Teosofiska sällskapet grundades i New York den 8 september 1875. Vid bildandet hade ingen av de 16 namngivna personerna en djupare förankring i indisk religion.1 Sju år senare hade sällskapets internationella högkvarter flyttat till Madras i södra Indien och medlemstillströmningen var starkare i Indien än i väst.2 En fråga som naturligt infinner sig är varför Indien tidigt intog en central roll inom den teosofiska rörelsen. För att kunna besvara denna för avhandlingen centrala fråga placeras teosofin i detta kapitel in i ett historiskt idésammanhang och en samtida historisk rörelsekontext. Syftet är att synliggöra teosofins bakgrund i väst som en del av en tolkningsram för den fortsatta undersökningen i en indisk historisk och kulturell kontext.
Förutom de båda grundarna Blavatsky och Olcott behandlas Annie Besant, vars liv är starkt förknippat med teosofernas politiska verksamhet.
Inledningsvis beskrivs centrala tankeströmmar under 1800-talet som påverkade den teosofiska läran. Vilka var de vetenskapliga föreställningar, verklighetsuppfattningar, normer och värderingar, genom vilka teosoferna betraktade världen? Teosofins syn på begrepp som religion, vetenskap, nation, raser samt deras idémässiga anknytning till den indoeuropeiska meta-berättelsen diskuteras. Betydelsen av de första kontakterna med Indien för lärans utforming berörs kortfattat för att utvecklas i senare kapitel. Hur avspeglas den teosofiska tankestilen i verksamheten och i sättet att organisera det teosofiska tankekollektivet?
I kapitlets andra del diskuteras teosofin i en rörelsekontext. Idéhistorikern Inga Sanners lanserade begrepp moraliskt utopiska rörelser utgör en utgångs-punkt för diskussionen. Vad var gemensamt för dessa rörelser och vad skiljde dem åt? Hur tänktes samhällsförändringar ske? Hur bestämdes ett vi och ett dom? Vilka visioner innehöll budskapet? Vilken roll gavs den teosofiska rörelsen i Indien samt vilken roll gavs Indien i den teosofiska visionen?
I kapitlets avslutande del beskrivs Annie Besants vandring från en evangelisk uppväxt genom flera av samtidens radikala rörelser till teosofin.
Berättelsen är betydelsefull som uttryck för en teosofisk historieskrivning vilken vill förmedla bilden av en modern människas sökande efter sanningen.
Den är vidare relevant som en spegling av teosofins förhållande till samtida
1 Uppgifter om de sexton deltagarnas bakgrund finns i Ransom 1938, se Appendix I, s. 110 ff.
2 Nära ett hundra lokalavdelningar bildades i Indien de första fem åren. Uppgifterna är hämtade från Farquhar 1998, s. 233. Siffran kan jämföras med Blavatskys uppgift från år 1882 då antalet avdelningar angavs till knappt hälften, 42. Se Blavatsky From the Caves and Jungles of Hindostan, Madras 1892, s. 27.
rörelser och som uttryck för Besants tidiga politiska erfarenheter som hon senare använder i en indisk kontext.
För presentationen av teosofins idébakgrund och tidiga historia används forskning från olika discipliner. Utgångspunkter och perspektiv varierar med forskningsinriktning och undersökningsobjekt. Forskningsgenomgången kompletteras med utsagor från primärkällor samt belysande citeringar.3 Kapitlet är kronologiskt uppbyggt med tonvikten lagd mot de första konstituerande åren.
