Sverige präglas, liksom många andra länder i Europa och övriga världen, av en accelererande urbanisering främst till storstäderna men också till universitetsstäder. Samtidigt kan man konstatera att majoriteten av Sveriges befolkning, drygt 60 %, bor i små och medelstora tätorter i storleksordning- en 200 till 100 000 invånare (1995). Trots den glesa ortsstrukturen har tillgången till utökade och snab- bare kommunikationer gjort att allt större vardags- regioner för boende, arbete och service har skapats. Den regionala nivån har därmed fått en ökad bety- delse i diskussionen om hållbar utveckling. I Boverkets förslag till samlat rumsligt utvecklings- perspektiv på nationell nivå, Sverige 2009, lanseras en vision där Sveriges bebyggelsemönster och orts- struktur beskrivs som en arkipelag bestående av 24 relativt tätt befolkade regionala öar. De har var och en differentierad arbetsmarknad, välutrustade ser- vicecentra, institutioner för högre utbildning samt goda kommunikationer med omvärlden.
Det pärlbandsnätverk av medelstora och små städer och tätorter som skisseras skulle täcka in 80% av landets befolkning. Det antas i studien för- bättra utvecklingspotentialen för dessa orter. Det skulle också kunna vara positivt i perspektivet håll- bar utveckling eftersom energianvändningen till resor i dessa orter anges vara 20% lägre än i stor- städerna. Dessa orter har förutsättningar att tillgo- dose krav på en god livsmiljö bl.a. genom närheten till natur och goda rekreationsmiljöer, samt över- skådlighet. Men det är inte självklart att ökad till- gänglighet inom en region medför bättre förutsätt- ningar för en positiv utveckling i mindre och medelstora orter. Storstadens större utbud av arbetsplatser, nöjen och kultur kan istället innebära att de förbättrade kommunikationerna gör att orter- na dräneras snabbare.
Forskarna är oeniga om på vilket sätt en centralise- rad respektive decentraliserad ortsstruktur på regi- onal nivå påverkar förutsättningarna för hållbar utveckling, särskilt avseende rörlighet och energi- användning till transporter. En studie av 15 svens-
ka pendlingsregioner (Naess m.fl.) visar t.ex. att om man bortser från variationer i boendetäthet så är energianvändningen för transporter per person i den mest centraliserade regionen 25 % högre än i den mest decentraliserade. Studien ledde till slut- satsen att en s.k. decentraliserad koncentration ger förutsättningar för en lägre energianvändning än ett mönster där en enda större stad dominerar. Denna struktur innebär ett regionalt mönster med flera, medelstora, relativt självförsörjande och befolk- ningstäta städer eller större tätorter fördelade över hela regioner.
Slutsatsen stöds av studier av regionala strukturer i Stockholmsregionen där en mångkärnig koncentra- tion till de medelstora tätorterna i regionen visade sig ge lägre totalt transportarbete än den spridda respektive enkärniga strukturen. En västsvensk modellstudie i Göteborgs och Bohus län och Hallands och Älvsborgs län, visade att en alternativ strategi för rumslig utveckling med fokus på utbyggnad i anslutning till mindre och medelstora tätorter skulle innebära 12–20% lägre andel resan- de med personbil (Regional samhällsplanering för ett
miljöanpassat transportsystem 1995).
I regionplanen för Stockholm har de två regionala strukturalternativen K (koncentrerad) och P (peri- fer) utvecklats. Det är ett försök att visa på två prin- ciper för hur en flerkärnig region kan utvecklas som underlag för att simulera miljöeffekter. Både i K och P bedöms transporterna komma att öka till en följd av den ökande andelen arbetsplatser (300 000–600 000 nya invånare i regionen inom 30 år) och en ökad rörlighet hos befolkningen. Per capita-utsläppen av koldioxid från trafiken beräk- nas öka med 10–15 % fram till 2015 från ca 1,3 ton/person och år till 1,5 ton/person och år. När det gäller kväveoxider halveras utsläppen tack vare renare fordon (från 26 000 till 13 000 ton/år) trots att trafikökningen äter upp en del av minsk- ningen. Analysen visar att skillnaderna mellan al- ternativen är små: K ger ca 3 % mindre utsläpp än P. Biltullars inverkan har också beräknats. K med biltullar ger ca 10% lägre utsläpp än P utan biltul- lar. När det gäller tidshorisonten 2030 är osäkerhe- ten beträffande teknikutveckling för stor för att man ska kunna göra några prognoser.
