Jag har hittills främst uppehållit mig vid teosofernas verksamhet i väst.
Fortsättningsvis är det huvudsakligen i ett indiskt historisk sammanhang som den teosofiska rörelsen undersöks.
Av tidningscitatet i inledningen kan man förledas tro att teosofin låg bakom flera av de reformrörelser som var verksamma i Indien under 1900-talets början. Men det Indien som mötte sällskapets grundare Blavatsky och Olcott 1879 var sedan länge hemvist för sociala och religiösa reformrörelser.
Det här kapitlet syftar till att undersöka teosofernas tidiga verksamhet i Indien och relatera denna till samtidens sociala, religiösa, men även politiska rörelser.
Kapitlet inleds med en historisk bakgrundsteckning följt av en forsknings-översikt över sociala och religiösa reformrörelser i Indien. Därefter belyses de teosofiska ledarnas försök att etablera sig i Indien, från ca år 1880 till 1890-talets mitt. Frågor kapitlet avser besvara är: Vad kännetecknade det teosof-iska budskapet under etableringsfasen i Indien? Hur positionerade sig Teosofiska sällskapet i förhållande till andra sociala och religiösa reform-rörelser? Vad utmärkte dess relation till dessa samt till den Indiska national-kongressen? Här anknyter jag till den diskussion som förts om betydelsen av teosofernas medverkan vid etableringen av INC.
Det brittiska inflytandet – en kolonisering av tänkandet
Från 1800-talets första decennier blev det allt tydligare att den brittiska närvaron i Indien övergått från att i huvudsak vara en kommersiell verksamhet driven av det ostindiska kompaniet till att Indien successivt inkorporerades administrativt och politiskt i det brittiska imperiet. Det fanns, menar historikern Romila Thapar, vid britternas ankomst inte någon övergripande föreställning om indisk samhörighet, utan en mängd grupper med varierande kulturella identiteter, vilka inom ramen för en indisk civilisation hade utvecklat ett system för samexistens. Under britterna utveck-lades en mer territoriellt definierad kolonialstat som kom att utgöra grunden för det indiska nationalstatsprojektet.1
Den indiska politiken utmärks fortfarande av, den sekulära konstitutionen till trots, att religiös grupptillhörighet är en central faktor i det politiska
1 Hettne, Sydasien 2/2000, s. 12.
beslutsfattandet. Senare tids forskning har visat hur denna politik har rötter i den förda kolonialpolitiken, som tydligt definierade samhället utifrån två homogena religiösa block, hinduer och muslimer, vilket initialt gav den indiska nationalismen en religiös infärgning under 1800-talets avslutande decennier. Även tvånationsteorin, som medverkade till att det indiska nationalstatsprojektet tudelades under 1930-talet och resulterade i två nationalstater, Indien och Pakistan kan, menar Thapar, härledas till den förda kolonialpolitiken under 1800-talet.2
Britterna utgjorde när de var som flest år 1911 endast 0,06 % av Indiens befolkning, eller uttryckt i siffror 185 434 personer.3 Centrum för den brittiska aktiviteten var förlagd till Calcutta (numera Kolkata) betraktat som britternas hemmabas i Indien. Calcutta fick en dominerande ställning under 1800-talet såväl intellektuellt som politiskt. Det var härifrån förändringar initierades, vilka radikalt ändrade det politiska maktmönstret i 1800-talets Indien.4 De indier som först tolkade de inhemska sociala identiteterna i nationella termer var den kosmopolitiska grupp människor som växt fram i anslutning till imperiets expansion och behov av inhemska administratörer.
Denna engelsktalande elit kom företrädesvis från de högre kasterna och formades till vad som kallades Bengali bhadralok (de respektabla). Det var främst inom denna elit som de ackulturativa reformrörelserna utvecklades.
