I denna del redovisas studiens insamlade material. Det har kategoriserats och sorterats i sex teman relaterade till studiens tre frågeställningar (se avsnitt 1.4). Här nedan presenteras varje tema i tur och ordning. För att göra empirin mer levande har direkta citat inkluderats. Avslutningsvis förs en reflektion kring det empiriska materialet i relation till tidigare forskning.
6.1 Arbetet på gruppbostaden och vad det syftar till
Samtliga informanter uppger att de är anställda som stödassistenter på gruppbostaden och att deras primära uppgift är att bistå de boende på olika vis i vardagen. När de talar om den här delen av arbetet lyfter de fram att de vanligaste stödinsatserna består av att bistå de boende vid morgonrutiner (gå upp, klä på sig och åka till arbetet), städning, handling och matlagning samt vid hygienskötsel och
sänggående. Utöver de arbetsuppgifter som görs tillsammans med de boende tar de också hand om städning och skötsel av de kollektiva delarna av verksamheten sedan utförs också olika administrativa uppgifter. En av informanterna uttrycker sig särskilt kritiskt till att arbetet i så hög grad präglas av dokumentation och säger:
…sen så har det här arbetet blivit mycket mer administration med dokumentation,
genomförandeplaner, riskanalyser, målarbeten, bildstöd sådana saker tar tid och metodpärmar och pärmar.
Det talas i materialet om arbetet som” ett omsorgsjobb” som innefattar de ovan nämnda praktiska arbetsuppgifterna. Samtidigt betonas att denna omsorg inte bara handlar om att få uppgifterna gjorda, utan att de också syftar till att …
… göra det så bra som möjligt för de boende.
En annan säger:
Jag jobbar med att de boende får en god omsorg. Och det handlar ju om deras vardag, deras liv som går ut på att de ska leva så självständigt som möjligt.
Samtliga informanter säger att det viktigt att genomförandet av de vardagliga sysslorna präglas av vad de boende önskar. Dock finns det fler aspekter, än de boendes direkta önskan, som personalen behöver förhålla sig till när stödet utformas, vilket citatet nedan illustrerar:
Det ligger ju en utmaning i det här jobbet att man på något sätt stödjer varje person så att det blir så bra som möjligt i förhållande till den människans önskemål, behov och vad det gäller alla bitar liksom, på något sätt, i intresse, funktions-, eventuella funktionsnedsättningar och att man hittar fram till något som fungerar för var och en.
6.2 Med relationen som redskap
I materialet är relationer ett centralt tema. Olika relationer lyfts, som t.ex de med anhöriga och kollegor, men mest talas det om relationerna till de boende. Personalen beskriver att de uppskattar och att de aktivt arbetar med att lära känna och utveckla relationerna till de boende.
Jag har alltid jobbat med människor, genom hela mitt yrkesliv. Det finns alltid något nytt att lära sig om man säger, om sig själv, om människan man möter och av själva mötet också.
De gör det dels när de möter de boende och interagerar med dem i samband med genomförandet av de olika vardagliga stödinsatserna. Men också mer spontana situationer av umgänge och relationsskapande lyfts fram:
Det bästa med mitt arbete, det är att vara med de boende utan att behöva städa och handla och bara att ha det trevligt.
Det finns i talet också uppfattningen om att relationen är viktig som ett redskap för att uppnå något annat eftersträvansvärt. Här handlar det om att när personalen skapar relationer till de boende blir det lättare för dem att förstå vad den enskilde boende ”egentligen” vill och på så vis kan de bättre anpassa stödet till den enskilda individen.
Men att man känner av att relationen blir bra. Att man märker, vill jag det här eller inte, att lyssna och höra. Det tycker jag är viktigt, att liksom finnas där.
Som i detta exempel kopplas materialets tal om relationer oftast ihop med värdeord som bra och goda. I talet hörs en bakomliggande strävan om att bygga goda relationer. Goda relationer framstår som ett sätt
att skapa trygghet. Personalen säger att när goda, trygga och stödjande relationer skapats, genererar de i sin tur nya förutsättningar och möjligheter för dem att gå vidare i arbetet med att stödja och också utmana den boende.
Också problematiska aspekter när det gäller relationerna mellan personalen och de boende lyfts. Bland annat reflekterar en personal över att relationerna präglas av ett ojämlikt förhållande. Hon uttrycker att det är något som man som personal behöver vara vaksam på och exemplifierar med att …
… det kan handla om små ting, som vem som exempelvis påverkade volymen på TV-apparaten i allrummet. ... Men det kan också vara … mer när jag känner att en person inte vill göra något … egentligen men jag tycker att det skulle vara bra för den här personen.