Teosofin – en spegling av 1800-talets tankeströmmar
Det Teosofiska sällskapet var vid bildandet ett barn av sin tid. Rörelsen var utpräglat eklektisk till sin karaktär och var öppen för 1800-talets nya tankeströmmar. Sällskapet föddes ur den spiritistiska våg som brutit fram i avantgardistiska kretsar i USA och Europa. Samtidigt som rörelsen var modern kan den, enligt den finländske religionshistorikern Tore Ahlbäck, ses som en fortsättning på en nästan tvåtusenårig tradition av egyptisk, grekisk, judisk och medeltida magi som kombinerades med moderna natur-vetenskapliga och naturfilosofiska hypoteser. Ahlbäck påpekar att indiska inslag som reinkarnation och karmalära, blir tydliga först efter att teosoferna etablerat sig i Indien under 1880-talet. Ahlbäck lyfter fram teosofernas betydelse som introduktörer av indiska läropunkter inom ett traditionellt kristet område. Vidare betonas dess betydelse för nyandliga rörelser som idag går under beteckningen New Age.4
Även i religionshistorikern Olav Hammers båda böcker, Profeter mot strömmen: essäer om mystiker, medier och magiker i modern tid (1999) och den tidigare utgivna, På spaning efter helheten: New Age en ny folktro (1998) återförs mycket av New Age-vågens idéer till teosofernas lära före förra sekelskiftet. Madam Blavatsky, menar Hammer, har som få andra påverkat vår tids populär-kultur, där ”stjärntydning, reinkarnation och en hel uppsjö av andra läror blivit ett slags tredje alternativ livsåskådning bredvid vetenskapen och den traditionella kristendomen”.5 Hammer tecknar bilden av den moderna världen som allt mer sekulariserad, genomsyrad av naturvetenskap och
3 Här kan särskilt nämnas Bruce F Campbell, Mark Bevir, Maria Carlson, Joscelyn Godwin, Paul K.
Johnson samt H A O de Tollenaere. Bland nordiska forskare har jag framför allt tagit del av religionshistorikerna Tore Ahlbäcks, Olav Hammers samt idéhistorikerna Håkan Lejons och Inga Sanners arbeten. Primärmaterialet är hämtat från H.P. Blavatsky, H. S Olcott och Annie Besants skrifter.
4 Tore Ahlbäck Uppkomsten av det Teosofiska samfundet i Finland, Religionsvetenskapliga skrifter nr 28, Åbo Akademi, 1995, s. 12.
5 Olav Hammer, Profeter mot strömmen: essäer om mystiker, medier och magiker i vår tid, Stockholm 1999, s. 218.
materialism, i vilken en dold tradition bakom kulisserna med framgång skapat sig ett utrymme.6 Historiskt fyllde teosofin uppgiften, menar Hammer, av att sammanfatta de idéer som redan fanns på plats bland 1800-talets esoteriska strömningar. Han pekar på inflytandet från tankegångar i 1700-talets reaktioner mot det rationella upplysningsidealet och på före-gångare inom metafysiken som Emanuel Swedenborg (1688-1772) och Anton Mesmer. (1734-1815)7 Hammer skriver:
Tron på andar, ockultism, hemliga mästare, slutna ”esoteriska” sällskap, den andliga evolutionen, alternativa världar, övernaturliga krafter. Tiden var mogen för en människa att skapa en syntes av allt detta och samtidigt bli
guru i Västvärldens kanske mest inflytelserika nyreligiösa sekt.8
Vid sidan av ockultismen anknöt teosofin till en indisk föreställningsvärld som efter att rörelsen etablerats i Indien var en central del i den teosofiska tankestilen. Även här var teosoferna ett barn av sin tid. Upptäckten av det indiska kulturarvet hade medverkat till att filosofer, författare och konstnärer under 1800-talet sökt nya ideal utanför den västerländskt judiskt/kristna kulturkretsen. En aspekt som språkforskaren Dorothy M. Figueria pekat på är sökandet efter den egna kulturens rötter.9 Hos Johann Gottfried Herder finns, tankefiguren om det egna ursprunget i Indien företrädd. Herder skriver efter att ha läst översättningen av Sakunthala av Kalidasa i Ideen zur Geschichte der Menschheit, (1791) att den mänskliga civilisationens vagga fanns vid Ganges stränder.10 Herders bok var samtida med den brittiske filologen och orientalisten William Jones (1746-1794) som upptäckt likheter mellan sanskrit och andra klassiska språk som persiska, keltiska och gotiska språk.
Sanskrit beskrevs som mer perfekt än grekiska och språkligt rikare än latin.