Genomgripande förändringar inom lagstiftningen skedde på en rad områden. Bland annat banades väg för en privat äganderätt till jorden enligt tidens liberala strömningar. År 1813 förnyade det brittiska parlamentet det Brittiska ostindiska kompaniets koncession, men samtidigt öppnades möjlig-heter för andra privata intressen att bedriva handel. Samma år tilläts mission i Indien – missionen som tidigare tvingats verka från det danska Selampore.
Från år 1820, när britterna säkrat territorier utanför det tidiga kärnområdet i Bengalen och Bihar, kunde brittiska medborgare operera i hela Indien under kronans beskydd. Införandet av engelska istället för persiska som myndig-hetsspråk år 1833 medverkade till en språklig homogenisering av maktut-övningen.5 Utbildningspolitiken förändrades från att tidigare ha haft en orientalistisk inriktning under inflytande från den indologiska forskningen, till en offensivare västerländsk liberal inriktning med engelska som undervis-ningsspråk genom Macaulays utbildningsreform 1835. (Se kapitel 4)
2 Sydasien 2/2000, s. 12.
3 Ludden 2002, s. 160.
4 Ludden 2002, s. 184.
5 Samtidigt skedde en marginalisering av andra grupper tjänstemän. På sikt påverkades balansen mellan hinduiska och muslimska kolonialtjänstemän inom den snabbt växande adminstrationen till hinduernas fördel.
Initialt fanns ett uppenbart behov av auktorisation för att legitimera det Brittiska ostindiska kompaniets maktutövning. Den officiella policyn var att britterna verkade i Indien i överensstämmelse med indiska principer.
Inhemska auktoriteter, formellt mogulkejsaren, auktoriserade kompaniets verksamhet. Ortodoxa brahminer samt deras muslimska motvarighet maulvis knöts till domstolarna som uttolkare av den inhemska traditionen i samverkan med orientalister som behärskade arabiska, persiska och sanskrit.
Dessa företrädare fick på så sätt ett stort inflytande genom att tolka lagen i enlighet med en religiös kanon uttryckt i den hinduiska shastran eller den muslimska sharian.6 Civillagstiftningen, som egendoms- och familjerättsliga frågor, utformades med stöd i inhemska religionsurkunder och blev en del av den rättsliga apparaten. Juridiskt delades samhället på så sätt in i grupper baserade på religionstillhörighet. När sati skulle förbjudas föregicks det av en lång diskussion huruvida denna stod i strid med den ursprungliga traditionen uttryckt i den hinduiska lagen, sastra. Efter ett auktoritativt utlåtande från en ledande brahmin gavs klartecken och sati förbjöds år 1829. En procedur som upprepades ofta under 1800-talets gång, exempelvis när lagen om änkors rätt att gifta om sig aktualiserades under motstånd från ortodoxa grupper.7
Efter att engelska blivit officiellt myndighetsspråk år 1833 uppkom ett behov av översättare till de regionala språken. Detta skifte gjorde språk till en politisk fråga i det språkligt splittrade Indien, eftersom översättningen till de regionala och lokala språken också innebar ett tolkningsproblem av lagtextens innehåll. Språken blev mindre dialektala och mer distinkta när de standardiserades i skriftspråk och fick samtidigt en politisk sprängkraft.
Exempelvis hindi och urdu, som hade ett gemensamt talspråk, hindustani, i norra Indien, skrevs ut i olika skriftspråk, hindi i sanskrit devagari och urdu i persisk nastaliq. Den litterära formen i respektive språk härrör från olika antika ideal, vilket medförde att språken kom att representera skilda religiösa identiteter i samhället. Under påverkan från nationalistiska stämningar blev språkfrågan från slutet av 1800-talet en viktig del i den politiska diskussionen.8
Efter det stora upproret 1857–1858, när Indien formellt blev en del av det brittiska imperiet, var den grundläggande principen för dess maktutövning baserad på religionstillhörighet redan etablerad. Det fanns nu inte längre ett formellt behov av att knyta ledande brahminer eller maulvis som rättsliga
6 Ludden 2002, s. 178 f.
7 Sekhar Bandyopadhyay, Caste, Widow-remarriage and the Reform of Popular Culture in Colonial Bengal i From the Seams of History. Essays on Indian Women, Ray, B. (red.), 1997, s. 8 ff.