32
Ortsnivån
Majoriteten av svenska städer är relativt små och gröna, lågt exploaterade och utbyggda i lugn takt. Under de senaste decennierna har befolkningen glesats ut, samtidigt som det sker en förtätning av bebyggelsen. Exploateringen mätt i rumsenheter per hektar stadsmark har under en trettioårsperiod ökat från 36 till 45 i de 51 svenska städer som har fler än 20 000 invånare (Hagson, 1996). Det hänger samman med att utrymmesstandarden har ökat kraftigare (från 1,17 till 2,03 rums-enheter/ha) än befolkningen har minskat (från 30 till 22 pers/ha). Tätt eller glest?
I diskussionen om vilken bebyggelse- och trafik- struktur som skapar bäst förutsättningar för hållbar stadsutveckling finns det en tendens till polariser- ing av två renodlade perspektiv. Vid den ena polen återfinns de ståndpunkter som förespråkar en kom- pakt och tät stad och vid den andra de som hävdar att en successiv utglesning är nödvändig.
Den kompakta och täta staden som förespråkas i EU:s Grönbok om stadsmiljön karakteriseras av korta gångavstånd, utbyggd cykel- och kollektivtrafik, energieffektiva byggnader, lägre kostnader för tek- nisk infrastruktur samt fördelar vid installation av kombinerad värme- och elproduktion.
Flera studier visar ett positivt samband mellan hög boendetäthet och låg energianvändning per invåna- re. Newman & Kenworthys klassiska studie (New- man & Kenworthy 1989) konstaterar att det finns ett starkt samband mellan befolkningstäthet och bilresande och därmed bensinförbrukning. Låg befolkningstäthet leder således till mer bilanvänd- ning och mindre andel gång-, cykel- och kollektiv- trafikresande.
En annan studie av energianvändningen för trans- porter i 22 nordiska tätorter (storstäder, medelstora och små orter) visade ett statistiskt samband mellan boendetäthet (tätortsyta per invånare) och energi- användning för transporter. I tätorterna med högst täthet var energianvändningen per capita ca 25 % lägre än i de glesaste städerna (Falkheden & Malbert 2000, enligt Naess m.fl.). Tidigare har angetts att energianvändningen per capita – bort- sett från boendetäthet – är högre i centraliserade regioner jämfört med decentraliserade. En slutsats av dessa resultat är att tendensen till ökning av
energianvändning per capita i större orter måste vägas samman med den minskning av energian- vändningen som den ökade boendetätheten i dessa orter medför.
Den som gått längst i att förespråka en utglesning är Folke Günther (1995) som skisserat en radikal modell för en ruralisering av städer och tätorter. Det är ett tankeexperiment som bygger på att olika grundenheter med bebyggelse och ett omland med jordbruksmark kombineras i en nätverksstruktur. En grundenhet består av en bosättning med ca 100–200 invånare, ett eller flera jordbruk som är dimensionerade för att försörja områdets befolk- ning (yta ca 40 hektar), ett system för återvinning av växtnäringsämnen och andra material, samt små- skaliga arbetsplatser.
En konsekvent omställning av samhället mot själv- försörjning enligt denna modell skulle innebära mycket stora ekonomiska och sociala konsekven- ser. Samtidigt skulle det föreslagna bosättnings- mönstret innebära förutsättningar för en resursef- fektiv livsmedelsproduktion. Det har stor betydel- se för att kunna hushålla med resurser eftersom livs- medelshanteringen står för en stor andel av hus- hållens energianvändning. Förslaget är utopiskt men väcker många tankar och bidrar till att stimu- lera debatten om hur vi ska utforma ett hållbart samhälle.
Argument för en tät bebyggelsestruktur på ortsnivå:
•
Underlag för effektiva system för uppvärm-ning, vattenförsörjning och avloppshantering.
•
Korta avstånd mellan bostäder, arbetsplatseroch servicepunkter.
•
Förutsättningar för en kontrollerad hantering av miljöfarligt avfall.Argument för en gles bebyggelsestruktur på orts- nivå: