Införandet av reglering som avser finansiella instrument har varit problematisk i EU (André et al 2009). Detta i och med IAS 39 och den carve-out av standarden som uppstod, vilket i sin tur ledde till att IASB omarbetade standarden. Att IASB valde att anpassa regleringen utifrån EU kommissionens önskningar påverkar IASB:s
trovärdighet negativt (ibid.). Valet som IASB till slut gjorde, att ge vika och revidera IAS 39 kan förklaras utifrån ett Capture theory perspektiv.
Teorin utgår från antagandet att tillsynsmyndigheter över tid kommer bli dominerade av den bransch de syftar till att reglera (Posner 1974). Utifrån teorins antagande kan IASB syfta till att arbeta för samhällets bästa, men att organet riskerar att bli “fångat” (captured) på grund av önskemål och påtryckningar, i detta fall från EU. IASB
ändrade med största sannolikhet inte regleringen vad avser verkligt värde för att det skulle leda till mer beslutsrelevant information (Bischof & Daske 2016). Anledningen kan snarare tänkas vara att påtryckningarna och carve-outen hotat IASB som
behöver upprätthålla både legitimitet och finansiering för att överleva (ibid.). Med utgångspunkt i Capture theory kan IASB:s oberoende ifrågasättas. Detta eftersom politiska intressen fått vara delaktiga i den redovisning som ska införas, vilket varit fallet med IFRS 9 som tagits fram under diskussion med flera olika EU-institutioner (Alali & Cao 2010; Bischof & Daske 2016).
5.3 IFRS 9 och dess påverkan på kreditförlustreserver
Resultatet av den första hypotesen visar att ingen signifikant ökning av kreditförlustreserverna har skett till följd av IFRS 9. De ex ante studier som har genomförts angående IFRS 9 har till större del visat att kreditförlustreserverna kommer att öka (Gebhardt 2016; Huttenhuis & Teer Hoeven 2018; Gomaa, Kanagaretnam, Mestelman och Shehata 2019; Seitz, Dinh & Rathgebers 2018). Däremot råder det delade meningar om hur pass mycket kreditförlustreserverna kommer att öka. Gomaa, Kanagaretnam, Mestelman och Shehata’s experiment resulterade i slutsatsen att incitamenten som den nya modellen tillhandahåller leder till kraftigt höjda kreditförlustreserver (2019). Även Gebhardts fallstudie resulterade i en tydlig ökning av kreditförlustreserver (2016). Seitz, Dinh och Rathgebers resultat visade däremot en ökning som dock var liten (2018), vilket överensstämmer med denna studies resultat som visade en marginell ökning av kreditförlustreserverna som inte var statistiskt signifikant.
Den ex post studie som har genomförts av Löw, Schmidt och Thiel (2019) skiljer sig markant från tidigare studier. Löw, Schmidt och Thiel’s resultat redovisade en genomsnittlig minskning med 18 %. Denna studie resulterade istället i en genomsnittlig ökning med 23 %. Genomsnittet är dock inte att föredra i denna studie, eftersom data inte var normalfördelad. Medianen i denna studie är 4 %, vilket dock fortfarande är en stor skillnad mot -18 %. Denna studie avviker därmed från Löw, Schmidt och Thiels (2019) resultat, eftersom det påvisats en ökning istället för en minskning. Det kan finnas olika förklaringar till detta. Eftersom bankerna har haft en väldigt stor variation vad avser reserveringarna beror det troligtvis på att bankerna inte uppskattar beloppet på samma sätt. Detta kan tyckas vara en rimlig förklaring eftersom standarden inte anger hur en bedömning ska gå till i praktiken (Frykström & Li 2018). Det kan även bero på att studierna utgår från olika populationer, även om de båda undersöker banker i Europa. Eftersom Löw, Schmidt och Thiels (2019) endast studerat banker som är under direkt tillsyn av Europeiska Centralbanken kan dels tillsynen komma att påverka redovisningen, men även storleken på bankerna skulle kunna ge effekt. Kraven som ska uppfyllas för att vara en så kallad betydande institution, och därmed vara under direkt ECB-tillsyn, är högre än kraven för att vara ett väldigt stort företag. Jämför man exempelvis totala tillgångar krävs det 30 biljoner euro för att vara en
betydande institution, och 20 biljoner euro för att vara ett väldigt stort företag (European Central Bank Banking Supervision). Viktigt att nämna är dock att det endast är ett exempel på ett av kriterierna, och att bankerna inte behöver uppfylla samtliga kriterier. Det kan dock vara att betrakta som en indikation på att bankerna överlag är större i Löw, Schmidt och Thiels studie.
Varför har bankernas kreditförluster inte ökat mer sedan införandet av den nya standarden? Det kan bero på olika faktorer. En faktor som kan påverka är att åren 2017–2018 är att betrakta som normala år som inte kännetecknas av finansiell kris (Seitz, Dinh och Rathgeber 2018). Uppskattningarna är då kanske rimliga, bankerna kanske inte hade högre risker än de som redovisats. En annan faktor är att kreditförlustmodellen inte innehåller en tydlig specifikation om hur kreditförlusterna ska beräknas (Novotny-Farkas 2016), vilket kan leda till att bankernas avsättningar varierar från bank till bank. Variationen syns tydligt i denna studie. Medan en banks kreditförlustrerserverna ökat med 400 % har en annan banks avsättningar minskat med 52 %. På grund av att bankerna själva prognostiserar kreditrisken och inte behöver utgå från tydliga instruktioner (Frykström & Li 2018), går det inte att utesluta att det finns det en risk att högre reserveringar egentligen borde ha avsatts. Ytterligare en faktor som kan spela in är att studien är baserad på det första året som standarden infördes och en infasning kan eventuellt ta längre tid.
Resultatet i denna undersökning visade en skillnad mellan de så kallade GIIPS- länderna (exklusive Portugal) och övriga länder i studien, något som även bekräftats i tidigare studier (Huttenhuis & Teer Hoeven 2018). I dessa länder ökade kreditförlustreserverna i högre grad med ett genomsnitt på 25,8 %, medan övriga länder har ökat med 19,9 %. Förklaringen anser Huttenhuis och Teer Hoeven (2018) vara att dessa länder drabbades hårdast i Europa av finanskrisen och att spåren av detta fortfarande finns kvar. Även om det finns en skillnad i denna studie är den dock inte alarmerande, vilket troligtvis beror på att många år har gått sedan finanskrisen och länderna återhämtar sig med tiden.