktiken innebar att det väcktes åtal mot dessa. Agrippa åtalade Cassius, medan Lucius Cornficius åtalade Brutus.²⁹⁴ Det sista inbördeskriget som avslutades med slaget vid Actium var officiellt aldrig en krigsförklaring mellan Octavianus och Marcus Antonius. Octavianus drev igenom en krigsförklaring mot Kleopatra med Marcus Antonius som hennes allierade.²⁹⁵ Dessa resolutioner har i modern historieforskning kommit att kallas Senatus

Consultum Ultimum. Det innebar att ett förslag om undantagstillstånd lades fram i senaten av

konsuln, vilket Lucius Antonius var under denna tid. Senatus Consultum Ultimum var däremot inte en regelrätt krigsförklaring utan mer av ett medel av senaten att i extrema tillfällen (konspirationer, uppvigling eller statskupper och revolutioner) fick lagligt tillstånd att fritt kunna göra motstånd utan lagliga repressalier.²⁹⁶ I många fall har Senatus Consultum Ultimum och Hostis Rei Publicae sammanfallit, men de har inte varit samma dekret och det finns fall där endast en av dessa har genomförts.²⁹⁷

Förutom att händelseförloppet innan intaget av Rom var så vitt skilda så är det anmärkningsvärt att båda versionerna saknade senatens roll i vad som vanligtvis var en senatsfråga. Lucius Antonius har i båda versionerna hållit ett tal inför folkförsamlingen där han

285 Cass. Dio. 48.13.4–5.

286 App. BC. 5.30.

287 App. BC. 5.31.

288 McDonnell 2006, 349. Cassius Dio ansåg att militäruniformen gick emot romersk sed. Jämför med Ciceros

Consul Togatus. 289 Liv. 3. 3.21.1–3.

290 Plut. Sull. 8.4.

291 Plut. Sull. 10.1.

292 Keppie 1984, 102. Caesar hade inte imperium för att vara fältherre i den delen av Italien.

293 Cic. Catil. 1.12.

294 Vell. P. 2.69.5; Plut. Brut. 27. Velleius Paterculus släkting hjälpte Agrippa.

295 Cass. Dio. 50.4.5, 50.6.1; Plut. Ant. 60.1.

296 Abbott 1911, 180–181; Lintott 1968, 149.

46

fick stöd för sina åtaganden oavsett om detta innebar en regelrätt krigsförklaring eller Senatus

Consultum Ultimum. I detta fall har de olika antika författarna beskrivit två olika

tillvägagångsätt för Lucius Antonius. Även om de kan uppfattas som lika så har de nyanser som har skilt de två antika källorna. Problemet är om beskrivningen de har gett var juridiskt och politiskt giltig. Fick Lucius Antonius genomföra kriget på det sättet som citaten beskriver, ska de visa på något annat som att det var en regelvidrig handling, statskupp eller desperation? Har de antika källorna medvetet uteslutit senaten för att skydda den eller för att den inte var inblandad?

Senatus Consultum Ultimum är ett väldigt komplex ämne, eftersom det är svårt att förstå

dess ”själva väsen.”298 Denna typ av dekret genomfördes första gången i samband med att bröderna Gracchus hade blivit förklarade som Hostis Rei Publicae.²⁹⁹ Trots att det alltså oftast var detta instrument som romarna använde när senaten oroade sig för inbördeskrig verkar det inte som det är detta som Cassius Dio åsyftar. Den första anledningen är att Senatus Consultum

Ultimum inte per definition är en krigsförklaring. Den andra anledningen är att Octavianus inte

var en civilmedborgare eller annan nation, eftersom han var triumvir. Den tredje anledningen så har inte Cassius Dio nämnt att Octavianus förklarades som Hostis Rei Publicae.³⁰⁰

En krigsförklaring skiljer sig från Senatus Consultum Ultimum på flera sätt. För det första är definitionen av krig mellan nationer, inte inom nationer. För det andra lades inte krigsförklaringar fram i senaten utan i comitia centuriata. Vid dessa händelser hade konsuln en viktig roll, vilket ofta innebar att konsuln fick i uppgift av senaten att framföra förslaget till comitia centuriata. Det efter att offer gjorts, haruspicier tillfrågats om bra omen och en expansion av det romerska territoriet. En härförare skulle även ha utsetts av senaten. Förslaget om krig var också tvunget att röstas igenom av folket. Efter det införde senaten ett antal dagar till supplicato och bön för att kriget skulle gå bra.³⁰¹ Antingen har Cassius Dio undanhållit information om att senaten och comitia centuria var en instans som var tvungna att rösta med Lucius Antonius, för att det skulle anses vara en krigsförklaring eller Senatus Consultum

Ultimum. Eller så har Cassius Dio använt sig av denna formulering, för att han trodde att det

var så formellt som inbördeskrig startades under den romerska republiken. Oavsett vilket av de två som är korrekta, så var det inte så inbördeskrig förklarades i den romerska republiken och detta får ses som ett bevis för att Cassius Dio inte hade full förståelse för de republikanska institutionerna.