Sir Henry Thomas Colebrook (1765-1837) förde Jones arbete vidare och
6 Olav Hammer, På spaning efter helheten: New Age, en ny folktro? Stockholm, 1997, s. 29.
7 Swedenborg ses som en länk mellan 1600-talets alternativa världsbilder och de ockulta läror som spreds under 1800-talet. Anton Mesmer var upphovsman till läran om animal magnetism. Mesmer behandlade patienter framgångsrikt i Wien och senare i Paris, men verksamheten förklarades bedräglig av två vetenskapliga kommissioner. Mesmer sökte upprättelse utan att lyckas. De behandlingsframgångar som ändå noterades har förklarats bottna i en tillämpning av olika suggestions- och hypnostekniker. Se Hammer, 1997, s. 29 f samt ʼAnton Mesmerʼ i NE, band 13 1994, s. 254.
8 Hammer 1997, s. 37.
9 Redan för Voltaire erbjöd den vediska kulturen, fast utan tillgång till texter, en möjlighet att angripa såväl den katolska kyrkan som judarnas rätt till bibelns ursprungliga texter. Voltaire sökte, enligt Figueira, stöd i beskrivningar av den vediska religionen för sin egen rationalism och deism. Se Dorothy M. Figueira, Aryans, Jews, Brahmins: theorizing authority through myths of identity, Albany 2002, s. 16-19,
10 Kalidasa tros ha levt på 300-talet e. Kr, under Guptaperioden, vilken innebar en kulturell hinduisk renässans. Sakunthala är den mest lysande av den poesi som knyts till hans person.
grundade ett centrum för forskning i Bengalen Asiatic Society, samt efter sin pensionering Royal Asiatic Society i London år 1823.11
Ytterligare bränsle till diskussionen om den indo-europeiska bakgrundens betydelse för att föstå sitt eget ursprung gav indologen Friedrich Max Müller efter att Vedaskrifterna, The Sacred Books of the East i femtio volymer hade översatts 1875. I ett brev uttrycker Müller sina förväntningar:
Nu tror jag att Vedas är en extremt viktig bok, faktiskt den enda boken i indisk litteratur som är viktig, inte bara för Indien, utan också för den tidiga historien för hela den ariska rasen, inkluderande greker, romare, och vi själva. Den innehåller de första försöken att uttrycka religiösa tankar och känslor, och kan hjälpa oss att lösa många av de mest kritiska problemen inom religionsvetenskapen. […] Vi kommer att se vad som är essentiellt och vad som är tillfälligt och vad som är mänskligt hantverk; bland alla möjligheter som öppnar sig för oss, vi kommer till slut upptäcka religionens verklighet, precis som studiet av rörelser av himlakropparna i slutändan
ledde till upptäckten av en lag som understödde dem alla.12
Inte bara inom filosofi och vetenskap fanns denna beundran för det indiska kulturarvet – skönlitteraturen förde ut dess tankar till en bredare publik. Kumari Jayawardena pekar på tyska poeter som Heine, Goethe och Schiller som inspirerats av idén om Indien som religionens krubba. I Storbritannien anknöt poeter som Wordsworth, Coleridge, Shelley, Byron och Keats till dessa tankegångar. En av de verkliga storsäljarna var Edwin Arnolds The Light of Asia (1879), om buddhismens legender och doktriner. I USA fanns författaren Walt Whitman (1819–1892) som påverkad av Ralf Waldo Emerson skrev boken Leaves of Grass och poemet Passage to India i form av en utopisk framtidsvision.13
Även i Sverige fanns ett motsvarande intresse hos författare som Viktor Rydberg, August Strindberg, Gustaf Fröding och senare hos Dan
11 Figueira 2002, s. 24.
12 ”Now, I believe that the Veda is an extremely important book, in fact the only book in Indian literature which is important, not only for India, but for the early history of the whole Aryan race, including Greeks, Romans, and ourselves. It contains the first attempts at expressing religious thought and feeling, and it alone can help us to solve many of the most critical problems in the Science of Religion. […] We shall then see what is essential and what is accidental, what is eternal and what is human handiwork; among all the possibilities displayed before us, we shall in the end discover the reality of religion, just as a study of the movements oi all celestial bodies led in the end to the discovery of a law that supported them all.” Se The Life and Letters of the Right and Honourable Friedrich Max Müller, edited by his Wife, vol. I, London 1902 s. 501. Vad gäller Müller och den ariska ursprungsmyten, se även Thapar 2002, s. 20 ff.