8 Ludden 2002, s. 184.
experter till domstolarna. Men fortsatt väckte lagförslag, som ansågs stå i strid med de religiösa auktoritativa texterna eller traditionen, kontroverser.
Tvister om arv, äktenskap och rituella påbud gav upphov till etnografiska studier i olika regioners, religiösa kommuniteters, kasters och stamfolks traditioner. I de tolkningstvister som uppstod fanns traditionalister, som såg sig som försvarare av ursprungliga rättigheter, reformister som sökte omtolka traditionen i modern riktning, samt modernister som kämpade för vad de ansåg som universella rättigheter.9
Indelningen av Indiens befolkning efter religions- och kasttillhörighet som dominerande princip förstärktes genom de omfattande folkräkningar, som från år 1871 regelbundet genomfördes i landet. Folkräkningsinstitutet, vars tillkomst innebar ett uppsving för etnografin, var ivrigt sysselsatt med en kategorisering ovanifrån. Under huvudkategorierna hindu och muslim skrevs folkgrupper in som tidigare inte identifierat sig som vare sig muslimer eller hinduer. Inte minst gällde detta stambefolkningar.10 Kategoriseringen av hinduer i huvudkaster, de fyra varnas samt subkaster medverkade till, som bl.a. historikern Gyanendra Pandey visat i Construction of Communalism in Northern India, en sanskritisering. Denna inte bara förstärkte gränserna mellan muslimer och hinduer utan medverkade också till en social gränssättning inom gruppen hinduer under 1800-talets avslutande decennier.11
Föreställningen om att tillhöra en vidare krets av trosfränder blev starkare, vilket även tog sig uttryck i rörelser riktade mot andra kommuniteters rituella bruk. Cow-protection-movement (Kuyalini) blev ett synligt bevis för tillhörigheten i den hinduiska gemenskapen. Kaster som ville klättra inom kasthierarkin gjorde frågan om skyddandet av den heliga kon till ett kollektivt programkrav. Offerriterna i samband med de stora högtiderna, som tidigare i huvudsak skötts diskret i familjen eller inom den lokala kommuniteten för att inte störa relationerna till andra trosriktningar, förändrades och kom upp på den politiska dagordningen. De upplopp som inträffade uppvisade ett tydligt mönster mot de andra och sammanföll med de stora religiösa högtid-erna, exempelvis under den muslimska högtiden Bakr-Id.12 Den amerikanska
9 Ludden 2002, s. 180.
10 Se bland annat Gyanendra Pandey, Construction of Communalism in Northern India, Oxford, 1999, s. 68 och s. 83 ff.
11 Bernhard S. Cohn, antropolog, beräknar i The Census, Social Structure and the Objectification in South Asia att en folkräkning engagerade ungefär en halv miljon människor. Klassificeringen ledde i många fall till att strategier utvecklades för att klättra i kasthierarkin. Även muslimska grupper som enligt folkräkningen påstods bestå av konverterande lågkast protesterade. Arya Samaj gick till en senare folkräkning 1931 ut med direktiv hur man skulle besvara myndigheternas frågor. Se Cohn, B.
S, An Anthropologist among the Historians and Other Essays, Delhi, 1996, s. 224 ff.