De andra antika källorna har även de varit otydlig till inbördeskrigets början, men de har precis som Appianus och Cassius Dio skrivit att Lucius Antonius var den aggressiva parten. Livius har redogjort att Lucius Antonius och Fulvia tillsammans började kriget.³⁰² Plutarkos har skrivit att: ”that Lucius his brother and Fulvia his wife had first quarrelled with one another,

298 Med detta menas att Senatus Consultum Ultimum (SCU) verkar vara överordnad alla andra typer av

resolutioner som senaten har till sitt förfogande. När SCU beskrivs i forskningen så får man en bild av att SCU är överordnad alla andra politiska instanser inklusive det romerska folket, veton och konstitutionen. Det innebära att senatens rådgivande roll övergår till att senaten, och därmed möjligen alla senatorer, får imperium, för att med våld försvara res publicae. Lintott 1968, 174. Lintott har helt korrekt noterat att i sådant fall verkar SCU ha uppkommit, för att den romerska konstitutionen inte kunde hantera interna konflikter, varken militärt eller polisiärt, på ett tillräckligt bra sätt. I de antika källorna beskrivs det som ett vanligt mandat. Begreppet är en modern konstruktion.

299 Abbott 1911, 240.

300 Lintott 1968, 155–160. Det är alltså inte nödvändigt för senaten att alla SCU och Hostis Rei Publicae HRP är samma resolution. HRP är ett alternativ som betyder att alla romerska medborgare måste skada personen, medan SCU tillsammans med en resolution som av Lintott kallas tumultus i praktiken leder till ett inbördeskrig. Det också möjligt att det var Triumviratet hade åtalsimmunitet och att det var därför Octavianus inte blev förklarad HRP. Om lagen fortfarande betydde något år 41.

301 Pina Pola 2011, 102.

47 and then had waged war with Octavius Caesar.”303 Velleius Paterculus har ansett att Fulvia började kriget genom att erövra Praeneste.³⁰⁴

Det betyder inte nödvändigtvis att det var ett krig som förklarades på samma sätt som den romerska traditionen. Pina Polo har hävdat att när det kom till krigsförklaringar mot en extern fiende så har alla de kända fallen konsuln agerat som rogator³⁰⁵ i folkförsamlingen. Problemet med detta är att alla de fall som Pina Polo hänvisat till ägde rum innan Sullas politiska reformer. Rent praktiskt var det alltid så att det var senaten som påbörjade krigsförklaringarna, men att det var befolkningen som var sista instansen.³⁰⁶ Slutsatsen är att Cassius Dio kommer med ett extraordinärt påstående, som han inte har förklarat närmare. Lucius Antonius skulle kunna genomföra någon form av krigsförklaring i form av en Senatus Consultum Ultimum som konsul, men att senatens omröstning har, av en oklar anledning, utelämnats. Detta skulle förklara den stora andel av senatorer och riddare som både Suetonius och Cassius Dio hänvisat till avrättas. Suetonius har nämnt 300 personer från båda stånden,³⁰⁷ varav ingen av dessa är namngivna så att det är omöjligt att veta anledningen till att senatorerna straffades. Det är möjligt att senaten faktiskt röstade för kriget mot Octavianus och blev bestraffade i efterhand. Det skulle i alla fall ge en möjlig förklaring till bestraffningen av personer vars agerande och brott aldrig riktigt skrivs ut.

Appianus beskrivning av samma händelse skiljer sig avsevärt från Cassius Dio. För det först har han inte skrivit att Lucius Antonius bad folket förklara krig mot Octavianus. I stället ville han ställa triumviratet till svars i domstol för sitt olagliga styre och blev hälsad som

imperator. Det är anmärkningsvärt att han blev hälsad som imperator av folket, eftersom

soldater hälsade sina generaler spontant efter en seger i en strid. Imperium, vilket inte är samma sak som att bli hälsad till imperator, gavs till personer via församlingarna genom lex Curiata.³⁰⁸ Folket var den slutliga instansen som gav imperium till ämbetsmän, men vanligtvis lades dessa fram efter att ha gått igenom senaten.³⁰⁹ Han borde ha haft imperium, eftersom han redan var konsul och fältherre över sex legioner. Appianus och Cassius Dio har beskrivit den typ av kris som Rom hade befunnit sig många gånger under senrepubliken. Däremot har de inte beskrivit det tillvägagångssätt som man brukade ge mandat för att försvara republiken. Appianus har, precis som Cassius Dio, inte skrivit att senaten eller comitia centuriata har varit en del i Lucius Antonius officiella förklaring av undantagstillstånd, Senatus Consultum Ultimum eller krigsförklaring.

I detta fall så borde man också se detta som ett av tillfällena där det kan vara bra att använda Ockhams rakkniv, vilken lyder ”metodologisk princip med innebörden att man inte bör anta existensen av flera ting eller företeelser än som är nödvändigt för att förstå eller förklara de ifrågavarande – konkret iakttagna – fenomenen.”³¹⁰ För att formulera samma sak på ett annat sätt; den enda anledningen till att tolka detta på ett annat sätt än det som står skrivet är att lägga till spekulativa händelser, som man faktiskt inte kan bevisa. Detta är en av få saker med kriget i Perugia som antagligen är korrekt beskrivet. Det är vid detta tillfälle det kan vara bra att återigen påminna om att propaganda inte är likställd med demagogi eller osanningar. Lucius Antonius intåg och erövring av Rom var Casus Belli och en propagandaseger för Octavianus.

303 Plut. Ant. 30.1.

304 Vell. Pat. 2.74.2.

305 En person som lägger fram ett förslag i senaten.

306 Pina Pola 2011, 107.

307 Suet. Aug. 15.1; Cass. Dio. 48.14.3.

308 Southern 2006, 60, 172.

309 Lintott 1999, 92.

48