6.3 Med kommunikationen som redskap
Nära förknippat med temat om relationen som möjliggörande redskap för att kunna utforma och genomföra ett individanpassat stöd i vardagen, är temat om kommunikationen. De båda centrala
redskapen kan vara svåra att skilja åt och är ofta sammanflätade. Det finns ett tal om att det är med hjälp av kommunikationen som verktyg, som relationerna skapas och utvecklas. Samtidigt verkar också det omvända gälla. Det vill säga att när relationerna till de boende utvecklas och fördjupas kan det leda till att det blir lättare, för såväl personal som boende, att kommunicera med varandra. Kommunikationen verkar också vara ett viktigt redskap för att undersöka och ta reda på den boendes situation, behov och vilja. Detta för att sedan kunna anpassa stödet till den boende och se till att det sker på den boendes villkor.
För att göra de boende delaktiga i hur stödet till dem ska utformas använder personalen bland annat förslaget och frågan som språkliga redskap.
Man börjar ju med att föreslå och fråga. Och ibland så kan man ju då få med sig personen på att prova och våga testa något nytt.
En annan som också berör det faktum att de personalen och de boende brottas med olika
kommunikationssvårigheter, beskriver att hon arbetar med gester, tolkningar av boendes målningar och teater för att bättre kunna förstå de boende. Hon betonar också vikten av att det är personalen som har ansvar för att de handlingar som görs blir begripliga för de boende.
6.4 Regler och rutiner
En fråga som ställdes var huruvida det finns några regler på gruppbostaden, men i intervjuerna får den frågan inga tydliga svar. Det verkar som personalen är försiktig med att använda sig av just begreppet regler och tankar kring att begreppet är förenat med förbud framförs. Även om det sägs att det i
dagsläget inte finns några bestämda regler så öppnar informanterna upp för att det skulle kunna komma att förändras. Att regelfrågan ändå tagits upp av personalen, visar följande citat:
Jag tror ändå att man försöker sträva efter att föräldrarna kanske ska börja höra av sig innan de bara kommer hit är vad jag har hört … det är mycket det är många saker, så jag tror att det håller på att sätta sig lite rutiner och lite regler.
Istället för regler finns det ett återkommande tal om rutiner av olika slag. T.ex. utarbetas det
arbetsrutiner med syftet att tydliggöra vad en fungerande vardag består av samt vad som behöver göras för att den ska fungera. Sådant som t.ex. städ av lägenheten eller matlagning har brutits ner till rutiner. I samband med detta nämns “en metodbladsprincip”. Det är ett dubbelverkande verktyg som personalen utvecklat dels för att göra de boende delaktiga i hur aktiviteten ska genomföras då det är strukturerat utifrån fyra huvudfrågor. Vad ska praktiskt göras? Vad klarar du själv? Vad behöver du stöd med? Vad
ska personalen bistå med? Dels för att också vara ett stöd för personalgruppen, så att de kan bistå de
boende på ett för dem mer förutsägbart och likartat sätt.
Även fast det talas om gemensamma rutiner och det finns förväntningar på att de boende ska bemötas på likartade sätt, uppger personalen att det inte är enkelt och att det inte heller är så. Dels uppger
informanterna att deras eget agerande varierar från situation till annan, vilket en annan också beskrev kunde gälla även kollegorna. Dels finns också antagandet om att kollegorna, liksom man själv, agerar olika från situation till anann. Vad som händer och hur det konkret går till i dessa vardagliga
interaktioner sägs bero på den mänskliga faktorn, d.v.s. vem personalen och vem den boende är.
Samtidigt som rutiner beskrivs som ett möjliggörande verktyg poängteras också att man behöver vara försiktig i skapandet, användandet och förmedlandet av regler och rutiner, vilket följande citat är ett exempel på:
Man går ju inte in och säger att ”nu måste du göra så här”, Utan det är ju deras lägenhet och deras hem. Men sen kan det väl gå till en viss nivå, att man också har ett ansvar, och där kanske regler kommer då, att man ska sköta … Det måste ju fungera, liksom det kan inte bli hur som helst där
inne. Så, och det är ju … Det är inte alltid en lätt sak som personal, för egentligen så har dom rätt att göra i stort sett som dom vill.