13 Jayawardena 1995, s. 110 f.
Andersson.14 I dikten Jag ville jag vore i Indialand ger Fröding uttryck för, som litteraturvetaren Olle Holmberg utrycker det, en längtanspoesi med tankemotiv hämtad från indisk filosofi:15
Hon talade tyst som ett skymningens sus Om själarnes tusenårsfärd
Om Karmas kamp och Akasas ljus Och slocknandets ro i Nirvanas hus
Vid gränsen av varandets värld 16
Den indoeuropeiska berättelsen med vetenskapligt evolutionära förtecken öppnade för spekulationer och långtgående tolkningar av det gemensamma ursprungets betydelse. Indien fyllde i det moderna väst ett behov som bilden av det andra präglat av oföränderlighet, men också som en spegel av det egna ursprunget i idealiserad form. Tankefiguren om en gyllene tidsålder som letade sig in i de nationella historieskrivningarna gav intryck av en obruten kontinuitet i de egna folkens historia. Synen på det samtida Indien varierade från att idealisera dess andlighet i en civilisationskritik riktad mot det materialistiska väst, till en beskrivning av fattigdom och kulturellt och mänskligt förfall. Den brittiska kolonialmakten hävdade, som bland andra Thapar visat; att Indien för sin utveckling, oavsett dess tidigare kulturella storhet var beroende av en fortsatt brittisk politisk och kulturell överhöghet.17 Mer om detta i kapitel 3-5.
14 Även en proletärförfattare som Ivar Lo Johansson beskriver i sin självbiografiska bok Stockholmaren hur Bhagadvad-Gita var en följeslagare när han arbetade som bud på en expressbyrå. Så här skriver Ivar Lo: ”Vid en plats på kajen satte jag mig ned på kärrskalmen och tog fram Bhagadvad-Gita. Jag läste några förstrukna rader, Brahma är det högsta Varat, det outtömliga Varat, … Må därför o Arjuna hängivelsen städse vara bofast i ditt hjärta. Den sammanhållande aldrig svikande kraft, varigenom en i djup betraktelse försänkta människan styr och behärskar sina tankar.
Sin andedräkt, sina sinnen och sina organ, leder sitt upphov från egenskapen sattva.” Ivar Lo Johansson var inte den enda i arbetarklubben Aktiv som läste hinduismens heliga texter. Den förmedlande länken var den beundrade poeten Dan Anderson. Se nyutgåvan av Ivar Lo Johansson, Stockholmaren, 1990, s. 169.
15 Enligt Göran Lindström skrev Fröding dikten ʼJag ville jag vore i Indialandʼ efter att ha läst Madam Blavatsky och A.P Sinnets skrifter. Se Göran Lindströms Gustaf Fröding. Boken är utgiven av Gustaf Frödingsällskapet, Borås 1993, s. 33 f.
16 Andra strofen i dikten ʼJag ville jag voreʼ, som återfinns under rubriken Stämningar i Frödings Guitar och dragharmonika. Om Frödings förhållande till teosofin, se Olle Holmbergs Frödings mystik.
Faksimiltryck av 1921 års upplaga, Borås, 1996.
17 Se exempelvis Romila Thapar, History of India and Beyond, New Delhi, 2000, kapitel 1. Se även Gyanendra Pandey i The Construction of Communalism in Colonial India, Oxford, 1999, som menar att den koloniala historieskrivningen bygger på tanken att Indien skulle falla sönder av interna konflikter om britterna lämnade landet.