12 Pandey 1999, s. 197 f.
historikern Sara B. Freitag menar att den brittiska kolonialpolitiken på detta sätt medverkade till att förstärka gränser mellan olika grupper som bildade egna föreställda gemenskaper.13 Utvecklingen av ett civilt samhälle baserat på individer motverkades på detta sätt. Istället utvecklades en religiös vokabulär byggd utifrån ett romantiskt historiserande, uttryckt i symboliska gestalter – allt förstärkt av den moderna formen av masskommunikation, den skrivna texten för att mobilisera anhängare.14
Centralt i det ovan beskrivna är att det mot slutet av 1800-talet fanns en utveckling mot en tydligare konfessionalism i den meningen att de skilda religionsgrupperna ”tvingades” skriva fram de egna särdragen. Inom respektive religionsgrupp fanns en parallell tendens att flytta fram positionerna, medvetet eller omedvetet, genom att anta ett västerländskt mönster. En konsekvens var att den synkretism som utvecklats under århund-raden av gemensam historia, och som även tagit sig uttryck i gemensamma kulthandlingar, fick svårare att göra sig gällande. En annan, att elitens grepp över respektive kommunitet blev mer uttalad, eftersom det var den utbildade eliten som formulerade eller reformulerade den egna historien. Framför allt skedde detta bland hinduiska grupper som inte tidigare utvecklat lika tydliga institutioner eller en gemensam textkanon. Hinduer stod också under ett större tryck från den kristna missionen, som inte minst inom utbildningsområdet utövade en kritik av hinduismen. Det är i ljuset av denna utveckling ansträngningarna från1880-talet och framåt skall ses, att genom utbildningsansatser slå vakt om den egna läran. Läroböcker i den egna traditionen skrevs och översattes till folkspråken och sanskritskolorna upplevde en renässans. Udden var riktad mot missionens skolor och dess eurocentrerade undervisning, men innebar samtidigt en renodling gentemot andra inhemska religioner.15 (Se vidare kapitel 4)
En nationalistisk rörelse växer fram
Utvecklingen mot en territoriellt definierad stat under kolonialt styre genom lagstiftning, myndighetsspråk, utbildning samt utbyggnad av kommunik-ationer innebar en homogenisering och beredde väg för en indisk nation-alism under senare hälften av 1800-talet. Initialt skedde detta i de stora städerna, inom den utbildade indiska medelklassen, med början i Bengalen,
13 Sandra B. Freitag ’Contesting in Public. Colonial Legacies and Contemporary Communalism’., David Ludden (red.), Making India Hindu: Religion, Community, and the Politics of Democracy in India., New Delhi, 1997, s. 211.
14 Peter Van det Veer, ʻMonumental textsʼ, i Invoking the Past, Daud, Ali, (red.), New York, 1999, s.
140 f.
15 Jurgen Lütt, ʻThe movement for the foundation of the Banaras Hindu Universityʼ i German Scholars in India vol. 2, Alfred Würbel & Magdalena Duckwitz (red.) Bombay, 1976, s. 162.
sedan i städer som Bombay (nuvarande Mumbai) och Madras (nuvarande Chenai), för att därefter spridas i övriga delar av Indien.
En rad yttre händelser medverkade till att olika initiativ togs för en politisk mobilisering på nationell nivå. Indien drabbades av upprepade svält-katastrofer på landsbygden med miljoner döda som följd. Samtidigt ökade veteexporten åren 1875–78 när exporten trefaldigades (1877) från de delar av Indien som inte drabbats. Under denna svältkatastrof hölls en överdådig kröningsfest (durbar) för den brittiska drottningen, iscensatt av Lord Lytton, vilket renderat honom namnet Indiens Nero.16 Vidare hade handels-restriktioner slagit sönder en spirande indisk textilindustri, med stor arbetslöshet bland landsbygdens vävare som följd. Protester i den nationella pressen hävdade att Indien dränerades på sina rikedomar. Detta var den så kallade drain theory, en teori som utvecklades av Dabadhai Naoroji (1825-1917).17 Några år senare avslöjades den angloindiska befolkningens uppen-bart rasistiska hållning i protester mot genomförandet av Ilbert Bill.
Lagförslaget som väckts under den liberale Lord Ripons regering, med innebörden att britter bosatta i Indien skulle kunna dömas i domstol av indiska domare, stoppades. De spända relationerna mellan den vita minoriteten och den inhemska majoriteten demonstreras tydligt i den brittiske historikern C.A. Baylys studie av politiken i Allahabad 1880-1920.
Debatten om Ilbert Bill hade där en tydlig politisk mobiliserande effekt vid början av1880-talet.18 Bayly pekar på avsaknaden av en civil mötesplats mellan västerlänningar, företrädesvis britter och den indiska befolkningen med undantag för Teosofiska sällskapet och någon frimurarloge.19
Bland de västerländskt utbildade indierna märks en ökad frustration över nedvärderingen av den egna kulturen. När en statlig utredning konstaterat att hinduismen med dess mångfald av gudar, ritualer och kultyttringar var primitiv i jämförelse med kristendomen och islam, blev reaktionen stark.20 En av Bengalens främsta författare Bankim Chandra Chatterjee övergav sin
16 Mike Davis, Late Victorian holocausts: El Nino famines and the making of the third world, London, 2001, kapitel 1.
17 Först år 1901 gav Naoroji ut boken Poverty and Un-Brittish Rule in India, som kom att påverka den ekonomiska och politiska debatten i Indien vid förra sekelskiftet. Diskussionen var mycket äldre, bland andra reformförespåkare som Ram Moham Roy, Ranade och Bankim Chandra Chatterjee reste frågan vad den brittiska närvaron innebar ekonomiskt för Indien respektive Storbritannien.
Naoroji var en av grundarna till INC och innehade ordförandeskapet vid tre tillfällen. Åren 1892-1895 var han den förste indiske MP representerande Liberal Party i det brittiska parlamentet. Se vidare i Ajit Kumar Dasgupta, A history of Indian economic thought, London, 1993.
18 C.A. Bayly, The Local Roots of Indian Politics: Allahabad.1880-1920, Oxford, 1975, s. 56.
19 Bayly 1975, s. 56.
20Tanika Sarkar, ”The Hindu and the Muslim in Bankim Chandra´s Writing”, i Tanika Sarkar & Urvashi Butalia (red.), Women and Hindu Rights, New Delhi, 1995. Motsvarande uppgifter finns i David Ludden (red.), Making India Hindu, Delhi, 1996, kapitel 7.
tidigare liberala hållning i religionsfrågan och skrev den starkt hindu-nationalistiska novellen Anandamath (1882), i vilken Maharashtras hjälte-konung Shivaji kastar ut de ”muslimska inkräktarna” med gudinnan Kalis hjälp. Novellens avslutningssång Vande Materam, framförd på sanskrit, är en hyllning till ”Moder Indien” och samtidigt en uppmaning att kasta ut inkräktarna, mleccas. Budskapet kunde naturligtvis även uppfattas vara riktat mot det ”kristna” brittiska styret.21
Den Indiska nationalkongressen, grundad 1885, var strikt sekulär till sin karaktär i ambitionen att vara nationellt överlappande. Initialt dominerades kongressen av liberalt och sekulärt inriktade politiker. Men inom kongressen uppstod ganska snart spänningar mellan liberalt inriktade nationalister med västerländska sekulära ideal och ortodoxa och hindunationalistiska ström-ningar.22 Den som först bröt med kongressens försiktiga linje och verkade för en bredare mobilisering var brahminen Bal Gangadhar Tilak från Maharashtra. Han ifrågasatte britternas rätt att lagstifta i familjerättsliga frågor och samarbetade med ortodoxa grupper. Med början år 1893 breddade han stödet underifrån genom att knyta an till välkända religiösa symboler. Han förnyade de traditionella religiösa festivalerna till den populäre guden Ganeshas ära (Ganpati festival), han prisade Maharashtras hjältekung Shivaji för att hållit stånd mot mogulerna. Tilaks popularitet ökade efter att han på lösa grunder anklagats för anstiftan till politiskt attentat och dömdes till 18 månaders fängelse år 1897. Tillsammans med Sri Aurobindho Gosh, Lala Lajpath Raj och Bipin Chandra Pal utgjorde han kärnan bland de radikala och religiöst färgade nationalisterna i kongressen, av sina motståndare betecknade som extremister, The Extremists. Intressant att notera är att dessa fyra, förutom att de kom från olika regioner, hade olika bakgrunder med avseende på sociala och religiösa reformrörelser.
Frågan varför den indiska nationalismen fick en religiös infärgning är relevant i sammanhanget och kan förklaras av såväl inre som yttre faktorer.
Historikern Anthony Copley pekar på inflytandet från de nationella rörelserna i Europa. Copley anser att den hinduiska renässansens politiska och sociala karaktär anknöt till 1800-talets sociala utopister och nationalister, vilka kan karakteriseras som messiansk nationalism. Det var tankar som emanerat ur den franska revolutionen och resulterade i en kult av foster-landet. Mazzini, Michelet, Kossuth och andra nationalistiska tänkare lät
21 Sarkar 1995.
22Det är starkt förenklat att sätta likhetstecken mellan ortodoxa och hindunationalistiska grupperingar.
Bland merparten av de ortodoxa fanns ett begränsat intresse för den nationella rörelsen. Mot-svarande gällde även bland ortodoxa muslimska grupper.
nationen ta gudomlig gestalt som det Absoluta som manifesterar sig i historien. På motsvarande sätt, menar Copley, manifesteras det gudomliga i de hindunationalistiska stämningarna som utvecklades från 1880-talet med Indien som modersgestalt.23
Nationalekonomen Amartya Sen rubricerar den religiösa infärgningen av indisk nationalism som ”det koloniserade medvetandets dialektik”. Sen söker svar i hur självbilden påverkas när en påtvingad kolonial överhet tillåts dominera livet och historieskrivningen. I den materiella sfären hade väst visat sin överlägsenhet; inom ekonomin, staten, vetenskapen och teknologin. Här måste dess erfarenheter studeras och efterliknas. Det andliga livet däremot är, skriver Sen, med den postkoloniala sociologen Partha Chatterjees form-ulering;
…en inre sfär och här finns de väsentliga kännetecknen på kulturell identitet. Ju mer framgångsrikt de västerländska egenskaperna imiteras i den materiella sfären, desto viktigare är det att bevara egenarten i den
andliga kulturen.24
Denna kluvna diskurs som Sen och Chatterjee lyfter fram finns tydligt företrädd i delar av den indiska nationalism som framträder mot slutet av 1800-talet. Denna tankestil kunde hämta näring ur den indoeuropeiska historieskrivningen som förlagt en svunnen gemensam storhetstid, Aryavarta, till Indien eller dess närhet. Betoningen av det specifikt andliga i den indiska kulturen var som framgått ett ledmotiv hos teosoferna, men finns med som tankestil också hos andra reformrörelserna i Indien under 1800-talet.
Reformrörelsernas olika karaktär
Antony Copley reser, i inledningskapitlet till Gurus and Their Followers, frågan om förekomsten av gemensamma parametrar eller paradigm inom forskningen som binder samman de indiska reformrörelserna under 1800-talet. Ska de ses som svar på en moderniseringsprocess och utmaningen från främmande ideologier? Eller ska de mer ses som svar på huvudsakligen regionala utmaningar istället för att representera ett allindiskt perspektiv?
Skall rörelserna placeras kronologiskt i en kedja av orsak och verkan istället för att ses som unika i sin tid? Copley konstaterar att någon samsyn inte finns i dessa frågor.25 Till detta kommer de specifika frågor som gäller den
23 Copley 2000, s. 4 f.
24 Sen 2006, s. 90 f.
25 Copley 2000, s. 4.
teosofiska rörelsen som utvecklats i väst men hämtat ideal ur en österländsk tanketradition och verkade i såväl öst som väst.
Jag inleder med två samtida röster, vilka jag bedömer haft stor betydelse för eftervärldens bild av de olika reformrörelserna. Båda har satt tydliga spår i senare historieskrivning, inte minst i bilden av den teosofiska rörelsen. Den
Jag inleder med två samtida röster, vilka jag bedömer haft stor betydelse för eftervärldens bild av de olika reformrörelserna. Båda har satt tydliga spår i senare historieskrivning, inte minst i bilden av den teosofiska rörelsen. Den