Trots att en försiktighet kring tvingande regler eller ett överbestämmande ger personalen exempel på när personal och boende kan tycka olika. I sådana situationer beskriver en av de intervjuade att personalen handlar olika.
6.5 Tiden, såväl en möjliggörande som försvårande faktor
Att de boende får tid med personal är en alldeles nödvändig förutsättning för att de, som andra, ska kunna bo i egna lägenheter samt för att de ska få det stöd och den hjälp i vardagen, som de har rätt till. Då personalens tid inte bara är en nödvändig, utan också en begränsad, resurs på gruppboendet hörs i materialet. Två informanter beskriver det på följande sätt:
Tid är någonting som man hela tiden har att förhålla sig till i det här jobbet. Vissa dagar består av arbetsuppgifter från det att man sätter foten innanför dörren tills dess att man går hem.
… annars är det väl det här tidsschemat. Det är väldigt sällan jag har hört nån personal säga amen vi går ut och tar en öl istället för att städa.
I personalens tal verkar morgnarna uppfattas som kritiska stunder. Tidspressen, med att t.ex. hinna med taxin till det dagliga arbetet kan resultera i att de tar över aktiviteter från de boende, hjälper dem att klä på sig, gör mackan eller bistår med att låsa dörren. Medan man vid andra tillfällen sitter ner i sällskap med de boende och ”tar det lugnt”. Det konstateras också att bristen på tid leder till att prioriteringar behöver göras.
En informant hanterar den här tidskonflikten genom att ta med sig datorn när hon och de boende tittar på TV-programmet Idol. Samtidigt som det låter som hon vill vara tillgänglig för dem, vill hon också leva upp till kraven på social dokumentation. Uppstartsfasen, beskrivs som särskilt dokumentationskrävande. Men, som en annan uttryckte det, att detta är något som börjar glesas ut så att möjligheten till, ”de här samtalen med de boende” börjar ta plats.
God planering lyfts fram som viktig för att skapa och frigöra tid för både personal och boende. Genom att personalen planerar, prioriterar och tänker på förberedelser kan de boende få tid och möjlighet att
genomföra olika aktiviteter. Det talas om strävan att anpassa den avsatta tiden för olika personer och aktiviteter utifrån vilken person och aktivitet det gäller..
Och också i själva arbetet, det … Att inte driva på liksom i det tempo som man själv kanske kan ha, som inte stämmer för den personen då som man jobbar med, som behöver hålla ett annat tempo för att …
6.6 Inför implementeringen av det nya arbetssättet Active Support
De intervjuade stödassistenterna, på det nyetablerade stödboendet uppger alla att de arbetat inom fältet tidigare. Därifrån har de tagit med sig erfarenheter som är vägledande för hur de nu utformar
verksamheten. En informant beskriver samarbetet med andra aktörer som gruppbostaden har kontakt med, såsom daglig verksamhet, som positiv. En annan har mer kritisk uppfattning kring stödet från andra aktörer och talar om att de saknar stöd från utomstående …
… tycker jag nog att vi är lämnade. Asså vi som ska utföra det här längst ner på golvet vi är lämnade till en lag som… vi inte kan hantera riktigt.
En annan informant lyfter fram att …
… [jag] har ju oftast jobbat som man har kommit in och det är typ ett färdigt ”skelett” Så att det här är en ny upplevelse för mig och vi är ju fortfarande inte färdiga, vill jag bara poängtera ... Och vilket jag också tycker är väldigt roligt, att man liksom, har så många olika idéer utifrån olika personer som man jobbar med.
Även om personalen samstämmigt uppger att de inte har så bra koll på vad Active Support är, uttrycker de en övervägande positiv attityd till den stundande implementeringen av arbetsmodellen. Det nya väcker nyfikenhet och det sägs att det ska bli roligt, spännande och intressant. Två framför att det är just projektet som gjort att de sökt sig till gruppbostaden. Sådant som bekymrar dem lyfts också fram. Samtidigt som en av dem talar om arbetsmodellens mål som önskvärda, riktar hon också blicken framåt och betonar vikten av att implementeringen verkligen resulterar i ”förbättrade levnadskvalitet” för de boende. När det gäller handledningen, som de kommer få i samband med implementeringen, är samtliga i personalen positiva till den. Det sägs vara något som de saknar i dagsläget och det motiverar det med att handledning kan vara bra då man genom den kan få stöd samt ett utomstående perspektiv på det arbete man gör då man bistår de boende.