H.P. Blavatsky och H.S. Olcott – teosofins grundare
Förgrundsgestalt och en av Teosofiska Sällskapets båda grundare var Helena Petrovna Blavatsky (1831-1891). Hon är fortsatt mytomspunnen och var som Jayawardena skriver, skandalomsusad i en tid präglad av viktoriansk moral.18 Blavatsky valde, som Joscelyn Godwin framhåller, att medvetet mörklägga detaljer i sin personliga historia.19 Två år före sin död skriver hon att inte ens hennes bästa vänner fått mer än fragment av hennes liv och resor och att hon definitivt inte hade för avsikt att tillfredsställa sina fienders nyfikenhet.20 Hennes personlighet lämnade ingen oberörd – även en kritiker som Farquhar uttrycker en viss beundran för henne. Hon var, skriver han, ”en utpräglad bohem som verkade oberörd av alla omdömen och rykten.”21 Farquhar beskriver henne som en god berättare, som fick åhörarna att tro på de mest fantastiska påståenden. Hennes berättelser förändrades från gång till gång och medverkade till den osäkerhet som råder om hennes liv.22
Helena Petrovna föddes i Ukraina den 12 augusti 1831 i nuvarande Dnepropetrovsk. Fadern, Peter Hahn var en rysk officer av tyskt adligt ursprung och modern var en rysk novellist Helena Fadeyev, som avled vid 28 års ålder när dottern var elva år.23 Helena Petrovna växte upp i mor-föräldrarnas hem i Saratov i sydvästra Ryssland, där morfadern tjänstgjorde som guvernör. Hon döptes i den rysk-ortodoxa kyrkan, men hemmet präglades av esoteriska läror med god tillgång till esoterisk litteratur. Redan under Blavatskys barndom beskrivs hon ha haft mediala förmågor och ett intresse för spiritism.24 Morfadern var engagerad rosencreutzare och frimurare och hade tidigare tjänstgjort i Astrakhanregionen, där tibetansk buddhism praktiserades. Innan Helena Petrovna fyllt 18 år gifte hon sig med den 40-årige N.V. Blavatsky, viceguvernör i Jerevan, men tilltalades inte av det borgerliga livet som hustru. Hon övergav maken efter tre månader och återvände till sin morfar som krävde att hon skulle bo hos sin far. Hon vägrade och flydde till Konstantinopel.
Uppgifterna om Blavatskys liv mellan åren 1849 fram till 1872 går starkt isär och är delvis höljda i dunkel. Uppenbart är att hon levde ett bohemiskt liv präglat av resor och ständiga uppbrott. Under tidigt 1850-tal knöt hon
18 Jayawardena 1995, s. 114.
19 Johnson 1994, se förord av Godwin, s. xv ff. Se även Introduction, s. 1f.
20 Johnson citerar Blavatsky i Johnson 1994, s. 15.
21 Farquhar 1998, s. 266.
22 Farquhar 1998, s. 265 För beskrivningen av Blavatskys tidiga liv refereras till Bruce F. Campbell, Maria Carlson, K. Paul Johnson, Tore Ahlbäck samt J.N. Farquhar.
23 Ahlbäck 1995, s. 25 f.
24 Maria Carlson, No Religion Higher than Truth: A History of the Theosophical Movement in Russia, 1875-1922, Princeton 1993, s. 38 f.
kontakter i Egypten och Mellanöstern. Hon reste tillsammans med den amerikanske esoterikern och fritänkaren Albert Leighton Rawson och studerade sufism, kabbala, drusisk religion och koptisk kristendom. Under sina besök i Ryssland demonstrerade hon sin ockulta förmåga som medium i spiritistiska seanser och sin förmåga till tankeläsning. Hon försörjde sig som pianist och skrev noveller samt reseberättelser för ryska tidningar.25 Hon förmodas ha besökt Indien och möjligtvis Tibet under slutet av 1860-talet.
Inga belägg finns för att hon besökt Lhasa.26 År 1870 befann hon sig åter i Egypten och grundade ett spiritistiskt sällskap i Kairo, Societé Spirité. 27
Den teosofiska historieskrivningen hävdar att Blavatsky under dessa år ägnade sig åt målmedvetna studier av religiösa urkunder under de andliga mästarnas ledning – en förberedelsetid, sadhana, för den uppgift som väntade henne – ett välkänt genremönster i religionssammanhang.28 Farquhar teck-nar en mörkare bild av Blavatskys liv där han ifrågasätter hennes andliga och moraliska trovärdighet.29 Hon anklagas för bigami eftersom hon ingått ett andra äktenskap i USA utan att hennes första äktenskap formellt upplösts.30 Hon hade under sitt kringflackande liv haft ett antal
25 Noveller av Blavatsky finns sedan 2008 i svensk översättning under titeln, Jag ger mig av – men inte ensam i översättning av Charlotte Hjukström och efterord av Peter Glas (Lund 2008).
26 Frågan om Blavatsky besökte Tibet är viktig för den teosofiska trovärdigheten. Det var i Tibet hon fick del av den andliga kunskapen. Två möjliga tidpunkter har pekats ut: 1. Åren 1854-55, skulle ett första försök gjorts att komma till Lhasa, det nya Jerusalem, men det finns inga belägg för att hon lyckades. 2. År 1868 är den andra möjligheten. Hon vistades då, enligt K Paul Johnson, i Indien och försökte nå Lhasa. Hon bodde då nära Panchem Lamas kloster Tashilumpo, men kom förmodligen aldrig till Lhasa. Se Johnson 1994, s. 5ff. Se även Copley 2000, s. 20.
27 Håkan Lejon, Historien om den antroposofiska humanismen: den antroposofiska bildningsidén i idéhistoriskt perspektiv 1880-1980, Stockholm 1997, sid 41 f.
28 Se exempelvis A Short History of the Theosophical Society som beskriver denna period i Blavatskys liv som en förberedelsetid för den uppgift som väntade henne. Se Ransom 1938, s. 31ff.
29 Farquhar stöder sig på den brevväxling som skedde mellan Blavatsky och den ryske författaren V.
S. Solovʼev från början av 1880-talet. Besviken på Blavatsky lät Solovʼev i efterdyningarna av mahatmaskandalen publicera de första avslöjandena från breven samt samtal med Blavatskys syster.
Efter Blavatskys död 1891 gavs boken A Modern Priestess of Isis i Ryssland i polemik med en glorifierande biografi om Blavatskys liv. Här fanns brev återgivna i vilka Blavatsky skriver att hennes livsvandel kunde ifrågasättas om den nådde en större allmänhet. Se Farquhar 1998, s. 211ff, Se även Carlson 1993, s. 47-49.
30 Även detta andra äktenskap med en rysk medborgare armeniern Michael Bettalay 1875 upplöstes efter kort tid. Se Farquhar 1998, s. 221.
Helena Petrovna Blavatsky, 1889 Foto: Enrico Resta, London
förhållanden, bland annat med operasångaren Agardi Metrovich.31 I den teosofiska historieskrivningen finns ingenting av detta antytt, men Blavatsky medger själv i brev att hennes liv varit stormigt, vilket inte heller motsägs av skildringar från hennes syster eller nära medarbetare.32
Finns det då något i Blavatskys tidigare liv som ger fingervisningar om politisk inriktning? Historikern K. Paul Johnson menar i The Masters Revealed – Madam Blavatsky and the Myth of the Great White Lodge, att tiden med Agardi Metrovich under 1860-talet kastar visst ljus över frågan. Johnson lanserar tesen att det bakom de omdiskuterade hemliga mästarna (mahatmas), döljer sig historiska personer som Blavatsky sammanträffat med under sina resor och politiskt inspirerats av. Han försöker belägga sin tes genom att lägga ett pussel av Blavatskys resor och korrespondens. Agardi Metrovich var
Finns det då något i Blavatskys tidigare liv som ger fingervisningar om politisk inriktning? Historikern K. Paul Johnson menar i The Masters Revealed – Madam Blavatsky and the Myth of the Great White Lodge, att tiden med Agardi Metrovich under 1860-talet kastar visst ljus över frågan. Johnson lanserar tesen att det bakom de omdiskuterade hemliga mästarna (mahatmas), döljer sig historiska personer som Blavatsky sammanträffat med under sina resor och politiskt inspirerats av. Han försöker belägga sin tes genom att lägga ett pussel av Blavatskys resor och korrespondens. Agardi Metrovich var