6.7 Sammanfattande reflektion kring det empiriska materialet
En övergripande iakttagelse av det empiriska materialet var att personalen i beskrev ett betydande engagemang och vilja att arbeta med och för de boende. De ger uttryck för att de vill stödja de boende så att det blir bra för dem. Vad som uppfattas som bra verkar dock variera och handla om både att göra så att de boende får det som de vill men också om att få vardagen att fungera – vilket inte alltid beskrivs som förenligt med varandra. Den forskning som refererades i kapitel två talade bland annat om ett glapp mellan de politiskt formulerade målsättningarna och den reella praktiken (Jormfeldt 2016:53; Widerlund 2007:43; Berlin Hallrup 2012:49 m.fl.). Att personalen beskriver sitt arbete som svårt är förenligt med att detta glapp.
Balansgång mellan omsorg och självbestämmande
I intervjuerna beskriver personalen svårigheter som handlar om att klara av balansgången mellan att å ena sidan ta hänsyn till individens direkta vilja, och att andra sidan vad som kan anses vara bra för den boende. Nyberg (2020:26) beskriver detta som en balansgång mellan att ge stöd utifrån den enskildas behov och självbestämmande, på samma sätt som det är mellan att överbeskydda och överge. Något som lyftes fram i flera intervjuer som ytterligare försvårade detta var att det ibland också kunde vara svårt att veta vad de boende egentligen ville, detta då de fortfarande höll på att lära känna de boende samt att kommunikationen inte alltid var helt enkel.
Olika sätt att handskas med svårigheterna…
I intervjuerna ger informanterna flera exempel på strategier de använder sig av för att handskas med utmaningarna i det dagliga arbetet tillsammans med de boende. Samtliga beskriver att de försöker lära känna de boende. Relationen beskrivs nämligen vara en viktig förutsättning för att kunna göra ett bra jobb; detta ligger helt i linje med hur Sjögren (2018:52) diskuterat att man i det sociala arbetet använder relationen som redskap.
Ett tema i intervjuerna är att det ibland är ont om tid och svårt att hinna arbetet med de boende på det sätt man vill, då man också har många andra arbetsuppgifter att klara av. En informant understryker nödvändigheten av att planera och prioritera arbetet så att det skapas mer tid för arbetet med de boende. Personalen beskriver också olika rutiner de arbetar med för att organisera vardagen på
gruppboendet. Rutinerna talas det genomgående om som något positivt, och som något annat än regler som såväl personal som boende skulle vara tvungna att rätta sig efter. En tolkning skulle kunna vara att regler förknippas med förbud (och en ordning som snarare präglade de gamla institutionerna; se kapitel
två), och att man genom att tala om rutiner vill markera att gruppboendet står för någonting annat (jmf. Berlin Hallrup 2012:65; Björne 2020:5-6; Widerlund 2007:130).
… och ett ansvar som i hög grad faller på personalen
Ett genomgående tema i intervjuerna är att personalen ger flera exempel på hur de använder sig egen fantasi och personlighet för att motivera eller förklara något för de boende. Personalen har en stor handlingsfrihet, som både beskrivs som något positivt men också som något svårt. Personalen lyfter på olika sätt fram att de försöker finna positiva vägar för att bistå de boende. Ibland fungerade något, ibland inte. På frågan om de har handledning beskriver samtliga att de inte har de i dagsläget. Samtidigt säger de att de ställer sig positiva till det. En informant säger att hon förväntar sig att det ska komma med det nya projektet. Medan en sa att det kan vara bra att få ett utomståendes perspektiv.
Gällande att de ska få en utbildning i ett nytt arbetssätt och modell är personalens inställning något delad. Samtliga lyfter fram att de är nyfikna på det nya arbetssättet men att de förhåller sig lite olika till det. Två ställer sig enbart positiva till det och är mest nyfikna på vad det kommer att innebära. En informant betonar vikten av att det ska bidra med ökad levnadskvalitet för de boende och att det inte bara ska bli träning för de boende. En annan beskriver att hon tycker att det kan vara för tidigt att etablera något nytt, då det fortfarande finns utvecklingsområden som personalen behöver ta itu med på gruppbostaden.
.
I nästa kapitel kommer jag med utgångspunkt från intervjuerna att diskutera hur förutsättningarna ser ut för att implementera det nya arbetssättet Active Support på gruppbostaden, och i detta kommer jag att ta hjälp av de implementeringsteoretiska utgångspunkter som redovisades i kapitel fyra.